lista: förbjudna böcker
Två av mina senaste inlägg handlar om bokbränning - men bokbränning som dystopi. Förbjudna eller ifrågasatta böcker är inte en dystopi, utan verklighet. ALA (American Library Association) har dragit igång en kampanj om detta och en av deras slogan är "läs en förbjuden bok!" Ingen av böckerna på listan nedan ligger just ni på min läslista (och det är många, många böcker här som jag aldrig hört talas om!) men jag kan i alla fall sprida listan...
Fetstil för böcker man läst,
kursiv för de man vill läsa,överstruken de man inte vill komma i närheten av,
+ markerar de böcker man har i bokhyllan,
* för de böcker man aldrig hört talas om.
- *Scary Stories (Series) by Alvin Schwartz
- *Daddy's Roommate by Michael Willhoite
- *I Know Why the Caged Bird Sings by Maya Angelou
- *The Chocolate War by Robert Cormier
- The Adventures of Huckleberry Finn by Mark Twain
- Of Mice and Men by John Steinbeck
- Harry Potter (Series) by J.K. Rowling
- *Forever by Judy Blume
- *Bridge to Terabithia by Katherine Paterson
- *Alice (Series) by Phyllis Reynolds Naylor
- *Heather Has Two Mommies by Leslea Newman
- *My Brother Sam is Dead by James Lincoln Collier and Christopher Collier
- The Catcher in the Rye by J.D. Salinger
- *The Giver by Lois Lowry
- *It's Perfectly Normal by Robie Harris
- *Goosebumps (Series) by R.L. Stine
- *A Day No Pigs Would Die by Robert Newton Peck
- The Color Purple by Alice Walker
- Sex by Madonna
- Earth's Children (Series) by Jean M. Auel
- *The Great Gilly Hopkins by Katherine Paterson
- *A Wrinkle in Time by Madeleine L'Engle
- Go Ask Alice by Anonymous
- *Fallen Angels by Walter Dean Myers
- *In the Night Kitchen by Maurice Sendak
- *The Stupids (Series) by Harry Allard
- The Witches by Roald Dahl
- *The New Joy of Gay Sex by Charles Silverstein
- *Anastasia Krupnik (Series) by Lois Lowry
- *The Goats by Brock Cole
- *Kaffir Boy by Mark Mathabane
- *Blubber by Judy Blume
- *Killing Mr. Griffin by Lois Duncan
- *Halloween ABC by Eve Merriam
- *We All Fall Down by Robert Cormier
- *Final Exit by Derek Humphry
- +The Handmaid's Tale by Margaret Atwood
- *Julie of the Wolves by Jean Craighead George
- The Bluest Eye by Toni Morrison
- *What's Happening to my Body? Book for Girls: A Growing-Up Guide for Parents & Daughters by Lynda Madaras
- +To Kill a Mockingbird by Harper Lee
- +Beloved by Toni Morrison
- +The Outsiders by S.E. Hinton
- *The Pigman by Paul Zindel
- *Bumps in the Night by Harry Allard
- *Deenie by Judy Blume
- *Flowers for Algernon by Daniel Keyes
- *Annie on my Mind by Nancy Garden
- *The Boy Who Lost His Face by Louis Sachar
- *Cross Your Fingers, Spit in Your Hat by Alvin Schwartz
- *A Light in the Attic by Shel Silverstein
- +Brave New World by Aldous Huxley
- *Sleeping Beauty Trilogy by A.N. Roquelaure (Anne Rice)
- *Asking About Sex and Growing Up by Joanna Cole
- Cujo by Stephen King
- *James and the Giant Peach by Roald Dahl
- *The Anarchist Cookbook by William Powell
- *Boys and Sex by Wardell Pomeroy
- *Ordinary People by Judith Guest
- American Psycho by Bret Easton Ellis
- *What's Happening to my Body? Book for Boys: A Growing-Up Guide for Parents & Sons by Lynda Madaras
- *Are You There, God? It's Me, Margaret by Judy Blume
- *Crazy Lady by Jane Conly
- *Athletic Shorts by Chris Crutcher
- *Fade by Robert Cormier
- *Guess What? by Mem Fox
- +The House of Spirits by Isabel Allende
- *The Face on the Milk Carton by Caroline Cooney
- Slaughterhouse-Five by Kurt Vonnegut
- Lord of the Flies by William Golding
- *Native Son by Richard Wright
- *Women on Top: How Real Life Has Changed Women's Fantasies by Nancy Friday
- *Curses, Hexes and Spells by Daniel Cohen
- *Jack by A.M. Homes
- *Bless Me, Ultima by Rudolfo A. Anaya
- *Where Did I Come From? by Peter Mayle
- +Carrie by Stephen King
- *Tiger Eyes by Judy Blume
- *On My Honor by Marion Dane Bauer
- *Arizona Kid by Ron Koertge
- *Family Secrets by Norma Klein
- *Mommy Laid An Egg by Babette Cole
- +The Dead Zone by Stephen King
- The Adventures of Tom Sawyer by Mark Twain
- Song of Solomon by Toni Morrison
- *Always Running by Luis Rodriguez
- *Private Parts by Howard Stern
- +Where's Waldo? by Martin Hanford
- *Summer of My German Soldier by Bette Greene
- *Little Black Sambo by Helen Bannerman
- *Pillars of the Earth by Ken Follett
- *Running Loose by Chris Crutcher
- *Sex Education by Jenny Davis
- *The Drowning of Stephen Jones by Bette Greene
- *Girls and Sex by Wardell Pomeroy
- *How to Eat Fried Worms by Thomas Rockwell
- *View from the Cherry Tree by Willo Davis Roberts
- *The Headless Cupid by Zilpha Keatley Snyder
- *The Terrorist by Caroline Cooney
- *Jump Ship to Freedom by James Lincoln Collier and Christopher Collier
Det är lätt att göra sig löjlig över en del av böckerna på listan. Jag börjar fundera på varför "man" valt att reagera så starkt mot dessa böcker att man vill förbjuda dem? Jag hittar också en del av mina favoriter och läsupplevelser på listan - the outsiders är en jättefavorit och likaså a brave new world. Man kan också fundera på det symboliska i att inte Fahrenheit 451 är med...
Cliffnotes on Bradbury´s Fahrenheit 451
Cliffnotes on Bradbury´s Fahrenheit 451
(ingen författare uppgiven)
När jag skulle beställa Fahrenheit 451 valde jag helt enkelt den billigaste upplagan. När den dök upp i brevlådan en dryg vecka senare insåg jag att jag inte hade köpt boken, utan cliffnotes. Cloffnotes kan närmast beskrivas som en blandning mellan analys och läsanvisningar. Eftersom jag är nyfiken på litteratur (utan att kunna så mycket) bestämde jag mig för att testa och se - först läsa boken, sen läsa cliffnotes.
Cliffnotes var både stimulerande och begränsande. Först och främst känns det inte som jag är riktigt målgrupp. För det första läser jag ju boken frivilligt. För det andra har jag inga yttre krav på mig att förstå boken. För trots att man i boken hävdar motsatsen, kräver inte Cliffnotes att man faktiskt har läst boken. En stor del var enbart tråkigt att ta sig igenom om man hade boken i färskt minne.
I boken presenterar man många kopplingar som jag missade. Exempelvis elden som symbol - hur RB använder eld-förknippande ord genomgående och hur elden har dubbla betydelser - någon gång är den renande, en annan gång värmande, men framförallt destruktiv. Jag missade också den självklara kopplingen mellan hur huvudpersonen Guy Montag blir alltmer agiterad och hur bombplanen kommer närmare och närmare. Jag får förklaringen och tolkningen på en del av de litteraturreferenser som finns i boken. En del referenser missar jag också som icke-anglosaxisk exempelvis referensen i Guy Montags namn som minner om Guy Fawkes. Cliffnotes fördjupar utan tvekan min förståelse av boken och det uppskattar jag.
