Drömfakulteten
Drömfakulteten
Sara Stridsberg
Det tog fem sidor, tio sidor, att svälja den initiala motviljan till att läsa boken. Det är skitit, äckligt och Stridsberg låter personerna prata med ett språk man inte skulle vilja läsa högt.
Den röda tråden är dagen-dagarna Valerie Solanas ligger och dör på ett sjaskigt hotell. Utifrån det får vi se ögonblick ur Valeries liv, mordförsöket på Andy Warhol, hur hon har olika roller olika tider, hela tiden med Amerikas nittonhundratals historia som närvarande bakgrund.
Det är inte historien som är det viktiga. (Jag tjuvläste iofs slutet ganska tidigt, så lite nyfiken var jag ju) men det är språket, leken med orden, som får mig att tycka om boken. Samtidigt som jag känner mig lite korkad, för jag anar massor med skämt jag inte riktigt fattar. Stridsbergs dialoger är underbara, hennes språk, hennes samhällskritik. Läs den!
En kortfattad historik över nästan allting
En kortfattad historik över nästan allting
Bill Bryson
Den här boken har tagit nästan hur lång tid som helst att läsa men jag har älskat varje sida. Boken är något så ovanligt som en rolig faktabok. En vetenskapsjournalist som gett sig katten på att förstå naturvetenskapen har, med utgångspunkt i diverse färgstarka vetenskapsmän undersökt och redogör för, hur naturen fungerar och hur vår syn på naturvetenskaperna har förändrats.
Man har roligt när man läser den. Han är en mästare på att förklara så att man förstår med ett minimum av grundkunskaper. Och han gör det med glimten i ögat.
Det är ett sätt att se på boken. Som infotainment. Jag har läst hela boken, ett par hundra sidor, och jag önskar att jag kom ihåg mer än jag gör. (Hur ska man göra för att komma ihåg vad man läser?)
Ett annat sätt att läsa boken på är som ett exempel på hur vetenskap utvecklas. Gång på gång presenteras läroboksexempel på hur vetenskap utvecklas: teorin är mer eller mindre klar när en lite anomali ligger och gnager. Den lilla anomalin ger upphov till nya (bespottade) teorier som efter längre eller kortare tid blir mainstream. Som med kontinentaldriften, tex, som på kort tid gick från bespottad kufisk teori till Sanning. Är detta ett medvetet grepp från Brysons sida, eller en enkel redogörelse för hur naturvetenskaperna vuxit fram?
Som samhällsvetare undrar jag var samhällsvetarna har tagit vägen. Går det att skriva en motsvarande bok för samhällsvetenskapernas historia? Hur skulle det se ut? DÄR har vi ett projekt jag gärna skulle se!
[http://addendum.wordpress.com/2006/06/30/en-kortfattad-historik-over-nastan-allting/]
Bill Bryson
Den här boken har tagit nästan hur lång tid som helst att läsa men jag har älskat varje sida. Boken är något så ovanligt som en rolig faktabok. En vetenskapsjournalist som gett sig katten på att förstå naturvetenskapen har, med utgångspunkt i diverse färgstarka vetenskapsmän undersökt och redogör för, hur naturen fungerar och hur vår syn på naturvetenskaperna har förändrats.
Man har roligt när man läser den. Han är en mästare på att förklara så att man förstår med ett minimum av grundkunskaper. Och han gör det med glimten i ögat.
Det är ett sätt att se på boken. Som infotainment. Jag har läst hela boken, ett par hundra sidor, och jag önskar att jag kom ihåg mer än jag gör. (Hur ska man göra för att komma ihåg vad man läser?)
Ett annat sätt att läsa boken på är som ett exempel på hur vetenskap utvecklas. Gång på gång presenteras läroboksexempel på hur vetenskap utvecklas: teorin är mer eller mindre klar när en lite anomali ligger och gnager. Den lilla anomalin ger upphov till nya (bespottade) teorier som efter längre eller kortare tid blir mainstream. Som med kontinentaldriften, tex, som på kort tid gick från bespottad kufisk teori till Sanning. Är detta ett medvetet grepp från Brysons sida, eller en enkel redogörelse för hur naturvetenskaperna vuxit fram?
Som samhällsvetare undrar jag var samhällsvetarna har tagit vägen. Går det att skriva en motsvarande bok för samhällsvetenskapernas historia? Hur skulle det se ut? DÄR har vi ett projekt jag gärna skulle se!
[http://addendum.wordpress.com/2006/06/30/en-kortfattad-historik-over-nastan-allting/]
potensgivarna
Potensgivarna
Karin Brunk Holmquist
Vad gör man om man är nästan åttio, bor med sin syster i föräldrahemmet i Borrby?
