Kinesen
Kinesen
Henning Mankell
Detta är en riktig pageturner. Det är en deckare, men med en lite annorlunda uppbyggnad. Själva mordgåtan är lika otäck som raffinerad: i en ångerländsk by hittas alla invånare utan tre mördade en morgon. Skorstenarna hade slutat ryka. Men varför var de mördade? Boken är en jakt på, och utveckling av, ett annorlunda motiv. HK väljer att dela upp boken i olika delar: en del som är förlagd till Sverige (Huddiksvall och Helsingborg), en som är förlagd till ett förflutet USA, en tredje del utspelar sig i ett förflutet Kina, den sista delen i ett nutida Kina. Detta grepp irriterar mig. Jag längtar tillbaka till Huddiksvall, vill följa fler av trådarna därifrån. HK vågar också låta bli att knyta ihop hela säcken på slutet. Jag kommer på mig själv med att, flera dagar efter att jag läst färdigt boken, undra vad som hände med x eller y.
Ibland när jag ser en skräckfilm kan jag sitta i soffan och, i en blandning av upphetsning och irritation, fundera på varför huvudpersonen nödvändigtvis måste återvända in i det tomma huset eller gå ut ensam när det är så uppenbart att det inte alls blir bra så. Samma sak tänker jag gång på gång vad gäller vår huvudperson, den medelålders domaren Birgitta Roslin. Gång på gång sticker hon iväg utan att berätta för andra vad hon kommit på eller vart hon ska, väljer att göra saker själv istället för att tala om för myndigheterna och så vidare. Ett lite för enkelt trick för att utsätta henne för fara och läsaren att läsa vidare.
En sista sak: MK gör karaktärsbeskrivningen enkel för sig. Han ger varje person precis tillräckligt många egenskaper för att de inte ska bli pappfigurer, men inte tillräckligt för att de ska bli komplexa, intressanta.
Henning Mankell
Detta är en riktig pageturner. Det är en deckare, men med en lite annorlunda uppbyggnad. Själva mordgåtan är lika otäck som raffinerad: i en ångerländsk by hittas alla invånare utan tre mördade en morgon. Skorstenarna hade slutat ryka. Men varför var de mördade? Boken är en jakt på, och utveckling av, ett annorlunda motiv. HK väljer att dela upp boken i olika delar: en del som är förlagd till Sverige (Huddiksvall och Helsingborg), en som är förlagd till ett förflutet USA, en tredje del utspelar sig i ett förflutet Kina, den sista delen i ett nutida Kina. Detta grepp irriterar mig. Jag längtar tillbaka till Huddiksvall, vill följa fler av trådarna därifrån. HK vågar också låta bli att knyta ihop hela säcken på slutet. Jag kommer på mig själv med att, flera dagar efter att jag läst färdigt boken, undra vad som hände med x eller y.
Ibland när jag ser en skräckfilm kan jag sitta i soffan och, i en blandning av upphetsning och irritation, fundera på varför huvudpersonen nödvändigtvis måste återvända in i det tomma huset eller gå ut ensam när det är så uppenbart att det inte alls blir bra så. Samma sak tänker jag gång på gång vad gäller vår huvudperson, den medelålders domaren Birgitta Roslin. Gång på gång sticker hon iväg utan att berätta för andra vad hon kommit på eller vart hon ska, väljer att göra saker själv istället för att tala om för myndigheterna och så vidare. Ett lite för enkelt trick för att utsätta henne för fara och läsaren att läsa vidare.
En sista sak: MK gör karaktärsbeskrivningen enkel för sig. Han ger varje person precis tillräckligt många egenskaper för att de inte ska bli pappfigurer, men inte tillräckligt för att de ska bli komplexa, intressanta.
Jane Austen-klubben
Jane Austen-klubben
Karen Joy Fowler
datum jag gav upp: 22 juli 2008
Jag har hört mycket gott om den här boken men nu, efter dryga femtio sidor, ger jag upp. KF har ett fyrkantigt sätt att skriva. Jag kan riktigt se intentionen bakom det hon skriver. Det blir för grovyxat. I prologen beskriver hon de sex huvudpersonerna genom att beskriva deras förhållande till Jane Austen. Perfekt, personbeskrivningarna avklarade på tre sidor. Lite väl mycket information på en gång bara.
När KF beskriver bokklubbsträffarna blandar hon miljöbeskrivningar, återgivelse av samtal och tänk på ett sätt som jag inte gillar. Insprängt i texten är också skildringar av enskilda personer, episoder i deras liv de kommer att tänka på i anslutning till den lästa boken.
Det är som KF gör nästan rätt. Men hon är för övertydlig. Hon förutsätter också kunskaper om Jane Austens böcker. Jag har ju bara läst förnuft och känsla, så hela diskussionen om Emma går mig lite över huvudet. Jag skulle behöva lite mer introduktion till böckerna. För att ta till ytterligare bildspråk, det blir varken hackat eller malet.
En intressant sak är att boken är skriven i "vi"-form. KF skildrar gång på gång vad gruppen anser om vissa saker, förhåller sig till vad som händer i gruppen. Nej, den här boken får åka ner i biblioteket bums.
Karen Joy Fowler
datum jag gav upp: 22 juli 2008
Jag har hört mycket gott om den här boken men nu, efter dryga femtio sidor, ger jag upp. KF har ett fyrkantigt sätt att skriva. Jag kan riktigt se intentionen bakom det hon skriver. Det blir för grovyxat. I prologen beskriver hon de sex huvudpersonerna genom att beskriva deras förhållande till Jane Austen. Perfekt, personbeskrivningarna avklarade på tre sidor. Lite väl mycket information på en gång bara.
När KF beskriver bokklubbsträffarna blandar hon miljöbeskrivningar, återgivelse av samtal och tänk på ett sätt som jag inte gillar. Insprängt i texten är också skildringar av enskilda personer, episoder i deras liv de kommer att tänka på i anslutning till den lästa boken.
Det är som KF gör nästan rätt. Men hon är för övertydlig. Hon förutsätter också kunskaper om Jane Austens böcker. Jag har ju bara läst förnuft och känsla, så hela diskussionen om Emma går mig lite över huvudet. Jag skulle behöva lite mer introduktion till böckerna. För att ta till ytterligare bildspråk, det blir varken hackat eller malet.
