Fruset offer
Fruset offer
Giles Blunt
Trots att boken utspelar sig i kanadensiska ödemarken, trots att den fått fina recentioner, trots att bok.nu har förutspått att jag skulle gilla den, lägger jag bort den. Jag tror nog att det är en bra intrig, men språket är platt och jag fastnar inte för karaktärerna. Livet är för kort för dåliga böcker.
Giles Blunt
Trots att boken utspelar sig i kanadensiska ödemarken, trots att den fått fina recentioner, trots att bok.nu har förutspått att jag skulle gilla den, lägger jag bort den. Jag tror nog att det är en bra intrig, men språket är platt och jag fastnar inte för karaktärerna. Livet är för kort för dåliga böcker.
Skugga
Skugga
Karin Alvtegen
dag jag gav upp - två minuter efter att jag plockade upp den
Den här boken köpte jag i god tid innan förlossningen och lade ner i BB-väskan: jag ville ha något lättsamt som jag skulle orka med efteråt. Jag läste baksidan och den verkade bra. Halvvägs in på första sidan får vi träffa en ensam, rädd och övergiven fyraåring. Inte rätt bok att läsa just nu - inte ens första sidan klarade min bokmärkning!
Nu tror jag nog att boken är bra och jag kommer att läsa den senare. Inte nu.
Karin Alvtegen
dag jag gav upp - två minuter efter att jag plockade upp den
Den här boken köpte jag i god tid innan förlossningen och lade ner i BB-väskan: jag ville ha något lättsamt som jag skulle orka med efteråt. Jag läste baksidan och den verkade bra. Halvvägs in på första sidan får vi träffa en ensam, rädd och övergiven fyraåring. Inte rätt bok att läsa just nu - inte ens första sidan klarade min bokmärkning!
Nu tror jag nog att boken är bra och jag kommer att läsa den senare. Inte nu.
Stenarna i själen
Stenarna i själen
Sven-Eric Liedman
den här boken får flytta ner i bokhyllan igen i väntan på att min koncentrationsförmåga ökar
Jag gillar SEL. Hans bok i skuggan av framtiden gillar jag mycket och den har förändrat mitt sätt att tänka kring tid och utveckling. Jag är övertygad om att jag kommer att gilla den här boken såsmånigom. Men inte just nu.
Sven-Eric Liedman
den här boken får flytta ner i bokhyllan igen i väntan på att min koncentrationsförmåga ökar
Jag gillar SEL. Hans bok i skuggan av framtiden gillar jag mycket och den har förändrat mitt sätt att tänka kring tid och utveckling. Jag är övertygad om att jag kommer att gilla den här boken såsmånigom. Men inte just nu.
The fantasies of Robert A Heinlein
The fantasies of Robert A Heinlein
Robert A Heinlein
jag har definitivt gett upp!
Jag har läst en del Heinlein i år (Job, stranger in a strange land) och läst mycket mer av honom son tonåring. Så när jag gjorde senaste megabeställningen av böcker stoppade jag ner en Heinlein i den virituella kundvagnen. Jag hade inte så mycket fantasi att jag insåg av bokens titel att det här var en samling av RHs fantasy-noveller, inte hans SF-noveller.
Jag tycker de här novellerna är dåliga. Med undantag av en novell. Jag har läst igenom hälften av novellerna innan jag kom ihåg att jag inte behöver läsa ut en bok. Jag tycker inte att novellerna har någon poäng, de slutar bara med ett stort jaså.
Robert A Heinlein
jag har definitivt gett upp!
Jag har läst en del Heinlein i år (Job, stranger in a strange land) och läst mycket mer av honom son tonåring. Så när jag gjorde senaste megabeställningen av böcker stoppade jag ner en Heinlein i den virituella kundvagnen. Jag hade inte så mycket fantasi att jag insåg av bokens titel att det här var en samling av RHs fantasy-noveller, inte hans SF-noveller.
Jag tycker de här novellerna är dåliga. Med undantag av en novell. Jag har läst igenom hälften av novellerna innan jag kom ihåg att jag inte behöver läsa ut en bok. Jag tycker inte att novellerna har någon poäng, de slutar bara med ett stort jaså.
the memory makers daughter
the memory makers daughter
Kim Edwards
jag har definitivt gett upp!
Nä. Det här är ingen bra bok. Jag köpte den på pcketshop i Göteborg där någon anställd hade satt upp en sån där lapp med en kort presonlig recension. Många oväntade boktips har jag fått på så vis, inte minst this book will save your life, som jag aldrig hade hittat annars, eller brev till samhället, men den här boken önksar jag att jag inte ödslat tid på.