Här är en feel-good bok av det lite ovanligare slaget. Man blir glad när man läser den. Man njuter av att följa systrarna Tilda ocvh Elidas liv i lilla Borrby utanför Simrishamn och via små skildringar av brodern Rutgers liv i Örebro får man en motbild. (Kanske kan man se det som en pastoral?) Livet är inte svårt, man kan göra vad man vill, bara man kommer på tanken. Kanske är livet som nucka på landet ingen katastrof (om man inte gör det till det)...
[http://bertilius.spaces.live.com/blog/cns!A00FD3496D71FEF8!596.entry]
Karin Brunk Holmquist
Vad gör man om man är nästan åttio, bor med sin syster i föräldrahemmet i Borrby?
Här är en feel-good bok av det lite ovanligare slaget. Man blir glad när man läser den. Man njuter av att följa systrarna Tilda ocvh Elidas liv i lilla Borrby utanför Simrishamn och via små skildringar av brodern Rutgers liv i Örebro får man en motbild. (Kanske kan man se det som en pastoral?) Livet är inte svårt, man kan göra vad man vill, bara man kommer på tanken. Kanske är livet som nucka på landet ingen katastrof (om man inte gör det till det)...
[http://bertilius.spaces.live.com/blog/cns!A00FD3496D71FEF8!596.entry]
Babels hus
Babels hus
PC Jersild
Det här är en bok jag har undvikit just därför att den är så omtalad. Men nu har jag läst den och slutet har jag sträckläst tills jag var skrynklig som ett russin och badvattnet kallt.
Boken fascinerar och smyger sig på en. Till en början kunde jag hålla distans till den, se det komiska men till sist var det en obehaglig känsla i maggropen. När jag skriver det här inser jag att min reaktion på boken beskriver PC Jersild på ett bättre sätt: han låter en överläkare redogöra för en ung student som blir dödssjuk, först kan se sig själv som ett studieobjekt men sen slutar kunna hålla det ifrån sig.
Vi får följa ett stort antal personer: historien centreras kring Primus Svensson och i början skulle jag inte tveka att kalla honom huvudperson. Men allteftersom blir det mer en berättelse där han finns i utkanten, som objekt. Att sjukhuset (i denna skildring) betraktar patienter som objekt, sängar eller undervisningsmaterial är otillfredställande, en känsla som lever sig kvar.
Den distans som de 28 åren efter utgivningen (borde) ge, att huvudpersonen är gammal räcker en liten bit in i boken. Sen slogs jag av att likheterna är betydligt större än skillnaderna: synen på människan är lite mer vänstervriden (och lite mindre högervriden) än idag, men mycket är tidlöst, hierarkierna, strukturens tvång, sättet att förhålla sig till människor... inte minst som forskare ler jag emellanåt igenkännande. Det är inte så mycket som har hänt på 28 år. Den gamla goda tiden var kanske inte så god - då heller. En skillnad är att alla är så mycket yngre idag - en 27 åring är vuxen "på riktigt", medelålders männsikor är kanske bara 35 år.
Jag har svårt att göra boken rättvisa. Bitande samhällskritik, en detaljrikedom som gör att man funderar på hur länge han grunnat på boken innan den kommer på pränt. Jag funderar på hur motsvarande bok för universitetsvärlden skulle se ut: har någons skrivit om babels elfenbenstorn än?
[http://www.ki.se/essaer200ar/forfattarsidor/pc_jersild/pc_j_essa_s5.htm]
PC Jersild
Det här är en bok jag har undvikit just därför att den är så omtalad. Men nu har jag läst den och slutet har jag sträckläst tills jag var skrynklig som ett russin och badvattnet kallt.
Boken fascinerar och smyger sig på en. Till en början kunde jag hålla distans till den, se det komiska men till sist var det en obehaglig känsla i maggropen. När jag skriver det här inser jag att min reaktion på boken beskriver PC Jersild på ett bättre sätt: han låter en överläkare redogöra för en ung student som blir dödssjuk, först kan se sig själv som ett studieobjekt men sen slutar kunna hålla det ifrån sig.
Vi får följa ett stort antal personer: historien centreras kring Primus Svensson och i början skulle jag inte tveka att kalla honom huvudperson. Men allteftersom blir det mer en berättelse där han finns i utkanten, som objekt. Att sjukhuset (i denna skildring) betraktar patienter som objekt, sängar eller undervisningsmaterial är otillfredställande, en känsla som lever sig kvar.
