bokidioten

Stranger on a train
Jenny Diski

JDs tidigare bok om hennes resa till Antarktis gick tidigare som radioföljetång. Jag blev nyfiken och förbryllad över hennes sätt att beskriva sin resa och sin barndom. När jag hittade den här boken köpte jag den direkt.

Stranger on a train är en reseskildring där JD åker USA runt på Amtrack, USAs ineffektiva men pseudo-lyxulösa järnvägsnät. Egentligen är det tre resor: resan med båt till USA (det skulle jag också vilja göra), en tur i södra USA och en USA runt.

Jag har läst två andra reseskildringar från USA. (Nej, jag har inte läst on the road). Den första var Zen eller konsten att sköta en motorcykel (Robert Pirsig) som tillhör mina absoluta favoritböcker. Den andra var io e Claudio av Clare de Vries (köpte och läste den på italienska men  orginal på engelska) om en trettioåring som reser genom USA med sin älskade katt. Båda böckerna rekommenderas varmt.

Dessa tre böcker har en del gemensamt (bland annat är de självbiografiska och har person, inte geografi, i centrum) men det är också när vi jämför dem vi ser skillnaden och förstår stranger on a train bättre. När CV och RP skriver finns det en början och ett slut. Det lite klassiska: den yttre resan och den inre resan hänger ihop: när författarna kommer hem har de utvecklats och vuxit som människor. När JD skriver är det inte så. Hon inleder till och med att skriva utförligt, och att återkommande hänvisa till, cirkeln som symbol: man kommer inte framåt, man kommer runt.

Ändå är det lite i hennes bok som handlar om det yttre: vi har skissartade bilder av hur  rök-kupéerna ser ut, lite men ganska outvecklat om landskapet, men vi vet mycket om JD, både om vad hon tänker och vad som hänt i hennes liv. JD utvecklas inte genom sin resa, hon försöker inte förstå vem hon är, men hon är upptagen av att testa att hon vet vem hon är genom att utmana sina egna gränser. Jag börjar fuindera på personlig utveckling: är det så att man slutar att utvecklas? Att man slutar vilja utvecklas som person? JD har starka (välgrundade?) föreställningar om sig själv och det är av dem hon delar med sig till läsaren. På ett osentimentalt sätt delar hon med sig av sin besvärliga ungdomstid och tid på mentalsjukhus och hon får det att passa in i boken. På många sätt är boken ett sätt för JD att beskriva sig själv och trots det är det spännande läsning. Kanske på grund av det.

En intressant sak i boken som jag funderat mycket på är JDs förhållande till andra människor. Det är här titeln kommer in. JD säger själv att hon inte tycker om att resa (att vara hemma utan telefon och dörrklocka passar henne utmärkt, ett utmärkt sätt att resa på). Detta framstår alltmer som paradoxalt. För JD är en mycket social person i de sammanhang hon väljer att beskriva för oss, som pratar med alla och har starka vänskapsband. Samtidigt som hon själv säger att hon vill vara en främling. Och det är kanske precis det boken handlar om: om hur tågresan (framförallt i rökkupé) ger möjlighet till möten utan förpliktelser som därför kan vara så givande.  

Kan den här boken vara bra? Ja! Definitivt! JD skildrar möten med människor och deras historia på ett fint sätt, hennes skildring av sitt liv är intressant och hela tiden försöker jag få bilden av personen JD att gå ihop. Och det är därför man ska läsa den.