För ett tag sen skrev jag ett inlägg om språk och handling där jag resonerar om vad som får mig att läsa ut en bok. Nu har jag blivit ganska duktig på att inte fortsätta läsa när jag tröttnat. jag känner mig inte längre skyldig att läsa ut en bok som inte ger mig något. Detta är inte detsamma som att säga att endast page-turners blir utlästa - jag kan hålla på länge och kämpa med en bok som jag bara läser fem-tio sidor per dag.
Den här boken hamnar i ruta (9). Språket är inte mycket att hänga i julgranen. Och handlingen - det händer ju ingenting! Storyn skulle ha kunnat vara bra. En man (läkare) och hans hustru väntar barn. Barnet föds en snökaos-natt och det visar sig vara inte ett barn, utan två - och det sist födda är en flicka med Downs syndrom. För att skona sin hustru säger mannen att flickan var dödfödd. Hans sjuksköterska tar hand om barnet. Frun får en förlossningsdepression.
Jag kämpade håglöst med boken - läste ett par sidor då och då, med förhoppningen att det skulle hända något snart. Det gjorde det inte. Då läste jag de två sista kapitlen. Och, surprise, surprise, det hände ingenting då heller. Nej, den här boken var inte värd min tid.
Kim Edwards
jag har definitivt gett upp!
Nä. Det här är ingen bra bok. Jag köpte den på pcketshop i Göteborg där någon anställd hade satt upp en sån där lapp med en kort presonlig recension. Många oväntade boktips har jag fått på så vis, inte minst this book will save your life, som jag aldrig hade hittat annars, eller brev till samhället, men den här boken önksar jag att jag inte ödslat tid på.
För ett tag sen skrev jag ett inlägg om språk och handling där jag resonerar om vad som får mig att läsa ut en bok. Nu har jag blivit ganska duktig på att inte fortsätta läsa när jag tröttnat. jag känner mig inte längre skyldig att läsa ut en bok som inte ger mig något. Detta är inte detsamma som att säga att endast page-turners blir utlästa - jag kan hålla på länge och kämpa med en bok som jag bara läser fem-tio sidor per dag.
Den här boken hamnar i ruta (9). Språket är inte mycket att hänga i julgranen. Och handlingen - det händer ju ingenting! Storyn skulle ha kunnat vara bra. En man (läkare) och hans hustru väntar barn. Barnet föds en snökaos-natt och det visar sig vara inte ett barn, utan två - och det sist födda är en flicka med Downs syndrom. För att skona sin hustru säger mannen att flickan var dödfödd. Hans sjuksköterska tar hand om barnet. Frun får en förlossningsdepression.
Jag kämpade håglöst med boken - läste ett par sidor då och då, med förhoppningen att det skulle hända något snart. Det gjorde det inte. Då läste jag de två sista kapitlen. Och, surprise, surprise, det hände ingenting då heller. Nej, den här boken var inte värd min tid.
Jane Austen-klubben
Jane Austen-klubben
Karen Joy Fowler
datum jag gav upp: 22 juli 2008
Jag har hört mycket gott om den här boken men nu, efter dryga femtio sidor, ger jag upp. KF har ett fyrkantigt sätt att skriva. Jag kan riktigt se intentionen bakom det hon skriver. Det blir för grovyxat. I prologen beskriver hon de sex huvudpersonerna genom att beskriva deras förhållande till Jane Austen. Perfekt, personbeskrivningarna avklarade på tre sidor. Lite väl mycket information på en gång bara.
När KF beskriver bokklubbsträffarna blandar hon miljöbeskrivningar, återgivelse av samtal och tänk på ett sätt som jag inte gillar. Insprängt i texten är också skildringar av enskilda personer, episoder i deras liv de kommer att tänka på i anslutning till den lästa boken.
Det är som KF gör nästan rätt. Men hon är för övertydlig. Hon förutsätter också kunskaper om Jane Austens böcker. Jag har ju bara läst förnuft och känsla, så hela diskussionen om Emma går mig lite över huvudet. Jag skulle behöva lite mer introduktion till böckerna. För att ta till ytterligare bildspråk, det blir varken hackat eller malet.
En intressant sak är att boken är skriven i "vi"-form. KF skildrar gång på gång vad gruppen anser om vissa saker, förhåller sig till vad som händer i gruppen. Nej, den här boken får åka ner i biblioteket bums.
Karen Joy Fowler
datum jag gav upp: 22 juli 2008
Jag har hört mycket gott om den här boken men nu, efter dryga femtio sidor, ger jag upp. KF har ett fyrkantigt sätt att skriva. Jag kan riktigt se intentionen bakom det hon skriver. Det blir för grovyxat. I prologen beskriver hon de sex huvudpersonerna genom att beskriva deras förhållande till Jane Austen. Perfekt, personbeskrivningarna avklarade på tre sidor. Lite väl mycket information på en gång bara.
När KF beskriver bokklubbsträffarna blandar hon miljöbeskrivningar, återgivelse av samtal och tänk på ett sätt som jag inte gillar. Insprängt i texten är också skildringar av enskilda personer, episoder i deras liv de kommer att tänka på i anslutning till den lästa boken.
