Kroppens sällsamma liv efter döden
Kroppens sällsamma liv efter döden. Likets kulturhistoria
Mary Roach
Den här boken behandlar just det vi inte gärna pratar om - liket, kroppen, det som blir kvar (ett tag) när livet upphört. Först och främst vill jag skriva en påminnelse till mitt framtida jag - jag ska aldrig, aldrig låta mig intervjuas av MR. Det här är en människa som kan ställa vilken fråga som helst, och som är beredd att skriva ungefär vad som helst. När jag läser boken har jag ingen känsla av att hon respekterar off the record som princip. Dessutom verkar hon vara en mycket morbid människa.
MR har skrivit en rad kapitel som på ett eller annat sätt handlar om vad som händer kroppen efter döden. Tyngdpunkten ligger på det nyttiga liket, liket i vetenskapens tjänst. Eller i plastkirurgins. Hon skriver med en amerikansk galghumor som gör att det sällan känns riktigt jobbigt att läsa - hon tar udden av det med sina formuleringar och med sitt eget äckel. Nu vet jag till exempel att ett avhugget huvud upplevs som ungefär lika stort som en grillad kyckling om den ligger i en långpanna. Hon är mycket påläst, och har rakt igenom boken också en dialog med läsaren via fotnoter. Tyvärr märker man som läsare inte mycket av hennes efterforskningar - hon mer viftar med dem, som för att visa oss att hon är påläst. Och när hon kommer till ett område som jag råkar veta en del om, nämligen Sverige, skakar jag ibland på huvudet över hennes missuppfattningar och snabba genvägar. Visste ni exemeplvis att man i Sverige måste dela grav? Nej, inte jag heller. Eller att vi (forfarande) har en statskyrka?
MR tar med oss till ställen vi annars inte har tillgång till. Genom MRs ögon har jag besökt the body farm, jag vet hur man balsamerar en kropp, hur och varför man använder lik vid krocktester. Jag har också fått en bättre inblick än jag egentligen behöver i vad som händer (=vad man dör av) i flygplanskrascher.
Boken har också hjälpt mig att fundera på egna val. Att dö verkar, hur man än ser på saken, vara en geggig, illaluktande process. Nu vet jag vad jag önskar ska hända med mitt lik.
Mary Roach
Den här boken behandlar just det vi inte gärna pratar om - liket, kroppen, det som blir kvar (ett tag) när livet upphört. Först och främst vill jag skriva en påminnelse till mitt framtida jag - jag ska aldrig, aldrig låta mig intervjuas av MR. Det här är en människa som kan ställa vilken fråga som helst, och som är beredd att skriva ungefär vad som helst. När jag läser boken har jag ingen känsla av att hon respekterar off the record som princip. Dessutom verkar hon vara en mycket morbid människa.
MR har skrivit en rad kapitel som på ett eller annat sätt handlar om vad som händer kroppen efter döden. Tyngdpunkten ligger på det nyttiga liket, liket i vetenskapens tjänst. Eller i plastkirurgins. Hon skriver med en amerikansk galghumor som gör att det sällan känns riktigt jobbigt att läsa - hon tar udden av det med sina formuleringar och med sitt eget äckel. Nu vet jag till exempel att ett avhugget huvud upplevs som ungefär lika stort som en grillad kyckling om den ligger i en långpanna. Hon är mycket påläst, och har rakt igenom boken också en dialog med läsaren via fotnoter. Tyvärr märker man som läsare inte mycket av hennes efterforskningar - hon mer viftar med dem, som för att visa oss att hon är påläst. Och när hon kommer till ett område som jag råkar veta en del om, nämligen Sverige, skakar jag ibland på huvudet över hennes missuppfattningar och snabba genvägar. Visste ni exemeplvis att man i Sverige måste dela grav? Nej, inte jag heller. Eller att vi (forfarande) har en statskyrka?
MR tar med oss till ställen vi annars inte har tillgång till. Genom MRs ögon har jag besökt the body farm, jag vet hur man balsamerar en kropp, hur och varför man använder lik vid krocktester. Jag har också fått en bättre inblick än jag egentligen behöver i vad som händer (=vad man dör av) i flygplanskrascher.
Boken har också hjälpt mig att fundera på egna val. Att dö verkar, hur man än ser på saken, vara en geggig, illaluktande process. Nu vet jag vad jag önskar ska hända med mitt lik.
Kommentarer
Postat av: Anna
Åhå, hur menar hon då. "Måste dela grav". Jämfört med någon som absolut inte måste dela grav eller vad?
Postat av: Johanna/bokidioten
Jo, för att i Sverige får man bara ligga kvar i sin grav i 25 år och sedan lägger man en ny kista "ovanpå". Jag var tvungen att kolla upp det, och som jag förstod är den minsta tid man är "garanterad i jorden" 25 år om man kistbegravs. Detta i hennes skepnad blev "dela grav"
Postat av: Maria
Hej,
Om någon säga hur jag kan få ta i denna bok vore jag hur nöjd som helst.
Kroppens sällsamma liv efter döden har tydligen slutat att säljas?
Vill du sälja den till mig?
/M
Postat av: Johanna/bokidioten
Maria, jag var på bokhandeln på Marsstrad för två veckor sedan och då fanns den kvar (031-23 05 30 tror jag) får du inte tag på den då - återkom så löser vi det :)
Trackback