Samtidigt som jag gillar att få utpekat kopplingar jag inte uppfattat, blir jag irriterad av sättet det är skrivet på. ett exempel från sidan 53:
Before reading the character analyses that follow, consider first writing your own short essays [...] then compare your essays to those that follow, noting discrepancies between the two. if your essays appear lacking, that might indicate that you need to re-read the original literary work or re-familiarize yourself with the major characters.
Här utgår man alltså från att den tolkning Cliffnotes har gjort är den korrekta. Och detta synsätt genomsyrar också boken. Finns det ett korrekt sätt att tolka vad RB har avsett? Man har valt att inte lägga in tveksamheter i texten (detta skulle kunna vara en indikation på att...) utan man är nästan alltid tvärsäker. I alla fall hos mig dödar det min egen tolkning och kreativitet istället för att stödja den och få mig att vilja tolka nästa bok jag läser.
(ingen författare uppgiven)
När jag skulle beställa Fahrenheit 451 valde jag helt enkelt den billigaste upplagan. När den dök upp i brevlådan en dryg vecka senare insåg jag att jag inte hade köpt boken, utan cliffnotes. Cloffnotes kan närmast beskrivas som en blandning mellan analys och läsanvisningar. Eftersom jag är nyfiken på litteratur (utan att kunna så mycket) bestämde jag mig för att testa och se - först läsa boken, sen läsa cliffnotes.
Cliffnotes var både stimulerande och begränsande. Först och främst känns det inte som jag är riktigt målgrupp. För det första läser jag ju boken frivilligt. För det andra har jag inga yttre krav på mig att förstå boken. För trots att man i boken hävdar motsatsen, kräver inte Cliffnotes att man faktiskt har läst boken. En stor del var enbart tråkigt att ta sig igenom om man hade boken i färskt minne.
I boken presenterar man många kopplingar som jag missade. Exempelvis elden som symbol - hur RB använder eld-förknippande ord genomgående och hur elden har dubbla betydelser - någon gång är den renande, en annan gång värmande, men framförallt destruktiv. Jag missade också den självklara kopplingen mellan hur huvudpersonen Guy Montag blir alltmer agiterad och hur bombplanen kommer närmare och närmare. Jag får förklaringen och tolkningen på en del av de litteraturreferenser som finns i boken. En del referenser missar jag också som icke-anglosaxisk exempelvis referensen i Guy Montags namn som minner om Guy Fawkes. Cliffnotes fördjupar utan tvekan min förståelse av boken och det uppskattar jag.
Samtidigt som jag gillar att få utpekat kopplingar jag inte uppfattat, blir jag irriterad av sättet det är skrivet på. ett exempel från sidan 53:
Before reading the character analyses that follow, consider first writing your own short essays [...] then compare your essays to those that follow, noting discrepancies between the two. if your essays appear lacking, that might indicate that you need to re-read the original literary work or re-familiarize yourself with the major characters.
Här utgår man alltså från att den tolkning Cliffnotes har gjort är den korrekta. Och detta synsätt genomsyrar också boken. Finns det ett korrekt sätt att tolka vad RB har avsett? Man har valt att inte lägga in tveksamheter i texten (detta skulle kunna vara en indikation på att...) utan man är nästan alltid tvärsäker. I alla fall hos mig dödar det min egen tolkning och kreativitet istället för att stödja den och få mig att vilja tolka nästa bok jag läser.
Bokidioten - en av de hundra främsta ;)
Jenny på hundöra har hittat en artikel i dagens media om marknadsföringen kring Amberville. I artikeln berättar marknadsföringsföretaget lite om sin strategi både bakom sakerna och om att man valt just bokbloggare för att skapa "buzz". I artikeln står också att
"Bokbloggare får allt mer makt. De är fria och obundna och har hög trovärdighet. Att gå genom dem är ett snabbt sätt att få ut informationen"
På ett annat ställe står det att man valt ut de främsta hundra bokbloggarna. Det har jag gått omkring och tänkt på idag. Att vara en av de hundra främsta... det kan tolkas på många sätt.
För övrigt vill jag säga att jag tycker det är kul att få en purjolök på posten. Men jag hade bespetsat mig på ett slitet, lagom medelålders och småfult mjukdjur. Det skulle väl, med lite ironi, kunna säga boken något?
"Bokbloggare får allt mer makt. De är fria och obundna och har hög trovärdighet. Att gå genom dem är ett snabbt sätt att få ut informationen"
På ett annat ställe står det att man valt ut de främsta hundra bokbloggarna. Det har jag gått omkring och tänkt på idag. Att vara en av de hundra främsta... det kan tolkas på många sätt.
För övrigt vill jag säga att jag tycker det är kul att få en purjolök på posten. Men jag hade bespetsat mig på ett slitet, lagom medelålders och småfult mjukdjur. Det skulle väl, med lite ironi, kunna säga boken något?
Fahrenheit 451
Fahrenheit 451
Ray Bradbury
Jag tror det var Hans som rekommenderade mig att läsa boken. Boken överraskar och förvånar. På många sätt är den som jag förväntade mig: det är en dystopi. Det är en föråldrad framtidsskildring där man kan le igenkännande åt vissa detaljer som RB lyckats pricka in rätt. Men boken är så mycket mer än så.
Det har gått ett par sekler och i Amerika är böcker förbjudna. För de flesta gör inte mycket att böcker är förbjudna: man har andra nöjen och en annan syn på livet. Det annalkande kriget nämns i bakgrunden, men alla är upptagna av att vara glättiga. Framtidens TV, som sänder interaktivt på fyra väggar, upptar mycket intresse medan promenader och samtal, allt som kräver koncentration, intellekt och eftertanke, inklusive barnuppfostran, anses vara konstigt och udda. Samtidigt som alla förväntas vara lyckliga och känna sig omhändertagna ser vi spår av undanknuffad olycka: självmordsförsök är så vanliga att räddningen utförs på plats på löpande band. Man älskar inte varandra. Man fördriver tid. Brandkåren eldar böcker som dissidenter håller kvar vid.
Huvudpersonen och brandmannen Guy Montag genomgår en personlig kris och ifrågasätter syftet med det han håller på med. Han läser och citerar undansmugglade böcker och krisen eskalerar. Jag ska inte gå in på upplösningen, men titta lite närmare på böckerna. Farenheit 451 är en lärd bok. Den vill lära oss att läsa, och se värdet med läsning. De böcker som nämns och citeras är inte dussinlitteratur utan vad som med ett stort ord kan kallas klassiker. Böcker hjälper oss att leva och få perspektiv på vårt liv. Och det är det som gör dem farliga.
Ray Bradbury
Jag tror det var Hans som rekommenderade mig att läsa boken. Boken överraskar och förvånar. På många sätt är den som jag förväntade mig: det är en dystopi. Det är en föråldrad framtidsskildring där man kan le igenkännande åt vissa detaljer som RB lyckats pricka in rätt. Men boken är så mycket mer än så.
Det har gått ett par sekler och i Amerika är böcker förbjudna. För de flesta gör inte mycket att böcker är förbjudna: man har andra nöjen och en annan syn på livet. Det annalkande kriget nämns i bakgrunden, men alla är upptagna av att vara glättiga. Framtidens TV, som sänder interaktivt på fyra väggar, upptar mycket intresse medan promenader och samtal, allt som kräver koncentration, intellekt och eftertanke, inklusive barnuppfostran, anses vara konstigt och udda. Samtidigt som alla förväntas vara lyckliga och känna sig omhändertagna ser vi spår av undanknuffad olycka: självmordsförsök är så vanliga att räddningen utförs på plats på löpande band. Man älskar inte varandra. Man fördriver tid. Brandkåren eldar böcker som dissidenter håller kvar vid.
