Pillret
Pillret
Ingrid Carlberg
IC är vetenskapsjournalist på DN och för någon månad sedan snubblade jag över en välgjord recension av hennes bok "pillret". När jag sedan snubblade över ett inbundet exemplar för 75:- kunde jag inte motstå. Och sen sträckläste jag boken.
Sällan sträckläser jag icke-skönlitteratur. IC är en fantastisk skribent. Hon har en förmåga att sortera i sina fakta så att man får något att hålla sig i. Hon skapar en röd tråd, ett sammanhang, i något som annars skulle kunna bli mycket förvirrande. Inte minst märker jag hennes förmåga när jag försöker skriva om boken - så fort jag försöker trasslar jag in mig. Samtidigt som hon driver en tes har jag ingen känsla av att hon undanhåller fakta som inte passar in. Jag hoppas att den här boken kommer som pocket. Jag hoppas att den kommer att översättas. Det är den värd.
Pillret handlar om SSRI-preparaten - de läkemedel som ibland kallas för lyckopiller, ibland Prozac, och som i Sverige går under läkemedelsnamn som Fontex, Seroxat, Zoloft, Cipramil etc. Konsumtionen av SSRI-preparat är hög i Sverige - en snabb-surfning ger mig ingen bra uppgift över hur många, men siffrorna man brukar nämna är höga.
SSRI-preparaten bygger på att påverka återupptagningen av hjärnsignalsubstansen seretonin. Upptäckten var från början ett bifynd och man satt med en molekyl som hade en effekt - men man visste inte inledningsvis vad man skulle använda det till. Molekylen liknade mycket LSD. Ett förslag var att man skulle kunna använda det som bantningspreparat, eftersom undersökningar visat att det kunde leda till viktminskning. Att använda det för att bekämpa depressioner var inte aktuellt. För det första var det en mycket liten målgrupp och emedan "tyngre" psykiska sjukdomar (psykoser) behandlades medicinskt var det kotym att "lättare" psykiska sjukdomar (neuroser) behandlades med psykoanalys. Det fanns även en uppsättning mediciner med mycket kraftiga biverkningar som kunde användas vid svåra depressioner.
Hur kunde SSRI-preparaten gå från att vara totalt ointressanta till att bli storsäljare? Det är här IC och boken blir intressant. Det här är inte bara historien om SSRI-preparat. Det kunde lika gärna handla om blodtryckssänkande medicin. Eller medicin mot fetma.
Boken handlar om hur läkemedelsindustrin bar sig åt för att först konstruera depression som en folksjukdom, och senare även andra tillstånd där SSRI-preparat har effekt, exempelvis panikångest och andra ångestsyndrom. IC gör detta utan att hemfalla till undertoner om dumma läkemedelsföretag som bara vill tjäna pengar. IStället visar hon snyggt hur diagnoser är konstruerade i samspel med ett flertal aktörer, centralt läkemedelsföretag, läkemedelsverk och professionen. Och hur slutkonsumenterna, patienterna, kan bli en bricka i spelet - om de bara startar patientföreningar och kan börja agera samordnat. IC tar inte ställning och dömer inte medicinerna, eller de som skriver ut eller använder dem. Det är en skicklig balansgång.
Hur gör de då? Egentligen vill jag säga LÄS BOKEN! Jag kan bara lyfta upp vissa trådar. Ett första viktigt steg var att skapa en marknad för dessa mediciner, och i detta hade läkemedelsföretagen gemensamma intressen - man kunde alltså hjälpas åt. Det handlade om att få fram en acceptans för att dessa tillstånd kunde och borde medicineras, och hitta den latenta marknaden - de som då inte alls fick behandling eller ens sökte för behandling. Genom att stödja en ny sorts terapi - KBT - som inte var negativ till medicinering - kunde man skaffa sig viss legitimitet och ändra styrkeförhållandena inom vården. Till skillnad från psykoanalysen och psykoterapin gick KBT hand i hand med de utvärderingsmetoder som används idag. Man använde sig således av en sorts söndra- och härska teknik som hävstång. Man hjälpte också till att skapa patientföreningar runt om Europa för att ytterligare hävda sina intressen. Samtidigt hände mycket i samhället, exempelvis drogs i stort sett all vidareutbildning av psykiatriker in, vilket ledde till att det fanns en efterfrågan för den utbildning läkemedelsbolagen erbjöd inom området.
Läkemedelsbolag är kommersiella företag med kommersiella intressen. Man satsar inte på att ta fram mediciner för att vara snäll. Man satsar pengar där investeringen lönar sig. Det är därför det kan vara svårt att få fram mediciner för sällsynta sjukdomar (där marknaden är liten) eller mediciner för sjukdomar där köpkraften är liten (malaria, diarré). Samtidigt är det mycket intressant att se vem som har makten att avgöra vad som ska anses vara en sjukdom, och hur den ska behandlas. Och att det finns lite mening att definiera något som en sjukdom innan man kan göra något åt det.
Ingrid Carlberg
IC är vetenskapsjournalist på DN och för någon månad sedan snubblade jag över en välgjord recension av hennes bok "pillret". När jag sedan snubblade över ett inbundet exemplar för 75:- kunde jag inte motstå. Och sen sträckläste jag boken.
Sällan sträckläser jag icke-skönlitteratur. IC är en fantastisk skribent. Hon har en förmåga att sortera i sina fakta så att man får något att hålla sig i. Hon skapar en röd tråd, ett sammanhang, i något som annars skulle kunna bli mycket förvirrande. Inte minst märker jag hennes förmåga när jag försöker skriva om boken - så fort jag försöker trasslar jag in mig. Samtidigt som hon driver en tes har jag ingen känsla av att hon undanhåller fakta som inte passar in. Jag hoppas att den här boken kommer som pocket. Jag hoppas att den kommer att översättas. Det är den värd.