Det är som KF gör nästan rätt. Men hon är för övertydlig. Hon förutsätter också kunskaper om Jane Austens böcker. Jag har ju bara läst förnuft och känsla, så hela diskussionen om Emma går mig lite över huvudet. Jag skulle behöva lite mer introduktion till böckerna. För att ta till ytterligare bildspråk, det blir varken hackat eller malet.
En intressant sak är att boken är skriven i "vi"-form. KF skildrar gång på gång vad gruppen anser om vissa saker, förhåller sig till vad som händer i gruppen. Nej, den här boken får åka ner i biblioteket bums.
Powerbook
Powerbook
Jeanette Winterson
Jag gav upp i början av juni
Den här boken är så bra i början! Jag låg och läste den högt (tyst, för att ingen skulle höra) och njöt av språket, läste om vissa formuleringar gång på gång. Jag ville inte att den skulle ta slut och läste långsamt. Men efter första novellen (eller textstycket) tappade jag intresset för boken. Jag läste ytterligare två eller tre berättelser i den, sen lade jag undan den. Men den första berättelsen kommer jag att läsa igen. Språket! Språket!
Jeanette Winterson
Jag gav upp i början av juni
Den här boken är så bra i början! Jag låg och läste den högt (tyst, för att ingen skulle höra) och njöt av språket, läste om vissa formuleringar gång på gång. Jag ville inte att den skulle ta slut och läste långsamt. Men efter första novellen (eller textstycket) tappade jag intresset för boken. Jag läste ytterligare två eller tre berättelser i den, sen lade jag undan den. Men den första berättelsen kommer jag att läsa igen. Språket! Språket!
Skymningens nådatid
Skymningens nådatid
Vibeke Ohlsson
Jag gav upp i slutet av april
Jag gillar böcker om antikens Rom. Jättemycket. Jag har läst böckerna om Sabina flera gånger. Jag har till och med traskat omkring i Suburra och försökt förstå, få en känsla av den tiden, den verkligheten. Ändå lägger jag den här boken åt sidan. I alla fall för tillfället.
Det bärande temat i boken är romaren, uppkomlingen, lägerprefekten Gnaeus Ulpius Saio och hans självrannsaken inför hustrun Priscillas självmord, som, i alla fall i början av boken, tycks oförklarligt, som ett modets nyck.
Jag vet att boktokig tycker om boken. Men för mig blev skildringen av självmordet för jobbigt. Det var ingen glädje att läsa och jag märkte att jag endast motvilligt tog upp boken: ett tag envisades jag, tänkte att självmordet måste försvinna ur fokus, men jag märkte aldrig att det gjorde det.
Man skulle kunna tycka att det är modigt att skriva på ett så avväpnande sätt om ett självmord. För mig blev det tvärtom, och jag kände mig illa till mots av att VO valt just ett självmord som navet i boken.
Jag vet inte om boken har någon relation till böckerna om Sabina? Någon som vet?
Vibeke Ohlsson
Jag gav upp i slutet av april
Jag gillar böcker om antikens Rom. Jättemycket. Jag har läst böckerna om Sabina flera gånger. Jag har till och med traskat omkring i Suburra och försökt förstå, få en känsla av den tiden, den verkligheten. Ändå lägger jag den här boken åt sidan. I alla fall för tillfället.
Det bärande temat i boken är romaren, uppkomlingen, lägerprefekten Gnaeus Ulpius Saio och hans självrannsaken inför hustrun Priscillas självmord, som, i alla fall i början av boken, tycks oförklarligt, som ett modets nyck.
Jag vet att boktokig tycker om boken. Men för mig blev skildringen av självmordet för jobbigt. Det var ingen glädje att läsa och jag märkte att jag endast motvilligt tog upp boken: ett tag envisades jag, tänkte att självmordet måste försvinna ur fokus, men jag märkte aldrig att det gjorde det.
Man skulle kunna tycka att det är modigt att skriva på ett så avväpnande sätt om ett självmord. För mig blev det tvärtom, och jag kände mig illa till mots av att VO valt just ett självmord som navet i boken.
Jag vet inte om boken har någon relation till böckerna om Sabina? Någon som vet?
dagbok från Upphärad
Dagbok från Upphärad 1860-1864
Lars Andersson
Det kan finnas flera anledningar till att jag inte läser ut en bok. I det här fallet beror det inte i sig på att jag tröttnat, utan på att jag nådde en mättnadskänsla.
Detta är en dagbok från mitten av artonhundratalet, från Västergötland. LA skulle bara veta att hans privata plitande skulle bli publicerat i en riktig bok! LA skriver dagbok under fyra år, från fjorton års ålder fram till sin död. Han bor på en bondgård, han är yngst av fem bröder, hans far är inflytelserik och engagerad i socknen.
