hej lättja
Corinne Maier
Kejsaren är naken!
Det är intrycket CM vill ge om företagen i näringslivet. I vår tid är företaget, dess nomenklatur och dess organisation ett ideal. Tänk bara på omorgansationen i offentlig sektor! Tänk bara på nyligen recenserade boken "familjens projektledare säger upp sig". Det finns en underliggande idé om att eftersom företaget vill maximera sin vinst kommer det att vara effektivt. Detta är bilder CM slår sönder. Halvvägs genom boken är jag fortfarande häpen att någon kan, vågar, skriva så om vår heliga ko. Det faktum att jag just nu håller på att sätta de sista betygen i en kurs i industriell organisation gör det extra omstörtande - och läsvärt.
Ett annat axiom är att företaget har rätt att kräva engagemang av oss. Det är inte okej, i alla fall på något av de jobb jag haft, att säga att man jobbar för pengarna. Man ska vara tacksam över att få lov att arbeta just där. Det i sin tur leder vidare till en rad effekter - att jobb och fritid flyter ihop (hur många föreläsningar har jag inte översiktsplanerat halv fyra på natten?), att jobb och identitet flyter ihop (nu har jag äntligen lärt mig säga jag arbetar som... istället för jag är...), och i förlängningen till fenomen som honungsfällan och utbrändhet. Jobbet blir livet.
CM erbjuder en ögonöppnare, och tvärtom vad förlaget hävdar, tror jag inte att detta egentligen är en humoristisk bok. CM har ett budskap och hon använder sina redskap för att få fram det. Hon försöker driva en tes med hjälp av de böcker hon själv läst (får jag komma med en kvalificerad gissning om att CM har tagit åtminstone någon kurs i sociologi). En orsak till att jag drar slutsatsen att boken är skriven på allvar är just detta:
(a) hon driver en tes
(b) hon försöker underbygga den med de auktoriter hon känner till
Jag tycker inte att hon lyckas fullt ut med sin tes, men gillar boken ändå eftersom den får mig att tänka. Och tänka om. Mitt mantra "se till att arbeta för att leva, inte leva för att arbeta" har här växlats upp rejält. Sen är boken väldigt fransk. Och börjar bli gammal. CM skriver om dot-com krisen som något alldeles nytt. Och vissa förslag och tankar gör att det tycks som om den är skriven innan 9-11. Men framförallt är det att jag inte kan kontexten. Jag kan ingenting om fransk företagskultur (men lite kan jag i alla fall om fransk förvaltningskultur). Jag kan inget om den genre hon försöker förhålla sig till. Jag kan inte de samtidsreferenser hon presenterar. CM använder ibland språket lustfullt och jag misstänker att det inte är den lättaste bok översättaren har jobbat med. Men detta är en bok där det inte räcker med att hjälpa läsaren över det språkliga hindret - det kulturella återstår. Jag kommer på mig själv med att längta efter att någon skriver en motsvarande bok utifrån svensk företagskontext.
Jag gillar hennes tes, men skiljer det från hennes slutsats. Företaget är inte perfekt. Företaget är delvis löjligt, patetiskt. Men hennes budskap, att det därför är OK att vara lat, (att luras) är inte underbyggd i hennes argument. Kejsarens eventuella nakenhet ger oss inte rätt att skratta, men att se att även han är ofullkomlig.
Saffransköket
Saffransköket
Yasmin Crowther
Den här boken handlar inte om mat, trots titeln. Och det är en riktigt bra bok som jag garanterat kommer att läsa om.
Den utspelar sig delvis i Iran, i bergstrakterna mot Afganistan, delvis i London. På så sätt ingår den i ett geografiskt lässammanhang för mig - jag har ju tidigare läst tätt intill dagarna, the kiterunner och a thousand splendid suns. Man beskriver ett område som jag inte kan mycket om och man gör det på ett inkännande sätt som inte i sig själv bidrar till att skapa ett avstånd, utan, tvärtom, hjälper mig som läsare att förstå.
Saffransköket är motsatsen till burlesk, motsatsen till en skröna. YC har ett fantastiskt språk och är lågmäld. Hon låter också huvudpersonerna vara lågmälda, de blir sällan arga. Det är så sällan man ser en bok som ser ut så här - som får sagt så mycket utan att skrika. Det ger mig möjlighet att tänka kring det som händer bakom, ställa andra frågor, som hur mycket får man påverka andra, har man ansvar och hur ser det ut, kan man bli kulturellt hel, innebär att man inte älskar att man inte bryr sig, inte tar hänsyn? Läs den!
Dagens spikulerande*
Varför skrivs det så få böcker om arbete?
Den här tanken slog rot i mig när jag läste "hej lättja". För många människor är jobbet centralt. Söndag är en tråkig dag i väntan på att få börja jobba på måndagen. Går det dåligt på jobbet är livet skit. Träffar man någon ny bekantskap får man bita sig i läppen för att inte genast fråga "vad jobbar du med då?". Det här kan man sätta etiketter på. Arbetsnarkomani är en passande term. Självklart är detta en karikatyr. Det finns gråzoner. Arbetet är inte detsamma som lönearbetet. Det är en livsstil, en identitet.