En intressant sak är att boken är skriven i "vi"-form. KF skildrar gång på gång vad gruppen anser om vissa saker, förhåller sig till vad som händer i gruppen. Nej, den här boken får åka ner i biblioteket bums.
Hemlagat som present
Hemlagat som present
Anneli Bokemyr
Såna här böcker köper jag med jämna mellanrum. De är utmärkta hyllvärmare. Fast just den här tror jag faktiskt att jag kommer att ha nytta av. Boken innehåller ett antal recept på saker man kan laga själv och sedan ge bort. Jag är svag för det. Jag gillar att ge bort saker jag gjort själv. Alla recept i den här boken är inte riktigt av den karaktären att jag skulle ge bort resultatet. Men det som verkligen, verkligen lyfter boken är att man dessutom beskriver hur man kan förpacka det man gjort själv! Altlså, hur kan man utsmycka en kakburk eller glasburk så den känns lite finare? Är man, som jag, pysslig (vilket jobbigt ord! Ordet pysslig är liksom nedvärderande i sig självt! Jag önskar att det funnits ett bättre ord!) av sig, är detta ett bra val.
Anneli Bokemyr
Såna här böcker köper jag med jämna mellanrum. De är utmärkta hyllvärmare. Fast just den här tror jag faktiskt att jag kommer att ha nytta av. Boken innehåller ett antal recept på saker man kan laga själv och sedan ge bort. Jag är svag för det. Jag gillar att ge bort saker jag gjort själv. Alla recept i den här boken är inte riktigt av den karaktären att jag skulle ge bort resultatet. Men det som verkligen, verkligen lyfter boken är att man dessutom beskriver hur man kan förpacka det man gjort själv! Altlså, hur kan man utsmycka en kakburk eller glasburk så den känns lite finare? Är man, som jag, pysslig (vilket jobbigt ord! Ordet pysslig är liksom nedvärderande i sig självt! Jag önskar att det funnits ett bättre ord!) av sig, är detta ett bra val.
Möte med Rama
Möte med Rama
Arthur C Clarke
Detta är en riktigt bra SF av den gamla skolan!
Man upptäcker en asteriod som närmar sig jorden och skickar dit ett rymdskepp för att undersöka den. Man har inte mycket tid på sig, för asterioden, som döps till Rama efter en indisk gud, kommer snart att komma för nära jorden. Asterioden visar sig var en cylinder och besättningen på rymdskeppet tar sig in i den och undersöker den invändigt. Man får glimtar av ett främmande folk och en främmande värld, men Rama behåller de flesta av sina hemligheter. Just denna frustration, man har ont om tid på sig och att Rama inte avslöjar nästan någonting av sina hemligheter, gör boken så bra.
När man läser SF av den gamla skolan kan man fundera på hur man ser på framtiden. Många - de flesta framtidsbeskrivningar innehåller av nödvändighet en viss extrapolering av nutiden. Delvis är det just dessa extrapoleringar som gör att en framtidsbeskrivning åråldrig efter ett tag. En andra observation är vilka saker i framtiden man väljer att fokusera på. Varför är det just rymden som gäller? Och då så mycket rymdskepp? Och var, var är kvinnorna! (Och här kommer väl alla SF-kännare att säga Ursula LeGuin, men detta är en författare, och på så sätt nästintill ett alibi, för de flesta andra författare har liksom glömt bort kvinnorna). Boken möte med Rama innehåller få kvinnor, mest framträdande är skeppsläkaren, och ett par beskrivningar av henne får mig nästan att stöna av irritation. Det är som om hon antingen får vara kvinna eller kompetent. Men inte båda sakerna samtidigt! Att vara kvinna är uppenbarligen en stor nackdel i framtiden.
Arthur C Clarke
Detta är en riktigt bra SF av den gamla skolan!
Man upptäcker en asteriod som närmar sig jorden och skickar dit ett rymdskepp för att undersöka den. Man har inte mycket tid på sig, för asterioden, som döps till Rama efter en indisk gud, kommer snart att komma för nära jorden. Asterioden visar sig var en cylinder och besättningen på rymdskeppet tar sig in i den och undersöker den invändigt. Man får glimtar av ett främmande folk och en främmande värld, men Rama behåller de flesta av sina hemligheter. Just denna frustration, man har ont om tid på sig och att Rama inte avslöjar nästan någonting av sina hemligheter, gör boken så bra.
När man läser SF av den gamla skolan kan man fundera på hur man ser på framtiden. Många - de flesta framtidsbeskrivningar innehåller av nödvändighet en viss extrapolering av nutiden. Delvis är det just dessa extrapoleringar som gör att en framtidsbeskrivning åråldrig efter ett tag. En andra observation är vilka saker i framtiden man väljer att fokusera på. Varför är det just rymden som gäller? Och då så mycket rymdskepp? Och var, var är kvinnorna! (Och här kommer väl alla SF-kännare att säga Ursula LeGuin, men detta är en författare, och på så sätt nästintill ett alibi, för de flesta andra författare har liksom glömt bort kvinnorna). Boken möte med Rama innehåller få kvinnor, mest framträdande är skeppsläkaren, och ett par beskrivningar av henne får mig nästan att stöna av irritation. Det är som om hon antingen får vara kvinna eller kompetent. Men inte båda sakerna samtidigt! Att vara kvinna är uppenbarligen en stor nackdel i framtiden.
En bokhandel att frossa i
Har ni vägarna förbi Marsstrand i sommar, se till att gå förbi den lilla bokhandeln! Förutseende nog tar de också kort, vilket är en fördel eftersom den enda bankomaten ligger på Koön. Bokhandeln ligger på en tvärgata ett par butiker upp.
Varför då denna gratisreklam för en bokhandel jag inte kommer ihåg namnet på? En anledning är att bokhandeln är billig - det är bokrea jämt! De flesta böckerna är inbundna, det finns både barnböcker och vuxenböcker. Sortimentet är oväntat, men bra. Som synes kom jag därifrån med en hel bunte böcker, fastän jag inte hade en tanke på att släpa med mig massa böcker hem. Vid nästa besök ska jag se till att bunkra lite barnböcker!
Varför då denna gratisreklam för en bokhandel jag inte kommer ihåg namnet på? En anledning är att bokhandeln är billig - det är bokrea jämt! De flesta böckerna är inbundna, det finns både barnböcker och vuxenböcker. Sortimentet är oväntat, men bra. Som synes kom jag därifrån med en hel bunte böcker, fastän jag inte hade en tanke på att släpa med mig massa böcker hem. Vid nästa besök ska jag se till att bunkra lite barnböcker!
expedition till Mars
Expedition till Mars
Arthur Clarke
En härlig, gammal inbunden SF-bok, en av de här med gul ram. Detta är verkligen barndomsminnen!