Huvudpersonen och brandmannen Guy Montag genomgår en personlig kris och ifrågasätter syftet med det han håller på med. Han läser och citerar undansmugglade böcker och krisen eskalerar. Jag ska inte gå in på upplösningen, men titta lite närmare på böckerna. Farenheit 451 är en lärd bok. Den vill lära oss att läsa, och se värdet med läsning. De böcker som nämns och citeras är inte dussinlitteratur utan vad som med ett stort ord kan kallas klassiker. Böcker hjälper oss att leva och få perspektiv på vårt liv. Och det är det som gör dem farliga.
Phonephucker
Phonephucker
Tanja Suhinina
Det här är ett svårt inlägg att skriva. För boken handlar ju om sex. Och samtidigt som jag inte vill vara pryd (för att vara pryd är ju nästan lika illa som att vara bakåtsträvare, eller hur var det nu) så är det här en mycket explicit bok om hur man skapar en sexuell upplevelse med två telefoner.
Boken är kul. Djävligt kul. Det var länge sedan jag läste en bok med så många fula ord förrut. Efter ett tag glömmer jag att det är sex allt handlar om. Och ibland fnissar jag högt över beskrivningar om vad TS gör medan torskarna betalar 19.90 i minuten. Det här är ingen elak bok. TS har respekt för sina kunder, precis som man i kassan på Konsum har respekt för 90 procent av sina kunder. De där återstående tio procenten får en gliring då och då i boken. Phonephuckers husmoderliga tips som "phonephuckers husmoderliga underbyxtips" (om hur man får ett par trosor att lukta så mycket sex som möjligt) eller "phonephuckers husmoderliga tips på ljud du kan förväntas åstadkomma" är kul. Annars är det mycket om vad torskarna vill, vad de gör som är rätt och fel från en telefonförsäljares utgångspunkt, vad torskarna vill och vad de fantiserar om. Och att veta vad man vill och kunna förmedla det är en svår konst. Det intressantaste är nästan hur torskarna ser på sig själv (TS presenterar statistik på storlekar) och vad de vill ha av kvinnor (det verkar finnas två erogena zoner. Bara två. Förutom anus.).
Boken bygger ursprungligen på en blogg och på de erfarenheter och reflektioner TS gjort som telefonhora, telefoneskort. Vi får redan på framsidan veta att hon är smart, ung blivande psykolog. Ett par sidor in i boken får vi veta att hon fått 2.0 på högskoleprovet och hoppat av från KTH. Redan från början vet vi alltså att TS inte är bara en telefonhora, vi vet att hon är på väg någonstans och genom hela boken går känslan av att TS vägrar att skämmas för vad hon gör. Men vi ska se henne som människa, inte bara som en sexarbetare light.
Boken är medryckande. Fast det inte var meningen läste jag boken nästan i ett svep. Jag blev glad av den. Det är en feel-good bok, en analys av en annans vardag gjort med glimten i ögat. Elin Jonssons Illustrationer är bra och gör att boken känns fräck och skapar samtidigt en distans till texten. För ibland - ofta - tycker jag TS tar sig själv på alltför stort allvar.
Är det någon som kommer ihåg konsumbloggen? Eller har läst en nannys dagbok eller djävulen bär Prada? På många sätt påminner phonephucker om de här tre fenomenen (för att inte nämna likheten i tema med Francesca Mazzucatos bok confessioni di una telefonista erotica). För i serviceyrken där man förväntas vara trevlig mot kund får man en hel del bra historier och man får se människor ur ett annat perspektiv. En stor del av den här boken skulle alltså kunna handla om något annat serviceyrke (men då skulle väl läsekretsen decimeras betydligt...) Men det som är så intressant i phonephucker, eller i ovan nämnda en nannys dagbok eller djävulen bär prada, är behovet att visa att man är mer än sin roll. I Phonephucker görs det bland annat med hjälp av fortlöpande analyser och "svåra ord". Och precis som i en nannys dagbok är språket bitvis omoget och pretentiöst på samma gång.
Läs TS om TS!
Tanja Suhinina
Det här är ett svårt inlägg att skriva. För boken handlar ju om sex. Och samtidigt som jag inte vill vara pryd (för att vara pryd är ju nästan lika illa som att vara bakåtsträvare, eller hur var det nu) så är det här en mycket explicit bok om hur man skapar en sexuell upplevelse med två telefoner.
Boken är kul. Djävligt kul. Det var länge sedan jag läste en bok med så många fula ord förrut. Efter ett tag glömmer jag att det är sex allt handlar om. Och ibland fnissar jag högt över beskrivningar om vad TS gör medan torskarna betalar 19.90 i minuten. Det här är ingen elak bok. TS har respekt för sina kunder, precis som man i kassan på Konsum har respekt för 90 procent av sina kunder. De där återstående tio procenten får en gliring då och då i boken. Phonephuckers husmoderliga tips som "phonephuckers husmoderliga underbyxtips" (om hur man får ett par trosor att lukta så mycket sex som möjligt) eller "phonephuckers husmoderliga tips på ljud du kan förväntas åstadkomma" är kul. Annars är det mycket om vad torskarna vill, vad de gör som är rätt och fel från en telefonförsäljares utgångspunkt, vad torskarna vill och vad de fantiserar om. Och att veta vad man vill och kunna förmedla det är en svår konst. Det intressantaste är nästan hur torskarna ser på sig själv (TS presenterar statistik på storlekar) och vad de vill ha av kvinnor (det verkar finnas två erogena zoner. Bara två. Förutom anus.).
Boken bygger ursprungligen på en blogg och på de erfarenheter och reflektioner TS gjort som telefonhora, telefoneskort. Vi får redan på framsidan veta att hon är smart, ung blivande psykolog. Ett par sidor in i boken får vi veta att hon fått 2.0 på högskoleprovet och hoppat av från KTH. Redan från början vet vi alltså att TS inte är bara en telefonhora, vi vet att hon är på väg någonstans och genom hela boken går känslan av att TS vägrar att skämmas för vad hon gör. Men vi ska se henne som människa, inte bara som en sexarbetare light.
Boken är medryckande. Fast det inte var meningen läste jag boken nästan i ett svep. Jag blev glad av den. Det är en feel-good bok, en analys av en annans vardag gjort med glimten i ögat. Elin Jonssons Illustrationer är bra och gör att boken känns fräck och skapar samtidigt en distans till texten. För ibland - ofta - tycker jag TS tar sig själv på alltför stort allvar.
Är det någon som kommer ihåg konsumbloggen? Eller har läst en nannys dagbok eller djävulen bär Prada? På många sätt påminner phonephucker om de här tre fenomenen (för att inte nämna likheten i tema med Francesca Mazzucatos bok confessioni di una telefonista erotica). För i serviceyrken där man förväntas vara trevlig mot kund får man en hel del bra historier och man får se människor ur ett annat perspektiv. En stor del av den här boken skulle alltså kunna handla om något annat serviceyrke (men då skulle väl läsekretsen decimeras betydligt...) Men det som är så intressant i phonephucker, eller i ovan nämnda en nannys dagbok eller djävulen bär prada, är behovet att visa att man är mer än sin roll. I Phonephucker görs det bland annat med hjälp av fortlöpande analyser och "svåra ord". Och precis som i en nannys dagbok är språket bitvis omoget och pretentiöst på samma gång.
Läs TS om TS!