Detta är ingen spaning, och jag ska inte hävda att detta är ett nytt fenomen. Det som slog mig är att trots att arbetet har så mycket stor del av många människors liv, skildras det sällan i romanform. Det är klart att arbete nämns i böcker - oftast har författaren petat in något om huvudpersonernas arbetsliv för att göra deras karaktärer fylligare. Men den identitet som arbete skapar, eller vad som sker på arbetsplatsen, spelar sällan en central roll i böcker. Detta till skillnad från böcker som handlar om mamma-rollen, exempelvis.
Nu när jag skrivit det ska jag ta upp tre exempel på motsatsen:
lida. Ett tag kändes det som om Stephen King bara skrev om halvtokiga författare. Tänk på Lida,
djävulen bär prada - boken handlar mycket om hennes förhållande till jobbet
detta är inte jag - och andra böcker - men detta handar mer om vad som händer när arbetet inte längre funkar... Andra böcker i samma genre är tex diagnos duktig.
Agnesilund föreslår små citroner gula, och polisromaner och jag inser att min tanke inte är helt utan luckor. Jag får tänka vidare lite... böcker som handlar om förhållandet till jobbet, inte bara utspelar sig på jobbet. Som i bilden i det här inlägget.
* va, kan hon inte stava till spekulerande? Tänk för att jag kan det! Jag tänker på farbror Nilsson i Madicken, och han spickulerar.
Dagens fråga
Varför skrivs det så få romaner om arbete?
(Bilden är hämtad från den site jag helst skulle vilja se som bloggbok, den nu sorgligt insomnade (?) therapeutic pictionary)
Babylons gator
Carina Burman
Den här boken var en oväntad godbit! Jag hade sedan länge ignorerat CB eftersom jag blandat ihop henne med Carina Rydberg. Nu vet jag bättre.
Babylons gator är en historisk roman som är gediget situerad i 1851 års London. Den kända författarinnan Euthanasia Bondeson (jag blir, efter CBs efterord, nyfiken på om är fiktiv eller inte?) reser tillsammans med sin sällskapsdam Agnes till London, blandannat för att besöka världsutställningen. Euthanasia Bondeson skriver på sin nya roman men blir snart indragen i en serie mord och försvinnanden med kopplingar till såväl Londons slum som gyllende salonger.
Detta är en deckare, och säkerligen är den läsvärd som deckare. Men bokens riktiga förtjänster ligger på andra plan. CB har en förmåga att genom sitt språk få oss att känna som om boken verkligen var skriven i mitten på artonhundratalet. Hon använder ord och begrepp som jag upplever som tidstypiska. Hon har lagt ner mycket möda på att få detaljer rätt - beskriver klädesplagg och seder jag inte haft en aning om. Jag upplever när jag läser henne att jag får tillgång till artonhundratalets London och flera personer vi träffar och hon nämner är historiska personer, såsom exempelvis Dickens och systrarna från Yorkshire. Jag inser att boken utspelar sig lite för tidigt för att peta in en fiktiv Sherlock Holmes, men han skulle gjort sig förträffligt i sällskapet.
Är du intresserad av Londondimma som är tjock nog att skära med kniv, skökor och mollyhouses är det här en bok du bara inte ska missa!
familjens projektledare säger upp sig
Gunilla Bergensten
Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka. Både och, med andra ord. Detta är en personlig dagbok från hemmaperspektiv som speglar GBs slit med att få hemmet och vardagspusslet att fungera. Det är mycket tjat och irritation på maken. Ändå lyckas hon inte ändra något - när boken slutar står hon och stampar på ungefär samma ställe som när boken börjar.
Det här skulle lätt kunna bli ett mycket privat inlägg. Boken speglar och föder i mig irritation när jag känner igen mig. Men jag ska inte bli privat här, utan försöka höja tankarna kring boken.
Det absolut bästa med boken är att mynta uttrycket familjens projektledare. Jag tror att jag läst en krönika av Linda Skugge en gång där hon kallade samma funktion för familjens flygledare. Oavsett om man väljer den första benämningen eller den andra, pekar det på något så otroligt viktigt - även på hemmaplan behövs det en projektledare som initierar projekt, ser till att de blir genomförda - "Projektledaren är den ansvarige, som knyter samman allt och ser till att deadline hålls." För mig är det en aha-upplevelse att få ett begrepp på detta. Familjens projektledare är den som ser till att det finns vantar när det börjar bli kallt, ser till att bjuda och bjuda igen, fixar presenter och skicka kort, se till att saker blir avslutade. Genom att skilja på projektledarrollen och genomförandet kan man också göra poängen att även om jämställdheten har gått framåt - närmare lika arbetsfördelning - innebär det inte att man delar lika på projektledarfunktionen. Och den tar tid och energi.
