bokidioten

Sånger från vår fjärran jord
Arthur C Clark

En härlig SF av den gamla skolan! Jorden har gått under men mänskiligheten lever kvar på andra planeter, dittransporterade som DNA med fröskepp. Planeten Thalassa - tre pytteöar i en stor ocean - har levt och skapat en avslappnad civilisation när ett nytt skepp från jorden, denna gång med riktiga människor, kommer på ett årslångt besök. Det senare skeppet har också startat senare och de nya människorna börjar trivas på Thalassa.

I boken får vi följa några människor på Thalassa och rymdskeppet genom arbetet med att bygga en ny issköld till skeppet. ACC är som vanligt skarp i de tekniska detaljerna, men något mindre skarp i de samhällsvetenskapliga aspekterna. Han antyder tillexempel ett statsskick bättre än demokrati, men visar inte hur det skulle kunna komma till stånd eller fungera långsiktigt. Han nämner i förbigående detta med att det är DNA som kommer med fröskeppet till jorden, men det stora problemet - hur uppfostrar man människor utan andra mäniskor tas inte heller upp. (och hur mycket av det att vara människa är miljö, snarare än arv - kan man överföra miljö via en dator?) Och det är det jag har funderat vidare på efter läsningen av boken.

Titeln på boken är fånig - boken förtjänar bättre än så. ACC förtjänar också en eloge för att han målar upp en värld där han inte tar ekonomiska incitament för givna, utan ett samhälle som är uppbyggt på delvis andra premisser. Det gillar jag - tanken på att det kunde vara annorlunda och vad händer då.