Stick i fingret
Gudrun Brandt Södergrann
Jenny Eklind
Göran hermansson
Emma Stockman Jonsson
Det här är en bok som alla småbarnsföräldrar borde ha hemma!
Det är ju smart att förbereda barn på vad som ska hända inför ett läkarbesök. Och framförallt när man inte själv har riktig koll på alla varför eller tycker det är obehagligt att prata om detaljer är en bok ett bra stöd. I alla fall funkar jag så. I den här boken får man en möjlighet att förbereda barn på ett avdramatiserat sätt. Detta är både en faktabok och en saga: vi får följa treåriga Sara när hon går till doktorn och när hon går till labbet för att ta prover.
Det jag gillar med boken är att författarna lyckas väva samman sagan med fakta om hur en provtagning går till. I boken träffar vi Sara och hennes familj (inklusive hunden Hero), och fastän boken inte är lång känns det som vi hinner lära känna dem. Jag känner att jag vill träffa dem igen. Det roliga är att boken samtidigt som den låter oss träffa Sara och hennes familj beskriver fint hur provtagning går till. Man beskriver till exempel att nålen ser ut som en fjäril - min sexåring funderade över det, och följde fjärilens kropp med fingret. Det blev inte så "blodigt" att prata om provtagning, utan lilla As funderingar om blod kom upp naturligt.
Det enda som är synd är att det är lite svårt att få tag på boken (än så länge?). Idag såg jag den på arbetets museum i Norrköping men annars är det e-post till författarna ([email protected]) som gäller. Synd på en bra bok!
Marjorie, Grace och jag
Fay Weldon
Vem talar om Fay Weldon idag? Tidingen VI läser vågar göra det och har en lång artikel om henne, och till viss del hennes författarskap, i sitt senaste nummer. Efter den artikeln blev jag nyfiken på henne och plockade upp en vältummad pocket av henne, utgiven första gången på svenska 1974.
De tre brittiska flickorna Marjorie, Grace och Chloe träffas som barn under kriget och under livet fortsätter de att vara väninnor. De är mycket olika till sin karaktär: Marjorie den smarta karriärflickan som har tur i spel men otur i kärlek, Grace den vackra femme fatale som säger vad som faller henne in och slutligen berättarjaget Chloe som är självutplånande författarhustru med huset fullt av andras barn. Alla tre har de haft att göra med den sunkige men attraktive Patrick Bates. Vänskapen är udda - de tycks inte tycka om varandra men har varandra, angår varandra. När vi möter dem i boken är Chloe sliten av sin självupptagne man (som bland annat förbjuder henne att sova i hans säng, kräver att man inte ska ha några köksapparater utom ett kylskåp som enbart får användas till att kyla hans champange och som har tagit hembiträdet till älskarinna), Marjorie tvättar Patrick Bates smutstvätt och Grace hyser den begåvade avant garde regissören Sebastian.
Faw Weldon skriver inte på ett sätt som jag är van vid. Det är mycket kvinnligt. Här blir jag fundersam - för vad är det egentligen som jag uppfattar som så kvinnligt, förutom allt prat om livmödrar, mödrar, mensblod, relation till barn och älskare? Jag är inte säker på att jag köper hennes bild av kvinnlighet.
En viktig dimension i hennes berättande är hur kvinnor förhåller sig till sina män och hur de förhåller sig till varandra. Hon använder sig bitvis av dialoger och med hjälp av dem visar hon hur män använder sig av härkartekniker för att hävda och framhäva sig själva. Hon gör det så grovt att jag tycker det är jobbigt att läsa, lite för karikerande. Ytterligare en sak hon vill visa för oss är att även om män trycker ner kvinnor, är kvinnor fenomenala på att trycka ned sig själva.
Härskarteknik. Den fula vägen till makt
Elaine Bergqvist
Författaren och retorikkonsulten Elaine Bergqvist har skrivit en riktigt intressant bok om härskarteknik. Begreppet härskarteknik förknippas sen gammalt med den norska feministen Berit Ås som myntade fem härskartekniker. [läs mer på Wikipedia!]. Hon kopplade härskarteknikerna, som alltså är subtila metoder att förringa någon annans uttalande, till mäns förtryck av kvinnor. Teorin om härskartekniker är mycket praktiskt användbar.
