Den motvillige resenären
Den motvillige resenären
Jenny Diski
Kom igen nu, Jenny! Bättre än så här kan du! Jag blev imponerad av hennes två första storsäljare, men inte av den motvillige resenären. När Karin läste papppersväggar uppfattade hon den som "lådtömmande". Vad gäller pappersväggar håller jag verkligen inte med, men vad gäller den motvillige resenären är det bara att suckande konstatera: boken innehåller fyra bidrag som inte säger varandra speciellt mycket. Kopplingen mellan dem är lös, och visst känner man igen JDs stil, men den når aldrig så djupt som Stranger on a train.
Första berättelsen är en resa, ett par dagar på Nya Zealand, och ett av de teman som berättelsen tar upp är att man inte behöver utsätta sig för det man vet att man inte tycker om. Den är trevlig, visst får jag lust att besöka Nya Zealand, men jag vill ha mer.
Andra berättelsen är en icke-resa. JD hyr in sig på en bondgård i Somerset åtta veckor för att göra - ingenting. Hon stressas av att Bonden kanske tycker att hon är konstlig, hon nojjar över att hon inte går på promenad och hon gör i stort sett ingenting i flera veckor. Enda problemet med berättelsen är att vad hon faktiskt skildrar är det som faktiskt händer. Om Montaigne (som hon har tagit med sig som lektyr) vet vi inte mer. Inte heller (och det faller ju på sin egen orimlighet, i och för sig) om hur det är att bara skrota. Efteråt skriver hon:
"Det jag har upptäckt under de perioder då jag försökt vara så ensam som möjligt under så lång tid som möjligt är att jag är oerhört bra på att fördriva den med att läsa, lata mig och skrota omkring. Jag blir sällan uttråkad, nästan aldrig rastlös, ibland eländig och ofta missnöjd med mig själv och världen, utan att för den skull på minsta sätt begripa mer av den jag är, eftersom jag i stort sett är likadan i andras sällskap"
Detta tycker jag är bokens verkliga behållning. Det sätter resandet i perspektiv och visar lite av vad det är JD försöker uppnå med sitt resande och icke-resande.
Den tredje berättelsen är om en annan typ av resa. Medan resan till Nya Zealand var ett par dagar helt på egen hand efter ett författar-jippo, och den andra berättelsen är om självvald isolering, är den tredje berättelsen en redogörelse (med mycket fakta och lite djup) om JDs resa som resejournalist till Kiruna. Trots att jag inte läst så mycket egentligen om JD har jag börjat betrakta henne som en gammal vän. Jag tror att jag vet var jag har henne och jag kan, om inte identifiera mig med henne, i alla fall tänka att det är nog inte så pjåkigt att bli gammal i alla fall. Tänk att kunna skrota runt i en stuga i åtta veckor utan att få spel! I den här berättelsen blir jag sur på henne. Och samtidigt får jag en ökad förståelse för henne. JD är harmonisk så länge hon får sätta ramarna själv. Att åka nattåg är helt OK så länge hon har egen kupé. Men i denna tredje berättelse hamnar JD utanför de ramar där hon trivs. Och hon blir inte trevlig. I alla fall gnäller hon sig igenom en hel vistelse i Lappland.
När JD säger att hon vill åka till Lappland tänker hon sig att sitta ensam i helmörker. Det är inte vad resetidningen och dess sponsorer tänker sig. Istället får hon ett späckat schema som dessutom är utomhus. I minus trettio. Och allt det man lärt sig känna igen som JDs ramar sätts på undantag. JD vet om det i förhand, JD får betalat, men ändå lyckas hon aldrig släppa föreställningen om hur det skulle kunna vara. Och inte ens när hon får chansen försöker hon göra det bästa möjliga av resan. JD blir gnällig och ingenting som sker under vistelsen gillas. Förutom altartavlan av Bror Hjort i Jukkasjärvi. Inte heller får vi se så mycket av JD. Berättelsen känns mer som ett plikttroget men gnälligt referat och som svensk är det nyttigt att för en gångs skull få ett utomstående och samiskt perspektiv på Sapmi. (Sen att översättaren skriver sameparlamentet istället för sametinget.... dåligt!) Istället för att som tidiigare leva mig in i JDs perspektiv, ser jag henne plötsligt som en främling. Jag förstår samerna betydligt bättre än JD och jag kommer flera gånger på mig med att tänka att nu förstår du inte ens att du inte förstår, lilla vän.
Den fjärde berättelsen är en novell som är skriven i tredje person om att resa och att inte resa. Vad förlorar man egentligen på att avstå? Novellen, som betecknas epilog, skulle ha kunnat hålla samman berättelserna men gör det inte. Jag borde nog leta upp på tunn is istället och sluta klaga på den här...