Anteckningarna är korta men han skriver nästan varje dag. Dagboken är maskinskriven men man har valt att inte rätta i språket. Detta gör att samma ord kan skrivas på många olika sätt (exempelvis kallas brodern omväxlande för Torsten och Törsten) och det är långtifrån alla ord jag känner igen.
Det intressantaste är vilka ämnen LA väljer att ta upp. Vi får i förordet veta att papper är dyrt och på den faximil-sida som är inklippt i boken ser vi också hur noga LA är med att utnyttja precis hela sidan. Trots detta är det samma sak LA tar upp varje dag: vilka arbetsuppgifter han och bröderna haft under dagen (inte mamman eller pigorna). Är det söndag vilka som gått i kyrkan och vem som predikat och vilka lik som begravs. Vilket väder det är. Om det är auktion eller boupptäckning. Det är lätt att se att arbetsuppgifterna ändras med årstiden och att dagarna är lika varandra. Jag börjar fundera dels på vad han väljer att skriva men också på vilket liv han har. Han skildrar nästan aldrig intryck eller vad han känner - undantagen blir därför desto starkare: han skriver att lärkan sjöng så fint. Då börjar jag le. Under det år (1860) som jag läste igenom berättar han inte om en enda konflikt eller relation. Jag börjar fundera på om killen hade några vänner? Hade han kul? Vad gjorde han då?
Sverige ser mycket annorlunda ut idag. Den stora världen - och de förändringar den genomgick syns inte alls i LAs skildring. Överheten ser vi i form av prästen, ingen annan. Under perioden han skildrar sker den sista offentliga avrättningen i Sverige. Karl XV kröns till kung. Järmvägsförbindelse Stockholm-Malmö öppnar. Inget av detta syns i dagboken. Det är en viktig läxa. Det är skillnad mellan den historia vi ser i historieböckerna och den vardag människor lever i.
Jag kommer att komma ihåg boken för att skildringen gör att jag skapar mig en bild av hans vardag. Jag känner mig nöjd med att ha läst en fjärdedel av boken - det räcker. Skulle jag läst mer skulle det enbart varit av prestige-skäl.
Lars Andersson
Det kan finnas flera anledningar till att jag inte läser ut en bok. I det här fallet beror det inte i sig på att jag tröttnat, utan på att jag nådde en mättnadskänsla.
Detta är en dagbok från mitten av artonhundratalet, från Västergötland. LA skulle bara veta att hans privata plitande skulle bli publicerat i en riktig bok! LA skriver dagbok under fyra år, från fjorton års ålder fram till sin död. Han bor på en bondgård, han är yngst av fem bröder, hans far är inflytelserik och engagerad i socknen.
Anteckningarna är korta men han skriver nästan varje dag. Dagboken är maskinskriven men man har valt att inte rätta i språket. Detta gör att samma ord kan skrivas på många olika sätt (exempelvis kallas brodern omväxlande för Torsten och Törsten) och det är långtifrån alla ord jag känner igen.
Det intressantaste är vilka ämnen LA väljer att ta upp. Vi får i förordet veta att papper är dyrt och på den faximil-sida som är inklippt i boken ser vi också hur noga LA är med att utnyttja precis hela sidan. Trots detta är det samma sak LA tar upp varje dag: vilka arbetsuppgifter han och bröderna haft under dagen (inte mamman eller pigorna). Är det söndag vilka som gått i kyrkan och vem som predikat och vilka lik som begravs. Vilket väder det är. Om det är auktion eller boupptäckning. Det är lätt att se att arbetsuppgifterna ändras med årstiden och att dagarna är lika varandra. Jag börjar fundera dels på vad han väljer att skriva men också på vilket liv han har. Han skildrar nästan aldrig intryck eller vad han känner - undantagen blir därför desto starkare: han skriver att lärkan sjöng så fint. Då börjar jag le. Under det år (1860) som jag läste igenom berättar han inte om en enda konflikt eller relation. Jag börjar fundera på om killen hade några vänner? Hade han kul? Vad gjorde han då?
Sverige ser mycket annorlunda ut idag. Den stora världen - och de förändringar den genomgick syns inte alls i LAs skildring. Överheten ser vi i form av prästen, ingen annan. Under perioden han skildrar sker den sista offentliga avrättningen i Sverige. Karl XV kröns till kung. Järmvägsförbindelse Stockholm-Malmö öppnar. Inget av detta syns i dagboken. Det är en viktig läxa. Det är skillnad mellan den historia vi ser i historieböckerna och den vardag människor lever i.
Jag kommer att komma ihåg boken för att skildringen gör att jag skapar mig en bild av hans vardag. Jag känner mig nöjd med att ha läst en fjärdedel av boken - det räcker. Skulle jag läst mer skulle det enbart varit av prestige-skäl.
