bokidioten

Och världen skälvde
Ayn Rand

Förslag på alternativa titlar:

Utan företagsbyggare stannar Amerika
Prometeus säger upp sig

Nu har jag läst ut hela boken. 1217 sidor pytteliten text. Jag tycker inte om boken, eller rättare sagt det budskap som AR försöker nöta in. Men innan jag går in på varför, skulle jag lite kort vilja redogöra för bokens innehåll. Det här inlägget kommer att innehålla massor med spoilers, vilket jag tror gör mindre, för jag tror inte det är många som orkar igenom hela den här boken. Och de som gör det, är nog inte primärt intresserade av hur det slutar.

Handlingen i ett nötskal
Vi befinner oss i ett USA som vi nästan känner igen. Den omgivande världen består i stort sett av folkrepubliker (=kommunistiska stater). USA befinner sig i en djup depression med en hög arbetslöshet och ett vikande företagsklimat. Näringslivet faller sönder I en accelererande hastighet och politikerna hjälper till att försvåra för näringslivet - inte av ont uppsåt utan för att man tror på principen att fördela efter behov och inte efter arbetsinsats. En efter en faller centrala industribranscher allteftersom staten gjort det omöjligt att verka där. Företagsbyggarna bara försvinner och efter ett tag blir det svårt att få tag på människor som tänker, som är beredda att ta ansvar, som inte bara skyller ifrån sig.

Vi anar tidigt att det ligger något bakom företagsbyggar-försvinnandena. Efter ungefär en tredjedel av boken förstår vi att det har att göra med det gängse uttrycket för hopplöshet "vem är John Galt". John Galt har, tillsammans med likasinnande, köpt sig en dal i Klippiga bergen som inte syns på kartorna och där byggt upp girighetens Atlantis. De sätter press på staten och kanske framförallt näringslivet för att få näringslivet att falla samman, och allteftersom företagsbyggarna ger upp rekryteras de till Atlantis. Vår huvudperson, tågmagnaten Dagny Taggart, står emot och vill inte sluta slåss för sitt älskade Taggart Transcontinental. Efter tolv års kamp har Atlantis-borna vunnit och slagit civilisationen i spillror: järnvägarna är utbytta mot enstaka prärievagnar. Dagny Taggart sluter sig till Atlantisborna och planerna på att bygga på USA på nytt tar form.

Boken är på så sätt en dystopi med inlägg av en utopi (skildringen av Atlantis). Den utopiska biten är faktiskt bara tråkig: hon använder större delen av den textmassan till att låta Atlantis-invånarna tala om varför de förkastat resten av världen.

Rands budskap
AR är inte primärt intresserad av att skriva en roman. Hon vill föra fram, och förklara, sin filosofi genom en skönlitterär applikation. Det är en viss skillnad, det. Om man ska i en mening sammanfatta vad det budskapet är, kan man citera den ed Atlantis bosättare (jag vägrar skriva medborgare) måste svära:

"jag svär att jag aldrig kommer att leva för någon annan människas skull, inte heller begära att någon annan människa ska leva för min skull" (sid 1186)

Läs meningen en gång till och fundera på implikationerna av detta. Detta är extrem individualism. Det är en individualism som sträcker sig långt bortanför economic man, som får Robert Nizick att kännas riktigt kollektivistisk. Här är inte frågan om människan i grund är individualistisk eller social, egoistisk eller altruistisk. Här ses det altruistiska som omoraliskt. Ett annat citat kan användas för att peka på detta, en kort dialog mellan några av våra huvudpersoner.  

"Om du förstår att jag handlade för min egen skull, förstår du att det inte behövs någon tacksamhet"
"Jag ska svara dig med samma ord som du sa till mig, sade Galt. Det är vad jag tackar dig för" (sid 1205)

ARs filosofi sträcker sig även in i det vetenskapsfilosofiska området. Hon anser att det finns en objektiv sanning, och alltså även objektiva moralregler att leva efter. Hon raljerar mycket över relativistiska sätt att betrakta världen. Det finns inga målkonfilkter i hennes sätt att resonera. Pengar går före allt. När Dagny först kommer till Atlantis hyr de en bil och kör runt. Men om någon skulle dö om han inte fick bilen? AR gör det lätt för sig genom att inte ta på allvar och skildra dylika målkonfilkter.

