Lanceheim
Lanceheim
Tim Davys
Minns ni bloggvärldens Amberville-hysteri? Boken märktes inte så mycket i bokhandeln men i bokbloggvärlden blev den omskriven. LAgom till att Amberville har utkommit i pocket kommer del två, Lanceheim, ut. De är mycket olika.
Jag minns Amberville som en hårdkokt deckare där huvudkaraktärerna slogs så att bomullen yrde. Bra skildrat och en extra dimension med mjukdjuren som karaktärer. Och intressant med själva problemet - vem gör upp listan om vilka mjukdjur som chaufförerna ska hämta?
I Lanceheim använder författaren en annan röst (är pseudonymen avslöjad än, förresten?). Fantasidjuret Maximilian är bokens viktigaste karaktär och han skildras på två olika sätt. Dels genom hans levnadstecknare Vargen Diaz. Dels hur han påverkar kompositören Reuben. Språkdräkten skiljer sig åt i kapitlen beroende av om det är Diaz eller Reuben som för ordet. I boken förstår vi efter hand karaktärerna Maximilian, Diaz och Reuben - både deras positiva och negativa karaktärsdrag. TD målar upp andra frågor än i Amberville, och tycker jag, också mer intressanta frågor.
Lanceheim är en fristående fortsättning och även om ni inte gillade Amberville, ge Lanceheim en chans!
Inlägg på bokidioten.se om Amberville:
Amberville
Amberville - recension
Bokidioten - en av den hundra främsta
Tim Davys
Minns ni bloggvärldens Amberville-hysteri? Boken märktes inte så mycket i bokhandeln men i bokbloggvärlden blev den omskriven. LAgom till att Amberville har utkommit i pocket kommer del två, Lanceheim, ut. De är mycket olika.
Jag minns Amberville som en hårdkokt deckare där huvudkaraktärerna slogs så att bomullen yrde. Bra skildrat och en extra dimension med mjukdjuren som karaktärer. Och intressant med själva problemet - vem gör upp listan om vilka mjukdjur som chaufförerna ska hämta?
I Lanceheim använder författaren en annan röst (är pseudonymen avslöjad än, förresten?). Fantasidjuret Maximilian är bokens viktigaste karaktär och han skildras på två olika sätt. Dels genom hans levnadstecknare Vargen Diaz. Dels hur han påverkar kompositören Reuben. Språkdräkten skiljer sig åt i kapitlen beroende av om det är Diaz eller Reuben som för ordet. I boken förstår vi efter hand karaktärerna Maximilian, Diaz och Reuben - både deras positiva och negativa karaktärsdrag. TD målar upp andra frågor än i Amberville, och tycker jag, också mer intressanta frågor.
Lanceheim är en fristående fortsättning och även om ni inte gillade Amberville, ge Lanceheim en chans!
Inlägg på bokidioten.se om Amberville:
Amberville
Amberville - recension
Bokidioten - en av den hundra främsta
På spaning efter William Shakespeare
På spaning efter William Shakespeare
Bill Bryson
När jag var barn läste jag en science fiction där alla som skulle emigrera från jorden fick ta med sig en bok. Den familj vi fick följa tog med sig William Shakespears samlade verk, en reparationshandbok, en hästbok och en anteckningsbok. Så högt värderades alltså Shakespeare: en kulturskatt att ta med sig när man skulle starta en ny civilisation.
Shakespeare är ett viktigt namn inom litteraturen, även om jag är beredd att sätta en rejäl slant på att de flesta av oss inte vet varför han har en sådan särställning. Det lär vi oss inte heller i BBs bok. BB (som också har skrivit en kortfattad historik om nästan allting) har skrivit en tunn bok om allt vi vet om personen Shakespeare. Inte det vi tror oss veta, utan det vi faktiskt vet. Det är därför, säger BB, som boken är så tunn.
När jag läser boken lär jag mig skilja på Shakespeare som ikon, fiktiv person och personen Shakespear. Man vet mycket lite om Shakespeare - man vet inte ens hur han såg ut. Man vet varifrån han kommer, vem han var gift med, hur många barn han fick, lite om livet i teatertruppen, ungefär vilka verk han skrev. Några juridiska dokument har återfunnits, likaså hans testamente. Långa perioder i hans liv vet man inte vad han gjort eller var han varit. Kort sagt, vi vet mycket lite om den person som har skrivit de verk som är så hyllade. (Nästa fråga är varför vi ska veta det...)
BB redogör för olika perioder i William Shakespears liv och sådant som hänt runt honom som i rimlighetens namn borde ha påverkat honom (sonens död, pesten, teatern the Globes tillblivelse etc). Han drar också slutsatsen att Shakespear som person verkar ha varit duktig på att skriva även om sådant (känslor) som han inte kände (till).
Jag gillar hans sätt att skriva - när han grottar in sig i (tråkiga) detaljer har han en underbar förmåga att komma med en komisk kommentar. Han tycks vara en duktig vetenskapsjournalist och jag tror att han vet vad han talar om. Trots detta blir det bitvis mördande trist. Bokens ungefär tvåhundra sidor har tagit mig två veckor att ta mig igenom och jag märker att mitt intresse avtar nästan på en gång när jag plockat upp den. Ingen page-turner, med andra ord.
Boken har givit mig insikt om vad lite vi vet. Ibland talar man om vad lite man vet om Jesus som historisk person. Uppenbarligen gäller detta även Shakespeare. En liknande parallell kan vi dra mellan bibeln och Shakespears samlade verk. Jag har ganska länge varit medveten om att innehållet i Bibeln varit föremål för kontroverser och att det inte alltid varit självklart vad som ska räknas dit. Detsamma gäller Shakespears samlade verk: Tidigt (men efter hans död) samlades hans skådespel ihop och publicerades, något som var långt ifrån en självklarhet och efter det har samlingen reviderats. Alla hans pjäser finns inte bevarade.
Jag börjar fundera på vad som sparas, vad som koms ihåg och vem som står för detta kollektiva minne och hur intressanta detaljer sållas fram. Hur hade vi sett på Shakespeare om hans pjäser inte bevarats? Hur hade vi uppfattat honom om någon som träffat honom skrivit en biografi om honom? Hur hade han själv velat bli ihågkommen? Och den svåraste frågan - vilken roll spelar personen Shakespeare för hur vi läser och uppfattar hans verk?
Bill Bryson
När jag var barn läste jag en science fiction där alla som skulle emigrera från jorden fick ta med sig en bok. Den familj vi fick följa tog med sig William Shakespears samlade verk, en reparationshandbok, en hästbok och en anteckningsbok. Så högt värderades alltså Shakespeare: en kulturskatt att ta med sig när man skulle starta en ny civilisation.
Shakespeare är ett viktigt namn inom litteraturen, även om jag är beredd att sätta en rejäl slant på att de flesta av oss inte vet varför han har en sådan särställning. Det lär vi oss inte heller i BBs bok. BB (som också har skrivit en kortfattad historik om nästan allting) har skrivit en tunn bok om allt vi vet om personen Shakespeare. Inte det vi tror oss veta, utan det vi faktiskt vet. Det är därför, säger BB, som boken är så tunn.
När jag läser boken lär jag mig skilja på Shakespeare som ikon, fiktiv person och personen Shakespear. Man vet mycket lite om Shakespeare - man vet inte ens hur han såg ut. Man vet varifrån han kommer, vem han var gift med, hur många barn han fick, lite om livet i teatertruppen, ungefär vilka verk han skrev. Några juridiska dokument har återfunnits, likaså hans testamente. Långa perioder i hans liv vet man inte vad han gjort eller var han varit. Kort sagt, vi vet mycket lite om den person som har skrivit de verk som är så hyllade. (Nästa fråga är varför vi ska veta det...)