Elaine Bergqvist har tänkt vidare kring härskartekniker och formulerat sju olika [se sammanställning här]. Hon ger konkreta exempel på personer och situationer, vilken härskarteknik som används och, inte minst, hur den härskade kan ta sig ur situationen utan att bli aggressiv eller fly. Genom att frigöra begreppet härskarteknik från könsmaktsordningen (vilket jag tycker är bra - härskartekniker används även i andra syften än att upprätthålla könsmaktsordningen) och konstatera att härskaren kan härska såväl medvetet som omedvetet vidgar hon begreppet betydligt. Samtidigt gör detta vidare begrepp att det ibland kan vara svårt att sätta fingret på vad som är en härskarteknik eller när någon blivit härskad över. Här tycker jag inte riktigt att hon går i land.
Materialet i boken bygger på de utbildningar i retorik och härskarteknik som EB ger. Det gör att det känns genomtänkt i sina enskilda delar men däremot tycker jag inte att hon riktigt får ihop det. När jag läser boken hittar jag inte riktigt rågången mellan begrepp som retorik och härskarteknik, fördom och härskarteknik.
det var bättre förr
Ulf Ivar Nilsson
"det var bättre förr" - hur ofta har man inte hört det? (Inte sagt det själv förståss, hur mossig skulle man inte vara då?). Tecknaren har samlat ett antal av sina egna dagsaktuella serierutor på temat. Det är som alltid - en del känns verkligen träffande, andra känns (jo, så är det faktiskt) mest mossiga.
En serieruta kommer jag särskilt ihåg: Bilden visar en femhundralapp med en varningstext på: "". Och ovanför står "". Anledningen till att jag kommer ihåg den här rutan är att ironin går mig fullstädnigt förbi. Vissa dagar skulle jag gärna vilja ha en sån här varningstext på mina sedlar. Pengar är ju mer än bara instrument för att tillgodose sina omedelbara behov.
staden som slutade andas
staden som slutade andas
Kenneth P Harvey
En bok som utspelar sig i New Foundland (som sjöfartsnytt). Som använder sig av lokala myter och sjömanshistorier. Och som tar de ett steg längre, genom att fundera på ett sammanhang då de kan, skulle kunna bli, sanna. I boken staden som slutade andas åker Joseph till samhället Bareneed (som finns på riktigt! Se bild nedan) med sin dotter. Josephs far kommer usprungligen därifrån och hans farbror Doug, som han aldrig träffat, bor där än. Redan första dagen upplever Joseph att han vill därifrån men, som det så ofta är i den här typen av historier, kommer saker emellan.
Ett flertal av samhällets invånare drabbas av en underlig åkomma. De blir aggressiva och slutar att andas. Lik, gamla men välbevarade, sköljs upp på stränderna och militären kopplas in. Vad beror detta på och vart ska det leda?
Boken grep mig från första sidan. Tyvärr tyckte jag den blev seg efter två tredjedelar - lika driven som Stephen King är han inte. Språket och karaktärerna funkar, men inte mer. Jag rekommenderar boken som hängmattelitteratur. Bättre får man leta efter. Och när filmen kommer (för den här känns så mycket som en blivande film!) kommer jag att se den. Fastän jag vet hur det slutar.
Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap
Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap
Mary Ann Shaffer
Jag trodde inte på boken när jag påbörjade den men blev fast efter ett tjugotal sidor. Juliet är en krönikör som blivit författare: Hennes två bästa vänner är hennes förläggare och dennes syster. Hon åker runt i Storbritannien efter andra världskriget och talar om sin bok medan hon funderar på nästa bok hon ska skriva. Av en slump får hon kontakt med en grupp människor på kanalön Guerney och det är brevväxlingen med dem, med förläggaren och förläggarens syster vi får följa.