Den motvillige resenären
Den motvillige resenären
Jenny Diski
Kom igen nu, Jenny! Bättre än så här kan du! Jag blev imponerad av hennes två första storsäljare, men inte av den motvillige resenären. När Karin läste papppersväggar uppfattade hon den som "lådtömmande". Vad gäller pappersväggar håller jag verkligen inte med, men vad gäller den motvillige resenären är det bara att suckande konstatera: boken innehåller fyra bidrag som inte säger varandra speciellt mycket. Kopplingen mellan dem är lös, och visst känner man igen JDs stil, men den når aldrig så djupt som Stranger on a train.
Första berättelsen är en resa, ett par dagar på Nya Zealand, och ett av de teman som berättelsen tar upp är att man inte behöver utsätta sig för det man vet att man inte tycker om. Den är trevlig, visst får jag lust att besöka Nya Zealand, men jag vill ha mer.
Andra berättelsen är en icke-resa. JD hyr in sig på en bondgård i Somerset åtta veckor för att göra - ingenting. Hon stressas av att Bonden kanske tycker att hon är konstlig, hon nojjar över att hon inte går på promenad och hon gör i stort sett ingenting i flera veckor. Enda problemet med berättelsen är att vad hon faktiskt skildrar är det som faktiskt händer. Om Montaigne (som hon har tagit med sig som lektyr) vet vi inte mer. Inte heller (och det faller ju på sin egen orimlighet, i och för sig) om hur det är att bara skrota. Efteråt skriver hon:
"Det jag har upptäckt under de perioder då jag försökt vara så ensam som möjligt under så lång tid som möjligt är att jag är oerhört bra på att fördriva den med att läsa, lata mig och skrota omkring. Jag blir sällan uttråkad, nästan aldrig rastlös, ibland eländig och ofta missnöjd med mig själv och världen, utan att för den skull på minsta sätt begripa mer av den jag är, eftersom jag i stort sett är likadan i andras sällskap"
Detta tycker jag är bokens verkliga behållning. Det sätter resandet i perspektiv och visar lite av vad det är JD försöker uppnå med sitt resande och icke-resande.
Den tredje berättelsen är om en annan typ av resa. Medan resan till Nya Zealand var ett par dagar helt på egen hand efter ett författar-jippo, och den andra berättelsen är om självvald isolering, är den tredje berättelsen en redogörelse (med mycket fakta och lite djup) om JDs resa som resejournalist till Kiruna. Trots att jag inte läst så mycket egentligen om JD har jag börjat betrakta henne som en gammal vän. Jag tror att jag vet var jag har henne och jag kan, om inte identifiera mig med henne, i alla fall tänka att det är nog inte så pjåkigt att bli gammal i alla fall. Tänk att kunna skrota runt i en stuga i åtta veckor utan att få spel! I den här berättelsen blir jag sur på henne. Och samtidigt får jag en ökad förståelse för henne. JD är harmonisk så länge hon får sätta ramarna själv. Att åka nattåg är helt OK så länge hon har egen kupé. Men i denna tredje berättelse hamnar JD utanför de ramar där hon trivs. Och hon blir inte trevlig. I alla fall gnäller hon sig igenom en hel vistelse i Lappland.
När JD säger att hon vill åka till Lappland tänker hon sig att sitta ensam i helmörker. Det är inte vad resetidningen och dess sponsorer tänker sig. Istället får hon ett späckat schema som dessutom är utomhus. I minus trettio. Och allt det man lärt sig känna igen som JDs ramar sätts på undantag. JD vet om det i förhand, JD får betalat, men ändå lyckas hon aldrig släppa föreställningen om hur det skulle kunna vara. Och inte ens när hon får chansen försöker hon göra det bästa möjliga av resan. JD blir gnällig och ingenting som sker under vistelsen gillas. Förutom altartavlan av Bror Hjort i Jukkasjärvi. Inte heller får vi se så mycket av JD. Berättelsen känns mer som ett plikttroget men gnälligt referat och som svensk är det nyttigt att för en gångs skull få ett utomstående och samiskt perspektiv på Sapmi. (Sen att översättaren skriver sameparlamentet istället för sametinget.... dåligt!) Istället för att som tidiigare leva mig in i JDs perspektiv, ser jag henne plötsligt som en främling. Jag förstår samerna betydligt bättre än JD och jag kommer flera gånger på mig med att tänka att nu förstår du inte ens att du inte förstår, lilla vän.
Den fjärde berättelsen är en novell som är skriven i tredje person om att resa och att inte resa. Vad förlorar man egentligen på att avstå? Novellen, som betecknas epilog, skulle ha kunnat hålla samman berättelserna men gör det inte. Jag borde nog leta upp på tunn is istället och sluta klaga på den här...
Jenny Diski
Kom igen nu, Jenny! Bättre än så här kan du! Jag blev imponerad av hennes två första storsäljare, men inte av den motvillige resenären. När Karin läste papppersväggar uppfattade hon den som "lådtömmande". Vad gäller pappersväggar håller jag verkligen inte med, men vad gäller den motvillige resenären är det bara att suckande konstatera: boken innehåller fyra bidrag som inte säger varandra speciellt mycket. Kopplingen mellan dem är lös, och visst känner man igen JDs stil, men den når aldrig så djupt som Stranger on a train.
Första berättelsen är en resa, ett par dagar på Nya Zealand, och ett av de teman som berättelsen tar upp är att man inte behöver utsätta sig för det man vet att man inte tycker om. Den är trevlig, visst får jag lust att besöka Nya Zealand, men jag vill ha mer.
Andra berättelsen är en icke-resa. JD hyr in sig på en bondgård i Somerset åtta veckor för att göra - ingenting. Hon stressas av att Bonden kanske tycker att hon är konstlig, hon nojjar över att hon inte går på promenad och hon gör i stort sett ingenting i flera veckor. Enda problemet med berättelsen är att vad hon faktiskt skildrar är det som faktiskt händer. Om Montaigne (som hon har tagit med sig som lektyr) vet vi inte mer. Inte heller (och det faller ju på sin egen orimlighet, i och för sig) om hur det är att bara skrota. Efteråt skriver hon:
"Det jag har upptäckt under de perioder då jag försökt vara så ensam som möjligt under så lång tid som möjligt är att jag är oerhört bra på att fördriva den med att läsa, lata mig och skrota omkring. Jag blir sällan uttråkad, nästan aldrig rastlös, ibland eländig och ofta missnöjd med mig själv och världen, utan att för den skull på minsta sätt begripa mer av den jag är, eftersom jag i stort sett är likadan i andras sällskap"
Detta tycker jag är bokens verkliga behållning. Det sätter resandet i perspektiv och visar lite av vad det är JD försöker uppnå med sitt resande och icke-resande.
Den tredje berättelsen är om en annan typ av resa. Medan resan till Nya Zealand var ett par dagar helt på egen hand efter ett författar-jippo, och den andra berättelsen är om självvald isolering, är den tredje berättelsen en redogörelse (med mycket fakta och lite djup) om JDs resa som resejournalist till Kiruna. Trots att jag inte läst så mycket egentligen om JD har jag börjat betrakta henne som en gammal vän. Jag tror att jag vet var jag har henne och jag kan, om inte identifiera mig med henne, i alla fall tänka att det är nog inte så pjåkigt att bli gammal i alla fall. Tänk att kunna skrota runt i en stuga i åtta veckor utan att få spel! I den här berättelsen blir jag sur på henne. Och samtidigt får jag en ökad förståelse för henne. JD är harmonisk så länge hon får sätta ramarna själv. Att åka nattåg är helt OK så länge hon har egen kupé. Men i denna tredje berättelse hamnar JD utanför de ramar där hon trivs. Och hon blir inte trevlig. I alla fall gnäller hon sig igenom en hel vistelse i Lappland.