BB redogör för olika perioder i William Shakespears liv och sådant som hänt runt honom som i rimlighetens namn borde ha påverkat honom (sonens död, pesten, teatern the Globes tillblivelse etc). Han drar också slutsatsen att Shakespear som person verkar ha varit duktig på att skriva även om sådant (känslor) som han inte kände (till).
Jag gillar hans sätt att skriva - när han grottar in sig i (tråkiga) detaljer har han en underbar förmåga att komma med en komisk kommentar. Han tycks vara en duktig vetenskapsjournalist och jag tror att han vet vad han talar om. Trots detta blir det bitvis mördande trist. Bokens ungefär tvåhundra sidor har tagit mig två veckor att ta mig igenom och jag märker att mitt intresse avtar nästan på en gång när jag plockat upp den. Ingen page-turner, med andra ord.
Boken har givit mig insikt om vad lite vi vet. Ibland talar man om vad lite man vet om Jesus som historisk person. Uppenbarligen gäller detta även Shakespeare. En liknande parallell kan vi dra mellan bibeln och Shakespears samlade verk. Jag har ganska länge varit medveten om att innehållet i Bibeln varit föremål för kontroverser och att det inte alltid varit självklart vad som ska räknas dit. Detsamma gäller Shakespears samlade verk: Tidigt (men efter hans död) samlades hans skådespel ihop och publicerades, något som var långt ifrån en självklarhet och efter det har samlingen reviderats. Alla hans pjäser finns inte bevarade.
Jag börjar fundera på vad som sparas, vad som koms ihåg och vem som står för detta kollektiva minne och hur intressanta detaljer sållas fram. Hur hade vi sett på Shakespeare om hans pjäser inte bevarats? Hur hade vi uppfattat honom om någon som träffat honom skrivit en biografi om honom? Hur hade han själv velat bli ihågkommen? Och den svåraste frågan - vilken roll spelar personen Shakespeare för hur vi läser och uppfattar hans verk?
Take a look at dig själv
Take a look at dig själv
Lena Victorin
Populärvetenskap när den är som bäst! LV har skrivit en bok som jag tror närmast riktar sig till sent högstadium eller tidigt gymnasium. Boken handlar om civilkurage, men gör det inte på ett mästrande sätt, utan är en viktig tankeväckare: är jag så god som jag själv tror?
Steg för steg (och här talar vi verkligen babysteps - ofta ber LV oss som läsare att kryssa i vad vi tror innan hon, på nästa sida, gör sin poäng) visar hon oss att civilkurage är svårt. Som individer är vi långt ifrån så fördomsfria som vi tror, vi är mycket mer lättpåverkade (av kompisar, grupper, auktoriteter), har en grumligare moral och sämre civilkurage.
Hon säger det inte till oss - hon överbevisar oss om det. Hon tar vetenskapen till hjälp - främst en stor mängd psykologiska experiment. Hon hjälper oss att dra slutsatser om de experiment hon refererar. Mycket handlar om grupper och om hur vårt beteende påverkas av gruppen. Att vi lättare låter oss övertygas av någon som pratar snabbt än någon som pratar långsamt. Att de flesta strävar mot konformitet i en grupp även när vi vet att gruppen har fel.
Efter ett tag börjar jag tänka på hur jag själv beter mig i grupper. Hur mycket av mina åsikter har att göra med min (omedvetna) vilja att vara konform? Kort sagt, vad är JAG och är jag medveten om när jag blir manipulerad?
Det är en negativ bild av människor och individens handlingsutrymme hon målar upp. Hon berättar om Kitty Genovese - 38 grannar såg henne misshandlas till döds. Ingen ingrep. Ingen ringde polisen. Det gör ont i mig när jag läser om det och jag köper hennes slutsats - att vi som delar av en grupp inte känner ansvar för att reda upp situationen. Sen tänker jag ett steg längre. Hur såg kontexten i övrigt ut? För visst är det inte alltid det går så här - att något händer och ingen ingriper. För ett tag sedan hörde jag ett inslag på P1 där larmcentralen 112 klagade över att alltför många ringer in och rapporterar en enskild olycka. Då är det alltså inget problem med att ingripa (genom att ringa - ett förvisso passivt sätt). Vilka slutsatser ska vi dra? Handlar det om människans natur eller kultur? När jag på Wikipedia sedan läser att ytterligare ett mord hände på Kitty Genoveses gata ett par år senare på samma sätt och med samma reaktion, tänker jag att det är kvarter jag inte vill bo i. (Eller är det bara min försvarsmekanism - det händer inte mig?).
När jag läst färdigt fortsätter jag att fundera på boken, hittar exempel och motexempel ur min verklighet. Många gånger har jag ingripit när "någon" måste göra något. Andra gånger har jag inte gjort det. Jag minns när jag gick på högstadiet i Helsingborg och gick utanför sjukhuset. Det var vår-sommar och jag möter en gammal tant i sjukhuskläder som är på väg bort från sjukhuset. Ensam. Utan handväska eller ytterkläder. Jag ingriper inte, ingen annan heller. Min bortförklaring inför mig själv är att det finns så många vuxna som borde ingripa. Vilka bortförklaringar har alla andra runt mig?
Två negativa saker vill jag trots allt framföra om den här boken. Den första är språket. Jo, jag inser att jag inte är målgrupp. Jag gillar inte att LV blandar engelska och svenska på det sättet hon gör! Jag har inte stött på det så utstuderat förut, hon gör det snyggt, men jag gillar det inte.
LV är sällan konstruktiv. Det finns undantag: jag har lärt mig att om det är viktigt för mig att framföra min åsikt ska jag se till att uttala mig tidigt på ett möte och att om jag befinner mig i en situation då jag behöver hjälp av någon i en folksamling ska be någon specifik. Jag vill veta mer om hur jag kan använda mig av det här konstruktivt. Nu stannar hon sen hon fått mig att förstå att jag är en manupulerbar gruppmänniska som framförallt bryr mig om mina närmaste. Kunde hon ha tagit resonemanget ett steg längre?
Lena Victorin
Populärvetenskap när den är som bäst! LV har skrivit en bok som jag tror närmast riktar sig till sent högstadium eller tidigt gymnasium. Boken handlar om civilkurage, men gör det inte på ett mästrande sätt, utan är en viktig tankeväckare: är jag så god som jag själv tror?
Steg för steg (och här talar vi verkligen babysteps - ofta ber LV oss som läsare att kryssa i vad vi tror innan hon, på nästa sida, gör sin poäng) visar hon oss att civilkurage är svårt. Som individer är vi långt ifrån så fördomsfria som vi tror, vi är mycket mer lättpåverkade (av kompisar, grupper, auktoriteter), har en grumligare moral och sämre civilkurage.
Hon säger det inte till oss - hon överbevisar oss om det. Hon tar vetenskapen till hjälp - främst en stor mängd psykologiska experiment. Hon hjälper oss att dra slutsatser om de experiment hon refererar. Mycket handlar om grupper och om hur vårt beteende påverkas av gruppen. Att vi lättare låter oss övertygas av någon som pratar snabbt än någon som pratar långsamt. Att de flesta strävar mot konformitet i en grupp även när vi vet att gruppen har fel.
