bokidioten

Vinterfåk
Johan Theorin

Jag har fått mina reserverade böcker från biblioteket! Dessutom kom alla åtta på en gåg så nu är det njutningsläsning i högt tempo som gäller. Den bok som lockade mest var vinterfåk.

En renoveringssugen småbarnsfamilj flyttar från Bromma till norra Öland, till det gamla fyrvaktarhuset om vilket man berättar spökhistorier

Jag läste ju Skumtimmen för ett par veckor sedan. (Jag börjar fundera på hur mitt minne fungerar just nu - namn fastnar uppenbarligen inte. Vad hette egentligen den kvinnliga läkaren i Stensvik?) Vinterfåk påminner mycket om Skumtimmen, samma stämning, en del karaktärer "går igen". Det som gör Vinterfåk riktigt, riktigt läsbar är inte karaktärerna (där tycker jag han var vassare i Skumtimmen. Här utvecklas inte karaktärerna) utan författarens förmåga att blanda in spökhistorier på ett naturligt sätt. På samma sätt som man i forna tider levde med spökhistorier och skrönor som tänkbart sanna gör huvudpersonerna det här. Och när jag läst klart boken, lagt ifrån mig den, funderar jag på detaljer i boken. Finns det en naturlig förklaring, eller...?

Den som spikar på julafton har allvarliga problem
David Batra

Innan jag skriver om den här boken: lyssna på Davids sommarprat! Jag fick respekt för honom som person - och blev nyfiken på honom. Man ska inte (bara) skratta åt komiker.

Den här boken har tidigare publicerats under titeln den som inte tar bort luddet ska dö. Detta är, som titeln ger en vink om, en julutgåva. Lapparna är roliga och DB har skrivit en introduktion till varje avsnitt. Introduktionen känns som text i en bra fotobok - lite störande. Lapparna talar för sig själva. Jag inser också att jag nu lever ett lapp-löst liv - för lappar förekommer mest där människor lever mycket inpå varandra, de blir en sorts ställföreträdande kommunikation.

Den här boken behöver man inte äga, men snubblar ni över den, bläddra igenom den. Och skänk en tanke åt den stackars bakfulle killen som höll på att elda upp hela trappuppgången...

Barnets första timmar
Thomas Bergman, John Lind, Elisabeth Rinman

Ett riktigt kap från mitt lokala bibliotek! För fem kronor var den min. Boken kommer från 1976 och är en fotobok. En fotograf, Thomas Bergman, har tagit fotografier av nyfödda. Och med nyfödda menar jag riktiga nyfödingar: för varje bild står det hur många minuter de är. Och inget barn är äldre än två timmar.

Det är vackra bilder, svartvita, och fotografen har verkligen lyckats fånga nyfödingarnas person. De framstår inte som anonyma spädbarn utan som små individer med känslor. Faktum är, vilket framgår av efterordet, är bilderna tagna som edl av ett forskningsprojekt för att söka utröna om barnet kände ångest och rädsla efter födseln. Bilderna visar tvärtom eftertänksamma individer, ibland arga.

Som jag skrev ovan - bilderna är tagna i mitten av 1970-talet. Även om barn har fötts i alla tider har proceduren, välkomnandet, av det nya barnet ändrats påtagligt. Inte en enda bild visar barnet på mammas mage medan det söker bröstet. Det står om hur barnet genomgår den första skötningen den första timmen, om hur fosterfettet avlägsnas och barnet badas, till och med kammas! Det står också att det är angeläget att fadern får vara delaktig i skötseln av barnet när han kommer på besökstiden. Lilla B, som har en yvig kalufs för att vara tre månader, har ännu inte kammats. Och nog var han en vecka innan sitt första bad. 

På så sätt kan jag förstå att boken utrangerades: de rutiner som barnet genomgår är mycket annorlunda. Samtidigt kan jag tycka det är synd att inte fler får tillfälle att titta i boken: kanske kunde man göra en ny bok på samma tema? 

Det tredje tecknet
Yrsa Sigurardóttir

Undrar just hur många deckare jag läst vid det här laget? Den här har i alla fall en ny vinkling: trettiosexårig ensamstående tvåbarnsmamma som är advokat i Reykavik kontaktas via ombudet Mathew av en mycket förmögen tysk familj vars son mördas vid universitetet i Reykavik. De är övertygade om att polisen gripit fel mördare och anställer därför Thora för att se över undersökningen. Spåren leder till medeltidens island och fram till häxkonst i dagens Reykavik.