Som jag tolkar AR är det viktigaste hon människan hennes drivkraft.  Talang ska belönas och man ska fördela efter förtjänst, inte efter behov, vilket, i hennes tolkning, står i motsats till välfärdssamhället. Inkomstskatt, exempelvis, är stöld. Samtidigt förespråkar hon rättsväsende och krigsmaskineri, men hur dessa ska finansieras går hon inte in på. Hennes syn på lagstiftning framgår av den mening hon låter en av huvudpersonerna lägga till i den amerikanska konstitutionen:  

"kongressen skall icke införa någon lag som inskränker friheten att producera och bedriva handel..." (sidan 1216)

Ser vi på denna formulering (och betänk då att AR vill placera den i en konstitution - vilka tolkningsmöjligheter! Mamma mia!) kan vi snabbt inse att det finns inte möjlighet att stifta anti-trustlagar, miljöskyddslagar eller upprätthålla mänskliga rättigheter (betänk exemeplvis barnarbete - att förbjuda barnarbete inskränker ju företagarens rätt att producera, eller hur?). Hon väljer också att poängtera friheten i detta - inte nyttan till exempel. Frihet för vem?

För den som är intresserad av hennes budskap finns det samlat i ett över femtio sidor långt tal, insprängt i texten, nämligen det tal John Galt håller till nationen. Sidorna 1051-1114 innehåller en sammanfattning av allt hon vill säga.

...och hur hon för fram det
som ni märker är jag mycket kritisk till ARs budskap, även om jag uppskattar delar av boken - som en genomtänkt dystopisk berättelse. Efter ett tag börjar jag också lägga märke till vilka tekniker AR använder för att föra fram sitt budskap. Jag tänkte att jag skulle försöka lista dem.

1. upprepning - droppen som urholkar stenen. Boken är tjock. Storyn räcker  egentligen bara till en fjärdedel så många sidor. Resten är långa monologer där huvudpersonerna klankar ned på samhället. AR nöter helt enkelt in sitt budskap.

2. dikotomisering. I ARs skildring är det allt eller inget. Antingen en fri marknadsekonomi (som för övrigt tycks vara centrerad kring stora industrimagneter, inte kring små entreprenörer) eller en civilisation i förfall. Att Atlantis-anhängarna aktivt går in och förstör ett samhälle räknas dem inte till last. Lite grann efter parollen är ni inte med mig är ni mot mig läggs boken upp.

3. tendensiösa skildringar. Det går sällan att ta fel på hur AR vill att vi ska uppfatta en person eller en händelse. Och det måste vara bekvämt att leva i en värld där det efter människors ansiktsuttryck, röst och sätt att röra sig, lätt kan avgöra vilken sorts människa det är. Om man någonsin skulle hamna i ARs Amerika ska man vara mycket försiktig med människor med hängande underläpp och gnällig röst. (Se även mitt inlägg om detta.) Detta är samma trick jag uppmärksammat i samband med min läsning av Mary, Lou.

4. känslo-pjuck. En viktig grundsats är att människan ska styras av sitt intellekt, inte av sina känslor. Framförallt i början av boken skildras våra huvudpersoners ansikten som "orörliga". Och, läs citatet nedan, vem tror att AR här försöker vädja till vårt intellekt? Nej, värre banal smörja får man leta efter:

"Någonstans, tänkte han, fanns pojkens mor som hade darrat av beskyddande ömhet över hans första vacklande steg när hon lärde honom gå, som hade mätt upp barnmedicin åt honom med en juvelerares minutiösa noggrannhet, som slaviskt följt vetenskapens senaste ord om hans diet och hygien, skyddat hans späda kropp mot baciller - och sedan sänt honom att förvandlas till en plågad neurotiker av de människor som lärt honom att han inte hade något intellekt och aldrig fick försöka tänka" (sidan 1035)

AR låter inte oss som läsare ta ställning till vad vi tycker. För säkerhets skull skriver hon oss det på näsan.

5. raljerande allsmäktighet. AR utnyttjar sin ställning som allsmäktig berättare för att låta historien fortlöpa på det sätt som främjar hennes egna intressen. Exempelvis när hungersnöd hotar i USA, och skörden blivit rekordstor i Minnesota, låter hon politikerna av vänskapsskäl dirigera om alla godsvagnar till Louisiana där "morsan" Chalmers låtit odla sojabönor - vilket hon anser vara mer näringsrikt. Summan av kardemumman är att skörden i Minnesota ruttnar bort. Och att sojabönorna skördas för tidigt och möglar bort. Ingenting politikerna gör slår väl ut. AR lägger historien - och karaktärerna - till rätta. 