GBs man tar inte projektledarfunktionen alls. Han kan se att det behövs hostmedicin hemma, men om inte GB säger åt honom att köpa hostmedicin gör han inte det. Han säger att mäns hjärnor ser annorlunda ut - att män är gjorda för att ha den stora överblicken och kvinnor har koll kring elden. Och andra liknande klyschor. Och GB slåss mot sin tendens att tjata (men hur gör man annars), att curla sin man och sitt behov av att ha snyggt omkring sig. Att inte behöva skämmas.
Det stora problemet jag har med boken är att hon pratar om män och kvinnor som två kategorier och hon gör det utifrån sitt (och sina väninnors) perspektiv. Kvinnor är på ett visst sätt. Män är på ett annat sätt. I förlängningen innebär detta att en kvinna som inte tar på sig projektledarrollen inte är en riktig kvinna. Och det blir ju riktigt svårt, eller hur? Som det här enkla, som man ser då och då i undersökningar och webenkäter, att män sitter kvar när det ska dukas av och kvinnor reser sig. Ergo, en riktig kvinna hjälper till.
Bokens titel är felvisande. Familjens projektledare säger inte upp sig. Hon tänker och funderar kring detta genom hela boken. När boken är färdigläst har läsaren fått en möjlighet att identifiera sig, men läsaren har inte fått hjälp att säga upp sig eller hitta andra strategier.
Hur jag bygger upp min boksamling
Jag får väl erkänna att jag hör både till gruppen som försöker begränsa sitt bokinnehav och som köper väldigt mycket böcker. Under det senaste året har jag börjat fundera på vad jag vill äga. Det är en lång process, och än är jag inte klar.
För den som är nyfiken på hur min boksamling ser ut finns bilder i det här inlägget. Jag säger min, men egentligen är det väl VÅR bokhylla. Men eftersom min man inte är intresserad av böcker är det nästan bara mina böcker där. Jag tycker absolut inte att hans böcker stör. Snarare ser jag det som utmaningar, att läsa de böckerna också.
Det korta svaret på hur jag bygger upp min boksamling är: jag köper böcker jag vill läsa. Jag gillar pocketar - det är de jag köper och det är de jag har i bokhyllan. En rad av mina lite äldre böcker - de som är äldre än sex år - har rispor och revor. Det beror på att vår leguan bodde bakom böckerna i bokhyllan och använde böckerna som klättervägg. Jag ler alltid lite när jag ser de skamfilade böckerna - nu har de lite karaktär och jag kan knyta en annan typ av minnen till dem.
För mig, just nu, funkar inte bibliotek. Jag har inget i närheten och varje gång jag faktiskt lyckas låna böcker slutar det med at jag nojjar över att jag är/kommer att bli försenad med att lämna tillbaka dem. I en annan fas av livet, då ska jag bli kompis med biblioteket.
De böcker jag köper hamnar sedan, lästa eller olästa, i min bokhylla. Det som har hänt det sista året är att jag har börjat köpa upp gamla favoriter, mer strukturerat vad gäller vissa serier av böcker. Framförallt är det barn och ungdomsböcker jag samlar nu, dels av nostalgiskäl - att läsa om en älskad barn eller ungdomsbok är en stor upplevelse - dels för att min son och knodden i magen såsmånigom ska ha tillgång till böcker som (jag tycker) är bra.
Jag har till och med haft två utrensningar av böcker. Tankar på att ha det återkommande har faktiskt förekommit, men så länge det går att få in fler böcker i bokhyllan tror jag det kommer att stanna vid en idé.
Spöket-böcker
Spöket ser i syne
Spöket får spader
Spöket blir varulv
Spöket får guldfeber
Spöket som jätteråtta
Spöket gräver ner sig
Thea Oljelund
Gissa vad jag ägnat lästiden åt de senaste dagarna? Efter en period av håglöst läsande, där inget riktigt lyckats engagera mig, bestämde jag mig för att ta till en metod som fungerar - läsa lättläst litteratur! En tur ner i bokhyllan och en näve wahlströmsböcker med mig upp och sen har jag på bästa bokslukarmanér plöjt dem.
På (fiktiva) Losjö slott, mellan Grängesberg och Ludvika, finns förutom greven och grevinnan och nattvakten August, också spöket Glufs, död 1681. Inne i grängesberg bor de tre kompisarna Peter (vars morfar är pensionerad polis och nattvakten på Losjö), Björn och Sigge (vars vänsterknä sviktar när han är rädd). Saken är den att de enda som vet att Glufs existerar är Peter, Björn och Sigge. Och tillsammans kan de locka Arvo (killen från framtiden) till Losjö när det behövs.
När jag första gången kom till Ludvika hade jag högt ställda förväntningar. Jag har ju som tonåring traskat omkring i timmar i trakterna kring Grängesberg och Ludvika, varit på polishuset många gånger, varit på Tempo, åkt viadukten över till ASEA, trillat i gruvhål, tagit in på hotell Esplanad. Ludvika har fortfarande ett mytiskt skimmer över sig. Det beror på att TO är bra på att beskriva miljöer. Jag kan önska att fler böcker var så gediget geografiska förankrade!
