hej lättja
hej lättja
Corinne Maier
Kejsaren är naken!
Det är intrycket CM vill ge om företagen i näringslivet. I vår tid är företaget, dess nomenklatur och dess organisation ett ideal. Tänk bara på omorgansationen i offentlig sektor! Tänk bara på nyligen recenserade boken "familjens projektledare säger upp sig". Det finns en underliggande idé om att eftersom företaget vill maximera sin vinst kommer det att vara effektivt. Detta är bilder CM slår sönder. Halvvägs genom boken är jag fortfarande häpen att någon kan, vågar, skriva så om vår heliga ko. Det faktum att jag just nu håller på att sätta de sista betygen i en kurs i industriell organisation gör det extra omstörtande - och läsvärt.
Ett annat axiom är att företaget har rätt att kräva engagemang av oss. Det är inte okej, i alla fall på något av de jobb jag haft, att säga att man jobbar för pengarna. Man ska vara tacksam över att få lov att arbeta just där. Det i sin tur leder vidare till en rad effekter - att jobb och fritid flyter ihop (hur många föreläsningar har jag inte översiktsplanerat halv fyra på natten?), att jobb och identitet flyter ihop (nu har jag äntligen lärt mig säga jag arbetar som... istället för jag är...), och i förlängningen till fenomen som honungsfällan och utbrändhet. Jobbet blir livet.
CM erbjuder en ögonöppnare, och tvärtom vad förlaget hävdar, tror jag inte att detta egentligen är en humoristisk bok. CM har ett budskap och hon använder sina redskap för att få fram det. Hon försöker driva en tes med hjälp av de böcker hon själv läst (får jag komma med en kvalificerad gissning om att CM har tagit åtminstone någon kurs i sociologi). En orsak till att jag drar slutsatsen att boken är skriven på allvar är just detta:
(a) hon driver en tes
(b) hon försöker underbygga den med de auktoriter hon känner till
Jag tycker inte att hon lyckas fullt ut med sin tes, men gillar boken ändå eftersom den får mig att tänka. Och tänka om. Mitt mantra "se till att arbeta för att leva, inte leva för att arbeta" har här växlats upp rejält. Sen är boken väldigt fransk. Och börjar bli gammal. CM skriver om dot-com krisen som något alldeles nytt. Och vissa förslag och tankar gör att det tycks som om den är skriven innan 9-11. Men framförallt är det att jag inte kan kontexten. Jag kan ingenting om fransk företagskultur (men lite kan jag i alla fall om fransk förvaltningskultur). Jag kan inget om den genre hon försöker förhålla sig till. Jag kan inte de samtidsreferenser hon presenterar. CM använder ibland språket lustfullt och jag misstänker att det inte är den lättaste bok översättaren har jobbat med. Men detta är en bok där det inte räcker med att hjälpa läsaren över det språkliga hindret - det kulturella återstår. Jag kommer på mig själv med att längta efter att någon skriver en motsvarande bok utifrån svensk företagskontext.
Jag gillar hennes tes, men skiljer det från hennes slutsats. Företaget är inte perfekt. Företaget är delvis löjligt, patetiskt. Men hennes budskap, att det därför är OK att vara lat, (att luras) är inte underbyggd i hennes argument. Kejsarens eventuella nakenhet ger oss inte rätt att skratta, men att se att även han är ofullkomlig.
Corinne Maier
Kejsaren är naken!
Det är intrycket CM vill ge om företagen i näringslivet. I vår tid är företaget, dess nomenklatur och dess organisation ett ideal. Tänk bara på omorgansationen i offentlig sektor! Tänk bara på nyligen recenserade boken "familjens projektledare säger upp sig". Det finns en underliggande idé om att eftersom företaget vill maximera sin vinst kommer det att vara effektivt. Detta är bilder CM slår sönder. Halvvägs genom boken är jag fortfarande häpen att någon kan, vågar, skriva så om vår heliga ko. Det faktum att jag just nu håller på att sätta de sista betygen i en kurs i industriell organisation gör det extra omstörtande - och läsvärt.
Ett annat axiom är att företaget har rätt att kräva engagemang av oss. Det är inte okej, i alla fall på något av de jobb jag haft, att säga att man jobbar för pengarna. Man ska vara tacksam över att få lov att arbeta just där. Det i sin tur leder vidare till en rad effekter - att jobb och fritid flyter ihop (hur många föreläsningar har jag inte översiktsplanerat halv fyra på natten?), att jobb och identitet flyter ihop (nu har jag äntligen lärt mig säga jag arbetar som... istället för jag är...), och i förlängningen till fenomen som honungsfällan och utbrändhet. Jobbet blir livet.
CM erbjuder en ögonöppnare, och tvärtom vad förlaget hävdar, tror jag inte att detta egentligen är en humoristisk bok. CM har ett budskap och hon använder sina redskap för att få fram det. Hon försöker driva en tes med hjälp av de böcker hon själv läst (får jag komma med en kvalificerad gissning om att CM har tagit åtminstone någon kurs i sociologi). En orsak till att jag drar slutsatsen att boken är skriven på allvar är just detta:
(a) hon driver en tes
(b) hon försöker underbygga den med de auktoriter hon känner till
Jag tycker inte att hon lyckas fullt ut med sin tes, men gillar boken ändå eftersom den får mig att tänka. Och tänka om. Mitt mantra "se till att arbeta för att leva, inte leva för att arbeta" har här växlats upp rejält. Sen är boken väldigt fransk. Och börjar bli gammal. CM skriver om dot-com krisen som något alldeles nytt. Och vissa förslag och tankar gör att det tycks som om den är skriven innan 9-11. Men framförallt är det att jag inte kan kontexten. Jag kan ingenting om fransk företagskultur (men lite kan jag i alla fall om fransk förvaltningskultur). Jag kan inget om den genre hon försöker förhålla sig till. Jag kan inte de samtidsreferenser hon presenterar. CM använder ibland språket lustfullt och jag misstänker att det inte är den lättaste bok översättaren har jobbat med. Men detta är en bok där det inte räcker med att hjälpa läsaren över det språkliga hindret - det kulturella återstår. Jag kommer på mig själv med att längta efter att någon skriver en motsvarande bok utifrån svensk företagskontext.
Jag gillar hennes tes, men skiljer det från hennes slutsats. Företaget är inte perfekt. Företaget är delvis löjligt, patetiskt. Men hennes budskap, att det därför är OK att vara lat, (att luras) är inte underbyggd i hennes argument. Kejsarens eventuella nakenhet ger oss inte rätt att skratta, men att se att även han är ofullkomlig.
Kommentarer
Trackback