bokidioten

Never let me go
Kazuo Ishiguro

Nu är radioföljetongen slut. (Jag tror fortfarande alla avsnitten ligger uppe på sr.se). Jag har lyssnat igenom alla 27 avsnitten i Mirja Turestedt fina uppläsning.

Liksom Enhet, som den på många sätt påminner mycket om, är det en dystopi. Men till skillnad från Enhet skidras den i vår nutid. En nutid som bara ser lite, lite annorlunda ut. Vi får följa Kathy som är klonad för att vara organ-donator, hennes uppväxt och framförallt tiden på Hailsham som tycks närmast vara en internatskola med en oförklarlig vurm för kreativt skapande.  

Med Kathy som utgångspunkt får vi lära känna tre individer: henne själv (och det är henne jag förstår minst efter att ha följt hela boken), Ruth och Tommy. Jag har en känsla av att jag skulle, om jag bara ansträngde mig mer, skulle förstå än mer av dem, att det är en poäng i sig i boken. På ett osentimentalt sätt skildrar berättarjaget Kathy om relationen mellan barn, om mobbning och om personliga tillkortakommande. Jag tänker ibland att Kathy inte är en helt igenom sympatisk människa.  

Jag blir mer fascinerad av denna alternativa verklighet och hur huvudpersonerna bara... anpassar sig åt den begränsade roll som de får spela. Varför rymmer de inte? Varför gör de inte uppror? Varför accepterar de att donera sina organ, varför är de inte rädda för att dö? Vad är en människa? Hur hanterar vi de som är nästan-människor och vem är det som har tolkningsföreträdet?

Enhet och Never Let me Go (varför har man valt att inte översätta titeln? Obergripligt!) har olika svar på de här frågorna. De har olika förklaringar till varför systemet har uppstått. Och i båda fallen speglas en ganska dyster syn på hur vi ser på människor i vårt samhälle.

Andra som läst boken:
Hans
Spectatia
NOM

Får lust att läsa den här boken
***