Jag har sträckläst spöket-böckerna. De flesta böcker i serier, framförallt den här typen av ungdomsserier, håller inte för det. Men spöketböckerna gör det. TO har beskrivningar hon upprepar i varje bok (att Peters morfar sover i Paradsängen istället för att vakta slottet, att Glufs spökar för att han ännu inte är välkommen till sina fäder förrän han gjort ett stordåd, att Peters morfar var hypokondrisk innan han fick nattväktarjobbet, att Arvo kommer från år 4000 etc etc) och ibland kan man ana scheman som är gemensamma för flera böcker...
- att en av kompisarna är bortrest och man lånar in en annan istället, vllket skapar mer dynamik kring Glufs och gör det naturligare att återberätta en del saker om slottet, Glufs och Arvo,
- att gäster som kommer med nya upptäckter kring slottet och blir inkvarterade i själva verket är skurkar
...men eftersom inte schemat går igenom i varje bok är inte böckerna förutsägbara i minsta detalj.
En annan sak som är kul och tankeväckande är att Arvo, killen från framtiden, tar med sig ny teknik som killarna kan dra nytta av. Tänk bara på resenären! En "duschkabin" med vars hjälp man kan resa i rummet och tiden. Tänk bara, hur skulle en civilisation se ut helt utan geografiska restriktioner! Tänk ett par steg längre, och det blir inte självklart en positiv upplevelse.
P.S. Jag har påbörjat en samling av de sjutton spöket-böckerna. Har du någon som jag inte äger liggande köper jag dem gärna av dig så länge priset är hemult!
Farliga böcker
Jag tänker på alla listor jag har läst över stora, inflytelserika böcker. Eller, för den delen, helt opretentiöst, för att ge en känga åt en nyutkommen bok, böcker man ska ha läst. Det här med listor är dubbelt. Jag har ju själv en hel kategori bara för listor.
En förutsättning för den här listan är ju att det finns något sådant som stora böcker, implicit viktiga för civilisationens utveckling. Och det förutsätter i sin tur ett antal saker:
a) att böcker faktiskt har en påverkan på samhället
b) att dessa böcker haft ett positivt inflytande på civilisationen
c) att det går att avgöra vilka böcker som haft en påverkan / att det finns någon sorts samstämmighet om vilka böcker som är viktiga och som varit positiva för samhällsutvecklingen.
De senaste dagarna har jag funderat en del över detta.
Jag har funderat på om böcker påverkar i sig själv eller om det är på det sätt man talar om böcker som blir viktigt. Bibeln, till exempel, är ju en viktig bok - eller är det främst sättet vi använder bibeln på? Och mein kampf - Hitler lär själv ha avrått folk från att läsa den, och visst har andra kanaler varit viktigare för att sprida Hitlers idéer?
Som student i Uppsala hörde jag ett föredrag om vådan av att försöka publicera mein kampf. Förläggaren var inte nazist, utan han ville sprida boken för att människor själva ska kunna skapa sig en uppfattning. Hans syn där ligger nära min egen uppfattning. Tänder man lampan försvinner spöket. Alla förbud skapar nyfikenhet och kraft åt det förbjudna.* Utifrån detta synsätt, denna tilltro till människans förnuft och rätt att skapa sig en egen uppfattning, blir det svårt att tro på farliga böcker. Och lätt att ta avstånd från idéer om att förbjuda eller bränna böcker.
Det andra problemet med att lista farliga böcker är att det oundvikligen kommer att innebära att man måste ha en norm om vad som är rätt eller fel, vad som skadar ett samhälle och vad som bygger upp det. Boken "10 Books That Screwed Up the World: And 5 Others That Didn't Help" är starkt normativ på kristen grund och värdekonservativ. (Personligen är jag också skeptisk mot författare som väljer att höja sin trovärdighet genom att skriva ut PhD efter sitt namn på bokens omslag.)Författarens värderingar kan tydligt utläsas av hans bokval och motiveringar. När jag har funderat på detta har jag lekt med tankar på vad olika grupper av människor skulle föredra för några böcker på sina listor. En grupp fundamentala muslimer skulle nog lägga dit satansverserna. Anti-kapitalister skulle nog lägga dit och världen skälvde eller vägen till träldom. Kanske bokälskare skulle lägga dit madame Bovary? Vad skulle hamna högt på en feminists lista? Eller en porr-motståndare? Eller en...
Nå, vilka böcker är det då Benjamin Wiker väljer att lista? Några titlar har jag gogglat efter den svenska titeln, men inte alla. Jag kommer också på mig med att fantisera om vad de skulle prata om ifall de var samlade kring samma bord. Vem skulle dominera? Vilka samtalsämnen? Skulle de (fortsett från språk) kunna förstå varandra? Ha något gemensamt? Skulle de utveckla sina tankar eller rentav förkasta dem? Efter ett tag börjar jag också grubbla på dem som människor. Vem skulle jag kunna tänka mig som sällskap på en öde ö? Vem absolut inte?
