Blue Shoes And Happiness
Alexander Mccall Smith
Det här är den sjätte i serien om privatdetektiven mma Ramotswe. Ett par av de tidigare böckerna har jag läst, inklusive en på CD, inspelad med en mild brytning. Verkligen effektfullt.
Detta är feel-good-litteratur! Språket är långsamt och sävligt. Inte mycket händer. Tilltalet mellan människor är så fint och aldrig kunde jag ana att en privatdetektiv skulle ha så lite att göra.
Halvvägs in i boken började jag fundera på vad jag tycker så mycket om med böckerna. Jag tycker om språket. Jag tycker om att föreställa mig ett land - Botswana - som funderar så annorlunda och så harmoniskt. Det är som om, när AMS skriver, som om det inte finns oro eller "i-landsproblem" (ja, jag ser dubbeltydigheten i den utsagan). Jag uppfattar språket som enkelt och kanske lite... fördummande. Allting blir så enkelt - för enkelt - i det språk AMS låter sina karaktärer använda. Och det är del av det jag gillar med böckerna också.
Jag har också funderat över det där med språket, att det kan få en nästan barnslig känsla. Men jag ser det mer som en konstart, att han använder sig av så lättfattliga ord och sedan helt plötsligt, med en ahaupplevelse, upptäcker man att man är inne i en rätt djup tanke...jag har fått läsa om flera gånger ibland för att fatta exakt var övergången är från det lite barnsligt-banala till det existentialistiska. Poängen är väl (tror jag) att det inte finns någon sådan övergång, utan att djupa tankar går att uttrycka med rätt enkla uttryck. Om man är tillräckligt smart. Vad jag inte skulle ge för att vara det =P
det är så jag tänkte också, innan jag bestämde mig för att se till att läsa uppmärksamt. Att det var svåra saker med lätta ord, och varför krångla till det för sig? Men när jag försökte tänka på språket försvann den känslan litegrann. Jag kanske bara krånglar till det?