Tidigare under våren läste jag möte med Rama av samma författare och blev mycket positivt förvånad. Den var så bra! Jag tänker ofta på den fortfarande, hur en sådan värld fungerar.
Den här boken är skriven av samma författare men inte alls lika bra. Inte bra alls, faktiskt. Den yttre handlingen är enkelt beskriven: SF-författare får chansen att åka till Mars som förste kommersielle resenären. Resan är lång och han hinner lära känna besättningen på sex personer, bland annat den unge Jimmy som han har oanade kopplingar till. Väl framme på Mars efter tre månader upptäcker han att kolonin är ganska liten men efter hand börjar han identifiera sig alltmer med kolonisör-tillvaron. Han upptäcker urinvånare på Mars och bestämmer sig för att stanna kvar och leda kolonins propaganda-avdelning.
Det är väl egentligen inget fel på själva plotten. Men det är så urbota tråkigt beskrivet! Jag förmodar att det är en talang att kunna skriva hur tråkigt det är att åka rymdskepp, men det händer inget i boken! Det finns inget som driver handlingen framåt och titt som tätt tar teknikbeskrivningar över. Nej, läs möte med Rama istället!
Arthur Clarke
En härlig, gammal inbunden SF-bok, en av de här med gul ram. Detta är verkligen barndomsminnen!
Tidigare under våren läste jag möte med Rama av samma författare och blev mycket positivt förvånad. Den var så bra! Jag tänker ofta på den fortfarande, hur en sådan värld fungerar.
Den här boken är skriven av samma författare men inte alls lika bra. Inte bra alls, faktiskt. Den yttre handlingen är enkelt beskriven: SF-författare får chansen att åka till Mars som förste kommersielle resenären. Resan är lång och han hinner lära känna besättningen på sex personer, bland annat den unge Jimmy som han har oanade kopplingar till. Väl framme på Mars efter tre månader upptäcker han att kolonin är ganska liten men efter hand börjar han identifiera sig alltmer med kolonisör-tillvaron. Han upptäcker urinvånare på Mars och bestämmer sig för att stanna kvar och leda kolonins propaganda-avdelning.
Det är väl egentligen inget fel på själva plotten. Men det är så urbota tråkigt beskrivet! Jag förmodar att det är en talang att kunna skriva hur tråkigt det är att åka rymdskepp, men det händer inget i boken! Det finns inget som driver handlingen framåt och titt som tätt tar teknikbeskrivningar över. Nej, läs möte med Rama istället!
Och världen skälvde
Och världen skälvde
Ayn Rand
Förslag på alternativa titlar:
Utan företagsbyggare stannar Amerika
Prometeus säger upp sig
Nu har jag läst ut hela boken. 1217 sidor pytteliten text. Jag tycker inte om boken, eller rättare sagt det budskap som AR försöker nöta in. Men innan jag går in på varför, skulle jag lite kort vilja redogöra för bokens innehåll. Det här inlägget kommer att innehålla massor med spoilers, vilket jag tror gör mindre, för jag tror inte det är många som orkar igenom hela den här boken. Och de som gör det, är nog inte primärt intresserade av hur det slutar.
Handlingen i ett nötskal
Vi befinner oss i ett USA som vi nästan känner igen. Den omgivande världen består i stort sett av folkrepubliker (=kommunistiska stater). USA befinner sig i en djup depression med en hög arbetslöshet och ett vikande företagsklimat. Näringslivet faller sönder I en accelererande hastighet och politikerna hjälper till att försvåra för näringslivet - inte av ont uppsåt utan för att man tror på principen att fördela efter behov och inte efter arbetsinsats. En efter en faller centrala industribranscher allteftersom staten gjort det omöjligt att verka där. Företagsbyggarna bara försvinner och efter ett tag blir det svårt att få tag på människor som tänker, som är beredda att ta ansvar, som inte bara skyller ifrån sig.
Vi anar tidigt att det ligger något bakom företagsbyggar-försvinnandena. Efter ungefär en tredjedel av boken förstår vi att det har att göra med det gängse uttrycket för hopplöshet "vem är John Galt". John Galt har, tillsammans med likasinnande, köpt sig en dal i Klippiga bergen som inte syns på kartorna och där byggt upp girighetens Atlantis. De sätter press på staten och kanske framförallt näringslivet för att få näringslivet att falla samman, och allteftersom företagsbyggarna ger upp rekryteras de till Atlantis. Vår huvudperson, tågmagnaten Dagny Taggart, står emot och vill inte sluta slåss för sitt älskade Taggart Transcontinental. Efter tolv års kamp har Atlantis-borna vunnit och slagit civilisationen i spillror: järnvägarna är utbytta mot enstaka prärievagnar. Dagny Taggart sluter sig till Atlantisborna och planerna på att bygga på USA på nytt tar form.
Boken är på så sätt en dystopi med inlägg av en utopi (skildringen av Atlantis). Den utopiska biten är faktiskt bara tråkig: hon använder större delen av den textmassan till att låta Atlantis-invånarna tala om varför de förkastat resten av världen.
Rands budskap
AR är inte primärt intresserad av att skriva en roman. Hon vill föra fram, och förklara, sin filosofi genom en skönlitterär applikation. Det är en viss skillnad, det. Om man ska i en mening sammanfatta vad det budskapet är, kan man citera den ed Atlantis bosättare (jag vägrar skriva medborgare) måste svära:
"jag svär att jag aldrig kommer att leva för någon annan människas skull, inte heller begära att någon annan människa ska leva för min skull" (sid 1186)
Läs meningen en gång till och fundera på implikationerna av detta. Detta är extrem individualism. Det är en individualism som sträcker sig långt bortanför economic man, som får Robert Nizick att kännas riktigt kollektivistisk. Här är inte frågan om människan i grund är individualistisk eller social, egoistisk eller altruistisk. Här ses det altruistiska som omoraliskt. Ett annat citat kan användas för att peka på detta, en kort dialog mellan några av våra huvudpersoner.