1) Marx & Engels - det kommunistiska manifestet
2) John Stuart Mill - utilitarism
3) Charles Darwin - Människans härledning och könsurvalet
4) Friedrich Nietzsche- Beyond Good and Evil
5) Vladmir Illich Lenin - State and Revolution
6) Margaret Sanger - The Pivot of Civilization
7) Adolf Hitler - Mein Kampf
8) Sigmund Freud - The Future of an Illusion
9) Margaret Mead - Coming of Age in Samoa
10) Alfred Kinsey - Sexual Behaviour in the Human Male
Bubblare
1) Nicolo Machiavelli - Fursten
2) Rene Descartes - Avhandling om metoden
3) Thomas Hobbes - Levithan
4) Jean-Jacques Rousseau - Discourse on the Origin and Foundations of Inequality Between Men by
5) Betty Friedan - The Feminine Mystique
Ps. Listan i sin helhet hittade jag här.
* Detta innebär inte att jag tycker att pirate bay gjorde rätt som hjälpte till att göra lätt-tillgängligt förundersökningen. Men jag tror på att det ska vara offentligt, just därför att det då blir avmystifierat.
Som man bäddar
Torsten Birgersson
Det syns att den här boken har hängt med ett tag. Hundörad är bara början - vikt och skrynklig, lägger man boken på ett bord ser den ut som en halvöppen solfjäder. Det här har varit min badkarsbok länge, länge.
TB har, enligt baksidestexten, skrivit kåserier under en längre period. Här är en samling av hans kåserier. Han har ett roligt tema - han tittar på ordspråk och talessätt tematiskt i jämförande perspektiv. Det här tycker jag är så kul. När jag bodde i Italien köpte jag en bok som förklarade talessätt och ordspråk. En del ordspråk och talessätt hade jag otroligt roligt åt. Hur kommer det sig att en italienare som bygger luftslott ägnar sig åt slottsbygge i Spanien? Eller att han eller hon köper katten, och inte grisen, i säcken? Jag tyckte som sagt var att det här var roliga frågor. Och alla kåserier i TBs bok handlar om detta, uppstrukturerat i övergripande områden och tematiska kåserier.
Jag borde gilla det här. Och hade det här varit vecko-visa kåserier i en tidning jag gärna läser, hade jag tyckt det var jättekul. Men redan efter ett tiotal kåserier i den här boken kan jag kåseriets uppbyggnad och vilka komiska poänger TB gör. Nu blir jag bara övermätt.
bokbloggar 2.6
Som vanligt markerar jag mina favoriter med (*). Saknar du någon blogg vill jag gärna veta det så jag kan uppdatera! Jag uppdaterar listan kontinuerligt och nyupptäckta bloggar markerar jag också (NY).
Jag har undvikit kommersiella bloggar, bokhandlar och utländska bloggar. Vissa bioblioteksbloggar som jag fastnat för finns med.
Jag vill slå ett slag för söktjänsten Boksök!
A
Alee's bokblogg
Alwidas grymma boktips
Amoroso
Angos bok och filmblogg
Annas och Hampus bokblogg
* Annas bokhylla
Annbookworm
Annikas litteraturblogg
Arianrhod (Maria)
Arinas bibliotek
Avantgardet
B
Babbelfisken (bibliotek - om barnböcker)
Barbabloggen (Håbo bibliotek)
Barnboksbloggen Carola
Barnböcker och spel (Ango)
bibliobuster (Anna-Stina)
bokar
* Bokbabbel (Magix)
Bokbloggen (Tobias, Peter, Magnus)
bok&film
bokfreak
Bokblomma
bokbubbla
Bokhora Trots namnet...
