Halvårsrapport 2008
Årets andra kvartal är avklarat. För första gången i mitt bokbloggstillvaro ligger jag mycket efter i bokinlägg. Jag får skylla på ändrade biologiska prioriteringar. Och en realistisk framtidsprognos är väl att eftersläpningen kommer att öka, snarare än minska.
Under april, maj och juni har jag läst 44 böcker, så nu har jag sammanlagt läst ut 90 böcker under 2008. Dessutom har jag låtit bli att läsa ut 5 böcker. Jag har förståss också ett antal böcker på gång, bland annat on Cecil beach, atlas shrugged och HC Andersens samlade sagor.
Böckerna är av lite olika karaktär. 21 tillhör mina samlingar - och jag har dessutom kompletterat en samling - nu är min samling av Bo Balderson komplett! Jag har läst en biografi (Stephen King), ett par fackböcker (Pillret den enda jag verkligen kan rekommendera) och massor med ungdomsböcker - till exempel en gammal Knatten-bok. Två Ruth Rendall och en klassiker.
Jag har inte köpt mycket det här kvartalet. I alla fall inte jämfört med förra. Tjugo böcker har jag köpt, vilket innebär att jag läst mer än dubbelt så mycket som jag köpt! 10 av dem är till mina samlingar. Under det gångna kvartalet har jag istället betat av lite oläst som stått i bokhyllan.
Jag har alltså läst 44 böcker under perioden. Av dessa är 12 inköpta under perioden. 9 under perioden inlästa böcker är fortfarande olästa eller ännu inte färdiglästa. Ingen bok är heller ett direkt felköp och det bör man väl vara tacksa för.
Värdeomdömen
Kvartalets största läsupplevelse: även om den ännu inte är färdigläst: och världen skälvde. Tänk att en så tjock bok kan vara så bra!
Kvartalets överraskning: möte med Rama. Jag hade gett upp hoppet om att SF kunde vara bra - hoppet är återupprättat!
Kvartalets största rekommendation: Pillret
Kvartalets kallsup: de tre fördömda. Boken var mycket bättre för tio år sedan!
Och världen skälvde
Och världen skälvde
Ayn Rand
En fantastisk bok! Jag är långt ifrån klar än, men jag har haft svårt att lägga undan den. Det är en mycket underhållande dystopi. Jag återkommer till den, men så länge har jag en tanke att dryfta. Och världen skälvde är en politisk, idéprövande bok. AR använder en mycket effektiv taktik för att få fram sitt budskpa - hon målar upp ett samhälle där kapitalismen är underordnad socialt ansvar. Om jag säger att AR är nyliberal, tror jag nog att ni förstår hur hon målar upp ett sådant samhälle.... Hon målar upp en bild och genom dikotomisering förstår man att tvärt-om skulle leda till ett bra samhälle.
Gillar man boken, innebär det automatiskt att man köper budskapet? Boken är utgiven av Timbro och jag skulle tippa att det också är de som ligger bakom siten http://www.aynrand.se/. Här kommer två citat från den siten:
" Något man slås av när man läser boken är hur pass aktuell den känns. Både saker som händer i samhället i Sverige idag och den typ av argument som används i den svenska debatten känns igen!"
"Och världen skälvde kom ut första gången 1957, men är nog så aktuell idag. Inte minst för oss som bor i Sverige. Oviljan att ta ansvar bland politiker och näringslivsledare, det försåtliga talet om oegennytta och misstänkliggörandet av dem som ärligt förtjänat sina pengar som dagligen möter oss i Sverige idag skulle lika gärna kunna vara hämtat från Och världen skälvde."
Jag för min del vill gärna läsa även böcker och idéer jag inte själv stödjer (se ex denna recension). Men att det skulle vara en orsak att läsa boken har nog inte siten ovan tänkt på...
Ayn Rand
En fantastisk bok! Jag är långt ifrån klar än, men jag har haft svårt att lägga undan den. Det är en mycket underhållande dystopi. Jag återkommer till den, men så länge har jag en tanke att dryfta. Och världen skälvde är en politisk, idéprövande bok. AR använder en mycket effektiv taktik för att få fram sitt budskpa - hon målar upp ett samhälle där kapitalismen är underordnad socialt ansvar. Om jag säger att AR är nyliberal, tror jag nog att ni förstår hur hon målar upp ett sådant samhälle.... Hon målar upp en bild och genom dikotomisering förstår man att tvärt-om skulle leda till ett bra samhälle.
Gillar man boken, innebär det automatiskt att man köper budskapet? Boken är utgiven av Timbro och jag skulle tippa att det också är de som ligger bakom siten http://www.aynrand.se/. Här kommer två citat från den siten:
" Något man slås av när man läser boken är hur pass aktuell den känns. Både saker som händer i samhället i Sverige idag och den typ av argument som används i den svenska debatten känns igen!"