Efter ett tag börjar jag tänka på hur jag själv beter mig i grupper. Hur mycket av mina åsikter har att göra med min (omedvetna) vilja att vara konform? Kort sagt, vad är JAG och är jag medveten om när jag blir manipulerad?
Det är en negativ bild av människor och individens handlingsutrymme hon målar upp. Hon berättar om Kitty Genovese - 38 grannar såg henne misshandlas till döds. Ingen ingrep. Ingen ringde polisen. Det gör ont i mig när jag läser om det och jag köper hennes slutsats - att vi som delar av en grupp inte känner ansvar för att reda upp situationen. Sen tänker jag ett steg längre. Hur såg kontexten i övrigt ut? För visst är det inte alltid det går så här - att något händer och ingen ingriper. För ett tag sedan hörde jag ett inslag på P1 där larmcentralen 112 klagade över att alltför många ringer in och rapporterar en enskild olycka. Då är det alltså inget problem med att ingripa (genom att ringa - ett förvisso passivt sätt). Vilka slutsatser ska vi dra? Handlar det om människans natur eller kultur? När jag på Wikipedia sedan läser att ytterligare ett mord hände på Kitty Genoveses gata ett par år senare på samma sätt och med samma reaktion, tänker jag att det är kvarter jag inte vill bo i. (Eller är det bara min försvarsmekanism - det händer inte mig?).
När jag läst färdigt fortsätter jag att fundera på boken, hittar exempel och motexempel ur min verklighet. Många gånger har jag ingripit när "någon" måste göra något. Andra gånger har jag inte gjort det. Jag minns när jag gick på högstadiet i Helsingborg och gick utanför sjukhuset. Det var vår-sommar och jag möter en gammal tant i sjukhuskläder som är på väg bort från sjukhuset. Ensam. Utan handväska eller ytterkläder. Jag ingriper inte, ingen annan heller. Min bortförklaring inför mig själv är att det finns så många vuxna som borde ingripa. Vilka bortförklaringar har alla andra runt mig?
Två negativa saker vill jag trots allt framföra om den här boken. Den första är språket. Jo, jag inser att jag inte är målgrupp. Jag gillar inte att LV blandar engelska och svenska på det sättet hon gör! Jag har inte stött på det så utstuderat förut, hon gör det snyggt, men jag gillar det inte.
LV är sällan konstruktiv. Det finns undantag: jag har lärt mig att om det är viktigt för mig att framföra min åsikt ska jag se till att uttala mig tidigt på ett möte och att om jag befinner mig i en situation då jag behöver hjälp av någon i en folksamling ska be någon specifik. Jag vill veta mer om hur jag kan använda mig av det här konstruktivt. Nu stannar hon sen hon fått mig att förstå att jag är en manupulerbar gruppmänniska som framförallt bryr mig om mina närmaste. Kunde hon ha tagit resonemanget ett steg längre?
Broderier
Broderier
Marjane Satrapi
Jag har läst ytterligare en serieroman, eller snarare serienovell. MS har skildrat en testund, ett frispråkigt kvinno-samtal kring samovaren. I Iran. Samtalet är verkligen frispråkigt och en efter en berättar kvinnorna om sig själva eller en väninna. Det handlar om arrangerade äktenskap, helbrodyrer (som inte direkt är något man skyltar med öppet), älskarinnor. MS teckningar är fina och tonen är fin - fastän novellen bara handlar om det främmande (kan inte tänka mig att många av de här samtalsämnena kommer fram vid en "vanlig" fika) är skildringen avväpnande och jag känner att jag kommer huvudpersonerna nära.
Boken rekommenderas just för att den med glimten i ögat och mycket humor i ordvalet tar läsaren så nära ett slutet sällskap.
Marjane Satrapi
Jag har läst ytterligare en serieroman, eller snarare serienovell. MS har skildrat en testund, ett frispråkigt kvinno-samtal kring samovaren. I Iran. Samtalet är verkligen frispråkigt och en efter en berättar kvinnorna om sig själva eller en väninna. Det handlar om arrangerade äktenskap, helbrodyrer (som inte direkt är något man skyltar med öppet), älskarinnor. MS teckningar är fina och tonen är fin - fastän novellen bara handlar om det främmande (kan inte tänka mig att många av de här samtalsämnena kommer fram vid en "vanlig" fika) är skildringen avväpnande och jag känner att jag kommer huvudpersonerna nära.
Boken rekommenderas just för att den med glimten i ögat och mycket humor i ordvalet tar läsaren så nära ett slutet sällskap.
Ljusgränsen - en psykoanalys
Ljusgränsen - en psykoanalys
Katrine Marie Guldager
Enda sen jag läste om den här boken i bokklubben NoK direkt har den funnits på min mentala kom-ihåg-att-läsa-lista. Igår hittade jag den på biblioteket. Nu är den (sträck-) utläst och jag imponerad. Verkligen.
Katrine Marie Guldager är en (känd?) etablerad dansk författare och uppvuxen i alternativa kretsar på sjuttiotalet. Boken skildrar hennes nio år långa psykoanalys. Psykoanalys är mytomspunnen, lite konstig. Just därför är det dubbelt intressant att få ta del av en skildring av en analysand. Psykoanalys är en mycket långsiktig analys med mycket stingenta formkrav. Man analyserar inte ett enskild problem utan snarare blottlägger hur en människa fungerar, om jag förstår det hela rätt. Psykoterapi, å andra sidan, tar kortare tid, och det är ett speciellt problem som står i fokus. Skillnaden mellan -terapi och -analys är därför himmelsvid.
KMG berättar att hon gick i analys i nio år, fyra till fem dagar i veckan, varje session var 45 minuter. Man får inte hoppa över tilfälIen. I boken berättar hon, (förutom en hel del om hennes liv före och efter den period hon gick i analys) om hur hon tänkte kring analysen. Snarare än att alltför utelämnande berätta om sitt eget känsloliv berättar hon om hur hennes relation till analytikern skiftade över tiden och hon väver in psykoanalytiska begrepp och resonemang.
BNär jag läser den här boken börjar jag för första gången förstå lite mer om vad psykoanalys egentligen går ut på och hur det teoribygge som det baseras på fungerar. Motvilligt släpper jag mina invanda föreställningar om psykoanalys som något suspekt och sexualfixerat utan känner respekt för de som utövar detta och som utsätter sig för det.
KNG är en driven skribent och bygger upp boken bra. Hon drar ständiga paralleller till Dantes inferno på ett intressant sätt. Hon är personlig utan att vara privat och utelämnar ingen. Boken kan jag rekommendera till alla som är nyfikna på vad psykoterapi egentligen handlar om. Jag tror att det här är en bok man kan läsa flera gånger och hitta nya saker i.
Slutligen, framsidan. Påminner inte omslaget till Ljusgränsen om det till Blindheten?
Du är det finaste
Du är det finaste
Hans & Monique Hagen i översättning av Barbro Lindgren
Barndikter, kan det vara något? Jo, faktiskt. Orimmade dikter med känsla. Underbart illustrerade. Detta är en bok att äga och ge bort. Mina ord räcker inte för att förklara varför det här är en underbar bok, så jag säger bara: låna och läs, köp och läs!
Hans & Monique Hagen i översättning av Barbro Lindgren
Barndikter, kan det vara något? Jo, faktiskt. Orimmade dikter med känsla. Underbart illustrerade. Detta är en bok att äga och ge bort. Mina ord räcker inte för att förklara varför det här är en underbar bok, så jag säger bara: låna och läs, köp och läs!
