bokidioten

En dag ska jag berätta om mamma
Karin Thunberg

Läs titeln en gång till. "En dag ska jag berätta om mamma". Sällan har jag tyckt att en titel varit så passande som just denna. Detta är KTs uppgörelse med sin mamma - sin sopmamma, som hon säger. Mamman, som nu är död, har varit sopsamlare och vid ett fåtal tillfällen intagen på psykiatrisk klinik. Vid ett besök tillbaka på barndomsön läser hon igenom de fåtaliga anteckningarna från sjukvården och förmå sig att tänka på modern.

KT skildrar moderns uppväxt (varför hon blev som hon blev) och hur hon var som mamma åt Karin som liten. Hon återger även vissa episoder från resten av hennes liv. Trots detta är det som om hon går som katten runt het gröt. Det hon skäms över - för den här boken handlar nog också om hur det känns att skämmas över sin mamma -  skildras mest i förbigående. På så sätt blir titeln så passande: KT lovar sig själv att hon någon gång ska berätta om mamma, men den här gången väljer hon att lyfta problemet (sopmammor finns!) och att närma sig mamman, se bortom sopmamman och se också det som gjorde att hon älskade henne. Hon blottlägger sin skam.

Det som främst berör mig i boken är KTs mod att skildra den mamma som hon älskade - hon som inte var sopmamma - och se att hon hade så många bra egenskaper. Och det skär i mig är när jag känner igen mig själv som mamma i hennes skildring av mamman innan hon blev sopmamma.

När jag läser vad jag skriver inser jag att detta är min tolkning av boken: läs boken och skaffa din egen tolkning av den!