Ture Sventon i öknen/ i Paris
Ture Sventon i Paris
Åke Holmberg
Mina sista Sventon på lager och det kanske är bra, jag tror jag njuter mer av hans prosa om jag snålar med den.
Den här boken läser jag parallellt med Stephen Kings bok "On Writing", jämför, tillämpar.
ÅH är rolig, fyndig. Bara detta att döpa sina (franska) huvudpersoner efter kända franska ord (tex Camembert) gör det kul. Ett gemensamt drag i hans böcker som jag tycker mig ana är att han plockar in två barn - en pojke ch en flicka - i historien. Ett utmärkt sätt att identifiera sig på, eftersom det ju är barnböcker. Att mysterierna i sig ofta är ointressanta - ja, ni vet ju att jag sedan länge har slutat läsa deckare för att veta vem som gjorde det.
Var det inte så att det var hans förläggare som propsade på att han skulle lägga in barnen i historierna? Barnen gör ju nästan ingenting ändå i handlingen.
Jämför med Nils-Olof Franzéns förläggare - inte tvingades Franzén att låta Agaton Sax jäkta runt med ett par ungar i hasorna. Och det blir ju inte mindre barnboksaktigt för det.
Jo, jag har också funderat på de där barnen, som mycket väl skulle kunna vara samma barn i alla böckerna, de har inte olika personligheter eller så. Kanske är det ett identifikationsgrepp? Kanske tyckte han att det var praktiskt att ha med barn ur berättarsynpunkt? Någon att förklara för, någon att få lite "mer folk" att greja med etc.... Kanske var det förläggaren? Men det är ju den tråkigaste förklaringen =)
Ja, kul att ni också reagerat över barn-närvaron! Jag gillar förklaringen med förläggaren och kan också fundera på varför i så fall inte ÅH gjorde mer av det? Överlag har jag börjat fundera på varför inte ÅH varierat sig mer mellan böckerna och vilken funktion böckerna fyllde för honom - var de roliga att skriva?
Ja, fast t ex P G Wodehouse gör också ofta så - har vissa teman, eller till och med vissa SCENER som förekommer i flera böcker - och vad jag har läst om honom så var det där upprepandet en del av den frejdiga skrivarglädjen - men han utnyttjade också sina "temata" på lite olika sätt.
Karl G & Lilian Fredriksson har skrivit en bok som heter "'Använd bara pitolerna i nödfall!' - en bok om Ture Sventon" (utgiven av deckartidskriften Jury 1999). Jag hittade följande citat i boken: "Åke Holmberg har själv medgett att detta inslag [barnen] var mer eller mindre påtvingat av förlaget, för att ge de unga läsarna en identifikationspunkt. De förekommer också som ett stående inslag hela bokserien igenom, även om de blir lite äldre mot slutet, i 'Ture Sventon och varuhuset'. Det hela känns oftast också onödigt och påklistrat och torde av de unga läsarna snarast upplevas som ett irritationsmoment, och ett brott mot det stillsamma vanvett som annars präglar berättelserna och som barn normalt har bättre förståelse för än vad de vuxna inser.
Detta grepp bidrar också självklart till idylliseringen och desarmeringen av farligheten i brottsinslagen, men samtidigt torde det vara ett inslag i författarens uttalade vilja att ge de gängse barnboksdetektiverna en liten känga i all deras oändliga förträfflighet och duktighet."
Intressant debatt Mattias och Charlotte! Jag läser och lär och kan återigen konstatera att barnböcker är mer än bara tidsfördrif för barn.