bokidioten

Om ni har följt min blogg ett tag vet ni att jag gillar Jenny Diski. JD har varit författare länge, men efter vad jag förstår är det här är det här hennes stora genombrottsbok. Och efter vad jag förstår är det här första boken som är självbiografisk.

På tunn is har två historier, varav den ena är kronologisk. För det första får vi följa JD till Antarktis. Svårigheterna att ens få lov att åka till Antarktis skildras exempelvis. Referensen till titeln är uppenbar - även om isen knappast kännetecknas av att vara tunn.

Den andra historien är hur hennes förhållande till sin barndom, om än inte förändras, så i alla fall högst motvilligt hanteras. JDs barndom tycks ha varit fasansfull. Och JDs reaktion är dels periodvisa depressioner, dels totalt ointresse. När boken börjar vet inte JD om hennes mamma är levande eller död. Och hon bryr sig inte heller, till skillnad från dottern, som har ett behov av att ha en mormor. Mot JDs vilja efterforskar dottern mormodern och JD gör ett par intervjuer med granntanterna i huset där hon växte upp. Vi förstår att hennes barndom till stor del var att gå på tunn is.

I de senare böckerna renodlas och finslipas det som är "diskiskt": motviljan att resa, förmågan att vara sig själv och vara sig själv nog. Att vara lat och göra så lite som möjligt. Och samtidigt vara så genomsympatisk. Detta  säreget "diskiska" är inte helt utvecklat här och det gjorde mig lite förvånad och besviken. Boken är helt enkelt mycket mer konventionell än exempelvis resa på tåg.

Boken är läsvärd. Jag har längtat så efter att läsa den här boken - den var inte lätt att få tag på - och jag borde förstått att det var upplagt för ett sting av besvikelse. Jag vill ha mer!