Ofta blir jag irriterad av brevromaner. Litegrann som om författaren varit slö och inte orkat skriva ihop boken ordentligt. Jag började titta på hur hon gjort och kom fram till att det nog är ganska svårt att skriva en brevroman - i alla fall om man låter flera personer skriva brev till varandra (till skillnad från exempelvis vi måste tala om Kevin, som jag förresten inte alls tyckte om). Man måste låta varje person hitta sitt sätt att uttrycka sig, sin röst, och man måste se till att alt väsentligt framgår i breven, något som nog är långtifrån trivialt. MAS har lyckats och huvudpersonen Juliet har ett underbart, underfundigt sätt att uttrycka sig på.
Boken är varmhjärtad, informativ utan att vara tråkig och har ett sprudlande språk. Dock tycker jag att den bitvis är lite för tillrättalagd. "Informativ" är generellt ett negativt laddat ord, men här vill jag använda det i en positiv bemärkelse. Jag förstår mycket mer om hur det är att leva på kanalöarna och hur Storbritannien upplevde kriget - och inte minst efterkrigstiden. Jag tänker på "God natt mister Tom" som på sitt sätt också skidrar tidsandan. Bilderna kompletterar varandra fint. En annan bok som också påminner om denna är en annan av mina favoriter, Kapten Corellis mandolin. Andra världskriget, ockupation, öar. Men författarna har olika budskap och olika språk.
Guerneys litteratur- och potatisskalspajssällskap är en liten pärla. Läs den!
Läsning i sol och skugga
Det är varmt, nästan för varmt. Den tid jag har när inte barnen kräver min uppmärksamhet ägnar jag åt "staden som slutade andas". Boken, skriven av Harvey, finns i pocket, och jag rekommenderar den starkt . Perfekt hängmattebok!
fritt fall
Juli Zeh
Detta är en bok utöver det vanliga! Jag väntade mig en deckare, men istället fann jag mig läsa en bok som såväl irriterade som fascinerade mig.
Intrigen är lätt beskriven. Sebastian och Oskar var studiekamrater av det mer uppslukade slaget (tänk på en hemlig historia och multiplicera med hundra) men Sebastian är sedan ett tiotal år tillbaka gift med Maike och har en son, Liam. Han har nöjt sig med att bli professor i fysik medan Oskar siktat högre. Spänningen mellan Sebastian och Oskar är stark och Oskar drar sig inte för att offentligt utmana och förolämpa sin forne studiekamrat. När Maike åker på semester och Sebastian kör Liam till scoutlägret blir Liam kidnappad och kidnapparen ställer höga krav för att återlämna sonen. I boken lär vi dessutom känna de tre osannolika poliser som utreder kidnappningen.
Boken skulle kunna kallas deckare men då missar man mycket av det som gör boken speciell. Författaren använder sig av två grepp som gör att boken är långtifrån en dussindeckare.
Först och främst använder hon sig av en allvetande berättare. Vår berättare kan allt och skildrar såväl vad människor tänker som vad de gör. När jag tog ett steg tillbaka från texten och verkligen insåg hur orimlig berättaren var kunde jag också börja acceptera bokens form. Många gånger stannade jag till och funderade kring vad författaren skildrat. Hon fick mig att se mer i texten än vad jag hade väntat mig.
Det andra greppet som jag irriterar mig kopiöst är att hon gillar liknelser. Vid något tillfälle räknade jag dem och fann att hon på en sida använde sig av mer än tio liknelser. Hon litar inte på att hon kan skilda saker för var de är utan väljer hela tiden att genom jämförelsen göra skildringen mer påtaglig. Jag tröttnar. Det lilla ordet "som" är missbrukat i den här texten. Samtidigt, när jag nästan är igenom boken, har jag vant mig vid det och kan ta till mig jämförelserna. Kanske är det jag som inte är van vid detta sätt att skriva?
Slutligen, den verkliga behållningen för min del ligger i karaktärerna Oskar och Sebastian, hur de skildras, vad som driver dem, hur de är. Jag börjar fundera på hur man får förhålla sig till andra människor, på om geni förlåter omänsklighet.
Is och vatten, vatten och is
Majgull Axelsson
Tänk att slippa vänta på pocketupplagan. Tänk att inte betala en krona för att få läsa en helt ny bok - hemma och allt! Jag gillar bibliotek.