"Och världen skälvde kom ut första gången 1957, men är nog så aktuell idag. Inte minst för oss som bor i Sverige. Oviljan att ta ansvar bland politiker och näringslivsledare, det försåtliga talet om oegennytta och misstänkliggörandet av dem som ärligt förtjänat sina pengar som dagligen möter oss i Sverige idag skulle lika gärna kunna vara hämtat från Och världen skälvde."
Jag för min del vill gärna läsa även böcker och idéer jag inte själv stödjer (se ex denna recension). Men att det skulle vara en orsak att läsa boken har nog inte siten ovan tänkt på...
Ture Sventon i London
Ture Sventon i London
Åke Holmberg
När jag första gången kom till London, arton år gammal, kände jag inte igen mig. Det var ju inte så här London skulle se ut! Jag fick det inte att gå ihop. Bilden av London som jag hade med mig var en blandning av Ture Sventon i London, Sherlock Holmes, Junior connection, team seven, team eight, team nine - de sist nämnda läroböcker i engelska från åttiotalet. Men främst av dessa för att forma min bild av London var som sagt Ture Sventon i London.
Lord Hubbard har ett problem - hans tjänstefolk, Joan och Betty, klagar på att de hittar en främmande man med spetsiga skor i huset på Park Street. Lord Hubbard själv tror att det måste finnas någon naturlig förklaring. Ture Sventon tar sig an fallet när han inser att Ville Vessla är inblandad, beställer ett dussin temlor och flyger till London och Londondimman tillsammans med Omar och löser fallet. I denna bok är det också två barn, som har en marginell roll, i alla fall fram till upplösningen.
Vid sidan om språket, som är en njutning i sig, låter jag mig roas av ÅHs karikatyr av en brittisk lord, som är tankspridd, lite korkad, och tycks leva mer i det förgångna än i nutiden. Jag uppskattar också att få återknyta bekantskapen med Londondimman, den som fanns i min fantasivärld men som fattades mig när jag besökte verklighetens London.
Åke Holmberg
När jag första gången kom till London, arton år gammal, kände jag inte igen mig. Det var ju inte så här London skulle se ut! Jag fick det inte att gå ihop. Bilden av London som jag hade med mig var en blandning av Ture Sventon i London, Sherlock Holmes, Junior connection, team seven, team eight, team nine - de sist nämnda läroböcker i engelska från åttiotalet. Men främst av dessa för att forma min bild av London var som sagt Ture Sventon i London.
Lord Hubbard har ett problem - hans tjänstefolk, Joan och Betty, klagar på att de hittar en främmande man med spetsiga skor i huset på Park Street. Lord Hubbard själv tror att det måste finnas någon naturlig förklaring. Ture Sventon tar sig an fallet när han inser att Ville Vessla är inblandad, beställer ett dussin temlor och flyger till London och Londondimman tillsammans med Omar och löser fallet. I denna bok är det också två barn, som har en marginell roll, i alla fall fram till upplösningen.
Vid sidan om språket, som är en njutning i sig, låter jag mig roas av ÅHs karikatyr av en brittisk lord, som är tankspridd, lite korkad, och tycks leva mer i det förgångna än i nutiden. Jag uppskattar också att få återknyta bekantskapen med Londondimman, den som fanns i min fantasivärld men som fattades mig när jag besökte verklighetens London.
Jag har inte tagit semester... ...och årets semesterläsning
Jag har inte tagit semester, i betydelsen att jag fortfarande tillbringar tid framför laptopen. Däremot tryter inspirationen - och läsglädjen. De senaste böckerna har verkligen inte varit några höjdare. Vanligtvis pålitliga Ruth Rendall är tråkig och lite låg-budgetkänsla i mörka vatten. Jag har för evigt avpolleterat Paulo Coehlo efter tjugo-trettio sidor i vid floden Pietra... Och en bok som jag riktigt längtat efter, on Cecil beach är bitvis plågsam i sin ärlighet och inget som får mig att hålla kvar intresset mer än tre sidor i taget.
Jag har i alla fall bestämt mig för årets sommarläsningsprojekt. Den har kallats för den tjockaste roman som skrivits på engelska. Nyliberaler hyllar den. Och jag har på känn att den kan ha en intressant tekniksyn. Någon som kan gissa vilken bok jag talar om?
Otrogen på öppen gata
Otrogen på öppen gata
Belinda Olsson
Jag läste ju nyligen gravidchock och Eva tipsade i en kommentar om att det finns en fortsättning. Så en sväng till akademibokhandeln och sex böcker (inte sex-böcker, här ser man att det är viktigt att hålla koll på särskrivningar!) rikare gick jag hem.
Jag vidhåller att jag inte gillar huvudpersonen Agata något vidare. Jag stör mig på många av hennes val och jag är glad att jag inte träffar henne i verkligheten - misstänker att jag nog är en av de där som stirrar lite för mycket när någon kör barnvagn med cigaretten i munnen.
