Drömfakulteten
Drömfakulteten
Sara Stridsberg
Det tog fem sidor, tio sidor, att svälja den initiala motviljan till att läsa boken. Det är skitit, äckligt och Stridsberg låter personerna prata med ett språk man inte skulle vilja läsa högt.
Den röda tråden är dagen-dagarna Valerie Solanas ligger och dör på ett sjaskigt hotell. Utifrån det får vi se ögonblick ur Valeries liv, mordförsöket på Andy Warhol, hur hon har olika roller olika tider, hela tiden med Amerikas nittonhundratals historia som närvarande bakgrund.
Det är inte historien som är det viktiga. (Jag tjuvläste iofs slutet ganska tidigt, så lite nyfiken var jag ju) men det är språket, leken med orden, som får mig att tycka om boken. Samtidigt som jag känner mig lite korkad, för jag anar massor med skämt jag inte riktigt fattar. Stridsbergs dialoger är underbara, hennes språk, hennes samhällskritik. Läs den!