Den distans som de 28 åren efter utgivningen (borde) ge, att huvudpersonen är gammal räcker en liten bit in i boken. Sen slogs jag av att likheterna är betydligt större än skillnaderna: synen på människan är lite mer vänstervriden (och lite mindre högervriden) än idag, men mycket är tidlöst, hierarkierna, strukturens tvång, sättet att förhålla sig till människor... inte minst som forskare ler jag emellanåt igenkännande. Det är inte så mycket som har hänt på 28 år. Den gamla goda tiden var kanske inte så god - då heller. En skillnad är att alla är så mycket yngre idag - en 27 åring är vuxen "på riktigt", medelålders männsikor är kanske bara 35 år.
Jag har svårt att göra boken rättvisa. Bitande samhällskritik, en detaljrikedom som gör att man funderar på hur länge han grunnat på boken innan den kommer på pränt. Jag funderar på hur motsvarande bok för universitetsvärlden skulle se ut: har någons skrivit om babels elfenbenstorn än?
[http://www.ki.se/essaer200ar/forfattarsidor/pc_jersild/pc_j_essa_s5.htm]
djävulen bär Prada
Djävulen bär Prada
Lauren Weisberger
Jag har precis avslutat CD nummer 13 och har nu lyssnat mig igenom en hel bok. Upplevelsen är faktiskt annorlunda och det är skönt att ibland helt passivt lyssna, lyssna om. Jag tror jag tycker om ljudböcker.
Som jag skrivit i ett tidigare inlägg är det här en gengre jag är glad i. När andra kallar chick-lit för ytligt och tant-snusk i ny förpackning vill jag istället kalla det för (i alla fall de böckerna i genren som är lyckade) för utvecklingsromaner för kvinnor. Det låter pretantiöst, jag vet (inte minst är kontrasten mot begreppet chick-lit nästan komisk) men jag tycker chick-lit kan ge något.
I djävulen bär Prada får Andrea utvecklas från sorglös-med-en-dröm-men-utan-konkreta-handlingsplaner-för-att-nå dit till jagad-måste-stå-ut-ett-år och vidare till självtrygg-före-detta. Vi får följa Andeas nästintill dråpliga vardag som assistent åt en moderedaktör. Från början har hon distans till vad hon håller på med och känner sig lite överlägsen sina kollegor. Hon tappar distansen och perspektivet. När hon äntligen inser att hon själv kan bestämma för att inte acceptera sina livsvillkor kommer hon till en vändning.
Det är svårt att beskriva det här förloppet utan att det blir banalt. Det jag tycker om med Weisberger är att hon avstår från att göra Andrea perfekt (vilket också gör att man som läser inte uppfattar henne som ett offer) och ibland kan vi skymta lite mer kompexa dimensioner av moderedaktören.
Lauren Weisberger
Jag har precis avslutat CD nummer 13 och har nu lyssnat mig igenom en hel bok. Upplevelsen är faktiskt annorlunda och det är skönt att ibland helt passivt lyssna, lyssna om. Jag tror jag tycker om ljudböcker.
Som jag skrivit i ett tidigare inlägg är det här en gengre jag är glad i. När andra kallar chick-lit för ytligt och tant-snusk i ny förpackning vill jag istället kalla det för (i alla fall de böckerna i genren som är lyckade) för utvecklingsromaner för kvinnor. Det låter pretantiöst, jag vet (inte minst är kontrasten mot begreppet chick-lit nästan komisk) men jag tycker chick-lit kan ge något.
I djävulen bär Prada får Andrea utvecklas från sorglös-med-en-dröm-men-utan-konkreta-handlingsplaner-för-att-nå dit till jagad-måste-stå-ut-ett-år och vidare till självtrygg-före-detta. Vi får följa Andeas nästintill dråpliga vardag som assistent åt en moderedaktör. Från början har hon distans till vad hon håller på med och känner sig lite överlägsen sina kollegor. Hon tappar distansen och perspektivet. När hon äntligen inser att hon själv kan bestämma för att inte acceptera sina livsvillkor kommer hon till en vändning.
Det är svårt att beskriva det här förloppet utan att det blir banalt. Det jag tycker om med Weisberger är att hon avstår från att göra Andrea perfekt (vilket också gör att man som läser inte uppfattar henne som ett offer) och ibland kan vi skymta lite mer kompexa dimensioner av moderedaktören.
