Den inre kretsen
Den inre kretsen - Mari Jungstedt (datum jag gav upp: 6 maj 2007)
På baksidan av boken står det "345 sidor och inte tråkig någon gång". Uppenbarligen har jag och Expressens recensent olika uppfattning. Jag kom 200 sidor ganska exakt. Det hänns som om jag läst boken förut! Ingenting känns orginellt. Språket är rakt och tråkigt (OK, kanske lite orättvist att jämföra med Orakelnatten som jag läste samtidigt). Kapitlen är korta - det är lätt att se vad hon vill ha fram i varje kapitel. Och sen det där gamla tråkiga greppet, med resonemang från den okänd mördaren, att vi kan se hur han tänker men vi får inte tillräckligt med information för att förstå vem av bokens karaktärer som gjort det. Om det finns ett pris för årets dussindeckare skulle jag nominera den här.
På baksidan av boken står det "345 sidor och inte tråkig någon gång". Uppenbarligen har jag och Expressens recensent olika uppfattning. Jag kom 200 sidor ganska exakt. Det hänns som om jag läst boken förut! Ingenting känns orginellt. Språket är rakt och tråkigt (OK, kanske lite orättvist att jämföra med Orakelnatten som jag läste samtidigt). Kapitlen är korta - det är lätt att se vad hon vill ha fram i varje kapitel. Och sen det där gamla tråkiga greppet, med resonemang från den okänd mördaren, att vi kan se hur han tänker men vi får inte tillräckligt med information för att förstå vem av bokens karaktärer som gjort det. Om det finns ett pris för årets dussindeckare skulle jag nominera den här.
Kommentarer
Postat av: Linda (krabba)
Jag gillar Jungstedts böcker just p g a dess enkelhet. Den döenden dandyn är nog den bästa.
Trackback