potensgivarna
Karin Brunk Holmquist
Vad gör man om man är nästan åttio, bor med sin syster i föräldrahemmet i Borrby?
Här är en feel-good bok av det lite ovanligare slaget. Man blir glad när man läser den. Man njuter av att följa systrarna Tilda ocvh Elidas liv i lilla Borrby utanför Simrishamn och via små skildringar av brodern Rutgers liv i Örebro får man en motbild. (Kanske kan man se det som en pastoral?) Livet är inte svårt, man kan göra vad man vill, bara man kommer på tanken. Kanske är livet som nucka på landet ingen katastrof (om man inte gör det till det)...
[http://bertilius.spaces.live.com/blog/cns!A00FD3496D71FEF8!596.entry]
Babels hus
PC Jersild
Det här är en bok jag har undvikit just därför att den är så omtalad. Men nu har jag läst den och slutet har jag sträckläst tills jag var skrynklig som ett russin och badvattnet kallt.
Boken fascinerar och smyger sig på en. Till en början kunde jag hålla distans till den, se det komiska men till sist var det en obehaglig känsla i maggropen. När jag skriver det här inser jag att min reaktion på boken beskriver PC Jersild på ett bättre sätt: han låter en överläkare redogöra för en ung student som blir dödssjuk, först kan se sig själv som ett studieobjekt men sen slutar kunna hålla det ifrån sig.
Vi får följa ett stort antal personer: historien centreras kring Primus Svensson och i början skulle jag inte tveka att kalla honom huvudperson. Men allteftersom blir det mer en berättelse där han finns i utkanten, som objekt. Att sjukhuset (i denna skildring) betraktar patienter som objekt, sängar eller undervisningsmaterial är otillfredställande, en känsla som lever sig kvar.
Den distans som de 28 åren efter utgivningen (borde) ge, att huvudpersonen är gammal räcker en liten bit in i boken. Sen slogs jag av att likheterna är betydligt större än skillnaderna: synen på människan är lite mer vänstervriden (och lite mindre högervriden) än idag, men mycket är tidlöst, hierarkierna, strukturens tvång, sättet att förhålla sig till människor... inte minst som forskare ler jag emellanåt igenkännande. Det är inte så mycket som har hänt på 28 år. Den gamla goda tiden var kanske inte så god - då heller. En skillnad är att alla är så mycket yngre idag - en 27 åring är vuxen "på riktigt", medelålders männsikor är kanske bara 35 år.
Jag har svårt att göra boken rättvisa. Bitande samhällskritik, en detaljrikedom som gör att man funderar på hur länge han grunnat på boken innan den kommer på pränt. Jag funderar på hur motsvarande bok för universitetsvärlden skulle se ut: har någons skrivit om babels elfenbenstorn än?
[http://www.ki.se/essaer200ar/forfattarsidor/pc_jersild/pc_j_essa_s5.htm]
djävulen bär Prada
Lauren Weisberger
Jag har precis avslutat CD nummer 13 och har nu lyssnat mig igenom en hel bok. Upplevelsen är faktiskt annorlunda och det är skönt att ibland helt passivt lyssna, lyssna om. Jag tror jag tycker om ljudböcker.
Som jag skrivit i ett tidigare inlägg är det här en gengre jag är glad i. När andra kallar chick-lit för ytligt och tant-snusk i ny förpackning vill jag istället kalla det för (i alla fall de böckerna i genren som är lyckade) för utvecklingsromaner för kvinnor. Det låter pretantiöst, jag vet (inte minst är kontrasten mot begreppet chick-lit nästan komisk) men jag tycker chick-lit kan ge något.
I djävulen bär Prada får Andrea utvecklas från sorglös-med-en-dröm-men-utan-konkreta-handlingsplaner-för-att-nå dit till jagad-måste-stå-ut-ett-år och vidare till självtrygg-före-detta. Vi får följa Andeas nästintill dråpliga vardag som assistent åt en moderedaktör. Från början har hon distans till vad hon håller på med och känner sig lite överlägsen sina kollegor. Hon tappar distansen och perspektivet. När hon äntligen inser att hon själv kan bestämma för att inte acceptera sina livsvillkor kommer hon till en vändning.