Jenny Diski
Kom igen nu, Jenny! Bättre än så här kan du! Jag blev imponerad av hennes två första storsäljare, men inte av den motvillige resenären. När Karin läste papppersväggar uppfattade hon den som "lådtömmande". Vad gäller pappersväggar håller jag verkligen inte med, men vad gäller den motvillige resenären är det bara att suckande konstatera: boken innehåller fyra bidrag som inte säger varandra speciellt mycket. Kopplingen mellan dem är lös, och visst känner man igen JDs stil, men den når aldrig så djupt som Stranger on a train.
Första berättelsen är en resa, ett par dagar på Nya Zealand, och ett av de teman som berättelsen tar upp är att man inte behöver utsätta sig för det man vet att man inte tycker om. Den är trevlig, visst får jag lust att besöka Nya Zealand, men jag vill ha mer.
Andra berättelsen är en icke-resa. JD hyr in sig på en bondgård i Somerset åtta veckor för att göra - ingenting. Hon stressas av att Bonden kanske tycker att hon är konstlig, hon nojjar över att hon inte går på promenad och hon gör i stort sett ingenting i flera veckor. Enda problemet med berättelsen är att vad hon faktiskt skildrar är det som faktiskt händer. Om Montaigne (som hon har tagit med sig som lektyr) vet vi inte mer. Inte heller (och det faller ju på sin egen orimlighet, i och för sig) om hur det är att bara skrota. Efteråt skriver hon:
"Det jag har upptäckt under de perioder då jag försökt vara så ensam som möjligt under så lång tid som möjligt är att jag är oerhört bra på att fördriva den med att läsa, lata mig och skrota omkring. Jag blir sällan uttråkad, nästan aldrig rastlös, ibland eländig och ofta missnöjd med mig själv och världen, utan att för den skull på minsta sätt begripa mer av den jag är, eftersom jag i stort sett är likadan i andras sällskap"
Detta tycker jag är bokens verkliga behållning. Det sätter resandet i perspektiv och visar lite av vad det är JD försöker uppnå med sitt resande och icke-resande.
Den tredje berättelsen är om en annan typ av resa. Medan resan till Nya Zealand var ett par dagar helt på egen hand efter ett författar-jippo, och den andra berättelsen är om självvald isolering, är den tredje berättelsen en redogörelse (med mycket fakta och lite djup) om JDs resa som resejournalist till Kiruna. Trots att jag inte läst så mycket egentligen om JD har jag börjat betrakta henne som en gammal vän. Jag tror att jag vet var jag har henne och jag kan, om inte identifiera mig med henne, i alla fall tänka att det är nog inte så pjåkigt att bli gammal i alla fall. Tänk att kunna skrota runt i en stuga i åtta veckor utan att få spel! I den här berättelsen blir jag sur på henne. Och samtidigt får jag en ökad förståelse för henne. JD är harmonisk så länge hon får sätta ramarna själv. Att åka nattåg är helt OK så länge hon har egen kupé. Men i denna tredje berättelse hamnar JD utanför de ramar där hon trivs. Och hon blir inte trevlig. I alla fall gnäller hon sig igenom en hel vistelse i Lappland.
När JD säger att hon vill åka till Lappland tänker hon sig att sitta ensam i helmörker. Det är inte vad resetidningen och dess sponsorer tänker sig. Istället får hon ett späckat schema som dessutom är utomhus. I minus trettio. Och allt det man lärt sig känna igen som JDs ramar sätts på undantag. JD vet om det i förhand, JD får betalat, men ändå lyckas hon aldrig släppa föreställningen om hur det skulle kunna vara. Och inte ens när hon får chansen försöker hon göra det bästa möjliga av resan. JD blir gnällig och ingenting som sker under vistelsen gillas. Förutom altartavlan av Bror Hjort i Jukkasjärvi. Inte heller får vi se så mycket av JD. Berättelsen känns mer som ett plikttroget men gnälligt referat och som svensk är det nyttigt att för en gångs skull få ett utomstående och samiskt perspektiv på Sapmi. (Sen att översättaren skriver sameparlamentet istället för sametinget.... dåligt!) Istället för att som tidiigare leva mig in i JDs perspektiv, ser jag henne plötsligt som en främling. Jag förstår samerna betydligt bättre än JD och jag kommer flera gånger på mig med att tänka att nu förstår du inte ens att du inte förstår, lilla vän.
Den fjärde berättelsen är en novell som är skriven i tredje person om att resa och att inte resa. Vad förlorar man egentligen på att avstå? Novellen, som betecknas epilog, skulle ha kunnat hålla samman berättelserna men gör det inte. Jag borde nog leta upp på tunn is istället och sluta klaga på den här...
Kommentarer
Trackback