När JD säger att hon vill åka till Lappland tänker hon sig att sitta ensam i helmörker. Det är inte vad resetidningen och dess sponsorer tänker sig. Istället får hon ett späckat schema som dessutom är utomhus. I minus trettio. Och allt det man lärt sig känna igen som JDs ramar sätts på undantag. JD vet om det i förhand, JD får betalat, men ändå lyckas hon aldrig släppa föreställningen om hur det skulle kunna vara. Och inte ens när hon får chansen försöker hon göra det bästa möjliga av resan. JD blir gnällig och ingenting som sker under vistelsen gillas. Förutom altartavlan av Bror Hjort i Jukkasjärvi. Inte heller får vi se så mycket av JD. Berättelsen känns mer som ett plikttroget men gnälligt referat och som svensk är det nyttigt att för en gångs skull få ett utomstående och samiskt perspektiv på Sapmi. (Sen att översättaren skriver sameparlamentet istället för sametinget.... dåligt!) Istället för att som tidiigare leva mig in i JDs perspektiv, ser jag henne plötsligt som en främling. Jag förstår samerna betydligt bättre än JD och jag kommer flera gånger på mig med att tänka att nu förstår du inte ens att du inte förstår, lilla vän.
Den fjärde berättelsen är en novell som är skriven i tredje person om att resa och att inte resa. Vad förlorar man egentligen på att avstå? Novellen, som betecknas epilog, skulle ha kunnat hålla samman berättelserna men gör det inte. Jag borde nog leta upp på tunn is istället och sluta klaga på den här...
bokfemman vecka 37
Jag skippade förra veckans bokfemma. Just nu känns chick-lit ganska ointressant. Den här bokfemman däremot var annorlunda. Nu fick jag ju anledning att går till den där bokhyllan som jag oftast inte tänker på som bokhylla och kanske också den bokhylla vars innehåll åldras snabbast.
Veckans tema är kokböcker. Välj dina 5 favoriter bland både matlagning och bakning.
Ska jag laga mat eller få inspiration är det inte kokböcker jag använder utan tasteline.com. Snabbt och enkelt hittar jag allt jag kan önska mig och i flera olika varianter. Kokböckerna är istället inspiration och ibland också krav. För man borde ju...
1. Tio tankar om mat. Bodil & Håkan Jönsson. I denna lilla läckra bok ger mor och son ett perspektiv på mat och en mycket enkel handlingsplan för att förhindra tomma kylskåpet syndromet. Bäst med boken är att jag kan sätta in mitt eget förhållande till matlagning (man borde storhandla, storkoka, veckoplanera...) i ett sammanhang. Jag har ärvt föregående generations logiska svar på sina matproblem. Det är inte säkert att storhandling alltid är bästa lösningen idag.
2. Hemmets kokbok, 49nde upplagan. Grundkokboken som har allt! Jag har smyckat vidare den, skrivit små råd till mig själv i marginalen och klistrat in receptet på vit chokladmousse. Får ajg bara välja en kokbok är det den här. Den är som en klok kompis i köket när det behövs.
3. recept på bra mat som inte är dyr. Konsumentverket. Boken har sorterat in vardagsmat efter portionspris. Här kan man få hjälp att laga bruna bönor för 2.50 per protion eller pizza för 17.50 per portion. Recepten är bra och enkla och ger bra inspiration till basmat. För det där med att komma på vad man ska laga en vanlig tisdag, det tycker jag är svårt. (då läser jag hellre en bok...)
4. Sarah Browns stora vegetariska kokbok. En av mina två vegetariska baskokböcker. Goda recept och nästan alla ingredienser går att hitta. Hennes recept på gumbo gör att man inte känner för eller saknar kött.
5. Inlagt och hemlagat i glas och på burk. Vid sidan om hemmets kokbok och tasteline är det här en bra bas för inläggningar och chutney som jag gärna gör och experimenterar med. Liten, snygg, men lite för få recept bara.
Veckans tema är kokböcker. Välj dina 5 favoriter bland både matlagning och bakning.
Ska jag laga mat eller få inspiration är det inte kokböcker jag använder utan tasteline.com. Snabbt och enkelt hittar jag allt jag kan önska mig och i flera olika varianter. Kokböckerna är istället inspiration och ibland också krav. För man borde ju...
1. Tio tankar om mat. Bodil & Håkan Jönsson. I denna lilla läckra bok ger mor och son ett perspektiv på mat och en mycket enkel handlingsplan för att förhindra tomma kylskåpet syndromet. Bäst med boken är att jag kan sätta in mitt eget förhållande till matlagning (man borde storhandla, storkoka, veckoplanera...) i ett sammanhang. Jag har ärvt föregående generations logiska svar på sina matproblem. Det är inte säkert att storhandling alltid är bästa lösningen idag.
2. Hemmets kokbok, 49nde upplagan. Grundkokboken som har allt! Jag har smyckat vidare den, skrivit små råd till mig själv i marginalen och klistrat in receptet på vit chokladmousse. Får ajg bara välja en kokbok är det den här. Den är som en klok kompis i köket när det behövs.
3. recept på bra mat som inte är dyr. Konsumentverket. Boken har sorterat in vardagsmat efter portionspris. Här kan man få hjälp att laga bruna bönor för 2.50 per protion eller pizza för 17.50 per portion. Recepten är bra och enkla och ger bra inspiration till basmat. För det där med att komma på vad man ska laga en vanlig tisdag, det tycker jag är svårt. (då läser jag hellre en bok...)
4. Sarah Browns stora vegetariska kokbok. En av mina två vegetariska baskokböcker. Goda recept och nästan alla ingredienser går att hitta. Hennes recept på gumbo gör att man inte känner för eller saknar kött.
5. Inlagt och hemlagat i glas och på burk. Vid sidan om hemmets kokbok och tasteline är det här en bra bas för inläggningar och chutney som jag gärna gör och experimenterar med. Liten, snygg, men lite för få recept bara.
ett år senare
Igår för ett år sedan föddes bokidioten!
Att blogga om böcker har förändrat min syn på mitt eget läsande. Jag tänker mer nu medan jag läser och jag ser nu vilken typ av böcker jag läser. Tidigare bara konsumerade jag böckerna och tänkte sällan eller aldrig tillbaka eller jämförde med tidigare läsupplevelser. Jag har också blivit sugen på att lära mig mer om litteratur och tränga djupare in i böckerna, att skaffa mig redskap att - när jag vill - förstå boken på ett annat plan. Samtidigt är det ett nöje och inte en plikt att läsa böcker. Jag läser det jag vill, inte det man "borde".
Framförallt, det som är roligt med att bokblogga är att delta i ett samtal, att få prata böcker med andra likasinnade. Vad vore en blogg utan läsare och framförallt kommentarer?
Att blogga om böcker har förändrat min syn på mitt eget läsande. Jag tänker mer nu medan jag läser och jag ser nu vilken typ av böcker jag läser. Tidigare bara konsumerade jag böckerna och tänkte sällan eller aldrig tillbaka eller jämförde med tidigare läsupplevelser. Jag har också blivit sugen på att lära mig mer om litteratur och tränga djupare in i böckerna, att skaffa mig redskap att - när jag vill - förstå boken på ett annat plan. Samtidigt är det ett nöje och inte en plikt att läsa böcker. Jag läser det jag vill, inte det man "borde".
Framförallt, det som är roligt med att bokblogga är att delta i ett samtal, att få prata böcker med andra likasinnade. Vad vore en blogg utan läsare och framförallt kommentarer?
bokbloggar 2.2
Nu kommer en ny bokbloggslista! En del gamla har försvunnit, några nya har kommit till. För att underlätta har jag markerat vilka bloggar som är senast tillkomna och som vanligt har jag också markerat mina favoriter (*).