Den riktiga behållningen av den här boken var Thora och samspelet med Matthew. Deras förhållande är fränt och de munhuggs med ett språk som får mig att häpna. Intrigen är väl sammansatt och jag är sugen på att läsa mer av henne för hon har gjort mig nyfiken på karaktärerna. Inget himlastormande, men god underhållning.

Stora hobbyboken

Den här boken täcker många olika handarbetstekniker och ger idéer om vad man kan göra med dem. Jag gillar inte alls boken. Jag tror visst att konstnären/hantverkaren vet vad hon gör rent tekniskt. Men det är få av projekten som jag skulle vilja ge mig på och den ger mig ingen inspiration  att skapa själv. Nej, den här ska tillbaka till biblioteket snarast.

Ett oskrivet blad
Marie Hermansson

Jag har läst böcker att MH tidigare och även om hon inte tillhör mina absoluta favoriter är hon klart läsvärd. En antydan till psykologisk thriller, en klangbotten har hon i att skildra människor och förklara varför de gör som de gör.

I den här boken får vi träffa två människor som lever i utanförskap (för att använda den nuvarande regeringens terminologi): Reine är uppväxen på barnhem, har klumpfot, och har alltid levat brevid samhället, även när han yrkesarbetat. Nu är han sjukpensionär. Angela är fet och sluten. Och genom en slump träffas de och blir vänner. För att så smånigom gifta sig. Och, till Reines förvåning och glädje, blir de föräldrar fastän de bägge passerat fyrtio. Barnet, Bjarne, är sjukt (den här boken klarar inte min bokmärkning!). Reine försöker hitta en lösning och det slutar med en kidnappning av ett annat barn. Och i denna kamp börjar han för första gången få veta vem Angela är. 

Vissa delar av boken har jag läst översiktigt för det har varit för jobbigt att läsa om människor som far så illa. När jag lägger  ifrån mig boken inser jag att MH har fått mig att förstå nästan alla personer de skildrar, varför de gör som de gör. Och det gör boken läsvärd.

Våga fråga
(radio rix)

Det här är en kul bok! Radio rix har/har haft ett inslag där lyssnare fått ringa in och ställa frågor (våga fråga!) och sen har redaktionen tagit reda på någon som kan ge ett svar. Frågorna spänner över mycket, från varifrån man mäter avstånden mellan städer till varför läkare har så konstig handstil till hur mycket havre (i uppodlad areal) som går åt för ett paket Havrefras. Och innan visste jag inte vad ett träd i skogen var värt. Detta är bra infotainment! Önskar bara att jag inte glömde så snabbt det jag lärt mig. 

Så dumt
Mia Törnblom

Mia "självkänsla" Törnblom har skrivit sin biografi. Biografin är en historia om hur hon kom att på insikt i att självkänsla är viktigt. Mia var under en period narkoman och bedragare och hon beskriver detta, och vägen tillbaka, på ett chosefritt och utelämnande sätt. Jag sträckläser och får bitvis tårar i ögonen. Herregud vilket liv! Och trots trillar aldrig detta över gränsen till att bli en BOATS. En orsak till att jag tycker att denna bok trots allt är bra är att hon har ett budskap och det är inte att "det är synd om lilla mig". Tvärtom, och det tänker jag på mycket efteråt, är  vikten av eget ansvar betonat. Hon visar hur hon började växa och ta ansvar för sitt liv. Detta, hennes resa från att vara ett offer till att ta ansvar för sitt eget liv, och den roll självkänsla spelar för henne är central. En viktig skildring!

den sista hemligheten
Ian Caldwell & Dustin Thomason

Läs inte den här boken! Jag köpte den på norska för ett par år sedan (om någon, trots detta inlägget, fortfarande intresserade av att läsa boken, har jag lagt ut den på bookmooch) och orkade mig igenom de första femtio sidorna. Sedan kändes det inte mödan värt längre. När jag nu hittade den som ljudbok på min lokala biblioteksfilial slog jag till och lånade den. Och lyssnade. Och lyssnade. För det är en väldigt lång bok (som skulle mått toppen av en hårdhänt redaktör).