Det är svårt att beskriva det här förloppet utan att det blir banalt. Det jag tycker om med Weisberger är att hon avstår från att göra Andrea perfekt (vilket också gör att man som läser inte uppfattar henne som ett offer) och ibland kan vi skymta lite mer kompexa dimensioner av moderedaktören.
att läsa högt
[det här inlägget skriver jag nu för andra gången... Av okänd anledning laddades det inte upp och jag hann inte spara emellan... ]
Jag läser mer, mycket mer än vad jag skriver i den här bloggen. Dels läser jag ju en hel del facklitteratur (arbetar man som forskare ingår det ju så att säga i jobbet) men jag läser också mycket barnlitteratur. Strängt taget, räknat i tid, tror jag att jag använder mer tid för att läsa barnböcker än för att läsa "vanlig" skönlitteratur. Jag köper mycket böcker åt min son. Jag som alltid varit skeptisk mot bokklubbar är med i två stycken för min sons räkning. Det är tyvärr svårt att till och med i Sveriges fjärde största stad hitta ett ordentligt utbud av barnböcker. Men läsningen av barnlitteratur skiljer sig avsevärt från när jag läser tyst för mig själv.
För det första är det en social aktivitet. Att läsa tillsammans med min son, efter tandborstningen men innan kvällsgoset, är ofta dagens höjdpunkt. Han får välja vad vi ska läsa och i vilken ordning vi ska läsa. Ofta fungerar det vi läser som referenspunkter och internskämt. Han testar att använda orden i verkligheten (han har identiiferat en stäva - precis som i sagan om den lilla lilla gumman - hemma) Vi skrattar ofta åt "får man rulla sig i smöret" som älgbrorsorna vrålar i Gittan och älgbrorsorna. I somras när vi skulle smörja in A utgick vi från naken om baken där man pratar om att på sommaren blir det så varmt att man blir röd som en jordgubbe (...annars blir jag röd som en jordgubbe och då kanske mamma äter upp MEJ!)
För det andra är bilderna lika viktiga som texten. Är det bra bilder kan boken hålla långt över den ålder när man annars skulle ha övergivit den. Anna Clara Tidholm är fortfarande aktuell. Bilderna ger upphov till nya diskussioner och är välbekanta.
För det tredje läses inte böckerna för att de är nya, utan för att de är roliga. Varje bok som A gillar läses många, många gånger. Ofta kan vi båda texten. Jag säger början på meningen och A säger andra halvan Läsningen blir ett samspel. Nu för tiden kommer han ibland med synonymer. Han börjar "höra" rimmen när vi läser hattstugan till exempel.
För det fjärde läser vi böckerna högt. Rösten, intonationen, blir viktig och ju fler gånger vi läser en bok ju bättre och mer dramatisk blir uppläsningen. Det är roligt att få läsa med en arg röst när man ska vara arg, med en glad röst när man ska vara glad, texten får en annan dimension.
As bokklubbar:
Svalan kan jag inte rekommendera. Det lät så bra, men litet urval och man tvingas bli uppringd av en försäljare.
Barnens bokklubb tycker jag mycket om. Bra, stort urval. Jag uppskattar speciellt att hitta böcker om barn och föräldraskap också.
Världens största konspirationer
red. Anders Nyberg
Jag gillar en bra konspirationsteori. Det viktiga är inte om den är sann eller inte. En bra konspirationsteori är tankeväckande - en sorts "tänk om". Boken samlar åtta händelser och fenomen som samlat konspirationsteoretiker - allt från UFOn till Estonia. Bokens kapitel är lite ojämna (eller, rättare sagt, man är så van vid att läsa drivna skribenter att skribenter under utveckling inte alltid uppskattas) och man får snabbt en känsla av om författaren eller författarna tror på konspirationsteorierna eller inte. Till bokens främsta förtjänster hör att den ger oss verktyg att själva ifrågasätta konspirationsteorier (om det finns en gigantisk underjordisk militärbas med många anställda - vem tar då hand om deras sopor? Om någon såg till att dumpa en långtradare från Estonia under färd - hur kom den då förbi alla personbilar?) etc
Mest intressant var nog att se kopplingen mellan konspirationsteorier och högerextremism.
.
att läsa tre gånger
Första gången läser man för att man vill veta hur det går, andra gången kan man analysera mer och tredje gången kan man se det budskap författaren har med boken.
Med risk för att jag kommer ihåg fel, kan jag ändå använda mig av den tanken. Den första reflektionen är hur ofta läser jag en bok mer än en gång?
Den andra reflektionen är hur många böcker är det som håller för mer än en läsning? Har jag ens möjlighet att se djupare dimensioner i vad jag läser? Borde jag sortera ut (=kasta, ge bort) böcker jag läst men varken kommer ihåg eller vill läsa igen?
Den tredje reflektionen är hur ser mina favvo-böcker ut på tredje läsningen? Jag brukar säga att jag kan kritisera sönder vilken text som helst vid tredje genomläsningen. Det gäller förståss fack-litteratur. Jag har hittils inte läst något som faller sönder vid tredje genomläsningen. Man ser hål och logiska inkonsistenser som man inte ens anade första och andra gången man läste det. Vad skulle hända om jag läste skönlitteratur så? Vilka upplevelser skulle jag få? Vilka upplevelser skule jag gå miste om?