Mammadags
Mammadags
Gillian White
Jag hittade boken i min mammas bokhylla när jag var där på besök. Jag fastnade i boken för att intrigen är så absurd: fem barn till skild alkoholiserad (överjävlig) fd fotomodell tröttnar på henne när hon förstör julen för dem. De hittar en smidig lösning: de låser in henne i bastun tills julen är över. Men ångrar sig sen och låter henne sitta kvar tills hon "blir mamma" och hon "blir snäll". Boken är inte realistisk: försöker man se boken från den synvinkeln tröttnar man snabbt. Men det är ändå en av de bästa böcker jag läst i år.
Ibland försöker jag tänka mig böcker som filmer. Vilken filmgenre skulle det bli? Vilken ljussättning? Vilka skådespelare? När jag körde de fantasierna i huvudet förstod jag plötsligt något om filmer: i filmer byter vi sällan huvudperson. Får vi se en situation från en persons perspektiv får vi sällan förståelse för hur de andra i filmen agerar. Hur skulle pirates of the Carribean sett ut om den skildrats från britternas sida istället, exempelvis? Jack Sparrow skulle inte framstå som hälften så charmig, lovar. Och Elizabeth skulle inte heller få så många pluspoäng. Halvvägs in i mammadags låter GW för första gång mamman (Caroline) själv komma till tals. Och jag märker att jag byter ståndpunkt. Inte nog med att jag förstår (men inte förlåter) mammans handlingar, jag kommer fram till att hennes ex-man inte är så fantastisk som alla - inklusive hans barn - tycker. Jag blir ARG på honom - skitstövel! Och ingen ser det. Utom Caroline -och jag som läsare, förståss.
Efter ett tag ser jag att det finns paralleller mellan Rakel i Christine Falklands "min skugga" och hustrun i Barbara Vines "sotarpojken". Det här handlar om kvinnor som tvingats in i roller de inte valt själv. De har varit pusselbitar i andras liv - män, barn - men har aldrig tillåtits spela huvudrollen i sina egna liv. De hanterar de på tre olika sätt och ingen av dem framstår för sina närmaste som sympatisk. *Malin* hade för länge sedan en bokfemma om vilka personer man skulle vilja bjuda hem på middag. Här har jag ett intressant middagsgäng: jag bjuder hustrun i sotarpojken, jag bjuder Rakel, jag bjuder Caroline. Jag låter Linda Skugge vara med efter hennes krönika om Kerstin Thornvall. Kanske jag också bjuder henne. Vilket samtal det skulle kunna bli! Jag hoppas att de faktiskt vågar prata på riktigt.
Gillian White
Jag hittade boken i min mammas bokhylla när jag var där på besök. Jag fastnade i boken för att intrigen är så absurd: fem barn till skild alkoholiserad (överjävlig) fd fotomodell tröttnar på henne när hon förstör julen för dem. De hittar en smidig lösning: de låser in henne i bastun tills julen är över. Men ångrar sig sen och låter henne sitta kvar tills hon "blir mamma" och hon "blir snäll". Boken är inte realistisk: försöker man se boken från den synvinkeln tröttnar man snabbt. Men det är ändå en av de bästa böcker jag läst i år.
Ibland försöker jag tänka mig böcker som filmer. Vilken filmgenre skulle det bli? Vilken ljussättning? Vilka skådespelare? När jag körde de fantasierna i huvudet förstod jag plötsligt något om filmer: i filmer byter vi sällan huvudperson. Får vi se en situation från en persons perspektiv får vi sällan förståelse för hur de andra i filmen agerar. Hur skulle pirates of the Carribean sett ut om den skildrats från britternas sida istället, exempelvis? Jack Sparrow skulle inte framstå som hälften så charmig, lovar. Och Elizabeth skulle inte heller få så många pluspoäng. Halvvägs in i mammadags låter GW för första gång mamman (Caroline) själv komma till tals. Och jag märker att jag byter ståndpunkt. Inte nog med att jag förstår (men inte förlåter) mammans handlingar, jag kommer fram till att hennes ex-man inte är så fantastisk som alla - inklusive hans barn - tycker. Jag blir ARG på honom - skitstövel! Och ingen ser det. Utom Caroline -och jag som läsare, förståss.
Efter ett tag ser jag att det finns paralleller mellan Rakel i Christine Falklands "min skugga" och hustrun i Barbara Vines "sotarpojken". Det här handlar om kvinnor som tvingats in i roller de inte valt själv. De har varit pusselbitar i andras liv - män, barn - men har aldrig tillåtits spela huvudrollen i sina egna liv. De hanterar de på tre olika sätt och ingen av dem framstår för sina närmaste som sympatisk. *Malin* hade för länge sedan en bokfemma om vilka personer man skulle vilja bjuda hem på middag. Här har jag ett intressant middagsgäng: jag bjuder hustrun i sotarpojken, jag bjuder Rakel, jag bjuder Caroline. Jag låter Linda Skugge vara med efter hennes krönika om Kerstin Thornvall. Kanske jag också bjuder henne. Vilket samtal det skulle kunna bli! Jag hoppas att de faktiskt vågar prata på riktigt.
Positiv självbild
Positiv självbild. Jag vill, jag vågar, jag kan
Lars Ryberg
Boken - eller snarare häftet - är utgivet av SISU idrottsböcker. Den handalr på ett mycket konkret sätt om självbild och vikten av en god självbild för att prestera optimalt som idrottsman.
Boken är skriven för icke-läsvana. Jag tror att LIX-värdet är lågt. I första halvan av boken presenteras ett antal begrepp (det inre samtalet, plus- och minuspsyke, drömmål, lågt falskt och optimalt självförtroende) som fungerar som verktyg och underlag för bokens andra halva som handlar om att arbeta med sin självbild.
Häftet är utgivet år 2000 och det märks att det gavs ut innan hela "själv-känsle-hypen" kom. Jag faller inte för det här häftet. Jag är intresserad av självbildsdiskussionen men jag är inte målgrupp. Jag tränar inte (på det sättet) och jag är en slipad läsare. Det finns bättre böcker för mig.
Lars Ryberg
Boken - eller snarare häftet - är utgivet av SISU idrottsböcker. Den handalr på ett mycket konkret sätt om självbild och vikten av en god självbild för att prestera optimalt som idrottsman.
Boken är skriven för icke-läsvana. Jag tror att LIX-värdet är lågt. I första halvan av boken presenteras ett antal begrepp (det inre samtalet, plus- och minuspsyke, drömmål, lågt falskt och optimalt självförtroende) som fungerar som verktyg och underlag för bokens andra halva som handlar om att arbeta med sin självbild.
Häftet är utgivet år 2000 och det märks att det gavs ut innan hela "själv-känsle-hypen" kom. Jag faller inte för det här häftet. Jag är intresserad av självbildsdiskussionen men jag är inte målgrupp. Jag tränar inte (på det sättet) och jag är en slipad läsare. Det finns bättre böcker för mig.
Dagens lästips
Dagenas lästips, såhär på söndag eftermiddag, är ett som ligger mig varmt om hjärtat.
Staffan Nählinder har nu publicerat sin avhandling Flight Simulator Training: Assessing the Potential. Här finner ni den!
För den som bara vill veta lite, se här.
Staffan Nählinder har nu publicerat sin avhandling Flight Simulator Training: Assessing the Potential. Här finner ni den!
