On writing
On writing
Stephen King
Den här boken har jag bläddrat i ett par gånger, men aldrig riktigt kommit igång med. Nu hade jag bestämt mig. För vem annars än SK borde kunna skriva en bra bok om att skriva? Indirekt har han ju gjort det massor med gånger. Hur många böcker har han inte skrivit som har en författare i huvudrollen? Dessutom har han ju faktiskt undervisat i creative writing.
Som tonåring läste jag dödsdansen, om skräckgenren, som gjorde stort intryck på mig. En sak i synnerhet gjorde intryck på mig, och det är hur man ska få läsaren att bli verkligt rädd för monstret. Genom att antyda monstret, inte visa det, lämnar man det till läsarens fantasi. Så fort vi får veta att monstret är tio meter högt kan läsaren börja vänja sig, tänka "åh, det är bara tio meter högt. Vad mycket läskare det skulle vara om det var tjugo!" I min vardag har jag översatt SKs bild av monstret. Så fort man beskriver ett monster slutar det vara ett monster. Så när jag har något jag gruvar mig för, är rädd för att ta itu med, skriver jag en "monster-lista". Och vips, genom att skriva ner monstret, se att det bara är tio meter högt, betvingar jag det också.
Som synes hade jag höga förväntningar på boken, och tyvärr infriades de inte. Boken är egentligen tre-delad. Första delen består av en SK-memoar i korthet. Del två handlar om språk, eller rättare skrivprocessen (han använder sig av en metafor, verktygslådan och framförallt trycker han mycket på hur man (=SK) skriver, och betydelsen att arbeta om andra versionen, andra utkastet, efter vissa speciella principer. Del tre handlar om SKs process att åter börja skriva efter den svåra trafikolycka han var med om.
Det märks i boken att den var svår att skriva. Att det var en bok SK var angelägen om att skriva. Hade boken kunnat utesluta del ett och tre och del två hade varit mer arbetat, hade den kunnat vara bra. Men som det ser ut nu rekommenderar jag att man plockar upp Göran Hägg istället.
Stephen King
Den här boken har jag bläddrat i ett par gånger, men aldrig riktigt kommit igång med. Nu hade jag bestämt mig. För vem annars än SK borde kunna skriva en bra bok om att skriva? Indirekt har han ju gjort det massor med gånger. Hur många böcker har han inte skrivit som har en författare i huvudrollen? Dessutom har han ju faktiskt undervisat i creative writing.
Som tonåring läste jag dödsdansen, om skräckgenren, som gjorde stort intryck på mig. En sak i synnerhet gjorde intryck på mig, och det är hur man ska få läsaren att bli verkligt rädd för monstret. Genom att antyda monstret, inte visa det, lämnar man det till läsarens fantasi. Så fort vi får veta att monstret är tio meter högt kan läsaren börja vänja sig, tänka "åh, det är bara tio meter högt. Vad mycket läskare det skulle vara om det var tjugo!" I min vardag har jag översatt SKs bild av monstret. Så fort man beskriver ett monster slutar det vara ett monster. Så när jag har något jag gruvar mig för, är rädd för att ta itu med, skriver jag en "monster-lista". Och vips, genom att skriva ner monstret, se att det bara är tio meter högt, betvingar jag det också.
Som synes hade jag höga förväntningar på boken, och tyvärr infriades de inte. Boken är egentligen tre-delad. Första delen består av en SK-memoar i korthet. Del två handlar om språk, eller rättare skrivprocessen (han använder sig av en metafor, verktygslådan och framförallt trycker han mycket på hur man (=SK) skriver, och betydelsen att arbeta om andra versionen, andra utkastet, efter vissa speciella principer. Del tre handlar om SKs process att åter börja skriva efter den svåra trafikolycka han var med om.
Det märks i boken att den var svår att skriva. Att det var en bok SK var angelägen om att skriva. Hade boken kunnat utesluta del ett och tre och del två hade varit mer arbetat, hade den kunnat vara bra. Men som det ser ut nu rekommenderar jag att man plockar upp Göran Hägg istället.
Kommentarer
Trackback