"Om du förstår att jag handlade för min egen skull, förstår du att det inte behövs någon tacksamhet"
"Jag ska svara dig med samma ord som du sa till mig, sade Galt. Det är vad jag tackar dig för" (sid 1205)
ARs filosofi sträcker sig även in i det vetenskapsfilosofiska området. Hon anser att det finns en objektiv sanning, och alltså även objektiva moralregler att leva efter. Hon raljerar mycket över relativistiska sätt att betrakta världen. Det finns inga målkonfilkter i hennes sätt att resonera. Pengar går före allt. När Dagny först kommer till Atlantis hyr de en bil och kör runt. Men om någon skulle dö om han inte fick bilen? AR gör det lätt för sig genom att inte ta på allvar och skildra dylika målkonfilkter.
Som jag tolkar AR är det viktigaste hon människan hennes drivkraft. Talang ska belönas och man ska fördela efter förtjänst, inte efter behov, vilket, i hennes tolkning, står i motsats till välfärdssamhället. Inkomstskatt, exempelvis, är stöld. Samtidigt förespråkar hon rättsväsende och krigsmaskineri, men hur dessa ska finansieras går hon inte in på. Hennes syn på lagstiftning framgår av den mening hon låter en av huvudpersonerna lägga till i den amerikanska konstitutionen:
"kongressen skall icke införa någon lag som inskränker friheten att producera och bedriva handel..." (sidan 1216)
Ser vi på denna formulering (och betänk då att AR vill placera den i en konstitution - vilka tolkningsmöjligheter! Mamma mia!) kan vi snabbt inse att det finns inte möjlighet att stifta anti-trustlagar, miljöskyddslagar eller upprätthålla mänskliga rättigheter (betänk exemeplvis barnarbete - att förbjuda barnarbete inskränker ju företagarens rätt att producera, eller hur?). Hon väljer också att poängtera friheten i detta - inte nyttan till exempel. Frihet för vem?
För den som är intresserad av hennes budskap finns det samlat i ett över femtio sidor långt tal, insprängt i texten, nämligen det tal John Galt håller till nationen. Sidorna 1051-1114 innehåller en sammanfattning av allt hon vill säga.
...och hur hon för fram det
som ni märker är jag mycket kritisk till ARs budskap, även om jag uppskattar delar av boken - som en genomtänkt dystopisk berättelse. Efter ett tag börjar jag också lägga märke till vilka tekniker AR använder för att föra fram sitt budskap. Jag tänkte att jag skulle försöka lista dem.
1. upprepning - droppen som urholkar stenen. Boken är tjock. Storyn räcker egentligen bara till en fjärdedel så många sidor. Resten är långa monologer där huvudpersonerna klankar ned på samhället. AR nöter helt enkelt in sitt budskap.
2. dikotomisering. I ARs skildring är det allt eller inget. Antingen en fri marknadsekonomi (som för övrigt tycks vara centrerad kring stora industrimagneter, inte kring små entreprenörer) eller en civilisation i förfall. Att Atlantis-anhängarna aktivt går in och förstör ett samhälle räknas dem inte till last. Lite grann efter parollen är ni inte med mig är ni mot mig läggs boken upp.
3. tendensiösa skildringar. Det går sällan att ta fel på hur AR vill att vi ska uppfatta en person eller en händelse. Och det måste vara bekvämt att leva i en värld där det efter människors ansiktsuttryck, röst och sätt att röra sig, lätt kan avgöra vilken sorts människa det är. Om man någonsin skulle hamna i ARs Amerika ska man vara mycket försiktig med människor med hängande underläpp och gnällig röst. (Se även mitt inlägg om detta.) Detta är samma trick jag uppmärksammat i samband med min läsning av Mary, Lou.
4. känslo-pjuck. En viktig grundsats är att människan ska styras av sitt intellekt, inte av sina känslor. Framförallt i början av boken skildras våra huvudpersoners ansikten som "orörliga". Och, läs citatet nedan, vem tror att AR här försöker vädja till vårt intellekt? Nej, värre banal smörja får man leta efter:
"Någonstans, tänkte han, fanns pojkens mor som hade darrat av beskyddande ömhet över hans första vacklande steg när hon lärde honom gå, som hade mätt upp barnmedicin åt honom med en juvelerares minutiösa noggrannhet, som slaviskt följt vetenskapens senaste ord om hans diet och hygien, skyddat hans späda kropp mot baciller - och sedan sänt honom att förvandlas till en plågad neurotiker av de människor som lärt honom att han inte hade något intellekt och aldrig fick försöka tänka" (sidan 1035)
AR låter inte oss som läsare ta ställning till vad vi tycker. För säkerhets skull skriver hon oss det på näsan.
5. raljerande allsmäktighet. AR utnyttjar sin ställning som allsmäktig berättare för att låta historien fortlöpa på det sätt som främjar hennes egna intressen. Exempelvis när hungersnöd hotar i USA, och skörden blivit rekordstor i Minnesota, låter hon politikerna av vänskapsskäl dirigera om alla godsvagnar till Louisiana där "morsan" Chalmers låtit odla sojabönor - vilket hon anser vara mer näringsrikt. Summan av kardemumman är att skörden i Minnesota ruttnar bort. Och att sojabönorna skördas för tidigt och möglar bort. Ingenting politikerna gör slår väl ut. AR lägger historien - och karaktärerna - till rätta.
litet försök till analys
Den här distopin utgavs på femtiotalet. Det innebär att den kom två decennier efter a brave new world, ett decennium efter 1984 och ett par år efter Farenheit 451. De tre ovanstående liknar varandra i kritiken av ett totaltitärt samhälle där blandannat yttrandefriheten är kringskuren. Alla tre kan jag se som en reaktion - och rädsla för - kommunismen. Även och världen skälvde är en reaktion mot kommunismen, men AR har inte valt det totaltitära samhället som utgångspunkt. Utgångspunkten är istället äganderätten och inskränkningarna i denna. Med detta som fokuspunkt formar hon sin dystopi, och, vilket avslöjas på bokens sista hundra sidor, påverkar detta även exempelvis politiken och byråkratin med blandannat en omfattande nepotism.