För den som bara vill veta lite, se här.
Vådliga verser
Vådliga verser
Roald Dahl
RD är mång-facetterad. Kalle och chokladfabriken får mig fortfarande att njuta - och jag som inte ens gillar choklad. Jag läste nyligen ett reportage RD gjort om en bonde i södra (?) England som hittade en guldskatt när han plöjde. Och han har skrivit en rad noveller som gränsar till det makabra. Och hans självbiografi (mitt liv som pojk) är ytterligare en genre.
Den här boken, vådliga verser, hittade jag på bilderboksavdelningen på biblioteket. Där stod den definitivt fel. RD har tagit en rad kända sagor - som exempelvis guldlock - och skrivit om dem på vers med ett modernt vuxenspråk. Bitvis kommenterar han också sagorna (var inte guldlock mycket fräck och ouppfostrad egentlingen? Knappast en förebild) och en del uttryck är obegripliga för den som är under tio. För att inte snacka om rent olämpliga.
Lite lustig, underhållning i vardagen. Och visar att RD har än mer bredd som författare.
Roald Dahl
RD är mång-facetterad. Kalle och chokladfabriken får mig fortfarande att njuta - och jag som inte ens gillar choklad. Jag läste nyligen ett reportage RD gjort om en bonde i södra (?) England som hittade en guldskatt när han plöjde. Och han har skrivit en rad noveller som gränsar till det makabra. Och hans självbiografi (mitt liv som pojk) är ytterligare en genre.
Den här boken, vådliga verser, hittade jag på bilderboksavdelningen på biblioteket. Där stod den definitivt fel. RD har tagit en rad kända sagor - som exempelvis guldlock - och skrivit om dem på vers med ett modernt vuxenspråk. Bitvis kommenterar han också sagorna (var inte guldlock mycket fräck och ouppfostrad egentlingen? Knappast en förebild) och en del uttryck är obegripliga för den som är under tio. För att inte snacka om rent olämpliga.
Lite lustig, underhållning i vardagen. Och visar att RD har än mer bredd som författare.
Russinet och bebisbekännelser
Russinet
Katja Tukiainen
Bebisbekännelser: guide för nybörjarföräldrar
Lotta Sjöberg
Nu skriver jag om två böcker samtidigt: bebisbekännelser och russinet. Bägge böckerna är skrivna (tecknade) av nyblivna mammor och handlar om livsomställningen - från clearblue till imse vimse, som det står om Bebisbekännelser. Igenkänningsfaktorn är hög. Ibland blir jag irriterad - hallå, det där är MINA känslor, hur känner ni till det?
Framförallt bebisbekännelser faller jag för. Jag sitter och läser den i statsbibliotekets café och ibland kan jag inte hindra ett fniss. Hennes bilder är så bra att jag skulle vilja kopiera dem och skicka till mamma-kompisar. Och det är nästan det högsta betyget jag ger en serie-bok!
Russinet är jag inte riktigt lika begeistrad i. Russinet är påtagligt självbiografisk och Katjas tillvaro skiljer sig påfallande från min. Jag är inte intresserad av alternativt födande. Jag tränar inte yoga. Jag åker inte till till Indien för sjunde gången. Vi möts i amningen, något som mycket sällan skildras i litteratur.
Det finns fler böcker i denna genre. Både tecknade (Joanna Rubin Drangers tandlösa alltid redo att dö för mitt barn), kåserande (som Hillewi Wahls fantastiska böcker om fuskmamman och supermamman och inte minst Martina Haags kåserier från tidningen Mama, samlade i hemma hos martina) och gravallvarliga (som Hinzes baby blues eller Brookie Shields när regnet faller eller för den delen Svelands Bitterfittan eller triologin om Therese Skårup av Hanne Vibeke Holst) eller dråpligt som i Belinda Ohlssons otrogen på öppen gata.
Antalet böcker i denna genre tror jag speglar ett behov av att läsa om andra mammor - för det är mammor, inte föräldrar det rör sig om! - och den stora omställningen från att vara människa till att vara mamma. Sett ur det perspektivet är många av de här utvecklingsromaner och omställningen från att vara icke-förälder till att bli förälder måste vara en av tillvarons större jordbävningar. Någon gång ska jag tänka igenom det här ordentligt - to be continued...
Katja Tukiainen
Bebisbekännelser: guide för nybörjarföräldrar
Lotta Sjöberg
Nu skriver jag om två böcker samtidigt: bebisbekännelser och russinet. Bägge böckerna är skrivna (tecknade) av nyblivna mammor och handlar om livsomställningen - från clearblue till imse vimse, som det står om Bebisbekännelser. Igenkänningsfaktorn är hög. Ibland blir jag irriterad - hallå, det där är MINA känslor, hur känner ni till det?
Framförallt bebisbekännelser faller jag för. Jag sitter och läser den i statsbibliotekets café och ibland kan jag inte hindra ett fniss. Hennes bilder är så bra att jag skulle vilja kopiera dem och skicka till mamma-kompisar. Och det är nästan det högsta betyget jag ger en serie-bok!
Russinet är jag inte riktigt lika begeistrad i. Russinet är påtagligt självbiografisk och Katjas tillvaro skiljer sig påfallande från min. Jag är inte intresserad av alternativt födande. Jag tränar inte yoga. Jag åker inte till till Indien för sjunde gången. Vi möts i amningen, något som mycket sällan skildras i litteratur.
Det finns fler böcker i denna genre. Både tecknade (Joanna Rubin Drangers tandlösa alltid redo att dö för mitt barn), kåserande (som Hillewi Wahls fantastiska böcker om fuskmamman och supermamman och inte minst Martina Haags kåserier från tidningen Mama, samlade i hemma hos martina) och gravallvarliga (som Hinzes baby blues eller Brookie Shields när regnet faller eller för den delen Svelands Bitterfittan eller triologin om Therese Skårup av Hanne Vibeke Holst) eller dråpligt som i Belinda Ohlssons otrogen på öppen gata.
Antalet böcker i denna genre tror jag speglar ett behov av att läsa om andra mammor - för det är mammor, inte föräldrar det rör sig om! - och den stora omställningen från att vara människa till att vara mamma. Sett ur det perspektivet är många av de här utvecklingsromaner och omställningen från att vara icke-förälder till att bli förälder måste vara en av tillvarons större jordbävningar. Någon gång ska jag tänka igenom det här ordentligt - to be continued...
Trollvinter
Trollvinter
Tove Jansson
Mumintroll sover ju som bekant hela vintern på sin diet av tallbarr. Men en dag vaknar Mumintrollet och kan inte somna om. Inte ens Muminmamman kan väckas. Mumintrollet går motvilligt ut i vintern och blir det första mumintrollet som upplever vintern och de varelser som är vakna då.
Som barn gillade jag inte mumintrollen. Alls. Som vuxen uppskattar jag muminvärlden med alla dess varelser desto mer. Böckerna rymmer mycken livsvisdom poch observationsförmåga. Jag kan också se berättelserna med vuxna ögon: visserligen finns det starka karaktärer av hon-kön i muminvärlden (lilla My, tex) men varför är Muminmamman begränsad till att vara moderlig? Hur gammal är Mumin egentligen?
Tove Jansson
Mumintroll sover ju som bekant hela vintern på sin diet av tallbarr. Men en dag vaknar Mumintrollet och kan inte somna om. Inte ens Muminmamman kan väckas. Mumintrollet går motvilligt ut i vintern och blir det första mumintrollet som upplever vintern och de varelser som är vakna då.