Jag har undvikit kommersiella bloggar, bokhandlar och utländska bloggar. Däremot vill jag slå ett slag för söktjänsten Boksök och diskussionsforum om böcker (Boktips, Busluren, bokforum (, Bokhyllan.com, X-libris och inte minst AFF! (aff -> snack -> fritid -> böcker). Missa inte bokcirklar!
BOKBLOGGAR
A
Alwidas grymma boktips
Angos bok och filmblogg
Anna och Hampus bokblogg
*Annas bokhylla
Annas bokhylla (Eskilstuna)
B
Barbabloggen (Håbo bibliotek)
Barnboksbloggen (Pemetre)
*Barnböcker och spel (Ango)
bibliobuster NY
bibliotekariens bästa
bilderboksbloggen NY
Bims blogg
Bokbabbel (Magix)
Bokbloggen (Tobias, Peter, Magnus)
Bokbloggen (Gealach) NY
bok&film
bokfreak NY
Bokblomma
Bokgalen
bokgnagaren
Bokhora Trots namnet...
bokgrottan (Mim) NY
*bokinkastet
bokjunkie (Johanna)
bokloggen (boktokar)
bokmamman (Carola) NY
bokmania NY (jo, Ivana, jag lyckades nosa upp dig!)
Bokmoster även om tyska böcker
bokomaten NY
*bokskotten (Robin)
*Boksoffan (Mathias)
bokstollarna
Boksynt (Älmhults bibliotek)
*bokstavligt talat (AnnCharlott)
boktipset (Isola)
*boktokig (Eva) NY ADRESS
bookhouse girl
*Bookreflections (Belgarion) mycket deckare
bränt järn NY
Böckermedmera (Erika)
C
Calliope NY
*Camillas boklåda
Caveat lector (Marianne) NY
Cornelia läser
D
* Den döda zonen (Hieronymus)
Den röda cirkeln (Sara)
*Den sköna bloggen (Sandvikens folkbibliotek)
djupingcirkeln
*Du är vad du läser (Hans)
E
*Emmas boktips
En annan sida (Petra)
En bok (Kristina)
*En bok om dagen (pysseltanten)
En textmissbrukares bekännelser
Ett hem utan böcker (Martina)
*Ex libris (Cia)
F
f'***-klubben filosoferar
flaskposten
G
*Gemen och verserad (Pi)
girl less likely to
Gunnars deckare (Linköpingsbo!)
H
*hundöra (Jenny)
I
*Ikas ord 2.0
K
Kamilla och Helene om böcker
Katafonteolog
*Kitty Drew (om Kitty-böckerna)
*Klaras text
*konsonantmylla (Mathias & Ika) NY
Krabba (Linda)
Kulturbloggen
L
Lazy's library
Lilldjurets hemsida
Livet som C
*ljudboken
*Lottas bokblogg
Lotta NY
läsa bör man
Läsdagboken
*Lästa tankar (Katharina) även barnlitteratur
M
Maddes boktips
*Marias bokblogg
Marikas bokdagbok
mims bokgrotta NY
min bokhylla (Malwa)
mina böcker
Moussa
Mårtens bokblogg
N
*Nekulturny (Christian)
Nittonde stolen
*N O M
O
Olofströms biblioteks bokblogg
*Ooofbok (Ann-Sofie)
P
*pocketbloggen (Karin)
pocketpocketpocket (Mårten) NY
S
Saras bok och filmblogg
*Signe
*Spectatia
Stellas bokblogg
*Storyteller (Mattias)
T
the poor player (Camilla) tvåspråkig
the sensitive bookish type (Laura och Mary)
*Theresans
Tinas läslust
Tobias bokblogg
U
*Utflykter i bokskogen (Jenny)
V
Vardagsbetraktelser (Ivana) NY
Verners bokylla
BLOGGAR SOM IBLAND HANDLAR OM BÖCKER
chez elisa
*JoVis karameller
Literati
Månskensdans
Ninas öga
Onekligen (Lisa)
Saras betraktelser
Svarta Böcker
The many faces of L (tvåspråkig)
*World of Malin (missa inte bokfemman!)
Varenda knytt har rätt att vara ilsket!
LÄSDAGBÖCKER.
MUSEUM
Bok, bokare, bokast (Nisse) senast uppdaterad 2007-04
Bokfronten (Jenny) senast uppdaterad 2007-01
Bokdagboken
Bokhyllan.se
bokmalarna (Åsa, Ingrid) senast uppdaterad 2006
bokmonstret (Andrea) senast uppdaterad 2007-03
Bokmärkt (Helena) senast uppdaterad 2005
boktips (Jenny) senast uppdaterad 2005
boktipsaren (Viktoria) senast uppdaterad 2002
boksidan senast uppdaterad 2007-03
Ett eget rum senast uppdaterad 2007-03
Fabulous bokblog (Ängslan) senast uppdaterad 2005
johanna senast uppdaterad 2006
Kodnamn bloggen senast uppdaterad 2007-01
http://hem3.passagen.se/viccivire/ senast uppdaterad 2002
Linda K läser senast uppdaterad 2007-01
Lord Martins bokblogg senast uppdaterad 2006
Shw
från pärm till pärm (Helena) senast uppdaterad 2007-02
Jag har undvikit kommersiella bloggar, bokhandlar och utländska bloggar. Däremot vill jag slå ett slag för söktjänsten Boksök och diskussionsforum om böcker (Boktips, Busluren, bokforum (, Bokhyllan.com, X-libris och inte minst AFF! (aff -> snack -> fritid -> böcker). Missa inte bokcirklar!
BOKBLOGGAR
A
Alwidas grymma boktips
Angos bok och filmblogg
Anna och Hampus bokblogg
*Annas bokhylla
Annas bokhylla (Eskilstuna)
B
Barbabloggen (Håbo bibliotek)
Barnboksbloggen (Pemetre)
*Barnböcker och spel (Ango)
bibliobuster NY
bibliotekariens bästa
bilderboksbloggen NY
Bims blogg
Bokbabbel (Magix)
Bokbloggen (Tobias, Peter, Magnus)
Bokbloggen (Gealach) NY
bok&film
bokfreak NY
Bokblomma
Bokgalen
bokgnagaren
Bokhora Trots namnet...
bokgrottan (Mim) NY
*bokinkastet
bokjunkie (Johanna)
bokloggen (boktokar)
bokmamman (Carola) NY
bokmania NY (jo, Ivana, jag lyckades nosa upp dig!)
Bokmoster även om tyska böcker
bokomaten NY
*bokskotten (Robin)
*Boksoffan (Mathias)
bokstollarna
Boksynt (Älmhults bibliotek)
*bokstavligt talat (AnnCharlott)
boktipset (Isola)
*boktokig (Eva) NY ADRESS
bookhouse girl
*Bookreflections (Belgarion) mycket deckare
bränt järn NY
Böckermedmera (Erika)
C
Calliope NY
*Camillas boklåda
Caveat lector (Marianne) NY
Cornelia läser
D
* Den döda zonen (Hieronymus)
Den röda cirkeln (Sara)
*Den sköna bloggen (Sandvikens folkbibliotek)
djupingcirkeln
*Du är vad du läser (Hans)
E
*Emmas boktips
En annan sida (Petra)
En bok (Kristina)
*En bok om dagen (pysseltanten)
En textmissbrukares bekännelser
Ett hem utan böcker (Martina)
*Ex libris (Cia)
F
f'***-klubben filosoferar
flaskposten
G
*Gemen och verserad (Pi)
girl less likely to
Gunnars deckare (Linköpingsbo!)
