bokidioten

barnen ifrån frostmofjället
Laura Fitinghoff

I somras, när värmeböljan var som obarmhärtigast, letade jag upp mitt gamla exemplar av barnen ifrån frostmojället. Gammal och gammal, mitt exemplar är från åttiotalet och har varsamt fått en ny språkdräkt. Dialekten är borta och vissa skildringar av exempelvis katekesen är borta. För den som, liksom jag, helst läser något läsbart men som undrar vad man missar finns texten i sin helhet på projekt runeberg.

När föräldrarna dör bestämmer sig de sju barnen från frostmofjället att ge sig av på vandring istället för att hamna på fattighuset. Det märks att LF har velat skriva en skildring som idealiserar barnen - trots att de befinner sig på vandring, trots att det är kallt och eländigt, förlorar de aldrig sin tro och upphör aldrig att vara artiga. Två saker berör mig speciellt. För det första är barnen så små! En av mellanpojkarna, som det ställs ganska höga krav på, är inte äldre än min son. Då berör boken mig - vilken tur jag har som kan ge mitt barn ett bättre liv! Den andra saken är vad vl de tas om hand - det är svårt att tänka sig att sju små barn skulle på motsvarande sätt gå runt och tigga (även om LF aldrig skulle använda det ordet) och att det var så självklart att inte neka mat och husrum! Hundra år sedan boken skrevs - det har hänt mycket på de hundra åren.