bokidioten

Statsrådets fall
Bo Balderson

Detta är bok nummer tre i serien om statsrådet ("Lilleman") som snubblar över lik. Som Sherlock Holmes har sin dr Watson har Statsrådet sin adjunkt Wilhelm Persson, med skillnaden att emedan dr Watson beundrar Sherlock finns ingen beundran från Wilhelms sida. Snarare en viss kverulant skeptisism. Wilhelm har inga högre tankar om statsrådet, och varför statsrådet envisas med att ha med adjunkten är för mig en gåta. Men en hel del av komiken kommer sig just av att vi ser det från adjunktens ögon.

(Jag funderar ett tag på hur historien skulle se ut om statsrådet själv skulle fört pennan. Eller en anonym betraktare, som ju oftast används i deckare. Jag funderar också på vad statsrådet skulle tänka om han läste vad hans svåger skrev om honom. En normalt funtad människa skulle bli störtförbannad.)

Jag är ovan vid pusseldeckare. (Skrivs det fortfarande pusseldeckare? Jag kan inte komma ihåg sist jag såg en nyutkommen. Men det är kalrt, jag har väl inte letat heller). Jag ser hur jag borde läsa boken (långsamt, lägga ledtrådarna på minnet, bläddra tillbaka ibland för att sedan triumferande lista ut vem som är mördaren flera sidor innan BB avslöjar det). Med det är inte så jag har läst den här boken. Istället har jag låtit mig uppslukas av de episoder som BB beskriver som del av handlingen  som när adjunkten och statsrådet råkar hamna i ett deminstrationståg mot regeringens politik eller när statsrådet försöker gå på visit hos grannen disponenten. Riktiga guldkorn!