bokidioten

Den som vandrar om natten
Marianne Fredriksson

Detta är en av mina favoritböcker sedan tonåren. Säkert har jag läst den fem gånger. Men att läsa om den var delvis en besvikelse. Det är en komplex bok med många teman. Det tema som jag tror att MF tycker är det viktigaste är det andliga. Hon jobbar aktivt med språket för att hjälpa oss att tolka de situationer hon beskriver för oss. När jag läser det tänker jag att detta tema i boken är så mycket klarare i andra av hennes böcker (Evas bok, exempelvis).

Ett annat tema är förhållandet mellan kaldeern Anjalis och romarpojken Marcus. Detta tema är tankeväckande och svårt. Vi förstår kaldéern bättre och det väcker frågor om vad viktig den tidiga barndomen är för hur vi utvecklas och om människors grymhet. MF lyckas skildra romarpojken Marcus på ett inkännande sätt - och det är ingen snäll människa. Går det att göra en människa hel?

Ett tredje tema är skildringen av fem kulturer kring år 1. MF har gjort sin hemläxa. Hon skildrar kaldéernas rike, Egypten, Palestina, Grekland och Rom på ett fantastiskt sätt som inte enbart begränsas till hur det ser ut eller vad människor säger till varandra utan även skildrar kulturen, hur man tänker. För första gången förstår jag bättre hur greker och romare relaterade olika till sina gudar. Jag förstår också på ett påtagligt sätt vad det innebar att romarriket var en diktatur.

Boken är klart läsvärd, det är den. Men den var bättre när jag var sjutton.