Jag hoppas återkomma i frågan när jag har tänkt lite mer.
att skriva och bli läst
Kontrasten kommer när jag funderar på vad jag får betalt för. Eller fick betalt för i alla fall. I september 1999 började jag jobba på min bok, Innovation and Employment in Services. The case of Knowledge Intensive Business Services in Sweden. För ett år sedan försvarade jag den. Jag vet inte hur många som har läst den (eller i alla fall tittat i den... eller sett den i hyllan på bibleoteket... eller kanske till och med hänvisat till den i sin forskning) men jag har en gnagande känsla av att det är färre än 120.
Sensmoral? Det vill jag inte gå in på. Men jag kan ge ett (garanterat inte objektivt) boktips på en jättebra bok som dessutom är gratis: Gå in på
http://www.diva-portal.org/liu/theses/abstract.xsql?dbid=4256 och njut...
Bloggar om författare
Dick Harrison: [http://antikvetaren.wordpress.com/]
Små citroner gula
Kajsa Ingemarsson
Jag vet att chick-lit kan vara bättre än så här. Tack och lov. För det här var inte bra. Jag tycker det är så viktigt att berätta historien: ung kvinna genomgår kris, lär sig att förändra sin situation, sitt beteende - utvecklas. En utvecklingsroman för och om (och nästan alltid av) kvinnor.
Men det är viktigt inte bara vad man säger utan också hur man säger det. Och stilistiskt var jag irriterad på boken. Jag kunde se hur hon hade tänkt, när hon placerade ut ledtrådar som skulle komma att bli viktiga senare. Kort sagt, boken lyckades inte överraska mig. Men det fick mig att fundera lite på bra och dåligt språk (och att skriva är ett hantverk!) och vad vilktigt det är. Inte riktigt lika illa som Jenny S men borde ha kunnats göra mycket mycket bättre. Inte en bok som får stanna i min bokhylla.
Du sköna nya värld
Du sköna nya värld
Aldous Huxley
Skriven 1932 men i nyutkommen pocket. (Läs inte baksidestexten! Boken förtjänar mer än så!) En fantastisk bok på många sätt. Trots att den är skriven för så länge sedan kommer man på sig själv med att "leta fel" - alltså inkonsistenser och hel-tokiga framtidsförutsägelser.
I Huxleys värld är alla lyckliga. Och tillfälliga svackor botas lätt med soma - ett lycko-piller i ordets rätta bemärkelse. Barn föds inte, de dekanteras ur flaskor. Ingen är ensam. Alla konsumerar. Och i en värld med ständigt utbytbara relationer blir ingen människa så unik att h*n sörjs. Till och med döden - den ultimata existensiella ångesten - är oskadliggjord.
Det känns förmätet att skriva om boken - den förtjänar en analys långt utöver vad jag tänker göra här. Jag tänkte bara nämna två saker. Trots att det är en totalitär stat grundas den inte (i så hög grad) på tvång och makt utan på fri vilja - genom biologisk determinism och behavioristisk uppfostran (för att inte säga prägling) upplever inte medborgarna ett behov av en annan stat. Och därmed inget behov av revolution eller reform. Vårt behov av lycka (eller rättare behovstillfredställelse) har förrått oss.
För det andra ska man läsa förordet (skrivet 15 år senare) sist. Bortsett från spoiler-varningen (varför lägger man förord först??!) blir boken för första gången ordentligt rotad i tidsklimatet och många av de förutsägelser han kommer med där blir skrattretande. Förordet är, till skillnad från boken, skriven efter andra världskriget. Tanken som stannade kvar i mig efter förordet var: varför tycker Huxley att avsaknanden av atomkraften (Manhattan/Hiroshima) är ett oförlåtlig skavank i hans berättelse medan folkmordet på judar inte ens nämns? Jag började fundera på min värld - vad har haft störst betydelse - folkmordet på judar eller kärnkraften/kärnvapen? Även om de är ojämförbara blir konsekvenserna (av om de inte inträffat) i bägge fallen oerhört stora. Kärnkraften (maktbalans, kalla kriget till trots etc) mer på teknisk nivå och folkmordet på judar mer moraliskt. Medan i min värld kärnkraften har mindre betydelse idag har inte folkmordet på judar och vad det säger oss om människan bleknat.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Du_sk%C3%B6na_nya_v%C3%A4rld
http://www.antistudy.com/free_book_notes/Brave_New_World.php
min eklektiska bokhylla och varför jag läser
Jag är en bokmal och läser mycket och snabbt och har alltid koll på pocketmarknaden. Jag är allätare och har en förkärlek för faktapocket - att köpa, inte att läsa. Sen står de där som pretansiösa påminnelser om allt jag vill kunna.