bokgalleriet
bokgrottan (Mim)
bokinkastet
bokloggen (boktokar)
bokmala NY
bokmalen
bokmamman (Carola)
bokmania
Bokmoster även om tyska böcker
bokomaten
boksidan NY Harriet
bokskotten (Robin)
boksnoken
Boksoffan (Mathias)
boktimmen (Fia)
boktradition (Emma)
bokstollarna
Boksynt (Älmhults bibliotek)
* bokstavligt talat (AnnCharlott)
* boktoka
*boktokig (Eva)
bookhouse girl
bookpond (Anna-Lena)
*Bookreflections (Belgarion) mycket deckare
Böcker hos Cissi
Böckermedmera (Erika)
C
* Calliope
* Camillas boklåda
Camillas blogg
Caveat lector (Marianne)
D
Den döda zonen (Hieronymus)
Den sköna bloggen (Sandvikens folkbibliotek)
Detta har jag läst NY
* Doras bokprat - bibliotekarie
Du är vad du läser (Hans)
E
Elins ord NY
Emmas boktips
En annan sida (Petra)
* En bok om dagen (pysseltanten)
En boktoks tankar (Sara)
en full bokhylla är en rikedom
* Ett hem utan böcker (Martina)
Ex libris (Cia)
F
Flaskposten mest för barn
Frids bokrecensioner
Fröken Nina
G
*Gemen och verserad (Pi)
Gröna rummet
Gunnars deckare
H
* Hermia says
Hyllan NY (Lotta)
J
jag är jag
K
Kamilla och Helene om böcker
Karnas barnlitteraturblogg
Katafonteolog
Kerstins krumelurer (Kerstin)
* Kitty Drew (om Kitty-böckerna)
* Klaras text
konsonantmylla (Mathias & Ika)
Krabba (Linda)
L
la bibliofille
Lazy's library
Litteraturum
litterent NY
Lottas bokblogg
* Lyrans noblesser
läsa bör man
Läsdagboken
* läser och funderar Ylva
Lästa böcker
M
Marikas bokdagbok
min bokhylla (Malwa)
mina böcker
Moussa
N
Nittonde stolen
O
Olofströms biblioteks bokblogg
*Ooofbok (Ann-Sofie)
Ord och inga visor (Jessica)
P
Paulas bokblogg NY
Peters bokblogg
pocketbloggen (Karin)
pocketpocketpocket (Mårten)
R
Rapport från en luttrad bibliotekarie
* Rubus Libri
S
* Sagas bibliotek
Signe
*Spectatia
Subjektiva Olivia
T
* Tekoppen
Textappeal
the poor player (Camilla) tvåspråkig
*Theresans
Therese bokblogg
Tinas läslust
Tiny feist NY
Tolkat: böcker (Markus)
U
*Utflykter i bokskogen (Jenny)
W
World of Malin
We tell our selves stories...
the water's lovely
Ruth Rendall
Jag gillar RR. Framförallt när hon skriver som RR och inte som Barbara Vineland. De böcker hon skriver om Wexford finner jag ointressanta. Därför har jag sparat på den här boken, för att ha upplevelsen kvar. Men jag är besviken.
Boken utspelar sig kring två systrar, Isley & Heather. Isley tror sig veta att Heather som tolvåring dödade deras styvfar. Vetskapen har gjort Ismay överbeskyddande och mamman Beatrix schizofren. Nu delar Ismay, Heather, Beatrix och Beatrix syster Pamela på ett hus som är omgjort till två separata lägenheter. Ismay är tillsammans med Andrew, som tycker mycket illa om Ismays familj. När Heather träffar Edmund som bor hemma med sin självcentrerade hypokondriske mor Irene, som Irene vill gifta bort med lyckosökerskan Marion, som har det trassligt med sin knarkade hemlöse bror Fowley, kan problemen börja.
RR är otroligt produktiv. Här tycker jag det märks att boken är snabbt skriven. Beatrix schizofreni känner vi igen från the minatour. Uppbyggnaden av romanen känns igen. Karaktärerna känns lite för renodlade, tillspetsade, för att kännas riktigt trovärdiga. Det innebär till exempel att jag inte tycker att deras agerande heller känns riktigt trovärdigt. Andrew, till exempel, eller Pamelas pojkvän, är så hemska att jag itne förstår hur Pamela eller Ismay kan svälja det.
En tanke som slog mig när jag läste boken är vad huvudpersonerna skulle tänkt eller hur de skulle resonerat om man skulle satt boken brott och minne i händernas deras.
the memory makers daughter
Kim Edwards
jag har definitivt gett upp!
Nä. Det här är ingen bra bok. Jag köpte den på pcketshop i Göteborg där någon anställd hade satt upp en sån där lapp med en kort presonlig recension. Många oväntade boktips har jag fått på så vis, inte minst this book will save your life, som jag aldrig hade hittat annars, eller brev till samhället, men den här boken önksar jag att jag inte ödslat tid på.
För ett tag sen skrev jag ett inlägg om språk och handling där jag resonerar om vad som får mig att läsa ut en bok. Nu har jag blivit ganska duktig på att inte fortsätta läsa när jag tröttnat. jag känner mig inte längre skyldig att läsa ut en bok som inte ger mig något. Detta är inte detsamma som att säga att endast page-turners blir utlästa - jag kan hålla på länge och kämpa med en bok som jag bara läser fem-tio sidor per dag.
Den här boken hamnar i ruta (9). Språket är inte mycket att hänga i julgranen. Och handlingen - det händer ju ingenting! Storyn skulle ha kunnat vara bra. En man (läkare) och hans hustru väntar barn. Barnet föds en snökaos-natt och det visar sig vara inte ett barn, utan två - och det sist födda är en flicka med Downs syndrom. För att skona sin hustru säger mannen att flickan var dödfödd. Hans sjuksköterska tar hand om barnet. Frun får en förlossningsdepression.
Jag kämpade håglöst med boken - läste ett par sidor då och då, med förhoppningen att det skulle hända något snart. Det gjorde det inte. Då läste jag de två sista kapitlen. Och, surprise, surprise, det hände ingenting då heller. Nej, den här boken var inte värd min tid.
Blindheten
José Saramago
Nu har jag läst en ny bok på temat "tänk om": eller snarare på temat "vad händer om". Det rör sig om nobelpristagaren och portugisen José Saramago och hans bok Blindheten. Vad händer om en total epidemi av blindhet bryter ut? Hur påverkas den för givet tagna civilisationen?