H
*hundöra (Jenny)
I
*Ikas ord 2.0
K
Kamilla och Helene om böcker
Katafonteolog
*Kitty Drew (om Kitty-böckerna)
*Klaras text
*konsonantmylla (Mathias & Ika) NY
Krabba (Linda)
Kulturbloggen
L
Lazy's library
Lilldjurets hemsida
Livet som C
*ljudboken
*Lottas bokblogg
Lotta NY
läsa bör man
Läsdagboken
*Lästa tankar (Katharina) även barnlitteratur
M
Maddes boktips
*Marias bokblogg
Marikas bokdagbok
mims bokgrotta NY
min bokhylla (Malwa)
mina böcker
Moussa
Mårtens bokblogg
N
*Nekulturny (Christian)
Nittonde stolen
*N O M
O
Olofströms biblioteks bokblogg
*Ooofbok (Ann-Sofie)
P
*pocketbloggen (Karin)
pocketpocketpocket (Mårten) NY
S
Saras bok och filmblogg
*Signe
*Spectatia
Stellas bokblogg
*Storyteller (Mattias)
T
the poor player (Camilla) tvåspråkig
the sensitive bookish type (Laura och Mary)
*Theresans
Tinas läslust
Tobias bokblogg
U
*Utflykter i bokskogen (Jenny)
V
Vardagsbetraktelser (Ivana) NY
Verners bokylla
BLOGGAR SOM IBLAND HANDLAR OM BÖCKER
chez elisa
En droppe i havet, men den är min
Erica
Evans
fröken Nina
*Girl Afraid
Huvudsaker
*JoVis karameller
Literati
Månskensdans
Ninas öga
Onekligen (Lisa)
Saras betraktelser
Svarta Böcker
The many faces of L (tvåspråkig)
*World of Malin (missa inte bokfemman!)
Varenda knytt har rätt att vara ilsket!
LÄSDAGBÖCKER.
Bokstäver (Cecilia)
Böcker (Kicki)
Helenas böcker
Lettura
Läslust
The book pond
MUSEUM
Bok, bokare, bokast (Nisse) senast uppdaterad 2007-04
Bokfronten (Jenny) senast uppdaterad 2007-01
Bokdagboken
Bokhyllan.se
bokmalarna (Åsa, Ingrid) senast uppdaterad 2006
bokmonstret (Andrea) senast uppdaterad 2007-03
Bokmärkt (Helena) senast uppdaterad 2005
boktips (Jenny) senast uppdaterad 2005
boktipsaren (Viktoria) senast uppdaterad 2002
boksidan senast uppdaterad 2007-03
Ett eget rum senast uppdaterad 2007-03
Fabulous bokblog (Ängslan) senast uppdaterad 2005
johanna senast uppdaterad 2006
Kodnamn bloggen senast uppdaterad 2007-01
http://hem3.passagen.se/viccivire/ senast uppdaterad 2002
Linda K läser senast uppdaterad 2007-01
Lord Martins bokblogg senast uppdaterad 2006
Shw
från pärm till pärm (Helena) senast uppdaterad 2007-02
Amberville
Amberville
Tim Davys
Det här är första gången jag läser en bok innan den kommit i tryck: oräknat alla dessa arbetsrapporter, seminarieunderlag och avhandlingar jag läser i jobbet. Så det var en speciell känsla att få Amberville i brevlådan och konstatera att den här oredigerade upplagan faktiskt är betydligt finare än de flesta trycka avhandlingar.
Amberville är en bok som är lite svårt att få grepp om. Det fanns delar jag tyckte mycket om samtidigt som andra delar mest fick mig att känna mig ...korkad. Som om jag inte riktigt fattade.
Den värld TD bygger upp är faktiskt det allra bästa med boken. Aldrig kommer jag att se på mjukdjur på samma sätt! I den mån man överhuvudtaget tänker på mjukdjur är det som något totalt ofarligt. Det är nästan definitionen av något menlöst och älskat. Mjukdjuren som befolkar Amberville hör inte till den kategorin. De ägnar sig åt kinky sexlekar, de tar droger, de är skitiga och elaka och dödar varandra på mjukdjurs sätt. Kort sagt, allt det vi inte brukar förknippa mjukdjur med. De första kapitlen fick jag konstiga bilder i huvudet när jag försökte föreställa mig historien men med mjukdjur. Det skapade en spänning i berättandet som inte var helt oävet.
Vad vill TD genom att berätta sin historia genom mjukdjur? Eller vad skulle vara kvar av berättelsen om han valt att skildra människor istället? Berättelsen hade blirivt annorlunda. Nu går TD halvvägs till fantasy-genren men hamnar ändå inte där. Boken ska, enligt förlaget, ges ut i såväl barn som vuxen-upplaga. Jag har svårt att se att Amberville skulle kunna ge upphov till en större marknad av gosiga kramdjur. Trots detaljerade beskrivningar av karaktärerna.
Mytologin som TD introducerar är tankeväckande, fantasieggande av typen hur skulle världen se ut om... I Amberville finns det ett politiskt system. Det finns brottslighet, spatial segregering, det finns ett religöst system som jag bitvis kan läsa som en skrattspegel av vår egen. Det finns familjebildning (mjukdjur föds inte, de tillverkas och det ger upphov till andra vanor) och det finns chaufförerna som hämtar gamla mjukdjur. Vilka de hämtar, och om detta går att påverka, är den centrala frågan i boken. Eller rättare sagt, det är en av de centrala frågorna i boken. Ondskan, som AnnCharlotte skriver om i sin recension, är en annan central fråga. Det beror på hur man vill läsa boken: jag läste inte boken som en bok om ondska och drog heller inga sådana slutsatser. För mig blev mytologin roligare och mer givande. Dimensionen ondska behövde jag inte.
Jag skrev i början av recensionen att jag ibland kände mig korkad. Detta beror främst på att TD hoppar i boken och introducerar mångapersoner mjukdjur. Det beror nog också på att språket är så fint. Vissa meningar stod ut från sidan, jag läste dem gång på gång. Jag kände som om TD ville säga mer genom språket än vad jag kunde uppfatta. Därför är jag också fundersam på vem boken egentligen vänder sig till. Jag vill absolut inte nedvärdera barnböcker (jag läser ju en hel del själv i den genren) men det känns inte klockrent som en barnbok. Eller en vuxenbok för den delen. Amberville är en helt egen kategori.
En sista sak, som verkligen störde mig genom hela boken, är anglosismerna. Pseudonymen är engelsk-inspirierad. Alla ortsnamn är engelska. Alla personer har engelska tillnamn. Jag har svårt att se poängen i det eller vad TD vil bygga upp genom att föra tankarna till anglosaxiska länder.
Tim Davys
Det här är första gången jag läser en bok innan den kommit i tryck: oräknat alla dessa arbetsrapporter, seminarieunderlag och avhandlingar jag läser i jobbet. Så det var en speciell känsla att få Amberville i brevlådan och konstatera att den här oredigerade upplagan faktiskt är betydligt finare än de flesta trycka avhandlingar.
Amberville är en bok som är lite svårt att få grepp om. Det fanns delar jag tyckte mycket om samtidigt som andra delar mest fick mig att känna mig ...korkad. Som om jag inte riktigt fattade.
Den värld TD bygger upp är faktiskt det allra bästa med boken. Aldrig kommer jag att se på mjukdjur på samma sätt! I den mån man överhuvudtaget tänker på mjukdjur är det som något totalt ofarligt. Det är nästan definitionen av något menlöst och älskat. Mjukdjuren som befolkar Amberville hör inte till den kategorin. De ägnar sig åt kinky sexlekar, de tar droger, de är skitiga och elaka och dödar varandra på mjukdjurs sätt. Kort sagt, allt det vi inte brukar förknippa mjukdjur med. De första kapitlen fick jag konstiga bilder i huvudet när jag försökte föreställa mig historien men med mjukdjur. Det skapade en spänning i berättandet som inte var helt oävet.