Boken är bra, men nu när jag fjorton dagar senare ska skriva om boken inser jag att den inte gjort något större intryck på mig. Jag gillade som sagt boken - jag vet att jag slukade den - men jag kommer inte ihåg mycket förutom stämningarna i boken. Jag vet inte om det beror på att (A) jag läser så fort; (B) jag ammar eller att (C) boken är ytlig. Istället för att skriva om boken hänvisar jag till någon som gjort det :)
Det här har textappeal skrivit om boken
Det här har oofbook skrivit om boken
LasseMaja
Biblioteksmysteriet
Biografmysteriet
Cafémysteriet
Cirkusmysteriet
Diamantmysteriet
Guldmysteriet
Hotellmysteriet
Mumiemysteriet
Saffransmysteriet
Skolmysteriet
Tågmysteriet
Zoomysteriet
Jag och sonen, sexårige stora A, har under våren läst en massa LasseMaja-böcker. För den som inte är bekant med fenomenet är det deckare som riktar sig till låg- och mellanstadiebarn. De är kapitelböcker med mellan sex och nio kapitel och de är uppbyggda på ungefär samma sätt. Alla böckerna har deckarna Lasse och Maja i huvudrollerna och utspelar sig i den lilla staden Valleby. Personerna från en bok kan mycket väl dyka upp som bi-personer i en annan bok.
Böckerna är mycket bra. De är finurliga pusseldeckare och är snäppet svårare än vad min sexåring klarar av att ta till sig, men trots att han inte riktigt förstår älskar han dem. När jag läst dem (vi har inte riktigt läst alla än, några är kvar) har jag slagits av hur trevliga de är trots att de är deckare. Inte ett mord så långt ögat kan nå.
Jag har tidigare skrivit om deckargenren, och då framförallt utifrån vilket perspektiv författaren väljer att skildra. När jag skriver om de här böckerna skulle jag vilja utgå från några enkla frågor för att bättre förstå dem:
* vilket är brottet?
* vilket är motivet?
* vilken bild får vi av brottslingen?
Ett sympatiskt drag i LasseMaja-böckerna är att brotten är så banala. Som regel är det saker som försvunnit: böcker, hundar, pengar, diamanter, guld, tavlor eller saffran. Ibland har sakerna affektionsvärde, oftast inte. Och alltid kommer de till rätta igen. Det förekommer inga mord - tänk vad skönt, att få fundera över ett brott utan att bli utsatt för döda människor! (på mitt nattygsbord ligger just nu "analys av ett mord", "sommardöden" och "vi de drunknade". Tänk vad mycket död!) Brotten är också handfasta, påtagliga. Antingen är tavlan borta eller inte.
Fast jag inte egentligen gillar deckare just nu har jag ju läst en hel del och kan konstatera att motivet till brottet som regel är centralt. En del böcker är uppbyggda kring att hitta motivet och för att hitta motivet måste vi ofta förstå den som begår brottet. Den bok jag läser just nu, exempelvis. Otroligt spännande, men jag är beredd att sätta en slant på att så snart vi får reda på varför kommer vi också att få reda på vem.
I LasseMaja-böckerna är det faktiskt i stort sett bara ett motiv som förekommer. Mer än så: man utgår från att det bara finns ett motiv, eftersom en stående punkt i böckerna är när Lasse och Maja försöker lista ut varför de misstänkta behöver pengar. Ett undantag är förvisso mumiemysteriet där Lasse och Maja använder samma teknik men där det bakomliggande motivet visar sig vara ett annat. Varför väljer författaren att koncentrera sig så på pengar som motiv? Beror det på att det är tämligen neutralt (till skillnad från svartsjuka, exempelvis) eller finns det någon annan anledning? Nog för att de flesta läser även annat än LasseMaja, men efter ett tag tar jag liksom för givet att brott, det handlar om att förstå vem som har mest intresse av att pengar byter ägare.
LasseMaja-böckerna är skrivna för ovana läsare. Det är alltså med ganska få ord som författaren målar upp en historia och böckernas karaktärer. Han avstår från att peka ut goda och onda karaktärer, vilket jag tycker är föredömligt. Istället låter han dem ha mer eller mindre trevliga karaktärsdrag. Ofta låter han en karaktär beskriva en annan, och då kan han lyfta fram negativa karaktärsdrag. Eftersom brottslingarnas motiv som regel är pengar, behöver han heller inte förse dem med så många negativa karaktärsdrag. Historien går ihop i alla fall. En person är inte brottsling, han eller hon gör brottsliga handli ngar, och det är en viktig skillnad.