Jordens folkstammar
Jordens folkstammar
Bertil Lundman
Detta är ett bokrea-fynd från min tid i Uppsala som jag ibland har plockat fram men sällan ens kommit mig för att bläddra i. Boken handlar om jordens folkstammar - BL går igenom jordens folk-stammar kontinentvis, eller som BL själv skriver i sitt förord: "den behandlar människans fysiska variation i förhållande till hennes naturgeografiska omgivningar under historisk tid". Som utgångspunkt i sina studier har BL använt en del fysiska mått och kvoter, bla det så kallade Rohrers kvot. De delar av boken jag läst (om de indoeuroeiska folken) bygger sitt resonemang främst på språkforskning.
Jag blir också så nyfiken, utan att finna svar, kring detta med folkvandringar. Det tycks ha varit många folk på vandring och under långa perioder. Vad fick dem att vandra? Och vad fick dem att stanna? Hur gick folkvandringarna till i praktiken?
Detta är ett känsligt område. Det är inte PK att diskutera raser. Det var nog just detta som gjorde att jag plockade upp boken på studentbokhandeln den där gången för tio år sedan. Nyfikenhet, helt enkelt. Vad är det som är så känsligt att man inte ens får tala om det? De delar av boken som jag har läst skiljer på olika folkstammar, och hänvisar också till olika fysiska mått.
En snabb sondering via google sätter BL i ett ganska bistert sammanhang. Wikipedia har en mycket omfattande artikel om den gamla docenten i fysisk antropologi. Och studenttidningen Ergo har ett bra granskande reportage om honom och rasbiologiska institutet. Än mer betänksam blir jag när jag ser vilka som hänvisar till honom.
Boken är utgiven på ett förlag som heter IFF - institutet för framtiden (inte att förväxla med institutet för framtidsstudier!) Det finns mycket litet material om det sk institutet på nätet - en av de få som nämner det är den arge rättshaveristen entreprenören Lars som beskriver det som en non-profit organisation.
Boken är svårläst eftersom språket är svårt, till och med mycket svårt ibland. Följande mening är hämtad från sidan 54:
"Genom den nu så högtstående i e språkforskningen kan man också ana något (knappt dock mer) av ie:s äldsta kultur genom en analys av betydelsen av bland i e folken vitt spridda (och tydligen ej senare inlånade, utan av resp språk från "urhemmet" medförda) ordstammar." Krångligt forskarspråk, och det var just sådant språk som gjorde att jag inte läste ut boken.
Bertil Lundman
Detta är ett bokrea-fynd från min tid i Uppsala som jag ibland har plockat fram men sällan ens kommit mig för att bläddra i. Boken handlar om jordens folkstammar - BL går igenom jordens folk-stammar kontinentvis, eller som BL själv skriver i sitt förord: "den behandlar människans fysiska variation i förhållande till hennes naturgeografiska omgivningar under historisk tid". Som utgångspunkt i sina studier har BL använt en del fysiska mått och kvoter, bla det så kallade Rohrers kvot. De delar av boken jag läst (om de indoeuroeiska folken) bygger sitt resonemang främst på språkforskning.
Jag blir också så nyfiken, utan att finna svar, kring detta med folkvandringar. Det tycks ha varit många folk på vandring och under långa perioder. Vad fick dem att vandra? Och vad fick dem att stanna? Hur gick folkvandringarna till i praktiken?
Detta är ett känsligt område. Det är inte PK att diskutera raser. Det var nog just detta som gjorde att jag plockade upp boken på studentbokhandeln den där gången för tio år sedan. Nyfikenhet, helt enkelt. Vad är det som är så känsligt att man inte ens får tala om det? De delar av boken som jag har läst skiljer på olika folkstammar, och hänvisar också till olika fysiska mått.
En snabb sondering via google sätter BL i ett ganska bistert sammanhang. Wikipedia har en mycket omfattande artikel om den gamla docenten i fysisk antropologi. Och studenttidningen Ergo har ett bra granskande reportage om honom och rasbiologiska institutet. Än mer betänksam blir jag när jag ser vilka som hänvisar till honom.
Boken är utgiven på ett förlag som heter IFF - institutet för framtiden (inte att förväxla med institutet för framtidsstudier!) Det finns mycket litet material om det sk institutet på nätet - en av de få som nämner det är den arge rättshaveristen entreprenören Lars som beskriver det som en non-profit organisation.
Boken är svårläst eftersom språket är svårt, till och med mycket svårt ibland. Följande mening är hämtad från sidan 54:
"Genom den nu så högtstående i e språkforskningen kan man också ana något (knappt dock mer) av ie:s äldsta kultur genom en analys av betydelsen av bland i e folken vitt spridda (och tydligen ej senare inlånade, utan av resp språk från "urhemmet" medförda) ordstammar." Krångligt forskarspråk, och det var just sådant språk som gjorde att jag inte läste ut boken.