AR skildrar ett stort tekniskt system och hur, när ett del av systemet faller sönder, detta gör även andra delar av systemet instabilt. För att pumpa olja behöver man järnväg. För att köra tåg behöver man stål. För att göra stål behöver man järnmalm. För att kunna flytta järnmalm behöver man båtar och tåg. Det säger sig självt att stora tekniska system (framförallt kontinentala system) är sårbara. Allteftersom de stora tekniska systemen faller samman, med Atlantis-anhängarnas hjälp, blir politikerna alltmer aktiva och genomdriver direktiv som, genom ARs trick raljernande allsmäktighet, leder till att systemet faller sönder allt snabbare. Genom boken försökte jag sätta fingret på exakt vilken sorts individer AR tycker är överlägsna (AR är inte bara individualist, hon är även, i allra högsta grad elitist). Samma egenskaper hos olika individer lägger hon olika värderingar i (med hjälp av tricket Tendensiösa skildringar. Vad sägs om detta citat:
"Vi har gott om plats. Vi ger er lift - om ni betalar - om ni vill komma härifrån." Det var en gänglig nervös man med slappa gester och oförskämd röst, som såg ut som en tredje klassens auktionsutropare (sid 1212)
Detta sätt att resonera på ses annars som vällovligt. Men inte när det kommer från föraren av en prärievagn. En del av ARs budskap är att om man tar bort företagsbyggarna=intellektet från ett land kommer det att fallera. Men det som kännetecknar ett stort tekniskt system - eller i ett politiskt system - är att vi behöver varandra och att vi kompletterar varandra. I ARs värld är det folket=plundrarna som behöver företagsbyggarna. Företagsbyggarna behöver inte någon. Det sägs till och med rakt ut någonstans. Men vem ska bryta järnmalmen? Klippa biljetterna? Sitta i kassan? Vem skapar mervärde i ett stort tekniskt system?
AR gör det lätt för sig. Ännu lättare gör hon för sig när hon utesluter barn ur dystopin. I slutet tar hon upp det litet. Men inga av våra huvudpersoner har barn. Det finns heller inga incitament att skaffa barn i hennes värld. Och eftersom boken är skriven på femtiotalet får kvinnor välja mellan att skaffa barn eller att skaffa karriär. I en värld där det är omoraliskt att vara altruistisk och tänka på någon annan, vem skaffar barn eller fru?
En annan grupp - förutom föräldrarna - som jag inte riktigt får att passa in i girighetens utopi - är konstnärerna. En symfonikompositör tillhör de centrala personerna. Men hur försörjer han sig? Hur försörjer sig filosoferna?
En sista sak vill jag ta upp. AR låter sin dystopi drivas mot sin undergång. Det går inte att förändra under rådande samhällsordning (reform) utan man måste störta samhället för att kunna bygga upp på nytt (revolution). Ett (sista) citat får illustrera:
något av de närmaste århundradena, sade Danneskjöld, och vände sig mot dem ett ögonblick, kommer alla de här råskinnen, enskilda eller offentliga, som tror att de kan styra dem, som är bättre än de själva med våld, att dra lärdom av vad som händernär brutalt våld stötersamman med intellekt och våld
Liknande tankegångar kan vi känna igen in marxismens tilltro till nödvändigheten av en revolution. Detta är ett destruktivt sätt att lösa en situation - att göra allt hundra resor värre. De sista tvåhundra sidorna funderade jag över hur sjutton man skulle bära sig åt för att få ett sådant land att fungera, att återuppbyggas. Det finns ingen tilltro. Allt är slaget i spillror. Och se det som en förutsättning för att kunna göra samhället bättre? Jag blir rädd för ARs demokratisyn.
Men det här är kanske att ta boken för mycket på allvar. Tack alla ni som orkat läsa hela vägen hit!
Ayn Rand
Förslag på alternativa titlar:
Utan företagsbyggare stannar Amerika
Prometeus säger upp sig
Nu har jag läst ut hela boken. 1217 sidor pytteliten text. Jag tycker inte om boken, eller rättare sagt det budskap som AR försöker nöta in. Men innan jag går in på varför, skulle jag lite kort vilja redogöra för bokens innehåll. Det här inlägget kommer att innehålla massor med spoilers, vilket jag tror gör mindre, för jag tror inte det är många som orkar igenom hela den här boken. Och de som gör det, är nog inte primärt intresserade av hur det slutar.
Handlingen i ett nötskal
Vi befinner oss i ett USA som vi nästan känner igen. Den omgivande världen består i stort sett av folkrepubliker (=kommunistiska stater). USA befinner sig i en djup depression med en hög arbetslöshet och ett vikande företagsklimat. Näringslivet faller sönder I en accelererande hastighet och politikerna hjälper till att försvåra för näringslivet - inte av ont uppsåt utan för att man tror på principen att fördela efter behov och inte efter arbetsinsats. En efter en faller centrala industribranscher allteftersom staten gjort det omöjligt att verka där. Företagsbyggarna bara försvinner och efter ett tag blir det svårt att få tag på människor som tänker, som är beredda att ta ansvar, som inte bara skyller ifrån sig.
Vi anar tidigt att det ligger något bakom företagsbyggar-försvinnandena. Efter ungefär en tredjedel av boken förstår vi att det har att göra med det gängse uttrycket för hopplöshet "vem är John Galt". John Galt har, tillsammans med likasinnande, köpt sig en dal i Klippiga bergen som inte syns på kartorna och där byggt upp girighetens Atlantis. De sätter press på staten och kanske framförallt näringslivet för att få näringslivet att falla samman, och allteftersom företagsbyggarna ger upp rekryteras de till Atlantis. Vår huvudperson, tågmagnaten Dagny Taggart, står emot och vill inte sluta slåss för sitt älskade Taggart Transcontinental. Efter tolv års kamp har Atlantis-borna vunnit och slagit civilisationen i spillror: järnvägarna är utbytta mot enstaka prärievagnar. Dagny Taggart sluter sig till Atlantisborna och planerna på att bygga på USA på nytt tar form.
Boken är på så sätt en dystopi med inlägg av en utopi (skildringen av Atlantis). Den utopiska biten är faktiskt bara tråkig: hon använder större delen av den textmassan till att låta Atlantis-invånarna tala om varför de förkastat resten av världen.