Fortfarande har jag och sonen ett par LasseMaja olästa. Vi avslutade hotellmysteriet idag och vi ligger i startgroparna för att läsa tidningsmysteriet. I det här inlägget har jag försökt peka på några gemensamma drag i böckerna och förhålla dem till deckargenren som sådan. Det innebär inte att jag inte kommer att läsa resten av böckerna :)
Perspektiv på Boklådan
Boklådan
Jenny Gustavsson
Ibland säger någon till mig - oj, vad du läser mycket!
Det är ju sant. Jag läser mycket. Och jag tycker det är lite pinsamt att någon påpekar det. För det är ju också så att jag konsumerar böcker, snarare än läser dem. Jag kommer inte ihåg alla böcker jag läser (men å andra sidan, jag läser istället för att titta på TV. Och kommer andra ihåg allt de ser på TV? Nej, trodde väl inte det!) och när jag startade bokbloggen för snart tre år sedan (!) var en av mina föresatser att jag skulle läsa mer medvetet och redan tidigt efterlyste jag instuderingsfrågor till böcker.
Jag har attackerat det där lite olika över tid. Jag har läst cliffnotes. Jag har läst Göran Hägg. Och inte minst har jag läst bloggar och själv bloggat om nästan varenda bok jag läst de tre senaste åren. Undanräknat facklitteratur, självhjälpslitteratur och barnlitteratur. Att blogga har gjort att jag övat mig i att tänka kring böcker på ett annat sätt och att jag efter att ha läst ut boken satt mig ner en extra gång och funderat på vad boken egentligen handlat om, vad den haft att säga mig.
Jag blev så glad när jag upptäckte Boklådan. Boklådan innehåller (förutom en sammanfattning av boken) tips om liknande böcker, diskussionsuppgifter, skrivuppgifter och ett prov. Det är framförallt lästipsen och diskussionsuppgifterna jag tycker är kul. Det är som att komma in i en annan läsares huvud, en läsare som sett andra saker. Jag börjar fundera. Dels tänker jag på frågornas innehåll, dels över vad hon vill säga mig genom att ställa just den frågan.
En bok som jag läste och blev såväl fascinerad som oroad av var mannen under trappan av Marie Hermanson (och jag ser när jag ska länka till den att jag missade att blogga om den). En av diskussionsfrågorna till den boken lyder "Fredrik och Kwådd blir alltmer aggressiva, hur tolkar du det?" Jag stannar till, tänker efter, istället för att bara lägga boken åt sidan. På så sätt hjälper vissa diskussionsfrågor mig att tänka till vad författaren kan ha tänkt med boken.
Jag får perspektiv på det jag läser. Och när jag ser vilka liknande böcker hon tipsar om blir jag också nyfiken. Kopplingen till musselstranden av samma författare förstår jag. Men hur är det med fröken Smillas känsla för snö?
Nästan det bästa är att Boklådan ger perspektiv på (svenska) (pocket-) böcker som finns och är aktuella NU. Det är inte klassiker eller borde-läsa böcker. De flesta av böckerna har jag läst, inser jag när jag läser igenom innehållsförteckningen. Jag har precis lånat Läckbergs Stenhuggaren på bibleoteket och ska testa att läsa den den med Boklådans frågor som stöd. Jag återkommer med rapport om hur det blev!
Nu finns det ett aber. Och det är att Boklådan tyvärr säljs till skolor, inte till oss bokälskare som på egen hand vill få ut mer av sin läsning. Jag tycker det är synd för det är efter skoltiden och den stimulans en bra svensk-lärare kan ge som en det här verkligen behövs. Och varför kan man inte köpa läsunderlag till enskilda böcker. Tänk vad det skulle ge som struktur till bokcirkeln!