Som barn gillade jag inte mumintrollen. Alls. Som vuxen uppskattar jag muminvärlden med alla dess varelser desto mer. Böckerna rymmer mycken livsvisdom poch observationsförmåga. Jag kan också se berättelserna med vuxna ögon: visserligen finns det starka karaktärer av hon-kön i muminvärlden (lilla My, tex) men varför är Muminmamman begränsad till att vara moderlig? Hur gammal är Mumin egentligen?
Barns tankar om barn
Barns tankar om barn
Grethe Dirckinck-Holfeld
Konceptet är gammalt. Vad barn säger - framförallt när de talar på de vuxnas planhalva - blir ibland väldigt sött. En dansk jounalist har besökt skolor/förskolor och lyssnat på 6-10 åringar när de pratar om barn. Om hur barn kommer ut, exempelvis:
Om man har vattenskalle behöver man inte lära sig simma
Det som slår mig när jag läser boken är vad lite barnen förstår (jo, klart jag inser att urvalet är lite biased - att det är roligare att ta med tokiga svar än korrekta svar) av hur världen fungerar. En sju-åtta-åring är ganska stor. Det är lätt att utgå ifrån att de förstår. Det där sista hände mig förra veckan. Jag och stora sonen, snart sex, var på besök hos en familj och jag skulle övertyga katten att gå ut. Han tvekade, inte minst för att sonen stod och lockade in honom samtidigt. Jag bad sonen att sluta locka på katten men han fortsatte ändå och jag blev irriterad på honom. Efteråt frågar sonen: mamma, vad betyder locka?
Den här boken är en bagatell som man snabbt läser igenom. Men den kan också leda till eftertanke.
Grethe Dirckinck-Holfeld
Konceptet är gammalt. Vad barn säger - framförallt när de talar på de vuxnas planhalva - blir ibland väldigt sött. En dansk jounalist har besökt skolor/förskolor och lyssnat på 6-10 åringar när de pratar om barn. Om hur barn kommer ut, exempelvis:
Om man har vattenskalle behöver man inte lära sig simma
Det som slår mig när jag läser boken är vad lite barnen förstår (jo, klart jag inser att urvalet är lite biased - att det är roligare att ta med tokiga svar än korrekta svar) av hur världen fungerar. En sju-åtta-åring är ganska stor. Det är lätt att utgå ifrån att de förstår. Det där sista hände mig förra veckan. Jag och stora sonen, snart sex, var på besök hos en familj och jag skulle övertyga katten att gå ut. Han tvekade, inte minst för att sonen stod och lockade in honom samtidigt. Jag bad sonen att sluta locka på katten men han fortsatte ändå och jag blev irriterad på honom. Efteråt frågar sonen: mamma, vad betyder locka?
Den här boken är en bagatell som man snabbt läser igenom. Men den kan också leda till eftertanke.
Ett litet barns dagbok
Ett litet barns dagbok
Daniel Stern
Lyran tipsade mig om den här boken varpå jag reserverade den på boken, lånade och lånade om. En underbar idé, som man skulle kunna göra mer av. Det finns massor med böcker som handlar om barns utveckling. En av dessa, spädbarnets psykologi, har jag läst och recenserat tidigare. En annan, om barnets utvecklingssprång första året håller jag på och läser, ett utvecklingssprång i taget.
Problemet med de böckerna är att de beskriver utifrån. Vad innebär det att det späda barnet inte kan urskilja varifrån ett sinnesintryck kommer, exempelvis? Att inte kunna skilja på sig själv och omgivningen? I den här boken skriver psykiatrikern Daniel Stern ett par utdrag skildringar utifrån barnet själv, barn vid olika åldrar: 6 veckor, 4 1/2, 12, 20 månaders och 4 års ålder. Han använder metaforer för att beskriva hur annorlunda spädbarnet upplever sin verklighet, ofta från astronomin: han liknar skiftningar vid månar och planeter, till exempel. Metaforerna blir fel för mig och jag får gå omvägar för att ta till mig det Daniel Stern vill förmedla. Varje ålder han skildrar inleds med en sådan skildring utifrån barnets perspektiv och sedan använder han sin kompetens för att förklara hur barnet uppfattar och tolkar sin omgivning. Jag får mig en tankeställar enär jag plötslgit inser hur annorlunda min fyra-månaders baby uppfattar verkligheten. Och hur stegvis barnets uppfattning liknar de vuxnas.
Jag skulle gärna vilja ha längre, fler, skildringar av dagbokskaraktär. Och jag vill att fler spädbarnsföräldrar finge läsa detta!
Daniel Stern
Lyran tipsade mig om den här boken varpå jag reserverade den på boken, lånade och lånade om. En underbar idé, som man skulle kunna göra mer av. Det finns massor med böcker som handlar om barns utveckling. En av dessa, spädbarnets psykologi, har jag läst och recenserat tidigare. En annan, om barnets utvecklingssprång första året håller jag på och läser, ett utvecklingssprång i taget.
Problemet med de böckerna är att de beskriver utifrån. Vad innebär det att det späda barnet inte kan urskilja varifrån ett sinnesintryck kommer, exempelvis? Att inte kunna skilja på sig själv och omgivningen? I den här boken skriver psykiatrikern Daniel Stern ett par utdrag skildringar utifrån barnet själv, barn vid olika åldrar: 6 veckor, 4 1/2, 12, 20 månaders och 4 års ålder. Han använder metaforer för att beskriva hur annorlunda spädbarnet upplever sin verklighet, ofta från astronomin: han liknar skiftningar vid månar och planeter, till exempel. Metaforerna blir fel för mig och jag får gå omvägar för att ta till mig det Daniel Stern vill förmedla. Varje ålder han skildrar inleds med en sådan skildring utifrån barnets perspektiv och sedan använder han sin kompetens för att förklara hur barnet uppfattar och tolkar sin omgivning. Jag får mig en tankeställar enär jag plötslgit inser hur annorlunda min fyra-månaders baby uppfattar verkligheten. Och hur stegvis barnets uppfattning liknar de vuxnas.
Jag skulle gärna vilja ha längre, fler, skildringar av dagbokskaraktär. Och jag vill att fler spädbarnsföräldrar finge läsa detta!
Snäll
Snäll
Gro Dahle
Sällan skriver jag om barnböcker här men ibland gör en barnbok ett såadnt intryck på mig att jag gör ett undantag. Det gjorde jag för mamma, pappa och jag, Jan Lööfs böcker och den här konstboken. Och jag gör det för den här, alldeles nyutgivna boken. Min sexåring var precis lagom gammal för den här boken.
Boken handlar om Lussi som är snäll. Hon gör precis som man ska. Hon petar inte näsan, hon talar inte utan att vara tilltalad, "hon borstar [tänderna] tio gånger tio gånger tio på varje tand". Men en dag "försvann hon bara". Naturligtvis löser det sig på ett konstruktivt sätt.
Lussi är en duktig flicka och bokens budskap är att man inte ska vara alltför duktig. Boken påminner på många sätt om Tove Janssons "det osynliga barnet", men medan Tove Janssons osynliga barn måste lockas fram av förstående, älskande vuxna måste bokens Lussi hitta sig själv - kraften finns inom henne. Ska jag vara kritisk mot något ska det vara att författaren glömt bort att det också finns duktiga pojkar.