litet försök till analys
Den här distopin utgavs på femtiotalet. Det innebär att den kom två decennier efter a brave new world, ett decennium  efter 1984 och ett par år efter Farenheit 451. De tre ovanstående liknar varandra i kritiken av ett totaltitärt samhälle där blandannat yttrandefriheten är kringskuren. Alla tre kan jag se som en reaktion - och rädsla för - kommunismen. Även och världen skälvde är en reaktion mot kommunismen, men AR har inte valt det totaltitära samhället som utgångspunkt. Utgångspunkten är istället äganderätten och inskränkningarna i denna. Med detta som fokuspunkt formar hon sin dystopi, och, vilket avslöjas på bokens sista hundra sidor, påverkar detta även exempelvis politiken och byråkratin med blandannat en omfattande nepotism.

AR skildrar ett stort tekniskt system och hur, när ett del av systemet faller sönder, detta gör även andra delar av systemet instabilt. För att pumpa olja behöver man järnväg. För att köra tåg behöver man stål. För att göra stål behöver man järnmalm. För att kunna flytta järnmalm behöver man båtar och tåg. Det säger sig självt att stora tekniska system (framförallt kontinentala system) är sårbara. Allteftersom de stora tekniska systemen faller samman, med Atlantis-anhängarnas hjälp, blir politikerna alltmer aktiva och genomdriver direktiv som, genom ARs trick raljernande allsmäktighet, leder till att systemet faller sönder allt snabbare. Genom boken försökte jag sätta fingret på exakt vilken sorts individer AR tycker är överlägsna (AR är inte bara individualist, hon är även, i allra högsta grad elitist). Samma egenskaper hos olika individer lägger hon olika värderingar i (med hjälp av tricket Tendensiösa skildringar. Vad sägs om detta citat:

"Vi har gott om plats. Vi ger er lift - om ni betalar - om ni vill komma härifrån." Det var en gänglig nervös man med slappa gester och oförskämd röst, som såg ut som en tredje klassens auktionsutropare (sid 1212)

Detta sätt att resonera på ses annars som vällovligt. Men inte när det kommer från föraren av en prärievagn. En del av ARs budskap är att om man tar bort företagsbyggarna=intellektet från ett land kommer det att fallera. Men det som kännetecknar ett stort tekniskt system - eller i ett politiskt system - är att vi behöver varandra och att vi kompletterar varandra. I ARs värld är det folket=plundrarna som behöver företagsbyggarna. Företagsbyggarna behöver inte någon. Det sägs till och med rakt ut någonstans. Men vem ska bryta järnmalmen? Klippa biljetterna? Sitta i kassan? Vem skapar mervärde i ett stort tekniskt system?

AR gör det lätt för sig. Ännu lättare gör hon för sig när hon utesluter barn ur dystopin. I slutet tar hon upp det litet. Men inga av våra huvudpersoner har barn. Det finns heller inga incitament att skaffa barn i hennes värld. Och eftersom boken är skriven på femtiotalet får kvinnor välja mellan att skaffa barn eller att skaffa karriär. I en värld där det är omoraliskt att vara altruistisk och tänka på någon annan, vem skaffar barn eller fru?

En annan grupp - förutom föräldrarna - som jag inte riktigt får att passa in i girighetens utopi - är konstnärerna. En symfonikompositör tillhör de centrala personerna. Men hur försörjer han sig? Hur försörjer sig filosoferna?

En sista sak vill jag ta upp. AR låter sin dystopi drivas mot sin undergång. Det går inte att förändra under rådande samhällsordning (reform) utan man måste störta samhället för att kunna bygga upp på nytt (revolution). Ett (sista) citat får illustrera:

något av de närmaste århundradena, sade Danneskjöld, och vände sig mot dem ett ögonblick, kommer alla de här råskinnen, enskilda eller offentliga, som tror att de kan styra dem, som är bättre än de själva med våld,  att dra lärdom av vad som händernär brutalt våld stötersamman med intellekt och våld

Liknande tankegångar kan vi känna igen in marxismens tilltro till nödvändigheten av en revolution. Detta är ett destruktivt sätt att lösa en situation - att göra allt hundra resor värre. De sista tvåhundra sidorna funderade jag över hur sjutton man skulle bära sig åt för att få ett sådant land att fungera, att återuppbyggas. Det finns ingen tilltro. Allt är slaget i spillror. Och se det som en förutsättning för att kunna göra samhället bättre? Jag blir rädd för ARs demokratisyn.

Men det här är kanske att ta boken för mycket på allvar. Tack alla ni som orkat läsa hela vägen hit!