BO är träffsäker när hon skildrar idealbilden av en blivande mamma och den subkultur som skapas bland mammalediga som är ute och går med barnvagnen i bredd och dricker cappuccino som vuxenvälling. Det är många gånger jag höjer blicken och tänker att "precis så här var det ju!" Det gäller även människor som stövlar in och kommer för nära, som självklart tar för sig av barnet som om barn är allmän egendom. Och ibland gapskrattar jag. Som skildringen av Agatas förlossning, eller första mötet med en jobbkollega.
Agata passar så sällsynt illa in i den konstruerade mammarollen. I mitten av boken börjar jag istället betrakta vilka konsekvenser hennes mamma-agerande får för lille Alex. Och vet ni vad, det tycks inte som om Alex far det minsta illa av att Agata gör allt "tvärtom"! Detta var en riktig aha-upplevelse - för det finns ju en föreställning om att mammarollen till syvende och sidst är den som är bäst för barnet. Och om det inte är så vilken rätt har man då att moralisera?
Alltid redo att dö för mitt barn
Alltid redo att dö för mitt barn
Joanna Rubin Dranger
För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om en annan av JRDs böcker, och där skrev jag också att jag längtade efter att hon skulle skriva om fröken perfekt och barnet. Och ungefär samtidigt som jag skrev det inlägget kom hon faktiskt med en bok om moderskapet!
Redan på titeln kan man faktiskt ana att det här inte är i samma stil som "fröken livrädd..." eller "fröken märkvärdig..." Och ni märker nog på min ton att jag önskar att de vore det. "Alltid redo..." består av ett antal kortare historier med en röd tröd - JRD och Lilla. Förlossningsföreberedelser och förlossningen. (Signe har två bilder ur boken!) Penisavunden. Moders lycka. Och ett antal till. Ibland träffar hon mitt i prick. Men den röda tråden som jag uppskattade så mycket i de två andra böckerna är inte riktigt här. Och den där neurotiska distansen och pricksäkerheten finns här inte heller, bara glimtvis. JRD är helt enkelt alltför lycklig! Och det gör hon också en poäng av i Moders lycka. Men ändå....
Det finns saker jag gillar här, jag inser att jag tycks mycket negativ när jag skriver. Hennes sätt att i sina teckningar visa på medvetandeförändringen under förlossningen eller hur genomträngande ett barn-tjat är, eller hur man som vuxen använder rösten inlindad i blommor när man vill vara vänligare än man känner sig - det är genialiskt. Det är bilder som hjälper mig att tolka och synliggöra känslor. Precis som hennes skildring av ångest i fröken märkvärdig.
Jag läser JRD för att hon är så pricksäker. Jag inser att jag förmodligen är orättvis här. Att det nog inte är så kul att skriva en ren uppföljare till fröken-böckerna. Det här är säkert nyskapande på något sätt som jag missar. De två tidigare böckerna har jag köpt på mig flera ex av och gett till behövande. Det kommer jag inte att göra den här gången.
Joanna Rubin Dranger
För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om en annan av JRDs böcker, och där skrev jag också att jag längtade efter att hon skulle skriva om fröken perfekt och barnet. Och ungefär samtidigt som jag skrev det inlägget kom hon faktiskt med en bok om moderskapet!
Redan på titeln kan man faktiskt ana att det här inte är i samma stil som "fröken livrädd..." eller "fröken märkvärdig..." Och ni märker nog på min ton att jag önskar att de vore det. "Alltid redo..." består av ett antal kortare historier med en röd tröd - JRD och Lilla. Förlossningsföreberedelser och förlossningen. (Signe har två bilder ur boken!) Penisavunden. Moders lycka. Och ett antal till. Ibland träffar hon mitt i prick. Men den röda tråden som jag uppskattade så mycket i de två andra böckerna är inte riktigt här. Och den där neurotiska distansen och pricksäkerheten finns här inte heller, bara glimtvis. JRD är helt enkelt alltför lycklig! Och det gör hon också en poäng av i Moders lycka. Men ändå....
Det finns saker jag gillar här, jag inser att jag tycks mycket negativ när jag skriver. Hennes sätt att i sina teckningar visa på medvetandeförändringen under förlossningen eller hur genomträngande ett barn-tjat är, eller hur man som vuxen använder rösten inlindad i blommor när man vill vara vänligare än man känner sig - det är genialiskt. Det är bilder som hjälper mig att tolka och synliggöra känslor. Precis som hennes skildring av ångest i fröken märkvärdig.
Jag läser JRD för att hon är så pricksäker. Jag inser att jag förmodligen är orättvis här. Att det nog inte är så kul att skriva en ren uppföljare till fröken-böckerna. Det här är säkert nyskapande på något sätt som jag missar. De två tidigare böckerna har jag köpt på mig flera ex av och gett till behövande. Det kommer jag inte att göra den här gången.
hämta lämna leva
hämta lämna leva
Malin Danielsson & Lotta Thorelius
Det finns en uppsjö av lite glassiga lite oj-hur-blev-det-så-här-sån-här-vill-jag -ju-inte-bli! Lite scablonmässigt (och kanske lite elakt) skulle jag vilja säga att det är stockholmstjejer i karriären som fått ge röst åt ett fenomen. När skulle jag vilja nämna, förutom bitterfittan (Maria Sveland) även uppdrag mamma, uppdrag pappa, uppdrag familj, Terri Herrera, Martina Haag, Hillevi Wahl - och alla andra som skulle kunna dyka upp på omslaget till tidningen mama.