Gro Dahle
Sällan skriver jag om barnböcker här men ibland gör en barnbok ett såadnt intryck på mig att jag gör ett undantag. Det gjorde jag för mamma, pappa och jag, Jan Lööfs böcker och den här konstboken. Och jag gör det för den här, alldeles nyutgivna boken. Min sexåring var precis lagom gammal för den här boken.
Boken handlar om Lussi som är snäll. Hon gör precis som man ska. Hon petar inte näsan, hon talar inte utan att vara tilltalad, "hon borstar [tänderna] tio gånger tio gånger tio på varje tand". Men en dag "försvann hon bara". Naturligtvis löser det sig på ett konstruktivt sätt.
Lussi är en duktig flicka och bokens budskap är att man inte ska vara alltför duktig. Boken påminner på många sätt om Tove Janssons "det osynliga barnet", men medan Tove Janssons osynliga barn måste lockas fram av förstående, älskande vuxna måste bokens Lussi hitta sig själv - kraften finns inom henne. Ska jag vara kritisk mot något ska det vara att författaren glömt bort att det också finns duktiga pojkar.
En alldaglig flicka
en alldaglig flicka
arthur miller
Jag har alltid blandat ihop Arthur med Henry. Vilken miss! Att döma av en snabb jämförelse mellan stenbockens vänkrets och en alldaglig flicka är det svårt att hitta två böcker som är mer olika.
En alldaglig flicka är tunn - ett åttiotal sidor med stor text. Den handlar om nästan ingenting. Vi träffar Janice som var ung och reaktionär under mellankrigstiden under ett parperioder i hennes liv och det handlar framförallt om henne och hennes far, hennes första man och hennes andra man. I få ord, utan att vara ordkargt, skildrar AM Janice och hennes tankar.
Mest träffande - för mig, just nu - är hur man tänkte kring depressionen och krigsrisken under mellankrigstiden. Hur det är att gå längs ett Broadway med tomma skyltfönster och vad som händer med framtidstron när man lever i skuggan av krig och depression. Jag blir nästan lite upprymd för att jag förstår lite om hur det är att vara vanlig (om än engagerad) människa medan de stora världshändelserna äger rum någonannan stans.
Efter att ha läst ut boken är det mest allra sista meningen jag funderar över.
"O Död, o Död, sa hon nästan högt medan hon väntade i hörnet på att ljuset skulle slå om, och tänkte med förundran på vilken tur hon haft som fått leva sig till skönhet."
När jag läser det inser jag att boken har ett budskap som jag missar för att jag njuter så mycket av orden och episoderna för att se sammanhanget.
arthur miller
Jag har alltid blandat ihop Arthur med Henry. Vilken miss! Att döma av en snabb jämförelse mellan stenbockens vänkrets och en alldaglig flicka är det svårt att hitta två böcker som är mer olika.
En alldaglig flicka är tunn - ett åttiotal sidor med stor text. Den handlar om nästan ingenting. Vi träffar Janice som var ung och reaktionär under mellankrigstiden under ett parperioder i hennes liv och det handlar framförallt om henne och hennes far, hennes första man och hennes andra man. I få ord, utan att vara ordkargt, skildrar AM Janice och hennes tankar.
Mest träffande - för mig, just nu - är hur man tänkte kring depressionen och krigsrisken under mellankrigstiden. Hur det är att gå längs ett Broadway med tomma skyltfönster och vad som händer med framtidstron när man lever i skuggan av krig och depression. Jag blir nästan lite upprymd för att jag förstår lite om hur det är att vara vanlig (om än engagerad) människa medan de stora världshändelserna äger rum någonannan stans.
Efter att ha läst ut boken är det mest allra sista meningen jag funderar över.
"O Död, o Död, sa hon nästan högt medan hon väntade i hörnet på att ljuset skulle slå om, och tänkte med förundran på vilken tur hon haft som fått leva sig till skönhet."
När jag läser det inser jag att boken har ett budskap som jag missar för att jag njuter så mycket av orden och episoderna för att se sammanhanget.
En dag ska jag berätta om mamma
En dag ska jag berätta om mamma
Karin Thunberg
Läs titeln en gång till. "En dag ska jag berätta om mamma". Sällan har jag tyckt att en titel varit så passande som just denna. Detta är KTs uppgörelse med sin mamma - sin sopmamma, som hon säger. Mamman, som nu är död, har varit sopsamlare och vid ett fåtal tillfällen intagen på psykiatrisk klinik. Vid ett besök tillbaka på barndomsön läser hon igenom de fåtaliga anteckningarna från sjukvården och förmå sig att tänka på modern.
KT skildrar moderns uppväxt (varför hon blev som hon blev) och hur hon var som mamma åt Karin som liten. Hon återger även vissa episoder från resten av hennes liv. Trots detta är det som om hon går som katten runt het gröt. Det hon skäms över - för den här boken handlar nog också om hur det känns att skämmas över sin mamma - skildras mest i förbigående. På så sätt blir titeln så passande: KT lovar sig själv att hon någon gång ska berätta om mamma, men den här gången väljer hon att lyfta problemet (sopmammor finns!) och att närma sig mamman, se bortom sopmamman och se också det som gjorde att hon älskade henne. Hon blottlägger sin skam.
Det som främst berör mig i boken är KTs mod att skildra den mamma som hon älskade - hon som inte var sopmamma - och se att hon hade så många bra egenskaper. Och det skär i mig är när jag känner igen mig själv som mamma i hennes skildring av mamman innan hon blev sopmamma.
När jag läser vad jag skriver inser jag att detta är min tolkning av boken: läs boken och skaffa din egen tolkning av den!
Den trettonde historien
Den trettonde historien
Diane Setterfield
Jag köpte den här boken för något år sedan, läste trettio sidor och fastnade inte för den. Sen har jag gått och kikat på den i min biblioteksfilial där den finns som ljudbok. Början är seg, det erkänns, men därefter är det en fantastisk bok som jag njöt av att lyssna på.
Margaret arbetar på antikvariat och lever ett tillbakadraget liv. Man skulle rentav kunna säga att de karaktärsdrag hon har, och det sätt hon som berättare beskriver sig själv, bättre skulle stämma in på en hemmaflicka i en Daphne du Maurier-bok. En dag blir hon kontaktad av bestseller-författaren Vida Winter som vill att hon ska skriva hennes biografi. Margaret accepterar motvilligt och i boken får vi följa hur Margaret får lyssna till Vida Winters livshistoria. Och det är en livshistoria av fantastiskt slag men spöken, tvilligar, dolda graviditeter, bränder, stora hus och sinnessjukdom i miljöer som får mig att associera till Daphne du Maurier, Jane Eire och Baskervilles hund. När boken är slut har även Margaret förändrats och lärt sig något om sig själv.
Jag ska inte avslöja mer av vad boken handlar om, men det är en komplicerad intrig som höll mig trollbunden. Tyvärr var två av tretton CD-skivor i dåligt skick och jag undrar fortfarande över vissa detaljer. Trots detta är jag frestad att omedelbart lyssna om alla tretton skivorna. Detta är en underbar brittisk berättelse som förtjänar mer uppmärksamhet än den fått. Jag kan bara utropa: läs den! Heslt framför en varm brasa när snön virvlar utanför med en kopp te.
Diane Setterfield
Jag köpte den här boken för något år sedan, läste trettio sidor och fastnade inte för den. Sen har jag gått och kikat på den i min biblioteksfilial där den finns som ljudbok. Början är seg, det erkänns, men därefter är det en fantastisk bok som jag njöt av att lyssna på.