Världens största konspirationer
Världens största konspirationer. Tidernas mest omskakande konspirationsteorier
red. Anders Nyberg
Jag gillar en bra konspirationsteori. Det viktiga är inte om den är sann eller inte. En bra konspirationsteori är tankeväckande - en sorts "tänk om". Boken samlar åtta händelser och fenomen som samlat konspirationsteoretiker - allt från UFOn till Estonia. Bokens kapitel är lite ojämna (eller, rättare sagt, man är så van vid att läsa drivna skribenter att skribenter under utveckling inte alltid uppskattas) och man får snabbt en känsla av om författaren eller författarna tror på konspirationsteorierna eller inte. Till bokens främsta förtjänster hör att den ger oss verktyg att själva ifrågasätta konspirationsteorier (om det finns en gigantisk underjordisk militärbas med många anställda - vem tar då hand om deras sopor? Om någon såg till att dumpa en långtradare från Estonia under färd - hur kom den då förbi alla personbilar?) etc
Mest intressant var nog att se kopplingen mellan konspirationsteorier och högerextremism.
.
red. Anders Nyberg
Jag gillar en bra konspirationsteori. Det viktiga är inte om den är sann eller inte. En bra konspirationsteori är tankeväckande - en sorts "tänk om". Boken samlar åtta händelser och fenomen som samlat konspirationsteoretiker - allt från UFOn till Estonia. Bokens kapitel är lite ojämna (eller, rättare sagt, man är så van vid att läsa drivna skribenter att skribenter under utveckling inte alltid uppskattas) och man får snabbt en känsla av om författaren eller författarna tror på konspirationsteorierna eller inte. Till bokens främsta förtjänster hör att den ger oss verktyg att själva ifrågasätta konspirationsteorier (om det finns en gigantisk underjordisk militärbas med många anställda - vem tar då hand om deras sopor? Om någon såg till att dumpa en långtradare från Estonia under färd - hur kom den då förbi alla personbilar?) etc
Mest intressant var nog att se kopplingen mellan konspirationsteorier och högerextremism.
.
Små citroner gula
Små citroner gula
Kajsa Ingemarsson
Jag vet att chick-lit kan vara bättre än så här. Tack och lov. För det här var inte bra. Jag tycker det är så viktigt att berätta historien: ung kvinna genomgår kris, lär sig att förändra sin situation, sitt beteende - utvecklas. En utvecklingsroman för och om (och nästan alltid av) kvinnor.
Men det är viktigt inte bara vad man säger utan också hur man säger det. Och stilistiskt var jag irriterad på boken. Jag kunde se hur hon hade tänkt, när hon placerade ut ledtrådar som skulle komma att bli viktiga senare. Kort sagt, boken lyckades inte överraska mig. Men det fick mig att fundera lite på bra och dåligt språk (och att skriva är ett hantverk!) och vad vilktigt det är. Inte riktigt lika illa som Jenny S men borde ha kunnats göra mycket mycket bättre. Inte en bok som får stanna i min bokhylla.
Kajsa Ingemarsson
Jag vet att chick-lit kan vara bättre än så här. Tack och lov. För det här var inte bra. Jag tycker det är så viktigt att berätta historien: ung kvinna genomgår kris, lär sig att förändra sin situation, sitt beteende - utvecklas. En utvecklingsroman för och om (och nästan alltid av) kvinnor.
Men det är viktigt inte bara vad man säger utan också hur man säger det. Och stilistiskt var jag irriterad på boken. Jag kunde se hur hon hade tänkt, när hon placerade ut ledtrådar som skulle komma att bli viktiga senare. Kort sagt, boken lyckades inte överraska mig. Men det fick mig att fundera lite på bra och dåligt språk (och att skriva är ett hantverk!) och vad vilktigt det är. Inte riktigt lika illa som Jenny S men borde ha kunnats göra mycket mycket bättre. Inte en bok som får stanna i min bokhylla.
Du sköna nya värld
Du sköna nya värld
Aldous Huxley
Skriven 1932 men i nyutkommen pocket. (Läs inte baksidestexten! Boken förtjänar mer än så!) En fantastisk bok på många sätt. Trots att den är skriven för så länge sedan kommer man på sig själv med att "leta fel" - alltså inkonsistenser och hel-tokiga framtidsförutsägelser.
I Huxleys värld är alla lyckliga. Och tillfälliga svackor botas lätt med soma - ett lycko-piller i ordets rätta bemärkelse. Barn föds inte, de dekanteras ur flaskor. Ingen är ensam. Alla konsumerar. Och i en värld med ständigt utbytbara relationer blir ingen människa så unik att h*n sörjs. Till och med döden - den ultimata existensiella ångesten - är oskadliggjord.
Det känns förmätet att skriva om boken - den förtjänar en analys långt utöver vad jag tänker göra här. Jag tänkte bara nämna två saker. Trots att det är en totalitär stat grundas den inte (i så hög grad) på tvång och makt utan på fri vilja - genom biologisk determinism och behavioristisk uppfostran (för att inte säga prägling) upplever inte medborgarna ett behov av en annan stat. Och därmed inget behov av revolution eller reform. Vårt behov av lycka (eller rättare behovstillfredställelse) har förrått oss.
