familjens projektledare säger upp sig
Gunilla Bergensten
Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka. Både och, med andra ord. Detta är en personlig dagbok från hemmaperspektiv som speglar GBs slit med att få hemmet och vardagspusslet att fungera. Det är mycket tjat och irritation på maken. Ändå lyckas hon inte ändra något - när boken slutar står hon och stampar på ungefär samma ställe som när boken börjar.
Det här skulle lätt kunna bli ett mycket privat inlägg. Boken speglar och föder i mig irritation när jag känner igen mig. Men jag ska inte bli privat här, utan försöka höja tankarna kring boken.
Det absolut bästa med boken är att mynta uttrycket familjens projektledare. Jag tror att jag läst en krönika av Linda Skugge en gång där hon kallade samma funktion för familjens flygledare. Oavsett om man väljer den första benämningen eller den andra, pekar det på något så otroligt viktigt - även på hemmaplan behövs det en projektledare som initierar projekt, ser till att de blir genomförda - "Projektledaren är den ansvarige, som knyter samman allt och ser till att deadline hålls." För mig är det en aha-upplevelse att få ett begrepp på detta. Familjens projektledare är den som ser till att det finns vantar när det börjar bli kallt, ser till att bjuda och bjuda igen, fixar presenter och skicka kort, se till att saker blir avslutade. Genom att skilja på projektledarrollen och genomförandet kan man också göra poängen att även om jämställdheten har gått framåt - närmare lika arbetsfördelning - innebär det inte att man delar lika på projektledarfunktionen. Och den tar tid och energi.
GBs man tar inte projektledarfunktionen alls. Han kan se att det behövs hostmedicin hemma, men om inte GB säger åt honom att köpa hostmedicin gör han inte det. Han säger att mäns hjärnor ser annorlunda ut - att män är gjorda för att ha den stora överblicken och kvinnor har koll kring elden. Och andra liknande klyschor. Och GB slåss mot sin tendens att tjata (men hur gör man annars), att curla sin man och sitt behov av att ha snyggt omkring sig. Att inte behöva skämmas.
Det stora problemet jag har med boken är att hon pratar om män och kvinnor som två kategorier och hon gör det utifrån sitt (och sina väninnors) perspektiv. Kvinnor är på ett visst sätt. Män är på ett annat sätt. I förlängningen innebär detta att en kvinna som inte tar på sig projektledarrollen inte är en riktig kvinna. Och det blir ju riktigt svårt, eller hur? Som det här enkla, som man ser då och då i undersökningar och webenkäter, att män sitter kvar när det ska dukas av och kvinnor reser sig. Ergo, en riktig kvinna hjälper till.
Bokens titel är felvisande. Familjens projektledare säger inte upp sig. Hon tänker och funderar kring detta genom hela boken. När boken är färdigläst har läsaren fått en möjlighet att identifiera sig, men läsaren har inte fått hjälp att säga upp sig eller hitta andra strategier.
Jag gillar den här dokusåpevarianten - den är också väldigt fördomsfull förstås men får en att känna en viss stolthet över att ingå i den grupp som fixar detta varje vecka all the time:
- 6 gifta män blir nedsläppta på en
öde ö med bara 1 bil och 4 barn var i 6 veckor.
- Varje barn sysslar med 2 olika sporter
och antingen musik- eller danslektioner.
- Det finns ingen McDonalds.
- Varje man måste ta hand om sina 4
barn, hålla sitt tilldelade hus städat, gå igenom läxan, hjälpa till med
olika skolprojekt, laga mat, tvätta och betala 'låtsasräkningar' där pengar
man fått inte räcker till.
- Man får en summa pengar som ska räcka
till mat varje vecka.
- Varje karl måste även ta varje barn
med sig till bokade läkarbesök, tandläkare och frissa. Han måste även baka
kakor för barnens olika sociala evenemang.
- Han måste också vara ansvarig för
att inreda sitt tilldelade hus på ön, plantera blommor och se till att
det i alla tider är representativt.
- Mannen får endast se på tv när alla
barnen sover och alla sysslor är gjorda.
- Varje far måste även kunna alla orden
till varenda idiotisk barnramsa som kommer på tv och namnen på alla
tvkaraktärer
i alla tecknade serier.
- De måste raka sina ben alla dagar,
använda smink som de ska sätta på medan de skjutsar sina barn till
respektive
aktivitet och laga 4 olika luncher.
- De måste använda obekväma och för
små, men dock supermoderna skor, ha naglarna målade och ögonbrynen plockade.
- Under en av dessa 6 veckor, måste
de ha plågsamma kramper i magen, ryggvärk, och fruktansvärda men
oförklarliga
humörsvängningar utan att någonsin klaga eller förskjuta sina sysslor.
- De måste springa på ett otal Hem-
och skolamöten och tillbringa flera timmar i lekparken med sina mindre
barn.
- Varje kväll innan han lägger sina
4 barn skall han bada dem, sätta pyjamasen på, borsta deras tänder och
hår. Samma procedur på morgonen före klockan 7.
- Ett test kommer att genomföras i
slutet av dessa 6 veckor, där han skall kunna följande: varje barns
födelsedag,
längd, vikt, skostorlek, klädstorlek och lärares namn, barnets födelsevikt,
-längd, -klockslag. Varje barns favoritfärg, bästa kompis den veckan,
mellannamn,
favoritgodis, -sång, -dricka, -leksak, största rädsla och vad de vill bli
när de blir stora.
- Barnen röstar bort dem från ön beroende
av hur papporna skött sig.
- Den sista pappan kvar vinner, om
han har tillräckligt med styrka kvar att möta sin partner och ha sex med
henne utan förvarning och var som helst...
- Den som vinner får i pris att göra
denna tävling om och om igen i ca 18 år, och får rätten att kalla sig själv
mamma
tack för en bra såpopere-idé! Jag tog mig friheten att sprida den vidare. Den får en ju onekligen att undra vad man håller på med ibland...