Genom boken följer vi den enda icke-smittade, hustru till en ögonläkare. Ögonläkaren är en av de absolut först smittade och också den första att inse att det är en epidemi. De och många fler interneras på ett föredetta mentalsjukhus (snacka om metafor!) som vaktas av militära trupper. I stort sett är det den här lilla världen vi får följa, och den skildringen svarar på en annan fråga: vad händer när en skara människor utan förmåga att klara sig själva plötsligt tvingas till det? Den frågan har en annan nobelpristagare, William Golding, också lekt med, i den förträffliga flugornas herre.
JS har inga höga tankar om människan. Livet i mentalsjukhuset, som i och för sig kompliceras ytterligare av den sporadiska tillgången på mat och andra förnödenheter, är helvetiskt. Framförallt är det smutsigt och luktar illa. Man lyckas inte ens hjälpligt organisera sig för allas gemensamma bästa. Man lyckas inte enas om grundläggande regler - man försöker inte ens etablera sådana. Jo förresten, det tycks finnas en regel: man tar inte någon annans säng. Boken är så jobbig att läsa att jag bara läser fem sidor i taget och försöker hålla skildringen ifrån mig: "så här skulle det aldrig gå till i Sverige". Något måste jag värja mig med. För övrigt är det tveksamt om den här boken skulle klara min bokmärkning, trots att det bara är ett barn med som bara har två egenskaper.
En viktig fråga som skildringen väcker är om det är en realistisk skildring av mänskligt beteende som JS pessimistiskt gör. Här skulle man kunna jämföra med och världen skälvde eller the brief history of the dead. Och på ett något annat plan, hanteringen av odöda. Men JS skildring går så mycket djupare, blir så mycket äckligare. Vi vet så förtvivlat lite om vad som händer egentligen. Till och med av ett katastroffilmstema kan man skapa en berättelse som är jobbig, som vill säga oss något.
Jag blir nyfiken på själva blindheten. Det är sant att världen är uppbyggd kring seende. Genom boken förstår vi att det är ett dubbelt handikapp som dessa epidemiska blinda har drabbats av: det första är oerfarenheten av att vara blind. Den andra, och egentligen viktigare, är att blinda är beroende av seende. Då och då hör man om döva som anser att de är överlägsna hörande. Finns det en motsvarande inställning hos vissa blinda? Håller JS grundläggande premiss att de blinda inte kan lära sig att klara sig och därmed inte kan hålla liv i, eller återuppbygga en civilisation? Genom att ta bort något så (trots allt) alldagligt som ett sinne visar JS också vad skör vår civilisation är.
JS låter människorna på mentalsjukhuset tycka att namn är oväsentliga i och med att de blir blinda. Det finns inte ett personnamn i hela boken. Istället är det andra beskrivningar som får fungera som stående epitet: den först blinde, den först blindes fru, biltjuven, flickan med glasögonen, den estrabiske pojken. Jag ser att hans trick fyller en funktion - namn är kopplade till självrespekt, till civilisation. Genom att ta bort namnen tar han också bort lite av det som gör oss mänskliga. Däremot tror jag inte att det är realistiskt att man skulle välja att låta namn bli oväsentliga.
Även på en mer stilistisk nivå blir blindheten i sig tankeväckande. Hur skildrar man en miljö utan att använda synintryck? Här tycker jag inte JS är konsekvent (och det behöver han strängt taget inte vara heller - dels har han en lekfull allvetande berättare, dels har han tillgång till den enda seende kvinnan), men idén fascinerar mig - hur skulle jag skildra en dag i min egen tillvaro utan att alls beskriva synintryck?
Slutligen några ord om själva språket. JS meningar är långa. JS stycken är långa. Det är mycket ord och mycket lek med ord. Jag inser att en hel del går mig över huvudet. Jag inser också att jag, trots att jag inte läser så många sidor i taget, läser för snabbt. Jag kan se att hans berättare är intressant, det går säkert att utläsa mycket där. Men jag är inte intresserad! Jag blir efter ett tag irriterad på hans ordrikedom, på flödet av ord. Samtidigt märker jag nu när jag skriver att jag på mitt sätt börjar härma hans ordrikedom och förkärlek för inskjutna bisatser.
föräldrahjälpen
Liv Svirsky
Om jag skulle rekommendera tre handböcker till nyblivna föräldrar skulle det vara:
Barnläkarboken - En lättfattlig uppslagsbok från a till ö om barns sjukdomar - Stoppard & Ludvigsson
En mycket bra alfabetiskt uppbyggd uppslagsbok om (barn)sjukdomar som är lätt att slå i och lättöverskådlig. För mig är det här första steget när något är som det inte brukar med sonen. Steg nummer två är underbara sjukvårdsupplysningen. Enda nackdelen är att på samma uppslag kan finnas sjukdomar av mycket olika dignitet - typ förkylning och epelepsi.