För det andra ska man läsa förordet (skrivet 15 år senare) sist. Bortsett från spoiler-varningen (varför lägger man förord först??!) blir boken för första gången ordentligt rotad i tidsklimatet och många av de förutsägelser han kommer med där blir skrattretande. Förordet är, till skillnad från boken, skriven efter andra världskriget. Tanken som stannade kvar i mig efter förordet var: varför tycker Huxley att avsaknanden av atomkraften (Manhattan/Hiroshima) är ett oförlåtlig skavank i hans berättelse medan folkmordet på judar inte ens nämns? Jag började fundera på min värld - vad har haft störst betydelse - folkmordet på judar eller kärnkraften/kärnvapen? Även om de är ojämförbara blir konsekvenserna (av om de inte inträffat) i bägge fallen oerhört stora. Kärnkraften (maktbalans, kalla kriget till trots etc) mer på teknisk nivå och folkmordet på judar mer moraliskt. Medan i min värld kärnkraften har mindre betydelse idag har inte folkmordet på judar och vad det säger oss om människan bleknat.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Du_sk%C3%B6na_nya_v%C3%A4rld
http://www.antistudy.com/free_book_notes/Brave_New_World.php
Xenocide
Xenocide
Orson Scott Card
Tjock - betydligt tjockare än de två föregående och ...tungläst! Långt från det medryckande språk och tempo i de två föregående Enders game och Speaker for the dead är det en kamp att ta sig igenom den här. Motsatsen till en page-turner. Snarare en bok man plockar upp och läser ett par sidor i taget för att veta hur det går.
Det är inget fel på innehållet, de idéer han presenterar. Men de framförs på ett sätt som kräver en hängivenhet (typ att man vill veta hur det går) för att man faktiskt ska avsluta den.
Här får vi veta mer om Jane (och vad h*n är egentligen), Lusitania och vi får förstå samhällsstrukturen på planeten/kolonin Path. Vi förstår the pequininos, the buggers på ett annat plan. Vi får följa syskonen Rebiera, men Ender som person, som fascinerar mig så mycket, är länge outvecklad. Men slutet är läsvärt...
Orson Scott Card
Tjock - betydligt tjockare än de två föregående och ...tungläst! Långt från det medryckande språk och tempo i de två föregående Enders game och Speaker for the dead är det en kamp att ta sig igenom den här. Motsatsen till en page-turner. Snarare en bok man plockar upp och läser ett par sidor i taget för att veta hur det går.
Det är inget fel på innehållet, de idéer han presenterar. Men de framförs på ett sätt som kräver en hängivenhet (typ att man vill veta hur det går) för att man faktiskt ska avsluta den.
Här får vi veta mer om Jane (och vad h*n är egentligen), Lusitania och vi får förstå samhällsstrukturen på planeten/kolonin Path. Vi förstår the pequininos, the buggers på ett annat plan. Vi får följa syskonen Rebiera, men Ender som person, som fascinerar mig så mycket, är länge outvecklad. Men slutet är läsvärt...
Underbar och älskad av alla (och på jobbet går det också jättebra)
Underbar och älskad av alla (och på jobbet går det också jättebra)
Martina Haag
Jag tycker mycket om Martina Haag som kåsör. Romanen är inte lika bra, men med hög igen-känningsfaktor. Stockholmska, trettio-nånting, skådespelerska fortfarande inte på rätt ställe i samhället... som saknar ställe i samhället. Bitvis skrattar man högt, nickar igenkännande (vem ar aldrig suttit och druckit en kaffe med en Agneta) och bitvis vrider och skruvar man besvärat på sig. Jag tittar gärna bort när det är pinsamt på TV, och den här gången slutade det med att jag läste slutet på ett tidigt stadium, bara för att hon var så pinsam. Man får inte ljuga i sitt CV, och om man gör det får man i alla fall inte vara så urbota optimistisk som Bella är... På den punkten noll identifikation. Å andra sidan har jag aldrig fått spela på Dramaten...
Martina Haag
Jag tycker mycket om Martina Haag som kåsör. Romanen är inte lika bra, men med hög igen-känningsfaktor. Stockholmska, trettio-nånting, skådespelerska fortfarande inte på rätt ställe i samhället... som saknar ställe i samhället. Bitvis skrattar man högt, nickar igenkännande (vem ar aldrig suttit och druckit en kaffe med en Agneta) och bitvis vrider och skruvar man besvärat på sig. Jag tittar gärna bort när det är pinsamt på TV, och den här gången slutade det med att jag läste slutet på ett tidigt stadium, bara för att hon var så pinsam. Man får inte ljuga i sitt CV, och om man gör det får man i alla fall inte vara så urbota optimistisk som Bella är... På den punkten noll identifikation. Å andra sidan har jag aldrig fått spela på Dramaten...