I den röda damens slott
I den röda damens slott
Lars Jacobson
datum när jag slutade läsa boken: 080130
Jag ville verkligen tycka om boken. Gång på gång tappade jag tråden, läste om en sida, fastnade i en formulering, försökte hitta tråden. Väl kommen till sidan 35 hade jag en känsla för den värld LJ försöker måla upp men uppriktigt sagt faller jag inte för hans sätt att skriva.
Detta är en exempel på kontrafaktisk historieskrivning. Den svarar alltså på frågan om inte x hade inträffat, hur skulle vår värld se ut då? Andra exempel är Alfredssons bok attentatet i Pålsjö skog (tyskarna vinner andra världskriget) eller Romanitas (romarriket har aldrig gått under). Hur mycket jag än gillar idén kommer jag inte därför att ta mig igenom boken.
Det är också ett exempel på en episodisk roman. Sådana kan jag tycka mycket om: en av mina favoriter, berättelser om natten, hör dit. Men här blir det bara rörigt! Jag vill ha lite tråd. Kanske är jag en lat läsare, men då står jag för det.
LJ använder ett språk som jag inte kommer överrens med. Han skriver i jag-form och det har jag inget emot. Han experimenterar med språket, och det har jag ingent emot. Vad jag inte gillar är att meningarna är så långa att jag hinner tappa tråden gång på gång. Meningarna är, för mig, onödigt tillkrånglade. Ett exempel från sidan 25:
"Jag träffade honom bara två gånger efter det, båda gångerna på restaurang, som hastigast; han kom efter det att jag tröttnat på att vänta och hade gjort min besätllning, han tog inte in mer än en Ramlösa och han gick snart igen därför att han hade ett annat möte, som han i och för sig beklagade."
Jag har lite dåligt samvete för att jag överger boken. Det får mig att känna mig som en slacker, säkert är boken en utmaning. Men jag står för att just nu blir alla de tre spåren som jag räknat upp ovan sammantaget för mycket för att jag ska tycka det är givande.
Lars Jacobson
datum när jag slutade läsa boken: 080130
Jag ville verkligen tycka om boken. Gång på gång tappade jag tråden, läste om en sida, fastnade i en formulering, försökte hitta tråden. Väl kommen till sidan 35 hade jag en känsla för den värld LJ försöker måla upp men uppriktigt sagt faller jag inte för hans sätt att skriva.
Detta är en exempel på kontrafaktisk historieskrivning. Den svarar alltså på frågan om inte x hade inträffat, hur skulle vår värld se ut då? Andra exempel är Alfredssons bok attentatet i Pålsjö skog (tyskarna vinner andra världskriget) eller Romanitas (romarriket har aldrig gått under). Hur mycket jag än gillar idén kommer jag inte därför att ta mig igenom boken.
Det är också ett exempel på en episodisk roman. Sådana kan jag tycka mycket om: en av mina favoriter, berättelser om natten, hör dit. Men här blir det bara rörigt! Jag vill ha lite tråd. Kanske är jag en lat läsare, men då står jag för det.
LJ använder ett språk som jag inte kommer överrens med. Han skriver i jag-form och det har jag inget emot. Han experimenterar med språket, och det har jag ingent emot. Vad jag inte gillar är att meningarna är så långa att jag hinner tappa tråden gång på gång. Meningarna är, för mig, onödigt tillkrånglade. Ett exempel från sidan 25:
"Jag träffade honom bara två gånger efter det, båda gångerna på restaurang, som hastigast; han kom efter det att jag tröttnat på att vänta och hade gjort min besätllning, han tog inte in mer än en Ramlösa och han gick snart igen därför att han hade ett annat möte, som han i och för sig beklagade."
Jag har lite dåligt samvete för att jag överger boken. Det får mig att känna mig som en slacker, säkert är boken en utmaning. Men jag står för att just nu blir alla de tre spåren som jag räknat upp ovan sammantaget för mycket för att jag ska tycka det är givande.
Svålhålet
Svålhålet
Mikael Niemi
Datum när jag slutade lyssna på boken: 080125
Nej, den här boken passade inte mig. Det är SF, men inte en variant i genren som passade mig. Jag finner inget nöje i (den fragmentariska) berättelsen, inte heller utmärker sig språket på något sätt. Efter att ha lyssnat igenom 1½ av 6 CD-skivor lämnar jag tillbaka ljudboken till biblioteket.
Mikael Niemi
Datum när jag slutade lyssna på boken: 080125
Nej, den här boken passade inte mig. Det är SF, men inte en variant i genren som passade mig. Jag finner inget nöje i (den fragmentariska) berättelsen, inte heller utmärker sig språket på något sätt. Efter att ha lyssnat igenom 1½ av 6 CD-skivor lämnar jag tillbaka ljudboken till biblioteket.