Böcker som diskuteras i Boklådan I och II:
Kamalas bok *** Vårfrost *** Underdog *** Skärvor av ett liv *** En komikers uppväxt *** Robson *** Ondskan *** Evelyn Spöke *** Musselstranden *** Sandor Slash Ida *** Comédia infantil *** Gömda *** Grabben i graven bredvid
*** Balladen om Sandra Ess *** Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö *** Populärmusik från Vittula *** Hon går genom tavlan ut ur bilden ***Hjärtans fröjd *** Molnfri bombnatt *** Jag saknar dig, jag saknar dig *** Grattis Gud *** Vinterviken *** Den vidunderliga kärlekens historia *** Låt den rätte komma in *** Duck City *** Svinalängorna *** Kalla det vad fan du vill *** Tätt intill dagarna *** Mess *** Mannen under trappan *** Ett öga rött *** Män som hatar kvinnor *** Mig äger ingen *** Stenhuggaren *** och Piccadilly Circus ligger inte i Kumla *** Jag är leopardpojkens dotter *** Nu vill jag sjunga dig milda sånger
när regnet faller
Brooke Shields
Kan en bok av Brooke Shields vara något? Jo, faktiskt. Och inte bara för den som är nyfiken på hur det är att vara superstjärna och mamma, utan också som en osminkad skildring av vad förlossningsdepression kan innebära. Brooke Shields lyckades efter många försök bli gravid. I samband med att hennes dotter föddes dog hennes far. Och dottern föddes dramatiskt och med ett höftproblem som gjorde att hon första tiden måste ha skena.
Hur kan man längta efter barn och sedan inte känna något inför sitt eget barn? Detta är den centrala fråga som mycket av boken handlar om. Hur hon mycket snabbt blir mycket deprimerad och hur hon samtigt hade svårt att ta emot hjälp. Vi får också följa henne när hon blir frisk och får ett fint förhållande till sin dotter.
Boken är en bra skildring av förlossningsdepression och en viktig ögonöppnare. Det är fint att Brooke Shields valt att vara öppen med sin sjukdom och på det sätter avdramatiserar den. Det jag minns nu ett par veckor efter att jag avslutat läsningen är att BS verkar vara en sympatisk, verklighetsnära problem. Och med problem som vilken småbarnsmamma som helst. Det känns tryggt.
looserhandboken
Nä. Jag läste vad Signe skrev om boken och trodde jag skulle gilla den. Därför har jag haft den på min att-läsa lista länge. Kanske hade jag för höga förhoppningar på den men den var inte läsvärd, faktiskt. (Kanske är det en hint att man måste leta ett tag för att hitta namnet på författaren?). Boken driver med självhjälpslitteraturen genom att hjälpa läsaren att bli en loser som misslyckas med allt. Visst skrattar jag högt ibland, men strunta i att köpa den här boken. Beställ lilla destruktionsboken istället. Den är fantastisk!
Ordet är ditt
Patricia Tudor-Sandahl
Jag brukar vakna pö om pö under en halvtimme varje morgon. Klockradion och med den P1 går igång halv sju och när klockan är sju är jag vaken. Halvtimmens höjdpunkt är tankar för dagen, fem minuters personlig reflektion. Det är nästan alltid intressant, men när det är Mark Levengood eller Patricia Tudor-Sandahl som talar skärper jag mig alltid extra eftersom det då brukar vara än mer tankeväckande.
Det var den bilden jag hade i bakhuvudet när jag plockade på mig boken på biblioteket. När jag väl slog upp den, och insåg att den handlade om att skriva om sig själv (snarare än att skriva om sitt liv) blev jag än mer entusiastisk. Nu när jag läst ut den är jag beskviken. PT-S har skrivit en bok som skulle kunnat vara riktigt intressant, men som inte riktigt når fram.
De första kapitlen handlar om förutsättningarna för att minnas, de nästkommande om livets olika skeden och de utmaningar de för med sig för individen. Efter de kapitlen handlar ett kapitel om kreativitet, ett om skam, och sen resten om hur man kommer igång att skriva. Jag tror att PT-S har tagit vara på sina egna lärdomar efter att ha skrivit om sig själv och velat skriva en bok för andra som hjälp att skriva och för att använda skrivandet som en kreativ, läkande process. Därför blandar hon i samma bok tips i hur man skriver med psykodynamisk teoribildning om hur människan fungerar. Jag tycker att det haltar, även om jag har uppskattat delar av boken mycket. Kanske handlar det om en brist hos mig, att kunna tillämpa och göra om de kapitel hon skriver om psykologi till bränsle för att skriva själv. Kanske handlar det om att boken skulle vinna på en omskrivning till, att bitarna hade lagts till rätta lite till för att underlätta för mig som läsare att hitta den röda tråden.