Askungens syster
Askungens syster
Johanna Rubin Dranger
Inte en ren bildroman den här gången (som i fröken livrädd och kärleken och fröken märkvärdig och karriären), utan snarare en novellsamling på temat askungen. Dranger tar avstånd från Disneys passiva askungen och utvecklar historien i två riktningar. En bra bok!
Johanna Rubin Dranger
Inte en ren bildroman den här gången (som i fröken livrädd och kärleken och fröken märkvärdig och karriären), utan snarare en novellsamling på temat askungen. Dranger tar avstånd från Disneys passiva askungen och utvecklar historien i två riktningar. En bra bok!
saknad
Saknad
Karin Alvtegen
Det var inte meningen att jag skulle läsa den här boken nu. Det bara blev så. Jag håller egentligen på med en annan bok.
Jag läste hennes bok SKAM i somras med blandade känslor. Bra, men hon kunde gått djupare. Det var med det i åtanke jag läste SAKNAD.
Det gick snabbt att läsa - på två bad var jag igenom boken. Jag förstod var upplösningen var p¨å väg innan hon skrev den, men inte så långt innan. Hon ger en bra bild av hur Sibylla fungerar och varför hon är den hon är. Det tycker jag om. Jag funderade en del över hur mycket efterforskningar hon har gjort (och om en del av de uteliggar-platser on beskriver finns på riktigt). Hur lever man brevid samhället? Att den lilla symbolen för att man är på väg någonstans är så viktig. Vad det är att vara människa. Och, inte minst, hur sårbart det lilla barnet är för sin omgivning. Även om boken är en deckare, är snabbläst, innehåller den fler dimensioner. Men den är långt ifrån SKAM i kvalité.
En diskussion om boken finns på
[http://www.varbostad.se/vab/2000/Kultur/Forfattaren/VB34243/VB34243.html]
Karin Alvtegen
Det var inte meningen att jag skulle läsa den här boken nu. Det bara blev så. Jag håller egentligen på med en annan bok.
Jag läste hennes bok SKAM i somras med blandade känslor. Bra, men hon kunde gått djupare. Det var med det i åtanke jag läste SAKNAD.
Det gick snabbt att läsa - på två bad var jag igenom boken. Jag förstod var upplösningen var p¨å väg innan hon skrev den, men inte så långt innan. Hon ger en bra bild av hur Sibylla fungerar och varför hon är den hon är. Det tycker jag om. Jag funderade en del över hur mycket efterforskningar hon har gjort (och om en del av de uteliggar-platser on beskriver finns på riktigt). Hur lever man brevid samhället? Att den lilla symbolen för att man är på väg någonstans är så viktig. Vad det är att vara människa. Och, inte minst, hur sårbart det lilla barnet är för sin omgivning. Även om boken är en deckare, är snabbläst, innehåller den fler dimensioner. Men den är långt ifrån SKAM i kvalité.
En diskussion om boken finns på
[http://www.varbostad.se/vab/2000/Kultur/Forfattaren/VB34243/VB34243.html]
brev till utlandet
Brev till utlandet
Eric Ericson
Brev till samhället har fått sin uppföljare! EE driver hejdlöst med företag och institutioner, på samma sätt som Hassan drev med de som tvingas vara artiga på telefon. Och det blir hysteriskt kul! Hur svarar man på ett artigt sätt på ett brev från en orolig användare av jordnötssmör som hudkräm om man är jordnötssmörsproducent? Väl värd att läsa!
Eric Ericson
Brev till samhället har fått sin uppföljare! EE driver hejdlöst med företag och institutioner, på samma sätt som Hassan drev med de som tvingas vara artiga på telefon. Och det blir hysteriskt kul! Hur svarar man på ett artigt sätt på ett brev från en orolig användare av jordnötssmör som hudkräm om man är jordnötssmörsproducent? Väl värd att läsa!
vem är Björn och vem är Benny
vem är Björn och vem är Benny och andra intressanta mysterier
Fredrik Lindström & Hasse Pihl
"Människan har en stark vilja. Vill hon någonting tillräckligt mycket och satsar stenhårt, så brukar det ofta lyckas. Viljan har tagit människan till månen, skapat tekniska vidunder, datorer och kommundelsreformer. Om en människa verkligen vill kan hon exempelvis flytta till Falkenberg och börja ett helt nytt liv där."