Rands budskap
AR är inte primärt intresserad av att skriva en roman. Hon vill föra fram, och förklara, sin filosofi genom en skönlitterär applikation. Det är en viss skillnad, det. Om man ska i en mening sammanfatta vad det budskapet är, kan man citera den ed Atlantis bosättare (jag vägrar skriva medborgare) måste svära:
"jag svär att jag aldrig kommer att leva för någon annan människas skull, inte heller begära att någon annan människa ska leva för min skull" (sid 1186)
Läs meningen en gång till och fundera på implikationerna av detta. Detta är extrem individualism. Det är en individualism som sträcker sig långt bortanför economic man, som får Robert Nizick att kännas riktigt kollektivistisk. Här är inte frågan om människan i grund är individualistisk eller social, egoistisk eller altruistisk. Här ses det altruistiska som omoraliskt. Ett annat citat kan användas för att peka på detta, en kort dialog mellan några av våra huvudpersoner.
"Om du förstår att jag handlade för min egen skull, förstår du att det inte behövs någon tacksamhet"
"Jag ska svara dig med samma ord som du sa till mig, sade Galt. Det är vad jag tackar dig för" (sid 1205)
ARs filosofi sträcker sig även in i det vetenskapsfilosofiska området. Hon anser att det finns en objektiv sanning, och alltså även objektiva moralregler att leva efter. Hon raljerar mycket över relativistiska sätt att betrakta världen. Det finns inga målkonfilkter i hennes sätt att resonera. Pengar går före allt. När Dagny först kommer till Atlantis hyr de en bil och kör runt. Men om någon skulle dö om han inte fick bilen? AR gör det lätt för sig genom att inte ta på allvar och skildra dylika målkonfilkter.
Som jag tolkar AR är det viktigaste hon människan hennes drivkraft. Talang ska belönas och man ska fördela efter förtjänst, inte efter behov, vilket, i hennes tolkning, står i motsats till välfärdssamhället. Inkomstskatt, exempelvis, är stöld. Samtidigt förespråkar hon rättsväsende och krigsmaskineri, men hur dessa ska finansieras går hon inte in på. Hennes syn på lagstiftning framgår av den mening hon låter en av huvudpersonerna lägga till i den amerikanska konstitutionen:
"kongressen skall icke införa någon lag som inskränker friheten att producera och bedriva handel..." (sidan 1216)
Ser vi på denna formulering (och betänk då att AR vill placera den i en konstitution - vilka tolkningsmöjligheter! Mamma mia!) kan vi snabbt inse att det finns inte möjlighet att stifta anti-trustlagar, miljöskyddslagar eller upprätthålla mänskliga rättigheter (betänk exemeplvis barnarbete - att förbjuda barnarbete inskränker ju företagarens rätt att producera, eller hur?). Hon väljer också att poängtera friheten i detta - inte nyttan till exempel. Frihet för vem?
För den som är intresserad av hennes budskap finns det samlat i ett över femtio sidor långt tal, insprängt i texten, nämligen det tal John Galt håller till nationen. Sidorna 1051-1114 innehåller en sammanfattning av allt hon vill säga.
...och hur hon för fram det
som ni märker är jag mycket kritisk till ARs budskap, även om jag uppskattar delar av boken - som en genomtänkt dystopisk berättelse. Efter ett tag börjar jag också lägga märke till vilka tekniker AR använder för att föra fram sitt budskap. Jag tänkte att jag skulle försöka lista dem.
1. upprepning - droppen som urholkar stenen. Boken är tjock. Storyn räcker egentligen bara till en fjärdedel så många sidor. Resten är långa monologer där huvudpersonerna klankar ned på samhället. AR nöter helt enkelt in sitt budskap.
2. dikotomisering. I ARs skildring är det allt eller inget. Antingen en fri marknadsekonomi (som för övrigt tycks vara centrerad kring stora industrimagneter, inte kring små entreprenörer) eller en civilisation i förfall. Att Atlantis-anhängarna aktivt går in och förstör ett samhälle räknas dem inte till last. Lite grann efter parollen är ni inte med mig är ni mot mig läggs boken upp.
3. tendensiösa skildringar. Det går sällan att ta fel på hur AR vill att vi ska uppfatta en person eller en händelse. Och det måste vara bekvämt att leva i en värld där det efter människors ansiktsuttryck, röst och sätt att röra sig, lätt kan avgöra vilken sorts människa det är. Om man någonsin skulle hamna i ARs Amerika ska man vara mycket försiktig med människor med hängande underläpp och gnällig röst. (Se även mitt inlägg om detta.) Detta är samma trick jag uppmärksammat i samband med min läsning av Mary, Lou.
4. känslo-pjuck. En viktig grundsats är att människan ska styras av sitt intellekt, inte av sina känslor. Framförallt i början av boken skildras våra huvudpersoners ansikten som "orörliga". Och, läs citatet nedan, vem tror att AR här försöker vädja till vårt intellekt? Nej, värre banal smörja får man leta efter:
"Någonstans, tänkte han, fanns pojkens mor som hade darrat av beskyddande ömhet över hans första vacklande steg när hon lärde honom gå, som hade mätt upp barnmedicin åt honom med en juvelerares minutiösa noggrannhet, som slaviskt följt vetenskapens senaste ord om hans diet och hygien, skyddat hans späda kropp mot baciller - och sedan sänt honom att förvandlas till en plågad neurotiker av de människor som lärt honom att han inte hade något intellekt och aldrig fick försöka tänka" (sidan 1035)
AR låter inte oss som läsare ta ställning till vad vi tycker. För säkerhets skull skriver hon oss det på näsan.
5. raljerande allsmäktighet. AR utnyttjar sin ställning som allsmäktig berättare för att låta historien fortlöpa på det sätt som främjar hennes egna intressen. Exempelvis när hungersnöd hotar i USA, och skörden blivit rekordstor i Minnesota, låter hon politikerna av vänskapsskäl dirigera om alla godsvagnar till Louisiana där "morsan" Chalmers låtit odla sojabönor - vilket hon anser vara mer näringsrikt. Summan av kardemumman är att skörden i Minnesota ruttnar bort. Och att sojabönorna skördas för tidigt och möglar bort. Ingenting politikerna gör slår väl ut. AR lägger historien - och karaktärerna - till rätta.
litet försök till analys
Den här distopin utgavs på femtiotalet. Det innebär att den kom två decennier efter a brave new world, ett decennium efter 1984 och ett par år efter Farenheit 451. De tre ovanstående liknar varandra i kritiken av ett totaltitärt samhälle där blandannat yttrandefriheten är kringskuren. Alla tre kan jag se som en reaktion - och rädsla för - kommunismen. Även och världen skälvde är en reaktion mot kommunismen, men AR har inte valt det totaltitära samhället som utgångspunkt. Utgångspunkten är istället äganderätten och inskränkningarna i denna. Med detta som fokuspunkt formar hon sin dystopi, och, vilket avslöjas på bokens sista hundra sidor, påverkar detta även exempelvis politiken och byråkratin med blandannat en omfattande nepotism.