Den här boken handlar inte om dem. Den här boken tar upp ett tiotal familjer, några från Stockholm, några från Norrköping, och låter paren berätta om sin vardag. Som stöd har fått skriva dagbok, både han och hon, någon vecka innan intervjun. Det här är nästan konsumentverket-torrt. Men, liksom något från Konsumentverket, innehåller det mycket, och mycket som är matnyttigt. Frågan den här boken svarar på är men hur gör alla andra för att få det att gå ihop, då? Familjerna som är intervjuade är sinsemellan mycket olika -från karriäristfamiljen med städhjälp till ensamstående tonårsmamman och invandrarfamiljen. (Det syns tydligt i texten att karriär-familjen har ett annat sätt att uttrycka i ord varför de gör som de gör, en vana vid att motivera och problematisera sina beslut, till skillnad från många av de andra som bara gör). Man kan göra på många sätt, är budskapet jag tar med mig. Det finns inte ett rätt sätt. Och andra har det inte som en räkmacka. Jag skulle tro att den här boken inte har stora chanser att hamna i en pockethylla. Men det borde den göra! Inte minst för den fina litteraturlistan som kommer sist i boken.
Malin Danielsson & Lotta Thorelius
Det finns en uppsjö av lite glassiga lite oj-hur-blev-det-så-här-sån-här-vill-jag -ju-inte-bli! Lite scablonmässigt (och kanske lite elakt) skulle jag vilja säga att det är stockholmstjejer i karriären som fått ge röst åt ett fenomen. När skulle jag vilja nämna, förutom bitterfittan (Maria Sveland) även uppdrag mamma, uppdrag pappa, uppdrag familj, Terri Herrera, Martina Haag, Hillevi Wahl - och alla andra som skulle kunna dyka upp på omslaget till tidningen mama.
Den här boken handlar inte om dem. Den här boken tar upp ett tiotal familjer, några från Stockholm, några från Norrköping, och låter paren berätta om sin vardag. Som stöd har fått skriva dagbok, både han och hon, någon vecka innan intervjun. Det här är nästan konsumentverket-torrt. Men, liksom något från Konsumentverket, innehåller det mycket, och mycket som är matnyttigt. Frågan den här boken svarar på är men hur gör alla andra för att få det att gå ihop, då? Familjerna som är intervjuade är sinsemellan mycket olika -från karriäristfamiljen med städhjälp till ensamstående tonårsmamman och invandrarfamiljen. (Det syns tydligt i texten att karriär-familjen har ett annat sätt att uttrycka i ord varför de gör som de gör, en vana vid att motivera och problematisera sina beslut, till skillnad från många av de andra som bara gör). Man kan göra på många sätt, är budskapet jag tar med mig. Det finns inte ett rätt sätt. Och andra har det inte som en räkmacka. Jag skulle tro att den här boken inte har stora chanser att hamna i en pockethylla. Men det borde den göra! Inte minst för den fina litteraturlistan som kommer sist i boken.
Bron till Terabitia
Bron till Terabitia
Kathrine Paterson
Detta är en bok för barn av den åldern jag nu har lärt mig kalla tweenies - inte riktigt barn, inte riktigt tonåringar. Tweenies. Huvudpersonen, Jess, är i utkanten i skolklassen och drömmer att komma in, bli någon, genom att springa snabbast. Inte heller hemma syns han - fadern jobbar i New York hela veckorna, mamman och systrarna ser honom bara för det han inte gör. I grannstugan flyttar Leslie in, jämngammal, och de blir, i en ålder då detta är konstigt, vänner. En av de saker de har tillsammans, gör tillsammans, är att hitta på Terabitia.
När jag köpte boken tänkte jag att det var en fantasy-bok. Det är det inte. Men det är en fin skildring om hur elvaåringar är, och hur de uppfattar sin omgivning. Och det är ingen vacker bild vi får se. Barn är inte snälla mot varandra. Och vuxna ser inte alltid barn. Boken rekommenderas, inte som en fantasybok, utan som en finstämd skildring om hur barn tänker och känner.
Kathrine Paterson
Detta är en bok för barn av den åldern jag nu har lärt mig kalla tweenies - inte riktigt barn, inte riktigt tonåringar. Tweenies. Huvudpersonen, Jess, är i utkanten i skolklassen och drömmer att komma in, bli någon, genom att springa snabbast. Inte heller hemma syns han - fadern jobbar i New York hela veckorna, mamman och systrarna ser honom bara för det han inte gör. I grannstugan flyttar Leslie in, jämngammal, och de blir, i en ålder då detta är konstigt, vänner. En av de saker de har tillsammans, gör tillsammans, är att hitta på Terabitia.