(sidan 207)
Jag är kluven till boken: en bra beskrivning är nog att det är en bok man ska läsa i små doser. Ungefär som kåserier. För mycket på en gång känns bara pubertalt.
Det är en klurig idé: utgå från allmängiltiga nonsensfrågeställningar som exempelvis "varför har just frisersalonger så skruvade namn". Introducera ämnet och börja skruva. Och fortsätt skriva (skruva).
Det blir roligt, oftast, jag tycker nog också det, men jag letar hela tiden efter sömmen (var slutar det vara sant och var börjar det bli hitte-på?) Till exempel vad gäller låtar som fastnar i huvudet: jag börjar läsa, får upp intresset och plötsligt vet jag inte vad jag vet (som är sant) och vad jag vet (som inte är sant) och efteråt har jag defintivt ingen uppfattning om vad jag inte ska tro på framöver...
Jag vet att jag övertolkar en bagatell, men den tveksamma eftersmaken är mitt starkaste minne av boken. Tyvärr.
Fredrik Lindström & Hasse Pihl
"Människan har en stark vilja. Vill hon någonting tillräckligt mycket och satsar stenhårt, så brukar det ofta lyckas. Viljan har tagit människan till månen, skapat tekniska vidunder, datorer och kommundelsreformer. Om en människa verkligen vill kan hon exempelvis flytta till Falkenberg och börja ett helt nytt liv där."
(sidan 207)
Jag är kluven till boken: en bra beskrivning är nog att det är en bok man ska läsa i små doser. Ungefär som kåserier. För mycket på en gång känns bara pubertalt.
Det är en klurig idé: utgå från allmängiltiga nonsensfrågeställningar som exempelvis "varför har just frisersalonger så skruvade namn". Introducera ämnet och börja skruva. Och fortsätt skriva (skruva).
Det blir roligt, oftast, jag tycker nog också det, men jag letar hela tiden efter sömmen (var slutar det vara sant och var börjar det bli hitte-på?) Till exempel vad gäller låtar som fastnar i huvudet: jag börjar läsa, får upp intresset och plötsligt vet jag inte vad jag vet (som är sant) och vad jag vet (som inte är sant) och efteråt har jag defintivt ingen uppfattning om vad jag inte ska tro på framöver...
Jag vet att jag övertolkar en bagatell, men den tveksamma eftersmaken är mitt starkaste minne av boken. Tyvärr.
speaker for the dead
Speaker for the dead
Orson Scott Card
Återigen en bra SF! Jag är imponerad. Svår att lägga ifrån sig, svår att släppa. Väcker tankar kring vad är en människa, (framförallt vad är en god människa), Ur forskningssynvinkel är den dessutom mycket intressant.
Alla forskare som på något sätt har med människor att göra har fått lära sig att man påverkar genom att observera. Är detta ett problem? O S Card visar på ett brilliant sätt hur det inte är möjligt att vara den utanförstående observatören (i detta fall av "piggies") utan hur man måste ge och ta, och hur information påverkar. Och kommunikation i sig är information! I egenskap av forskare fick jag mig en tankeställare (även om jag sällan är så förmäten att jag tror att de jag observerar är lika intresserade som piggies).
Jag förstår inte (eller håller inte riktigt med, kanske jag ska säga) om Enders skuld. Är det befogat att uppleva skuld för något han inte medvetet begick? Vad säger det om honom som person att han personligen skapar Ender the Xenocide som monster?
Boken är mycket skickligt skriven och upplagd. Förordet (som jag som vanligt läste sist - varför har man förord som spoilers? Har aldrig riktigt fattat detta) sätter processen i fokus och ger en ytterlgiare dimension till själva skrivandet. När han beskriver sitt skrivande får man nästan lust att börja skriva själv. Men det förunderliga med Ender´s game och även fortsättningen Speaker for the dead är att det är ju inte så lätt som man förleds att tro - en bra idé behöver en bra inramning - dessutom. Ett berättartekniskt knep som jag tycker är extra fyndigt är karaktären Jane - lagom tills att vi tar henne för given försvinner hon för Ender. Vi ser plötsligt hur han blir hjälplös utan sitt stöd.
Hittade en analys av boken på [ http://www.hatrack.com/research/teachers/2004-01-01.shtml ].
Orson Scott Card
Återigen en bra SF! Jag är imponerad. Svår att lägga ifrån sig, svår att släppa. Väcker tankar kring vad är en människa, (framförallt vad är en god människa), Ur forskningssynvinkel är den dessutom mycket intressant.