AR skildrar ett stort tekniskt system och hur, när ett del av systemet faller sönder, detta gör även andra delar av systemet instabilt. För att pumpa olja behöver man järnväg. För att köra tåg behöver man stål. För att göra stål behöver man järnmalm. För att kunna flytta järnmalm behöver man båtar och tåg. Det säger sig självt att stora tekniska system (framförallt kontinentala system) är sårbara. Allteftersom de stora tekniska systemen faller samman, med Atlantis-anhängarnas hjälp, blir politikerna alltmer aktiva och genomdriver direktiv som, genom ARs trick raljernande allsmäktighet, leder till att systemet faller sönder allt snabbare. Genom boken försökte jag sätta fingret på exakt vilken sorts individer AR tycker är överlägsna (AR är inte bara individualist, hon är även, i allra högsta grad elitist). Samma egenskaper hos olika individer lägger hon olika värderingar i (med hjälp av tricket Tendensiösa skildringar. Vad sägs om detta citat:
"Vi har gott om plats. Vi ger er lift - om ni betalar - om ni vill komma härifrån." Det var en gänglig nervös man med slappa gester och oförskämd röst, som såg ut som en tredje klassens auktionsutropare (sid 1212)
Detta sätt att resonera på ses annars som vällovligt. Men inte när det kommer från föraren av en prärievagn. En del av ARs budskap är att om man tar bort företagsbyggarna=intellektet från ett land kommer det att fallera. Men det som kännetecknar ett stort tekniskt system - eller i ett politiskt system - är att vi behöver varandra och att vi kompletterar varandra. I ARs värld är det folket=plundrarna som behöver företagsbyggarna. Företagsbyggarna behöver inte någon. Det sägs till och med rakt ut någonstans. Men vem ska bryta järnmalmen? Klippa biljetterna? Sitta i kassan? Vem skapar mervärde i ett stort tekniskt system?
AR gör det lätt för sig. Ännu lättare gör hon för sig när hon utesluter barn ur dystopin. I slutet tar hon upp det litet. Men inga av våra huvudpersoner har barn. Det finns heller inga incitament att skaffa barn i hennes värld. Och eftersom boken är skriven på femtiotalet får kvinnor välja mellan att skaffa barn eller att skaffa karriär. I en värld där det är omoraliskt att vara altruistisk och tänka på någon annan, vem skaffar barn eller fru?
En annan grupp - förutom föräldrarna - som jag inte riktigt får att passa in i girighetens utopi - är konstnärerna. En symfonikompositör tillhör de centrala personerna. Men hur försörjer han sig? Hur försörjer sig filosoferna?
En sista sak vill jag ta upp. AR låter sin dystopi drivas mot sin undergång. Det går inte att förändra under rådande samhällsordning (reform) utan man måste störta samhället för att kunna bygga upp på nytt (revolution). Ett (sista) citat får illustrera:
något av de närmaste århundradena, sade Danneskjöld, och vände sig mot dem ett ögonblick, kommer alla de här råskinnen, enskilda eller offentliga, som tror att de kan styra dem, som är bättre än de själva med våld, att dra lärdom av vad som händernär brutalt våld stötersamman med intellekt och våld
Liknande tankegångar kan vi känna igen in marxismens tilltro till nödvändigheten av en revolution. Detta är ett destruktivt sätt att lösa en situation - att göra allt hundra resor värre. De sista tvåhundra sidorna funderade jag över hur sjutton man skulle bära sig åt för att få ett sådant land att fungera, att återuppbyggas. Det finns ingen tilltro. Allt är slaget i spillror. Och se det som en förutsättning för att kunna göra samhället bättre? Jag blir rädd för ARs demokratisyn.
Men det här är kanske att ta boken för mycket på allvar. Tack alla ni som orkat läsa hela vägen hit!
Ett axplock tendensiösa skildringar
Jag har precis avslutat och världen skälvde. Recension kommer snart, men innan dess, ett axplock av tendensiösa skildringar.
Det går sällan att ta fel på hur AR vill att vi ska uppfatta en person eller en händelse. Och det måste vara bekvämt att leva i en värld där det efter människors ansiktsuttryck, röst och sätt att röra sig, lätt kan avgöra vilken sorts människa det är. Läs följande tio beskrivningar, hämtade från boken, och försök avgöra om detta är moraliska eller omoraliska karaktärer!
1. hon steg in och drog igen dörren efter sig med en vårdlös, befallande gest, en ägarens gest (sid 322)
2. hennes röst påminde om ett skrämt, bortskämt barns (sid 487)
3. han betraktade henne med intensiv uppmärksamhet (sid 487)
4. ögonen hade en antydan till vidskeplig vördnad (857)
5. hon avslöjade inga känslor, men hennes röst hade den koncentrerade intensiteten i en bön (sid 540)
6. vid slutet av plattformen stod en blek, fetlagd man som sade till en gråtande kvinna: så har det alltid varit här i världen. de fattiga kommer aldrig att få en chans förrän de rika är utrotade (sid 547)
7. så sött av dig Jim, sa hon lent (sid 549)
8. ursinnig av misstrogen besvikelse spanade hon frenetiskt efter den ensamma kvinna han kunde ha lämnat bakom sig (sid 553)
9. utan andra känslor än tom förundran lade han märke till något han tidigare hade skymtat och nu såg i hela dess motbjudande ömklighet: en bön om barmhärtighet framförd i fräsande hätskhet, som ett hot och en fodran (sid 556)
10. hans röst var gäll av ursinne och ihålig av skräck (sid 559)
Det går sällan att ta fel på hur AR vill att vi ska uppfatta en person eller en händelse. Och det måste vara bekvämt att leva i en värld där det efter människors ansiktsuttryck, röst och sätt att röra sig, lätt kan avgöra vilken sorts människa det är. Läs följande tio beskrivningar, hämtade från boken, och försök avgöra om detta är moraliska eller omoraliska karaktärer!