När jag köpte boken tänkte jag att det var en fantasy-bok. Det är det inte. Men det är en fin skildring om hur elvaåringar är, och hur de uppfattar sin omgivning. Och det är ingen vacker bild vi får se. Barn är inte snälla mot varandra. Och vuxna ser inte alltid barn. Boken rekommenderas, inte som en fantasybok, utan som en finstämd skildring om hur barn tänker och känner.
Powerbook
Powerbook
Jeanette Winterson
Jag gav upp i början av juni
Den här boken är så bra i början! Jag låg och läste den högt (tyst, för att ingen skulle höra) och njöt av språket, läste om vissa formuleringar gång på gång. Jag ville inte att den skulle ta slut och läste långsamt. Men efter första novellen (eller textstycket) tappade jag intresset för boken. Jag läste ytterligare två eller tre berättelser i den, sen lade jag undan den. Men den första berättelsen kommer jag att läsa igen. Språket! Språket!
Jeanette Winterson
Jag gav upp i början av juni
Den här boken är så bra i början! Jag låg och läste den högt (tyst, för att ingen skulle höra) och njöt av språket, läste om vissa formuleringar gång på gång. Jag ville inte att den skulle ta slut och läste långsamt. Men efter första novellen (eller textstycket) tappade jag intresset för boken. Jag läste ytterligare två eller tre berättelser i den, sen lade jag undan den. Men den första berättelsen kommer jag att läsa igen. Språket! Språket!
de tre fördömda
de tre fördömda
Alan Garner
Jag läste den här boken för säkert tio år sedan och minns att jag var imponerad av den, av att jag aldrig tidigare hört talas om den, och att den beskrevs som en ungdomsbok. Jag hade inte alls samma upplevelse av boken den här gången. Jag blev faktiskt ganska besviken på den.
Jag är en snabbläsare - på gott och ont. Fördelen är förståss att jag hinner läsa väldigt mycket. Nackdelen är att jag inte kommer ihåg det jag läser. Å andra sidan innebär det att jag kan läsa om samma deckare var tionde år utan att komma ihåg vem som är mördaren. När jag nu läste om de tre fördömda kom jag inte ihåg något av min tidigare läsning.
Boken börjar mitt i. Hela första kapitlet använder jag för att ta mig in i boken - och på sätt och vis är det vad jag håller på med rakt igenom hela boken. Vi har tre ungdomar, Gwyn, Roger och Ali (Alison). Vi har tre föräldrar - Nancy, Clive och Margaret, och samtliga befinner sig i ett hus som Ali äger då Ali hittar en servis med ett blom-mönster på vinden. Ali kalkerar blommönstret och sätter samman det till ugglor. Tvångsmässigt gör hon det med alla tallrikarna. Allt eftersom hon gör det försvinner mönstret från tallrikarna, och pappersugglorna försvinner.
två tredjedelar av boken ägnar jag mig åt att lista ut:
för det första: är Gwyn en pojke eller flicka? Ibland står det hon, ibland han. Rätt svar: en pojke.
för det andra: hur är barnen relaterade till de vuxna? Rätt svar: Gwyn är son till Nancy som är kokerska i sommarhuset, Roger är son till Clive som nyligen gift sig med Margaret som är mamma till Alison.
för det tredje: hur gamla är de egentligen? Rätt svar: mellan femton och tjugo, baserat på fritidsintressen och skolgång.
Eftersom jag var så upptagen med att lista ut svaren på de tre frågorna blev det krångligt att följa med i handlingen. Jag tänker att detta är ytterligare ett bevis på att det inte bara är viktigt vad som händer i boken, men också att det berättas på ett sådant sätt att det går att följa. För ovanpå den här historien, med sina dimensioner av klass-skillnader (Nancy & Gwyn: arbetarklass; Margaret & Ali: överklass; Clive & Roger: nyrika uppkomlingar) och geografiska skillnader (medan Nancy & Gwyn är walesare, är de andra inte det och är ganska okunniga om det som händer omkring dem) finns också en mytologisk dimension.
Jag är inte så hemma i walesisk mytologi, men i boken får vi uppleva ett mytologiskt triangeldrama genom våra huvudpersoner Gwyn, Roger och Ali som agerar i rollerna som Lleu, Gronw och Blodeuwedd. Boken är förvisso läsvärd, men kräver en del koncentration. Jag förstår mer om motsättningar mellan Wales och England när jag läst boken (som verkligen är spännande!)
Alan Garner
Jag läste den här boken för säkert tio år sedan och minns att jag var imponerad av den, av att jag aldrig tidigare hört talas om den, och att den beskrevs som en ungdomsbok. Jag hade inte alls samma upplevelse av boken den här gången. Jag blev faktiskt ganska besviken på den.
Jag är en snabbläsare - på gott och ont. Fördelen är förståss att jag hinner läsa väldigt mycket. Nackdelen är att jag inte kommer ihåg det jag läser. Å andra sidan innebär det att jag kan läsa om samma deckare var tionde år utan att komma ihåg vem som är mördaren. När jag nu läste om de tre fördömda kom jag inte ihåg något av min tidigare läsning.