Fågelbovägen 32
Fågelbovägen 32
Sara Kadefors
datum när jag slutade läsa boken: 080115
Den här boken lade jag ifrån mig efter sidan 82. Jag tror mig förstå vad den går ut på, vilka tankar SK vill väcka och var storyn är på väg.
Den kvinnliga läkaren Karin, villaägare, mamma, professorsfru, engagerad i en klinik för flyktingar, kommer av en slump att få en sjuk flykting boende hemma hos sig. Karin gör det av godhet, Katerina gör det för att Karin lovar henne ett jobb för att gå med på att flytta dit.
Boken lyfter frågor om godhet. För vems skull är vi goda? Karin är - i yttre gärningar räknat - En God Människa. samtidigt, när vi följer henne, är hon ingen sympatisk människa. Hon gör goda gärningar för att känna sig duktig. Och det är inte samma sak som att göra det för andra människor. Skillnaden kan tyckas hårfin (borde inte slutresultatet bli densamma) men domen mot Karin blir hård. Det räcker inte med att göra goda gärningar!
Trots ett intressant tema tycker jag inte att boken är värd att läsa ut. Den griper mig inte. Jag känner inget för de personer jag lär känna och boken känns övertydlig. SK antyder inte; hon skriver tydligt, gång på gång.
Jag har läst två andra böcker om kvinnliga läkare som vill vara duktiga/goda. Hit hör Vera i Tindalos och även Katie i Hornbys how to be good. Vad är det som gör just gruppen kvinnliga läkare som en så bra fond för att diskutera just de här dimensionerna?
Sara Kadefors
datum när jag slutade läsa boken: 080115
Den här boken lade jag ifrån mig efter sidan 82. Jag tror mig förstå vad den går ut på, vilka tankar SK vill väcka och var storyn är på väg.
Den kvinnliga läkaren Karin, villaägare, mamma, professorsfru, engagerad i en klinik för flyktingar, kommer av en slump att få en sjuk flykting boende hemma hos sig. Karin gör det av godhet, Katerina gör det för att Karin lovar henne ett jobb för att gå med på att flytta dit.
Boken lyfter frågor om godhet. För vems skull är vi goda? Karin är - i yttre gärningar räknat - En God Människa. samtidigt, när vi följer henne, är hon ingen sympatisk människa. Hon gör goda gärningar för att känna sig duktig. Och det är inte samma sak som att göra det för andra människor. Skillnaden kan tyckas hårfin (borde inte slutresultatet bli densamma) men domen mot Karin blir hård. Det räcker inte med att göra goda gärningar!
Trots ett intressant tema tycker jag inte att boken är värd att läsa ut. Den griper mig inte. Jag känner inget för de personer jag lär känna och boken känns övertydlig. SK antyder inte; hon skriver tydligt, gång på gång.
Jag har läst två andra böcker om kvinnliga läkare som vill vara duktiga/goda. Hit hör Vera i Tindalos och även Katie i Hornbys how to be good. Vad är det som gör just gruppen kvinnliga läkare som en så bra fond för att diskutera just de här dimensionerna?
Den inre kretsen
Den inre kretsen - Mari Jungstedt (datum jag gav upp: 6 maj 2007)
På baksidan av boken står det "345 sidor och inte tråkig någon gång". Uppenbarligen har jag och Expressens recensent olika uppfattning. Jag kom 200 sidor ganska exakt. Det hänns som om jag läst boken förut! Ingenting känns orginellt. Språket är rakt och tråkigt (OK, kanske lite orättvist att jämföra med Orakelnatten som jag läste samtidigt). Kapitlen är korta - det är lätt att se vad hon vill ha fram i varje kapitel. Och sen det där gamla tråkiga greppet, med resonemang från den okänd mördaren, att vi kan se hur han tänker men vi får inte tillräckligt med information för att förstå vem av bokens karaktärer som gjort det. Om det finns ett pris för årets dussindeckare skulle jag nominera den här.
På baksidan av boken står det "345 sidor och inte tråkig någon gång". Uppenbarligen har jag och Expressens recensent olika uppfattning. Jag kom 200 sidor ganska exakt. Det hänns som om jag läst boken förut! Ingenting känns orginellt. Språket är rakt och tråkigt (OK, kanske lite orättvist att jämföra med Orakelnatten som jag läste samtidigt). Kapitlen är korta - det är lätt att se vad hon vill ha fram i varje kapitel. Och sen det där gamla tråkiga greppet, med resonemang från den okänd mördaren, att vi kan se hur han tänker men vi får inte tillräckligt med information för att förstå vem av bokens karaktärer som gjort det. Om det finns ett pris för årets dussindeckare skulle jag nominera den här.
Jag läser inte ut allt
Jag har sett på flera ställen (bland annat Oofbok, läsdagboken och bokmärkt) att man pratar också om böcker man inte läst ut.