1. hon steg in och drog igen dörren efter sig med en vårdlös, befallande gest, en ägarens gest (sid 322)
2. hennes röst påminde om ett skrämt, bortskämt barns (sid 487)
3. han betraktade henne med intensiv uppmärksamhet (sid 487)
4. ögonen hade en antydan till vidskeplig vördnad (857)
5. hon avslöjade inga känslor, men hennes röst hade den koncentrerade intensiteten i en bön (sid 540)
6. vid slutet av plattformen stod en blek, fetlagd man som sade till en gråtande kvinna: så har det alltid varit här i världen. de fattiga kommer aldrig att få en chans förrän de rika är utrotade (sid 547)
7. så sött av dig Jim, sa hon lent (sid 549)
8. ursinnig av misstrogen besvikelse spanade hon frenetiskt efter den ensamma kvinna han kunde ha lämnat bakom sig (sid 553)
9. utan andra känslor än tom förundran lade han märke till något han tidigare hade skymtat och nu såg i hela dess motbjudande ömklighet: en bön om barmhärtighet framförd i fräsande hätskhet, som ett hot och en fodran (sid 556)
10. hans röst var gäll av ursinne och ihålig av skräck (sid 559)
Dagens i-landsproblem
Hur är det möjligt att det tar 35 minuter för mig att boka en resa Göteborg-Jörn och en Jörn-Linköping på www.sj.se? Jag tycker jag är tämligen dator-litterat. Helt otroligt. (Och nej, deras telefonnummer var tillfälligt ur funktion) Nu håller jag tummarna för att jag får det jag beställer så inget blev fel någonstans...
Kroppens sällsamma liv efter döden
Kroppens sällsamma liv efter döden. Likets kulturhistoria
Mary Roach
Den här boken behandlar just det vi inte gärna pratar om - liket, kroppen, det som blir kvar (ett tag) när livet upphört. Först och främst vill jag skriva en påminnelse till mitt framtida jag - jag ska aldrig, aldrig låta mig intervjuas av MR. Det här är en människa som kan ställa vilken fråga som helst, och som är beredd att skriva ungefär vad som helst. När jag läser boken har jag ingen känsla av att hon respekterar off the record som princip. Dessutom verkar hon vara en mycket morbid människa.
MR har skrivit en rad kapitel som på ett eller annat sätt handlar om vad som händer kroppen efter döden. Tyngdpunkten ligger på det nyttiga liket, liket i vetenskapens tjänst. Eller i plastkirurgins. Hon skriver med en amerikansk galghumor som gör att det sällan känns riktigt jobbigt att läsa - hon tar udden av det med sina formuleringar och med sitt eget äckel. Nu vet jag till exempel att ett avhugget huvud upplevs som ungefär lika stort som en grillad kyckling om den ligger i en långpanna. Hon är mycket påläst, och har rakt igenom boken också en dialog med läsaren via fotnoter. Tyvärr märker man som läsare inte mycket av hennes efterforskningar - hon mer viftar med dem, som för att visa oss att hon är påläst. Och när hon kommer till ett område som jag råkar veta en del om, nämligen Sverige, skakar jag ibland på huvudet över hennes missuppfattningar och snabba genvägar. Visste ni exemeplvis att man i Sverige måste dela grav? Nej, inte jag heller. Eller att vi (forfarande) har en statskyrka?
MR tar med oss till ställen vi annars inte har tillgång till. Genom MRs ögon har jag besökt the body farm, jag vet hur man balsamerar en kropp, hur och varför man använder lik vid krocktester. Jag har också fått en bättre inblick än jag egentligen behöver i vad som händer (=vad man dör av) i flygplanskrascher.
Boken har också hjälpt mig att fundera på egna val. Att dö verkar, hur man än ser på saken, vara en geggig, illaluktande process. Nu vet jag vad jag önskar ska hända med mitt lik.
Mary Roach
Den här boken behandlar just det vi inte gärna pratar om - liket, kroppen, det som blir kvar (ett tag) när livet upphört. Först och främst vill jag skriva en påminnelse till mitt framtida jag - jag ska aldrig, aldrig låta mig intervjuas av MR. Det här är en människa som kan ställa vilken fråga som helst, och som är beredd att skriva ungefär vad som helst. När jag läser boken har jag ingen känsla av att hon respekterar off the record som princip. Dessutom verkar hon vara en mycket morbid människa.
MR har skrivit en rad kapitel som på ett eller annat sätt handlar om vad som händer kroppen efter döden. Tyngdpunkten ligger på det nyttiga liket, liket i vetenskapens tjänst. Eller i plastkirurgins. Hon skriver med en amerikansk galghumor som gör att det sällan känns riktigt jobbigt att läsa - hon tar udden av det med sina formuleringar och med sitt eget äckel. Nu vet jag till exempel att ett avhugget huvud upplevs som ungefär lika stort som en grillad kyckling om den ligger i en långpanna. Hon är mycket påläst, och har rakt igenom boken också en dialog med läsaren via fotnoter. Tyvärr märker man som läsare inte mycket av hennes efterforskningar - hon mer viftar med dem, som för att visa oss att hon är påläst. Och när hon kommer till ett område som jag råkar veta en del om, nämligen Sverige, skakar jag ibland på huvudet över hennes missuppfattningar och snabba genvägar. Visste ni exemeplvis att man i Sverige måste dela grav? Nej, inte jag heller. Eller att vi (forfarande) har en statskyrka?
MR tar med oss till ställen vi annars inte har tillgång till. Genom MRs ögon har jag besökt the body farm, jag vet hur man balsamerar en kropp, hur och varför man använder lik vid krocktester. Jag har också fått en bättre inblick än jag egentligen behöver i vad som händer (=vad man dör av) i flygplanskrascher.
Boken har också hjälpt mig att fundera på egna val. Att dö verkar, hur man än ser på saken, vara en geggig, illaluktande process. Nu vet jag vad jag önskar ska hända med mitt lik.
Rand börjar bli lång-rand-ig
Nu har jag läst dryga 800 sidor i och världen skälvde. Och vet ni vad, den börjar inte bara bli långrandig (kunde ingen modig människa sagt till henne att förkorta några försvarstal?) utan känns även gnällig och inte så lite extrem. ARs människosyn är skrämmande, men nog sagt om det för tillfället. Jag återkommer med en recension om en fyrahundra sidor så där. En tämligen talande beskrivning av hur jag för tillfället upplever boken är att säga att en annan av mina slalom-böcker är så mycket lättsammare och trevligare: nämligen Mary Roachs kroppens sällsamma liv efter döden. Likets kulturhistoria.