Jag är allätare och det blir mycket deckare. Inte därför att jag alltid är angelägen om mordgåtan utan kanske för att så mycket roliga böcker tycks lindad kring en mordgåta som man får på "köpet". Det roliga är ju att läsa om människor, och de val de gör (och det liv de lever) och kanske har jag svårt att hitta de böcker som innehåller bara det.
Jag vänder mig också mot att litteratur måste vara fin eller utvecklande. Böcker för mig är underhållning och vill inte vara mer moralisk mot det än mot dataspel eller TV. Det är roligt att läsa- ingen plikt!
Jag läser gärna på engelska när jag får tag på bra pocket. Carol Goodman - ett flertal böcker bland annat the seduction of waters håller jag utkik efter. Hon har ett drömmande språk och intressanta huvudpersoner som inte alltid gör vad de borde. En annan bra författare just nu är Andrew Taylor med Roth-triologin som inleds med The Four Last Things. Taylor utvecklas som författare och den sista boken - som jag läste först - är mer komplex och läsvärd än de första. (I likhet med Dan Brown!) Vi får följa två familjer ur två olika släkter och vi går runt frågor om varför människor blir onda och teologi.
En annan författare jag håller ögonen på är Marian Keyes, bland annat sushi for beginners. Ett enkelt tema - unga kvinnor i svåra situationer som går igenom en kris och utvecklas. Olika böcker, olika kvinnor och olika kriser men idéen är densamma. Men kan raljera över det eller se det som utvecklingsromaner för kvinnor. Jag njuter när jag kan kura ihop mig med en ny Marian Keyes
En extra bonus är att finna böcker på temat "tänk om" som samtidigt är roliga att läsa. Jag köpte för ett tag sedan en bok, Romanitas av Sophia McDougall på temat tänk om romarriket aldrig gick under. En fantastisk idé men jag tröttnade snabbt. Det räcker inte med en bra idé, det måste vara bra stilistiskt också.
Xenocide
Orson Scott Card
Tjock - betydligt tjockare än de två föregående och ...tungläst! Långt från det medryckande språk och tempo i de två föregående Enders game och Speaker for the dead är det en kamp att ta sig igenom den här. Motsatsen till en page-turner. Snarare en bok man plockar upp och läser ett par sidor i taget för att veta hur det går.
Det är inget fel på innehållet, de idéer han presenterar. Men de framförs på ett sätt som kräver en hängivenhet (typ att man vill veta hur det går) för att man faktiskt ska avsluta den.
Här får vi veta mer om Jane (och vad h*n är egentligen), Lusitania och vi får förstå samhällsstrukturen på planeten/kolonin Path. Vi förstår the pequininos, the buggers på ett annat plan. Vi får följa syskonen Rebiera, men Ender som person, som fascinerar mig så mycket, är länge outvecklad. Men slutet är läsvärt...
Underbar och älskad av alla (och på jobbet går det också jättebra)
Martina Haag
Jag tycker mycket om Martina Haag som kåsör. Romanen är inte lika bra, men med hög igen-känningsfaktor. Stockholmska, trettio-nånting, skådespelerska fortfarande inte på rätt ställe i samhället... som saknar ställe i samhället. Bitvis skrattar man högt, nickar igenkännande (vem ar aldrig suttit och druckit en kaffe med en Agneta) och bitvis vrider och skruvar man besvärat på sig. Jag tittar gärna bort när det är pinsamt på TV, och den här gången slutade det med att jag läste slutet på ett tidigt stadium, bara för att hon var så pinsam. Man får inte ljuga i sitt CV, och om man gör det får man i alla fall inte vara så urbota optimistisk som Bella är... På den punkten noll identifikation. Å andra sidan har jag aldrig fått spela på Dramaten...
Askungens syster
Johanna Rubin Dranger
Inte en ren bildroman den här gången (som i fröken livrädd och kärleken och fröken märkvärdig och karriären), utan snarare en novellsamling på temat askungen. Dranger tar avstånd från Disneys passiva askungen och utvecklar historien i två riktningar. En bra bok!
Författare jag håller utkik efter
Jag samlar på författare... när jag hittar en bok jag tycker om läser jag oftast allt de ger ut.
- Carl Hiassen
- Carol Goodman
- Marian Keyes
- Elisabeth George
- Peter Robinson
- Margaret Atwood
- Doris Lessing
- Gretelise Holm
- J. K. Rowling