Boken börjar mitt i. Hela första kapitlet använder jag för att ta mig in i boken - och på sätt och vis är det vad jag håller på med rakt igenom hela boken. Vi har tre ungdomar, Gwyn, Roger och Ali (Alison). Vi har tre föräldrar - Nancy, Clive och Margaret, och samtliga befinner sig i ett hus som Ali äger då Ali hittar en servis med ett blom-mönster på vinden. Ali kalkerar blommönstret och sätter samman det till ugglor. Tvångsmässigt gör hon det med alla tallrikarna. Allt eftersom hon gör det försvinner mönstret från tallrikarna, och pappersugglorna försvinner.
två tredjedelar av boken ägnar jag mig åt att lista ut:
för det första: är Gwyn en pojke eller flicka? Ibland står det hon, ibland han. Rätt svar: en pojke.
för det andra: hur är barnen relaterade till de vuxna? Rätt svar: Gwyn är son till Nancy som är kokerska i sommarhuset, Roger är son till Clive som nyligen gift sig med Margaret som är mamma till Alison.
för det tredje: hur gamla är de egentligen? Rätt svar: mellan femton och tjugo, baserat på fritidsintressen och skolgång.
Eftersom jag var så upptagen med att lista ut svaren på de tre frågorna blev det krångligt att följa med i handlingen. Jag tänker att detta är ytterligare ett bevis på att det inte bara är viktigt vad som händer i boken, men också att det berättas på ett sådant sätt att det går att följa. För ovanpå den här historien, med sina dimensioner av klass-skillnader (Nancy & Gwyn: arbetarklass; Margaret & Ali: överklass; Clive & Roger: nyrika uppkomlingar) och geografiska skillnader (medan Nancy & Gwyn är walesare, är de andra inte det och är ganska okunniga om det som händer omkring dem) finns också en mytologisk dimension.
Jag är inte så hemma i walesisk mytologi, men i boken får vi uppleva ett mytologiskt triangeldrama genom våra huvudpersoner Gwyn, Roger och Ali som agerar i rollerna som Lleu, Gronw och Blodeuwedd. Boken är förvisso läsvärd, men kräver en del koncentration. Jag förstår mer om motsättningar mellan Wales och England när jag läst boken (som verkligen är spännande!)
Här har du ditt liv
Här har du ditt liv
John O'Farrell
Vår huvudperson har ett tråkigt liv i en engelsk badort och undervisar uttråkade språkresestudenter. Han lever för att skriva ett filmmanus och hans närmaste relation är med sin hund. Av en ren slump råkar han utge sig för att känna en känd komiker som direkt efter det dör. Och det går vidare och rätt vad det var råkar han vara en känd stand-up komiker - trots att han aldrig någonsin gjort en stand-up.
Boken handlar om att ifrågasätta sina livsval och leva med de val man har gjort. Hela boken är små-rolig, massor med one-liners som får mig att le. Men annars rekommenderas inte boken. Läs kan innehålla nötter istället!
John O'Farrell
Vår huvudperson har ett tråkigt liv i en engelsk badort och undervisar uttråkade språkresestudenter. Han lever för att skriva ett filmmanus och hans närmaste relation är med sin hund. Av en ren slump råkar han utge sig för att känna en känd komiker som direkt efter det dör. Och det går vidare och rätt vad det var råkar han vara en känd stand-up komiker - trots att han aldrig någonsin gjort en stand-up.
Boken handlar om att ifrågasätta sina livsval och leva med de val man har gjort. Hela boken är små-rolig, massor med one-liners som får mig att le. Men annars rekommenderas inte boken. Läs kan innehålla nötter istället!
Pillret
Pillret
Ingrid Carlberg
IC är vetenskapsjournalist på DN och för någon månad sedan snubblade jag över en välgjord recension av hennes bok "pillret". När jag sedan snubblade över ett inbundet exemplar för 75:- kunde jag inte motstå. Och sen sträckläste jag boken.
Sällan sträckläser jag icke-skönlitteratur. IC är en fantastisk skribent. Hon har en förmåga att sortera i sina fakta så att man får något att hålla sig i. Hon skapar en röd tråd, ett sammanhang, i något som annars skulle kunna bli mycket förvirrande. Inte minst märker jag hennes förmåga när jag försöker skriva om boken - så fort jag försöker trasslar jag in mig. Samtidigt som hon driver en tes har jag ingen känsla av att hon undanhåller fakta som inte passar in. Jag hoppas att den här boken kommer som pocket. Jag hoppas att den kommer att översättas. Det är den värd.
Pillret handlar om SSRI-preparaten - de läkemedel som ibland kallas för lyckopiller, ibland Prozac, och som i Sverige går under läkemedelsnamn som Fontex, Seroxat, Zoloft, Cipramil etc. Konsumtionen av SSRI-preparat är hög i Sverige - en snabb-surfning ger mig ingen bra uppgift över hur många, men siffrorna man brukar nämna är höga.