Margaret arbetar på antikvariat och lever ett tillbakadraget liv. Man skulle rentav kunna säga att de karaktärsdrag hon har, och det sätt hon som berättare beskriver sig själv, bättre skulle stämma in på en hemmaflicka i en Daphne du Maurier-bok. En dag blir hon kontaktad av bestseller-författaren Vida Winter som vill att hon ska skriva hennes biografi. Margaret accepterar motvilligt och i boken får vi följa hur Margaret får lyssna till Vida Winters livshistoria. Och det är en livshistoria av fantastiskt slag men spöken, tvilligar, dolda graviditeter, bränder, stora hus och sinnessjukdom i miljöer som får mig att associera till Daphne du Maurier, Jane Eire och Baskervilles hund. När boken är slut har även Margaret förändrats och lärt sig något om sig själv.
Jag ska inte avslöja mer av vad boken handlar om, men det är en komplicerad intrig som höll mig trollbunden. Tyvärr var två av tretton CD-skivor i dåligt skick och jag undrar fortfarande över vissa detaljer. Trots detta är jag frestad att omedelbart lyssna om alla tretton skivorna. Detta är en underbar brittisk berättelse som förtjänar mer uppmärksamhet än den fått. Jag kan bara utropa: läs den! Heslt framför en varm brasa när snön virvlar utanför med en kopp te.
Stjärndjuret
Stjärndjuret
Robert Heinlein
Den här boken har jag läst gång på gång sedan jag var tonåring. Nu hittade jag den hemma hos mamma och slukade den. Stjärndjuret urspelar sig i ett framtida USA där John Thomas Stuart XI har ärvt en rymdvarelse med åtta ben som hans farfars far fört med sig hem. Han bor på Johns bakgård men är så stor att han med nöd och näppe får plats. Och bara stannar där för att han själv vill. När han en dag tröttnar och går på en utflykt som leder till stor materiell förödelse ställs Lunsens tillvaro på sin spets. Eftersom Lunsen är en utomjording involveras även myndigheten för kontakt med andra raser. Denna myndighet hanterar samtidigt ett annat svårlöst ärende där en tidigare okänd men mäktig sorts rymdvarelser kräver att deras medborgare ska få lämna jorden.
Jag är kluven till Heinlein. Även i denna bok finns en stark kvinna som är mycket feminin: Betty Sorensen. Han måste haft ett konstigt förhållningssätt till kvinnor, den mannen. Om vi lämnar det ämnet kan man se många andra intressanta aspekter i boken. För det första tar RH parti för barnen och barnens värld och inte för de vuxna. Det är barnen (Betty och John) som är de kloka men de måste slåss med en oförstående vuxenvärld, främst företrädd av Johns oförstående mamma som tycker sig veta vad som är bäst för hennes son.
För det andra skildrar RH byråkratin på ett förtjänstfullt sätt. Han låter oss följa med in på myndigheten som hanterar jordens relationer med andra varelser, spänningen mellan politiker och tjänstemän, den makt som tjänstemän har över politikerna. Det intressanta är att han tar tjänstemännens parti och om man vill kan man läsa in demokrati-kritik i hans skildring.
Det exemplar jag läste var utrangerat från biblioteket. Boken har en spännande vändning som jag inte diskuterar här. Får ni tag på boken - läs den!
Robert Heinlein
Den här boken har jag läst gång på gång sedan jag var tonåring. Nu hittade jag den hemma hos mamma och slukade den. Stjärndjuret urspelar sig i ett framtida USA där John Thomas Stuart XI har ärvt en rymdvarelse med åtta ben som hans farfars far fört med sig hem. Han bor på Johns bakgård men är så stor att han med nöd och näppe får plats. Och bara stannar där för att han själv vill. När han en dag tröttnar och går på en utflykt som leder till stor materiell förödelse ställs Lunsens tillvaro på sin spets. Eftersom Lunsen är en utomjording involveras även myndigheten för kontakt med andra raser. Denna myndighet hanterar samtidigt ett annat svårlöst ärende där en tidigare okänd men mäktig sorts rymdvarelser kräver att deras medborgare ska få lämna jorden.
Jag är kluven till Heinlein. Även i denna bok finns en stark kvinna som är mycket feminin: Betty Sorensen. Han måste haft ett konstigt förhållningssätt till kvinnor, den mannen. Om vi lämnar det ämnet kan man se många andra intressanta aspekter i boken. För det första tar RH parti för barnen och barnens värld och inte för de vuxna. Det är barnen (Betty och John) som är de kloka men de måste slåss med en oförstående vuxenvärld, främst företrädd av Johns oförstående mamma som tycker sig veta vad som är bäst för hennes son.
För det andra skildrar RH byråkratin på ett förtjänstfullt sätt. Han låter oss följa med in på myndigheten som hanterar jordens relationer med andra varelser, spänningen mellan politiker och tjänstemän, den makt som tjänstemän har över politikerna. Det intressanta är att han tar tjänstemännens parti och om man vill kan man läsa in demokrati-kritik i hans skildring.
Det exemplar jag läste var utrangerat från biblioteket. Boken har en spännande vändning som jag inte diskuterar här. Får ni tag på boken - läs den!
Parasit
Parasit
Scott Westerfeld
När man är vuxen "får" man liksom inte läsa ungdomslitteratur. I alla fall inte om man inte har en bra anledning, som att man läste den när man var "rätt" ålder. Jag har bestämt mig för att tänka annorlunda - ungdomsböcker är böcker man börjar läsa i ungdomen.
Varför detta lilla försvarstal? Jo, även om "parasit" klassificeras som en ungdomsbok ska den inte avfärdas som en sådan. Detta är en intelligent page-turner, välskriven med en intrig som håller ihop utan att bubbla ut i ord. Författaren har dessutom ett bra språk med lagom distans. Man behöver inte alltid göra det så krångligt för att det ska bli bra!
Boken handlar om vampyrer. Cal är vampyr - och vampyrjägare. Men vampyr är inte något man föds till. Det är en parasit som överförs sexuellt. Jag ska inte skriva så mycket om handlingen - den är så bra att jag inte ofrivilligt vill ge några spoilers. SW har vävt samman historien om Cal med fakta om parasiter - och jag kan säga att efter att ha läst den här boken kommer det att dröja innan jag andas i närheten av en kattlåda igen.
Scott Westerfeld
När man är vuxen "får" man liksom inte läsa ungdomslitteratur. I alla fall inte om man inte har en bra anledning, som att man läste den när man var "rätt" ålder. Jag har bestämt mig för att tänka annorlunda - ungdomsböcker är böcker man börjar läsa i ungdomen.
Varför detta lilla försvarstal? Jo, även om "parasit" klassificeras som en ungdomsbok ska den inte avfärdas som en sådan. Detta är en intelligent page-turner, välskriven med en intrig som håller ihop utan att bubbla ut i ord. Författaren har dessutom ett bra språk med lagom distans. Man behöver inte alltid göra det så krångligt för att det ska bli bra!
Boken handlar om vampyrer. Cal är vampyr - och vampyrjägare. Men vampyr är inte något man föds till. Det är en parasit som överförs sexuellt. Jag ska inte skriva så mycket om handlingen - den är så bra att jag inte ofrivilligt vill ge några spoilers. SW har vävt samman historien om Cal med fakta om parasiter - och jag kan säga att efter att ha läst den här boken kommer det att dröja innan jag andas i närheten av en kattlåda igen.