Alla forskare som på något sätt har med människor att göra har fått lära sig att man påverkar genom att observera. Är detta ett problem? O S Card visar på ett brilliant sätt hur det inte är möjligt att vara den utanförstående observatören (i detta fall av "piggies") utan hur man måste ge och ta, och hur information påverkar. Och kommunikation i sig är information! I egenskap av forskare fick jag mig en tankeställare (även om jag sällan är så förmäten att jag tror att de jag observerar är lika intresserade som piggies).
Jag förstår inte (eller håller inte riktigt med, kanske jag ska säga) om Enders skuld. Är det befogat att uppleva skuld för något han inte medvetet begick? Vad säger det om honom som person att han personligen skapar Ender the Xenocide som monster?
Boken är mycket skickligt skriven och upplagd. Förordet (som jag som vanligt läste sist - varför har man förord som spoilers? Har aldrig riktigt fattat detta) sätter processen i fokus och ger en ytterlgiare dimension till själva skrivandet. När han beskriver sitt skrivande får man nästan lust att börja skriva själv. Men det förunderliga med Ender´s game och även fortsättningen Speaker for the dead är att det är ju inte så lätt som man förleds att tro - en bra idé behöver en bra inramning - dessutom. Ett berättartekniskt knep som jag tycker är extra fyndigt är karaktären Jane - lagom tills att vi tar henne för given försvinner hon för Ender. Vi ser plötsligt hur han blir hjälplös utan sitt stöd.
Hittade en analys av boken på [ http://www.hatrack.com/research/teachers/2004-01-01.shtml ].
Ender's game
Ender's game
Orson Scott Card
En kollega tipsade om boken. En SF-bok som till en början är förvillande lik den SF-litteratur jag läste som tonåring men växer och blir så mycket mer. Den lyfter frågor om vad ett barn är (har rätt att vara), hur hårt man kan - får - driva en människa. Helgar ändamålen medlen? En antik gender-syn, men man kan inte begära allt...
Jag har förstått att det är något av en kultbok: för en rolig sida, se http://www.ender.com/ender/
Orson Scott Card
En kollega tipsade om boken. En SF-bok som till en början är förvillande lik den SF-litteratur jag läste som tonåring men växer och blir så mycket mer. Den lyfter frågor om vad ett barn är (har rätt att vara), hur hårt man kan - får - driva en människa. Helgar ändamålen medlen? En antik gender-syn, men man kan inte begära allt...
Jag har förstått att det är något av en kultbok: för en rolig sida, se http://www.ender.com/ender/
the rottweiler
The Rottweiler
Ruth Rendall
En Ruth Rendall jag inte läst sedan tidigare är alltid en underbar upplevelse! Få kan som hon få grepp om karaktärer och få oss att förstå - om än ej förlåta - de människor som vi vanligtvis inte kan identifera oss med. Det gäller inte Wexford-serien, och i mindre grad när hon skriver som Barbara Vineland.
Men den här boken tyckte jag faktiskt inte riktigt nådde upp till RR-standard. Läs någon annan av henne istället!
so long and thanks for all the fish
So long and thanks for all the fish
Douglas Adams
Har precis läst klart den fjärde delen i triologin om liftarens guide till galaxen. Jag har lyssnat mycket på BBCs fantastiska radioteater, framförallt avsnitt 21. Och det var framförallt den biten jag ville läsa om igen. Versionerna är olika, men jag är inte säker på vilken jag tycker är bäst. De flesta skämt och underfundiga dialoger gör sig faktiskt bäst muntligt.
Douglas Adams
Har precis läst klart den fjärde delen i triologin om liftarens guide till galaxen. Jag har lyssnat mycket på BBCs fantastiska radioteater, framförallt avsnitt 21. Och det var framförallt den biten jag ville läsa om igen. Versionerna är olika, men jag är inte säker på vilken jag tycker är bäst. De flesta skämt och underfundiga dialoger gör sig faktiskt bäst muntligt.
en världsomsegling under havet
En världsomsegling under havet
Jules Vernes
Det var länge sedan jag läste Vernes - typ ett halvt liv - och det var roligt att göra det igen. De pseudovetenskapliga förklaringarna, och framförallt de sociala och ekologiska beteendemönstren, gör att man ser får perspektiv på att tillvaron har ändrats - markant - sedan andra halvan av artonhundratalet.
Jules Vernes
Det var länge sedan jag läste Vernes - typ ett halvt liv - och det var roligt att göra det igen. De pseudovetenskapliga förklaringarna, och framförallt de sociala och ekologiska beteendemönstren, gör att man ser får perspektiv på att tillvaron har ändrats - markant - sedan andra halvan av artonhundratalet.