bokidioten

Den utspelar sig delvis i Iran, i bergstrakterna mot Afganistan, delvis i London. På så sätt ingår den i ett geografiskt lässammanhang för mig - jag har ju tidigare läst tätt intill dagarna, the kiterunner och a thousand splendid suns. Man beskriver ett område som jag inte kan mycket om och man gör det på ett inkännande sätt som inte i sig själv bidrar till att skapa ett avstånd, utan, tvärtom, hjälper mig som läsare att förstå.

Saffransköket är motsatsen till burlesk, motsatsen till en skröna. YC har ett fantastiskt språk och är lågmäld. Hon låter också huvudpersonerna vara lågmälda, de blir sällan arga. Det är så sällan man ser en bok som ser ut så här - som får sagt så mycket utan att skrika. Det ger mig möjlighet att tänka kring det som händer bakom, ställa andra frågor, som hur mycket får man påverka andra, har man ansvar och hur ser det ut, kan man bli kulturellt hel, innebär att man inte älskar att man inte bryr sig, inte tar hänsyn? Läs den!