En annan bok som ligger på mitt nattygsbord för tillfället är "att skriva om sitt liv". Den är inte heller bra. Den ger ett förslag på hur man kan jobba med att skriva sin självbiografi, men det konceptet i sig skulle inte behöva en hel bok: det skulle räcka med ett kapitel. Å andra sidan är det konceptet användbart: jag använder mig av det för tillfället när jag jobbar med min BoM.
His dark materials
the golden compass
the subtle knife
the amber spyglass
Philip Pullman
U tipsade mig om den här triologin redan för flera år sedan och förra året gjorde jag ett misslyckat försök att läsa dem. Jag tröttnade efter tjugo sidor. Och då läste jag ändå de där tjugo sidorna flera gånger.
På biblioteket såg jag första delen inläst som engelsk talbok och beslöt att ge dem en ny chans. Och se! Nu var det i ett format jag lättare kunde ta till mig. Den senaste månaderna har jag tillbringat minst en halvtimme varje kväll/natt med his dark materials. Vad ska jag fylla tomrummet med nu?
Lyra, elva år, lever med sin demon Pantalaimon bland de lärda på Jordans college i Oxford. I vår värld finns inte Jordan college och inte heller har människor demoner. Demoner är i Lyras värld är själar som är utanför kroppen och har djurform.
Lyra är speciell: inte bara är hon aristokrat med kända föräldrar, hon får också ett speciellt instrument (som också fått ge namn åt den första boken) med en central roll i bokserien. I England finns någon som rövar bort barn och spåren leder till nordpolen och Lyra kommer med på expeditionen som åker dit för att rädda barnen.
Låter det som trist fantasy? Långt därifrån. Det finns mycket som vi känner igen från genren: Lyra har speciella egenskaper, är utvald, det underliga förhållandet till vuxenvärlden, de nyskapande detaljerna. Men PP har skapat en intressant värld och han nyttjar världen på ett intelligent sätt: man har uppptäckt ett fenomen som kallas "dust" som flockas kring vuxna, men inte kring barn. En huvudfråga rakt igenom hela triologin är vad detta dust egentligen är och spåren leder in till ganska genomgripande religionskritik. Här blir det riktigt intressant för mig som vuxen läsare!
Jag kan varmt rekommendera den här triologin. Början är seg men den blir bättre och mycket intressant. Synd bara att PP, trots den friheten han har att skapa nya världar, parallella till vår, behåller en mycket konservativ kvinnosyn.
Under täcket
Marian Keyes
Nä. Köp den inte, inte ens om den går på rea. (Och om ni är sugna, läs då istället "uppföljaren" tankar från sängkanten för den är snäppet bättre). I en volym har MK samlat ett antal mycket lättviktiga kåserier/krönikor som publicerats i slutet av förra seklet i bland annat the Irish Tatler.
Jag tycker att MK gör sig själv mindre och våpigare än vad jag tror att hon innerst inne är och när jag försöker skriva om den här boken två dagar efter att jag läst klart den kommer jag bara vagt ihåg en sak hon skildrar, när hennes trädgårdsmästare blandar ihop syren och salvia. Men annars är det blankt. Med ett undantag. I en mörk krönika, tidigare opublicerad, skriver hon om sin tid som alkoholist. Nu efteråt tänker jag på den bjärta kontrasten mellan skildringen alkoholisten Marian och skoshopparen Marian och förundras över att bilderna inte känns kompatibla men precis lika sanna.