SSRI-preparaten bygger på att påverka återupptagningen av hjärnsignalsubstansen seretonin. Upptäckten var från början ett bifynd och man satt med en molekyl som hade en effekt - men man visste inte inledningsvis vad man skulle använda det till. Molekylen liknade mycket LSD. Ett förslag var att man skulle kunna använda det som bantningspreparat, eftersom undersökningar visat att det kunde leda till viktminskning. Att använda det för att bekämpa depressioner var inte aktuellt. För det första var det en mycket liten målgrupp och emedan "tyngre" psykiska sjukdomar (psykoser) behandlades medicinskt var det kotym att "lättare" psykiska sjukdomar (neuroser) behandlades med psykoanalys. Det fanns även en uppsättning mediciner med mycket kraftiga biverkningar som kunde användas vid svåra depressioner.
Hur kunde SSRI-preparaten gå från att vara totalt ointressanta till att bli storsäljare? Det är här IC och boken blir intressant. Det här är inte bara historien om SSRI-preparat. Det kunde lika gärna handla om blodtryckssänkande medicin. Eller medicin mot fetma.
Boken handlar om hur läkemedelsindustrin bar sig åt för att först konstruera depression som en folksjukdom, och senare även andra tillstånd där SSRI-preparat har effekt, exempelvis panikångest och andra ångestsyndrom. IC gör detta utan att hemfalla till undertoner om dumma läkemedelsföretag som bara vill tjäna pengar. IStället visar hon snyggt hur diagnoser är konstruerade i samspel med ett flertal aktörer, centralt läkemedelsföretag, läkemedelsverk och professionen. Och hur slutkonsumenterna, patienterna, kan bli en bricka i spelet - om de bara startar patientföreningar och kan börja agera samordnat. IC tar inte ställning och dömer inte medicinerna, eller de som skriver ut eller använder dem. Det är en skicklig balansgång.
Hur gör de då? Egentligen vill jag säga LÄS BOKEN! Jag kan bara lyfta upp vissa trådar. Ett första viktigt steg var att skapa en marknad för dessa mediciner, och i detta hade läkemedelsföretagen gemensamma intressen - man kunde alltså hjälpas åt. Det handlade om att få fram en acceptans för att dessa tillstånd kunde och borde medicineras, och hitta den latenta marknaden - de som då inte alls fick behandling eller ens sökte för behandling. Genom att stödja en ny sorts terapi - KBT - som inte var negativ till medicinering - kunde man skaffa sig viss legitimitet och ändra styrkeförhållandena inom vården. Till skillnad från psykoanalysen och psykoterapin gick KBT hand i hand med de utvärderingsmetoder som används idag. Man använde sig således av en sorts söndra- och härska teknik som hävstång. Man hjälpte också till att skapa patientföreningar runt om Europa för att ytterligare hävda sina intressen. Samtidigt hände mycket i samhället, exempelvis drogs i stort sett all vidareutbildning av psykiatriker in, vilket ledde till att det fanns en efterfrågan för den utbildning läkemedelsbolagen erbjöd inom området.
Läkemedelsbolag är kommersiella företag med kommersiella intressen. Man satsar inte på att ta fram mediciner för att vara snäll. Man satsar pengar där investeringen lönar sig. Det är därför det kan vara svårt att få fram mediciner för sällsynta sjukdomar (där marknaden är liten) eller mediciner för sjukdomar där köpkraften är liten (malaria, diarré). Samtidigt är det mycket intressant att se vem som har makten att avgöra vad som ska anses vara en sjukdom, och hur den ska behandlas. Och att det finns lite mening att definiera något som en sjukdom innan man kan göra något åt det.
Ingrid Carlberg
IC är vetenskapsjournalist på DN och för någon månad sedan snubblade jag över en välgjord recension av hennes bok "pillret". När jag sedan snubblade över ett inbundet exemplar för 75:- kunde jag inte motstå. Och sen sträckläste jag boken.
Sällan sträckläser jag icke-skönlitteratur. IC är en fantastisk skribent. Hon har en förmåga att sortera i sina fakta så att man får något att hålla sig i. Hon skapar en röd tråd, ett sammanhang, i något som annars skulle kunna bli mycket förvirrande. Inte minst märker jag hennes förmåga när jag försöker skriva om boken - så fort jag försöker trasslar jag in mig. Samtidigt som hon driver en tes har jag ingen känsla av att hon undanhåller fakta som inte passar in. Jag hoppas att den här boken kommer som pocket. Jag hoppas att den kommer att översättas. Det är den värd.
Pillret handlar om SSRI-preparaten - de läkemedel som ibland kallas för lyckopiller, ibland Prozac, och som i Sverige går under läkemedelsnamn som Fontex, Seroxat, Zoloft, Cipramil etc. Konsumtionen av SSRI-preparat är hög i Sverige - en snabb-surfning ger mig ingen bra uppgift över hur många, men siffrorna man brukar nämna är höga.