Jag har svårt för de böckerna. När jag börjar på en sådan bok och den inte lyckas engagera mig övergår den från att vara plus-energi till att vara minus-energi. Den ligger på nattygsbordet och får sällskap med mer attraktiva kompisar. Och jag ser den försakade boken, tänker att jag SKA läsa ut den, men kan inte riktigt komma mig för. Extra illa är det med böcker jag har fått låna. För de måste ju vara bra, eller hur?
Det kan finnas många anledningar till att jag tappar intresset för en bok. Den kanske helt enkelt är för kass. Eller kräver mer än vad jag har att investera. Eller, helt enkelt, jag kommer inte in, hittar inte tråden, förstår inte hur den kan engagera mig.
Pamuk - snö (datum jag gav upp: 14 februari 2007)
Jag hade mycket goda intentioner och tyckte inlednignsvis att den gav mig mycket. Jag njöt av språket, av att det märktes att Pamuk lekte med språket och med kompositionen. Min akademinska sida fick också sin dos: skildringen av Turkiet, och hur man förhåller sig till religion, till Europa, periferin förhåller sig till centrum, att man har en historia som man uppfattar som annorlunda - engagerade mig.
Boken är tung. Vanligtvis läser jag minst 50 sidor varje kväll med lätthet. Här, efter tio sidor, var huvudet fullt. Det gjorde att det var svårt att inte tappa spåret . Romanen började kännas oändlig.
Men den riktiga dödsstöten fick boken när jag läste vad Bodil Malmsten tyckte om den. Boken som jag kämpade med att lära känna - precis som man kan kämpa med att förstå hur en person man inte har så mycket gemensamt med fungerar - tapapde sin magi. Jag hade följt Ka på gatorna, och plötsligt blev han bara en självcentrerad man som lullade omkring medan saker hönde omkring honom. Jag tapapde förtroendet för huvudpersonen, och jag hade inget hopp om att Ka skulle växa i boken, vilket annars skulle vara en anledning att fortsätta följa honom. Och jag hade den obehagliga misstanken att det inte var medvetet från Pamuks sida, att man medvetet försökte skildra en viss typ av människa, att han genom sitt val av huvudperson ville lära oss något. Jag fick en krypande känsla av att Ka och Pamuk var väldigt lika.
Som synes berörde boken mig även om jag inte läste ut den. Men nu tror jag att den ska få flytta från sin dåligt-samvete-plats på nattygsbordet till bokhyllan.
Jag har svårt för de böckerna. När jag börjar på en sådan bok och den inte lyckas engagera mig övergår den från att vara plus-energi till att vara minus-energi. Den ligger på nattygsbordet och får sällskap med mer attraktiva kompisar. Och jag ser den försakade boken, tänker att jag SKA läsa ut den, men kan inte riktigt komma mig för. Extra illa är det med böcker jag har fått låna. För de måste ju vara bra, eller hur?
Det kan finnas många anledningar till att jag tappar intresset för en bok. Den kanske helt enkelt är för kass. Eller kräver mer än vad jag har att investera. Eller, helt enkelt, jag kommer inte in, hittar inte tråden, förstår inte hur den kan engagera mig.
Pamuk - snö (datum jag gav upp: 14 februari 2007)
Jag hade mycket goda intentioner och tyckte inlednignsvis att den gav mig mycket. Jag njöt av språket, av att det märktes att Pamuk lekte med språket och med kompositionen. Min akademinska sida fick också sin dos: skildringen av Turkiet, och hur man förhåller sig till religion, till Europa, periferin förhåller sig till centrum, att man har en historia som man uppfattar som annorlunda - engagerade mig.
Boken är tung. Vanligtvis läser jag minst 50 sidor varje kväll med lätthet. Här, efter tio sidor, var huvudet fullt. Det gjorde att det var svårt att inte tappa spåret . Romanen började kännas oändlig.
Men den riktiga dödsstöten fick boken när jag läste vad Bodil Malmsten tyckte om den. Boken som jag kämpade med att lära känna - precis som man kan kämpa med att förstå hur en person man inte har så mycket gemensamt med fungerar - tapapde sin magi. Jag hade följt Ka på gatorna, och plötsligt blev han bara en självcentrerad man som lullade omkring medan saker hönde omkring honom. Jag tapapde förtroendet för huvudpersonen, och jag hade inget hopp om att Ka skulle växa i boken, vilket annars skulle vara en anledning att fortsätta följa honom. Och jag hade den obehagliga misstanken att det inte var medvetet från Pamuks sida, att man medvetet försökte skildra en viss typ av människa, att han genom sitt val av huvudperson ville lära oss något. Jag fick en krypande känsla av att Ka och Pamuk var väldigt lika.
Som synes berörde boken mig även om jag inte läste ut den. Men nu tror jag att den ska få flytta från sin dåligt-samvete-plats på nattygsbordet till bokhyllan.