Trotsboken. Alfvén & Hofsten
När jag inte förstår sonens beteende, eller när jag upplever att diskrepansen mellan mig som mamma och min idealbild av supermamman blir för stor slår jag upp aktuell trotsålder. När jag läst igenom brödtexten och föräldrarnas kommentarer kan jag ta itu med min situation med ett leende.
De här två böckerna har jag haft nära till hands i ett par års tid. Nu har en tredje bok sällat sig till denna skara: föräldrahjälpen.
När man ser titeln på den här boken kan man lätt bli lite trött. Ska man nu uppfostra barn med KBT också! KBT framställs ibland som en mirakelmetod för att geschwint och mirakulöst bota allt från ångest till fetma och sömn och panikångest. (jämför tidigare inlägg om boken PIllret!) Nu alltså också bråkiga barn.
Ovan för jag ett raljerande resonemang om boken - faktum är att boken är mycket bra. Den får mig att tänka efter hur människor fungerar och ger mig några enkla modeller och begrepp att tänka i. Med utgångspunkt i några inlärningspsykologiska resonemang utvecklar hon min förståelse. Bara detta att tänka efter - vilka konsekvenser får barnets beteende? Om konsekvenserna upplevs som positiva (jag får godis när jag tjatar) kommer detta sannolikt att leda till uprepat beteende (jag tjatar nästa gång) får det andra konsekvenser än om konsekvenserna upplevs som negativa. Också begreppspar som positiv och negativ förstärkning och positiv och negativ försvagning hjälper mig att förstå. Och skillnaden mellan kontinuerlig och intermittent förstärkning. Och detta är inte tillämpbart bara på barn...
Boken är lättläst - luftig layout, bra och logiskt strukturerad, en fantastisk innehållsförteckning. Alla borde ha den! Sen är den ju ingen ersättning för att tänka och jag märker att en del av råden som Malin Alfvén ger går stick i stäv med de råd LS ger. Sen förutsätter den strukturerade metod att arbeta med problem som LS lär ut att det finns ett problem - att man kan definiera ett riktigt Problem som man vill jobba med. Det jag letar efter är snarare ett förhållningssätt till situationer - hur ska jag möta mitt barn på ett sätt som inte ger upphov till problem, som får vardagen att flyta?
Kvartalsrapport tredje kvartalet
Läsmässigt har det här varit ett skralt kvartal. Framförallt beror det på inflytande från soduko-djävulen.
Lästa och avpolleterade böcker
Under juli, augusti och september har jag läst ut 20 böcker och nu har jag läst ut sammanlagt 111 böcker i år. Två böcker har jag avpolleterat, the memory makers daughter och Jane Austen-klubben. Men det är många böcker jag plockat upp, läst ett par sidor utan att lyckas engagera sig i det. Jag har svårt just nu att hitta böcker som engagerar mig. Ingenting svårsmält för mig just nu, tack!
Köpta böcker och mina samlingar
Om jag inte har läst så mycket har det blivit mer köpt - 37 böcker har jag köpt. Och jag som tyckte att jag inte köpt nånting egentligen! En hel del (nåja, tre stycken i alla fall...) är förståss köpt till mina samlingar. Två Nusse och en Ture Sventon har hittat in i min bokhylla. Nusse är för övrigt en ny samling.
Fyra av mina nya böcker är böcker jag läst tidigare men vill äga. Det gäller den lille prinsen på svenska (sen tidigare har jag den på engelska, spanska och italienska), Det osynliga barnet som jag läste för ett tag sen och förälskade mig i, det susar i säven, som jag läste som barn, den nya författningsskolan som jag förgäves jagat under ett par månader.
Fyra köpta böcker är klassiska SF och vad gäller Heinlein börjar det snart bli samlingsvarning.
Tre av böckerna är uppföljningsböcker - hur skulle jag kunna låta bli att köpa Joanna Rubin Dranger, Belinda Olsson (fö på rekommendation av en annan bokbloggare!) eller sista delen i berlinerpopplar-triologin?
Nu har jag försökt förklara bort köpet av 13 av 37 böcker och får väl erkänna att inte ens efter bortförklaringarna ser det speciellt restriktivt ut...
Värdeomdömen
Kvartalets största läsupplevelse: nä. Ingen bok har egentligen varit en stor läsupplevelse. En del har varit page-turners, men jag tror ingen bok det här kvartalet är värd att lägga på minnet.
Kvartalets överraskning: fördjupade studier i katastroffysik. Och det var inte en positiv överraskning. Jag trodde ju att den här boken skulle vara bra!
Kvartalets största rekommendation: föräldrahjälpen. Recension kommer inom kort.
Kvartalets kallsup: den började så bra men det är verkligen ingen bra bok. Det är alltså och världen skälvde jag pratar om.
Sammanfattningsvis...
Jag har alltså läst 20 böcker under perioden. Alla utom tre var också inköpta under perioden. Jag har gjort två felköp under kvartalet. Jag skulle vilja varna för Jane Austen-klubben och the memory keeper's daughter!