SSRI-preparaten bygger på att påverka återupptagningen av hjärnsignalsubstansen seretonin. Upptäckten var från början ett bifynd och man satt med en molekyl som hade en effekt - men man visste inte inledningsvis vad man skulle använda det till. Molekylen liknade mycket LSD. Ett förslag var att man skulle kunna använda det som bantningspreparat, eftersom undersökningar visat att det kunde leda till viktminskning. Att använda det för att bekämpa depressioner var inte aktuellt. För det första var det en mycket liten målgrupp och emedan "tyngre" psykiska sjukdomar (psykoser) behandlades medicinskt var det kotym att "lättare" psykiska sjukdomar (neuroser) behandlades med psykoanalys. Det fanns även en uppsättning mediciner med mycket kraftiga biverkningar som kunde användas vid svåra depressioner.
Hur kunde SSRI-preparaten gå från att vara totalt ointressanta till att bli storsäljare? Det är här IC och boken blir intressant. Det här är inte bara historien om SSRI-preparat. Det kunde lika gärna handla om blodtryckssänkande medicin. Eller medicin mot fetma.
Boken handlar om hur läkemedelsindustrin bar sig åt för att först konstruera depression som en folksjukdom, och senare även andra tillstånd där SSRI-preparat har effekt, exempelvis panikångest och andra ångestsyndrom. IC gör detta utan att hemfalla till undertoner om dumma läkemedelsföretag som bara vill tjäna pengar. IStället visar hon snyggt hur diagnoser är konstruerade i samspel med ett flertal aktörer, centralt läkemedelsföretag, läkemedelsverk och professionen. Och hur slutkonsumenterna, patienterna, kan bli en bricka i spelet - om de bara startar patientföreningar och kan börja agera samordnat. IC tar inte ställning och dömer inte medicinerna, eller de som skriver ut eller använder dem. Det är en skicklig balansgång.
Hur gör de då? Egentligen vill jag säga LÄS BOKEN! Jag kan bara lyfta upp vissa trådar. Ett första viktigt steg var att skapa en marknad för dessa mediciner, och i detta hade läkemedelsföretagen gemensamma intressen - man kunde alltså hjälpas åt. Det handlade om att få fram en acceptans för att dessa tillstånd kunde och borde medicineras, och hitta den latenta marknaden - de som då inte alls fick behandling eller ens sökte för behandling. Genom att stödja en ny sorts terapi - KBT - som inte var negativ till medicinering - kunde man skaffa sig viss legitimitet och ändra styrkeförhållandena inom vården. Till skillnad från psykoanalysen och psykoterapin gick KBT hand i hand med de utvärderingsmetoder som används idag. Man använde sig således av en sorts söndra- och härska teknik som hävstång. Man hjälpte också till att skapa patientföreningar runt om Europa för att ytterligare hävda sina intressen. Samtidigt hände mycket i samhället, exempelvis drogs i stort sett all vidareutbildning av psykiatriker in, vilket ledde till att det fanns en efterfrågan för den utbildning läkemedelsbolagen erbjöd inom området.
Läkemedelsbolag är kommersiella företag med kommersiella intressen. Man satsar inte på att ta fram mediciner för att vara snäll. Man satsar pengar där investeringen lönar sig. Det är därför det kan vara svårt att få fram mediciner för sällsynta sjukdomar (där marknaden är liten) eller mediciner för sjukdomar där köpkraften är liten (malaria, diarré). Samtidigt är det mycket intressant att se vem som har makten att avgöra vad som ska anses vara en sjukdom, och hur den ska behandlas. Och att det finns lite mening att definiera något som en sjukdom innan man kan göra något åt det.
Nytt intressant forum!
Har ni varit inne på böcker online? En verkligt matnyttig site men artiklar och blänkare om vad som är på gång. Inte minst just nu. Sommartävlingen pågår fram till sista augusti och uppgiften är av en sådan art att den torde passa de flesta bokbloggare alldeles utmärkt!
skärp dig Lotta
Skärp dig Lotta
Merri Vik
En tidig Lotta-bok - så tidig att Lotta fortfarande avskyr Paul och att underklänningarna var stärkta. Lotta är fjorton år och riskerar att få gå om - om hon inte lyckas läsa upp matten över sommaren. Ute i Rönnvik stöter hon på notarie Anedrsson, som blir en återkommande bekantskap och hamnar upprepade gånger i tidningen i sjaviga kläder. En riktigt mysig Lottabok!
Merri Vik
En tidig Lotta-bok - så tidig att Lotta fortfarande avskyr Paul och att underklänningarna var stärkta. Lotta är fjorton år och riskerar att få gå om - om hon inte lyckas läsa upp matten över sommaren. Ute i Rönnvik stöter hon på notarie Anedrsson, som blir en återkommande bekantskap och hamnar upprepade gånger i tidningen i sjaviga kläder. En riktigt mysig Lottabok!