Vad vill TD genom att berätta sin historia genom mjukdjur? Eller vad skulle vara kvar av berättelsen om han valt att skildra människor istället? Berättelsen hade blirivt annorlunda. Nu går TD halvvägs till fantasy-genren men hamnar ändå inte där. Boken ska, enligt förlaget, ges ut i såväl barn som vuxen-upplaga. Jag har svårt att se att Amberville skulle kunna ge upphov till en större marknad av gosiga kramdjur. Trots detaljerade beskrivningar av karaktärerna.
Mytologin som TD introducerar är tankeväckande, fantasieggande av typen hur skulle världen se ut om... I Amberville finns det ett politiskt system. Det finns brottslighet, spatial segregering, det finns ett religöst system som jag bitvis kan läsa som en skrattspegel av vår egen. Det finns familjebildning (mjukdjur föds inte, de tillverkas och det ger upphov till andra vanor) och det finns chaufförerna som hämtar gamla mjukdjur. Vilka de hämtar, och om detta går att påverka, är den centrala frågan i boken. Eller rättare sagt, det är en av de centrala frågorna i boken. Ondskan, som AnnCharlotte skriver om i sin recension, är en annan central fråga. Det beror på hur man vill läsa boken: jag läste inte boken som en bok om ondska och drog heller inga sådana slutsatser. För mig blev mytologin roligare och mer givande. Dimensionen ondska behövde jag inte.
Jag skrev i början av recensionen att jag ibland kände mig korkad. Detta beror främst på att TD hoppar i boken och introducerar många
En sista sak, som verkligen störde mig genom hela boken, är anglosismerna. Pseudonymen är engelsk-inspirierad. Alla ortsnamn är engelska. Alla personer har engelska tillnamn. Jag har svårt att se poängen i det eller vad TD vil bygga upp genom att föra tankarna till anglosaxiska länder.
Amberville
Få böcker är så omskrivna just nu som Amberville - på de bokbloggar jag följer vill säga. Ika, Malin, AnnCharlotte, Tina, the poor player, enannan, och Belgarion för att bara nämna några jag snubblat över de senaste dagarna som skriver om boken eller om tändaren.
Jag kan inte låta bli att bli nyfiken på det här sättet att marknadsföra boken. Jag börjar se fram emot Oktober när boken kommer i handeln för att se om man även använder sig av andra typer av marknadsföring.
Bloggare läser andra bloggare. Att blogga om böcker blir alltså en sorts word-of-mouth (WOM): precis som jag blir mer sugen på att se en film som en kompis rekommenderar mig blir jag sugen att läsa böcker som andra bloggare rekommenderar. En rad böcker som jag läst i år skulle jag inte börjat läsa om jag inte läst andra bloggares recentioner. Det gäller exempelvis extremt högt och otroligt nära, the kite runner och Enheten. Men vad händer när "alla" fått ett eget ex? Läser andra än bokbloggare bokbloggar?
Herakles
Herakles
Theodor Kalifatides
Jag vet att boktokig inte är tokig i Herakles. Men jag är det. Legenderna om Herakles, eller Herkules som är det latiniserade benämningen, var jag inte gammal när jag första gången stötte på. Det innebär också att jag haft en "barnslig" relation till myterna - hjälten som utförde stordåden, som slog ihjäl Hydran, som hittade på det fiffiga sättet att städa Augeas stall.
Det står inte mycket om Herakles stordåd i TKs bok. De nämns, men de är inte utbroderade. Däremot får jag en bra och intressant snabbkurs i grekisk mytologi (vem var nu Persefone igen? Vad är kopplingen mellan Antogone och Oidipus?) TK har använt myter för att skildra en hjälte och att diskutera vad en hjälte är. En hjälte är en man många vill döda. Sug på den formuleringen. Det sätter hjältemod och hjältedåd i ett annat perspektiv. En hjälte är inte en person som gör mycket gott: det är en person många vill döda. Hjälten blir en tragisk person.
Som jag nämnde ovan har jag närmast haft en barnatro på Herakles. Efter ett par år utvecklas Herakles till en mycket osympatisk människa, som inte kan leva i vardagen, som inte kan älska, som super, våldtar och slår ihjäl. De stordåd han utförs görs för att sona att han slår ihjäl sina tre små barn. Efter ett tag börjar jag ta avstånd från den osympatiske men tragiske figuren. För Herakles kan inte heller leva med sig själv, eller sin hjältestatus. Tio städer uppkallade efter sig men han kan inte leva med sig själv. Aldrig kommer min intryck av Herakles bli detsamma.
Jag tyckte om att läsa om Herakles-myten och få perspektiv på den. Jag tyckte om, även om jag bitvis ryggade, skildringen av hur Herakles blir den han blir. Framförallt älskade jag språket. TK har ett språk som är glasklart och enkelt. Delar av boken har jag läst högt för mig själv för att smaka på språket och inte missa att njuta av det. Vissa meningar har jag läst gång på gång och begrundat vad det står: Har den här meningen allmängiltig karaktär?
Den här boken skulle jag definitivt vilja ge min märkning, men trots det vill jag rekommendera den, för språket, för myten och inte minst för frågan: vad är en hjälte?
Theodor Kalifatides
Jag vet att boktokig inte är tokig i Herakles. Men jag är det. Legenderna om Herakles, eller Herkules som är det latiniserade benämningen, var jag inte gammal när jag första gången stötte på. Det innebär också att jag haft en "barnslig" relation till myterna - hjälten som utförde stordåden, som slog ihjäl Hydran, som hittade på det fiffiga sättet att städa Augeas stall.
Det står inte mycket om Herakles stordåd i TKs bok. De nämns, men de är inte utbroderade. Däremot får jag en bra och intressant snabbkurs i grekisk mytologi (vem var nu Persefone igen? Vad är kopplingen mellan Antogone och Oidipus?) TK har använt myter för att skildra en hjälte och att diskutera vad en hjälte är. En hjälte är en man många vill döda. Sug på den formuleringen. Det sätter hjältemod och hjältedåd i ett annat perspektiv. En hjälte är inte en person som gör mycket gott: det är en person många vill döda. Hjälten blir en tragisk person.
Som jag nämnde ovan har jag närmast haft en barnatro på Herakles. Efter ett par år utvecklas Herakles till en mycket osympatisk människa, som inte kan leva i vardagen, som inte kan älska, som super, våldtar och slår ihjäl. De stordåd han utförs görs för att sona att han slår ihjäl sina tre små barn. Efter ett tag börjar jag ta avstånd från den osympatiske men tragiske figuren. För Herakles kan inte heller leva med sig själv, eller sin hjältestatus. Tio städer uppkallade efter sig men han kan inte leva med sig själv. Aldrig kommer min intryck av Herakles bli detsamma.
Jag tyckte om att läsa om Herakles-myten och få perspektiv på den. Jag tyckte om, även om jag bitvis ryggade, skildringen av hur Herakles blir den han blir. Framförallt älskade jag språket. TK har ett språk som är glasklart och enkelt. Delar av boken har jag läst högt för mig själv för att smaka på språket och inte missa att njuta av det. Vissa meningar har jag läst gång på gång och begrundat vad det står: Har den här meningen allmängiltig karaktär?
Den här boken skulle jag definitivt vilja ge min märkning, men trots det vill jag rekommendera den, för språket, för myten och inte minst för frågan: vad är en hjälte?