Pillret handlar om SSRI-preparaten - de läkemedel som ibland kallas för lyckopiller, ibland Prozac, och som i Sverige går under läkemedelsnamn som Fontex, Seroxat, Zoloft, Cipramil etc. Konsumtionen av SSRI-preparat är hög i Sverige - en snabb-surfning ger mig ingen bra uppgift över hur många, men siffrorna man brukar nämna är höga.
SSRI-preparaten bygger på att påverka återupptagningen av hjärnsignalsubstansen seretonin. Upptäckten var från början ett bifynd och man satt med en molekyl som hade en effekt - men man visste inte inledningsvis vad man skulle använda det till. Molekylen liknade mycket LSD. Ett förslag var att man skulle kunna använda det som bantningspreparat, eftersom undersökningar visat att det kunde leda till viktminskning. Att använda det för att bekämpa depressioner var inte aktuellt. För det första var det en mycket liten målgrupp och emedan "tyngre" psykiska sjukdomar (psykoser) behandlades medicinskt var det kotym att "lättare" psykiska sjukdomar (neuroser) behandlades med psykoanalys. Det fanns även en uppsättning mediciner med mycket kraftiga biverkningar som kunde användas vid svåra depressioner.
Hur kunde SSRI-preparaten gå från att vara totalt ointressanta till att bli storsäljare? Det är här IC och boken blir intressant. Det här är inte bara historien om SSRI-preparat. Det kunde lika gärna handla om blodtryckssänkande medicin. Eller medicin mot fetma.
Boken handlar om hur läkemedelsindustrin bar sig åt för att först konstruera depression som en folksjukdom, och senare även andra tillstånd där SSRI-preparat har effekt, exempelvis panikångest och andra ångestsyndrom. IC gör detta utan att hemfalla till undertoner om dumma läkemedelsföretag som bara vill tjäna pengar. IStället visar hon snyggt hur diagnoser är konstruerade i samspel med ett flertal aktörer, centralt läkemedelsföretag, läkemedelsverk och professionen. Och hur slutkonsumenterna, patienterna, kan bli en bricka i spelet - om de bara startar patientföreningar och kan börja agera samordnat. IC tar inte ställning och dömer inte medicinerna, eller de som skriver ut eller använder dem. Det är en skicklig balansgång.
Hur gör de då? Egentligen vill jag säga LÄS BOKEN! Jag kan bara lyfta upp vissa trådar. Ett första viktigt steg var att skapa en marknad för dessa mediciner, och i detta hade läkemedelsföretagen gemensamma intressen - man kunde alltså hjälpas åt. Det handlade om att få fram en acceptans för att dessa tillstånd kunde och borde medicineras, och hitta den latenta marknaden - de som då inte alls fick behandling eller ens sökte för behandling. Genom att stödja en ny sorts terapi - KBT - som inte var negativ till medicinering - kunde man skaffa sig viss legitimitet och ändra styrkeförhållandena inom vården. Till skillnad från psykoanalysen och psykoterapin gick KBT hand i hand med de utvärderingsmetoder som används idag. Man använde sig således av en sorts söndra- och härska teknik som hävstång. Man hjälpte också till att skapa patientföreningar runt om Europa för att ytterligare hävda sina intressen. Samtidigt hände mycket i samhället, exempelvis drogs i stort sett all vidareutbildning av psykiatriker in, vilket ledde till att det fanns en efterfrågan för den utbildning läkemedelsbolagen erbjöd inom området.
Läkemedelsbolag är kommersiella företag med kommersiella intressen. Man satsar inte på att ta fram mediciner för att vara snäll. Man satsar pengar där investeringen lönar sig. Det är därför det kan vara svårt att få fram mediciner för sällsynta sjukdomar (där marknaden är liten) eller mediciner för sjukdomar där köpkraften är liten (malaria, diarré). Samtidigt är det mycket intressant att se vem som har makten att avgöra vad som ska anses vara en sjukdom, och hur den ska behandlas. Och att det finns lite mening att definiera något som en sjukdom innan man kan göra något åt det.
Kommentarer
Postat av: Lyran
Tack för ett bra tips!
Postat av: Lena
Jag har hört talas om den där boken och kanske en dag kommer jag läsa den. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om det hela. För visst tror jag att läkemedelsindustrin är riktigt obehaglig och vinsten styr. Det enda jag vet är att dessa piller faktiskt har hjälpt folk som inte skulle ha klarat det utan dom. Jag är också för terapi i båda formerna. Jag tror att när ett samhälle förändras som det faktiskt gjort dom senaste åren, allting går snabbare att människor inte hinner med, blir utbrända, får symptom. Liknade det som människor fick när samhället gick över från bonde till industrisamhälle. Människor är bara människor. Men jag är ändå kritisk hur ofta man skriver ut tabletterna och lämnar patienterna med endast dom, det tro jag kan vara farligt.
Postat av: Johanna/bokidioten
En positiv sak med boken är faktiskt att den inte tar ställning åt läsaren och på så sätt talar den inte om vad man ska tycka. Och det är jsut det - å ena sidan är läkemedelsbranschen (förståss!) vinstdriven, å andra sidan hjälper dess produkter så mycket. Den här boken har hjälpt mig i alla fall att få lite perspektiv!
Trackback