En orolig själ
Kay Redfield Jamison
Det här är en skildring av hur det är att leva med bipolär sjukdom - eller som mano-depressiv, som författaren själv säger. Det är en rak skildring som visar hur manodepressiviteten (och inte minst medicineringen med litium) passar in, och påverkar, hennes liv. Det är alltså inte i egentlig mening en bok om sjukdomen i sig. Hennes skildringar av sjukdomen och hur den känns är ganska ytliga - för tyngdpunkten ligger inte där. Exempelvis nämns ordet ångest en gång, inte mer. Och hon förklarar inte hur det känns att ha ångest. Och därmed förstår inte läsaren heller hur det känns.
Bokens tyngdpunkt ligger inte i skildringen av den affektiva störningen (som jag har lärt mig att det heter efter att ha läst boken). Den handlar om att ha ett vanligt (yrkes-)liv trots sjukdomen. För KR är inte vem som helst - hon är psykolog med inriktning på affektiva störningar. Det är här det blir intressant - och svårt. Min första tanke är hur kan hon möta patienter när hon själv är patient. Speciellt som hon jobbar med patienter även under sina depressiva och maniska skov. Hur kan hon säga till sina patienter att ta litium när hon själv gång på gång avbryter sin behandling? Mina tankar hakar upp sig på det här, mina farhågor om Cullbergs mognad som människa under hans första yrkesår, som jag kände när jag läste hans självbiografi, ter sig futtiga här. Om hon var i så dåligt skick under sina skov som hon låter oss ana - hur orkar hon ta sig till jobbet? Hur möter hon människor?
Man kan läsa hennes bok som ett försvarstal för just den här typen av frågor. KR är skicklig och framgångsrik i sitt yrkesliv - trots det handikapp som sjukdomen innebär. Hon skildrar hur hon disputerar, hur hon får en fast tjänst, hur hon bygger upp en egen klinik. Det slår mig efter ett tag att hon inte skäms. Hon är selektiv med att berätta om sin sjukdom, men hon vägrar att känna sig - och bete sig - underdånigt. Flera episoder hon återberättar handlar om när hon berättar om sin sjukdom för människor hon bryr sig om och om deras reaktioner. När jag fått denna insikt i hur hon fungerar ser jag plötsligt vad hon inte vill skriva om. I ett stycke mitt i boken berättar hon i förbigående om vad tabubelagt våld hos kvinnor är. Hon nämner att hon även varit (mycket) våldsam under sina maniska skov och hon nämner det på ett sådant sätt att jag tror att det är något hon inte riktigt vill kännas vid.
KR är framgångsrik och hon är en riktig fighter. Litiumet leder de första åren till en påfallande tanketröghet. Hon kan inte läsa vetenskapliga artiklar, hon blir klumpig, hon förlorar sin kreaktivitet, läser helst barnböcker. Trots detta lyckas hon bygga upp en klinik och avancera i sin vetenskapliga karriär. Hennes bok är en avdramatisering av sjukdomen, en motsats till stigmatisering. På så sätt är det en viktig bok, som jag verkligen kan rekommendera.
Rachel's holiday
Marian Keynes
Jag har fått min första moochade bok! Det är min favorit bland böckerna om systrarna Walsh. Efter att ha läst tankar från sängkanten kan jag tänka att det också är den bok som ligger närmast MK själv. Rachel bor i New York och fest-knarkar. Efter en självmordsförsök-liknande överdos övertygar familjen henne att skriva in sig på the Cloisters, ett behandlingshem där kändisar ibland skriver in sig. I Rachels värld är det ett lyx-spa och hon förstår att de andra, de riktiga knarkarna och alkisarna, behöver behandlingen också. total förnekelse, alltså.
Boken är en beskrivning om hur Rachel förstår att hon är narkoman. på många sätt liknar boken så dumt av Mia Thörnblom. Jag tänker att det måste vara tufft att möta sig själv på ett så drastiskt sätt. Och att det är ett snabbt men fragilt sätt att växa. MK skildrar detta med en hel del medkänsla och med glimten i ögat.
snart...
Läsa, låna, köpa
Trots detta har jag ett sug efter att KÖPA böcker. Jag plockar längtansfullt bland böckerna i bokhandeln trots att jag vet med mig att jag i stort sett inte rört några av de böcker jag köpt i år. Jag har kommit fram till att det är två olika saker för mig: att köpa och att låna böcker. Att låna böcker fyller inte mitt behov av att köpa böcker.