Boken handlar egentligen om en annan bok: Hypnerotomachia Poliphili som faktiskt finns på riktigt). Vår huvudperson, Tom, delar rum med en inbunden forskartyp, Paul. Paul och  Tom har länge delat fascinationen, besattheten, över boken. Toms far ägnade hela sitt liv åt boken och därför, när Tom blir alltmer uppslukad av boken på bekostnad av hela sitt sociala liv, hoppar han av. Medan Paul fortsätter enträget. 

Denna bok är en blandning mellan "national treasure" (ni vet, den där filmen med Nicholas Cage) och da vinci-koden blandat med Stephen Kings ordrikedom och en rejäl dos aka-porn.

Boken Hypnerotomachia Poliphili, är i själva verket en kod som är svår att knäcka och det antyds att det är en rejäl hemlighet den skyddar. Och det finns konkurrerande forskare som försöker ta åt sig äran. Denna, i botten ganska spännande historia, blandas upp med nostalgisk aka-porn. Författarna skriver nostalgiskt om Princetons studentikosa sida. Vi får följa med ner i tunnlarna under Princeton, följa med på studentklubb, in på biblioteket. Och att skildra Princeton känns bitvis som ett viktigare syfte för författarna än att driva historien framåt.

En reflektion över boken: detta är en grabbig bok! Det finns en tjej med, flickvän till Tom, men det Princeton de skildrar är grabbarnas universitet. Och de känslor de skildrar, det sätt de skildrar på (och nu är jag ute på hal mark, jag vet det) är grabbigt.

Nej, ända anledningen till att jag lyssnade klart på boken är att jag ville veta vad den sista hemligheten är. Om någon annan undrar så kan ni e-posta mig istället för att plöja klart boken. För det är den inte värd.  

 

Akta er killar här kommer gud och hon är jävligt förbannad
Linda Skugge

Jag har alltid varit skeptisk mot LS. Hon har varit för högröstad, för självsäker i sina åsikter och allmänt störig. Jag har reviderat min bild av henne nu. LS skriver alltid som om hon har rätt. Detta i sig kan låta självklart - men hon skriver på ett sätt som att det är självklart att hon har rätt, hon kan inte ha fel. Underförstått att alla andra är idioter. Detta är mycket trevligt när man delar hennes åsikter. Jag kan få en känsla av "way to go, Linda! Du och jag är väldigt lika" Men jävligt störande när man inte gör det.

Akta er killar här kommer gud och hon är jävligt förbannad är en samling av LS krönikor. Lagom långa. Boken har jag förvarat vid badkaret men ofta har jag burit omkring med den - det har helt enkelt varit svårt att avstå från den. Som när man köper en box med avsnitt från sin favoritsåpa och inte kan låta bli att titta på bara en till.

LS skriver personligt. Hon är öppen med sina fobier, med sin känsla av utanförskap under tonårstiden. Däremot står det inte en mening om hennes man/sambo/barnets pappa. Hon skriver så att man ser (man tycker sig se?) att Linda är en känslig människa och att hon slår under underläge. Denna känsla står i bjärt kontrast mot hennes tvärsäkra åsikter, hennes stöddighet. Jag får inte bilderna att gå ihop innan jag inser att det är skillnaden mellan bilden inåt (självbilden) och bilden utåt (det hon förmedlar till andra). Kanske är många så?

LS har inte alltid på fötterna. Hon kan argumenterna tendensiöst och övergeneralisera bevis. Forskaren i mig blir bitvis upprörd. Men hon gör det öppet och i många fall reflekterar krönikorna debatt med läsarna. Detta är en bra bok som borde ligga på bordet i alla väntrum istället för sönderlästa hänt i veckan. För de här är bra! 

Skumtimmen
Johan Theorin

Den här deckaren är andlöst (och ändlöst!) spännande fastän den inte klarar min bokmärkning. Vissa delar fick jag läsa översiktligt för det var helt enkelt för jobbigt att läsa. 

Julia tappade bort sin son på alvaret på Öland för många år sedan. Sedan dess har hon sörjt och hennes liv har gått i stå. Hennes far ringer plötsligt och vill att hon kommer - han tror sig förstå lite mer om vad som hände den där dimmiga natten. Detta skulle kunna vara en tämligen banal historia men är det inte. Boken bygger inte främst på tanken  om sonen Jens lever eller är död.  Det är andra faktorer som driver historien framåt. 

Efteråt, vad jag minns av boken, förutom att jag kommer att försöka läsa annat han skrivit också, är den fina skildringen av en semesterbygd i vardagstider. De få som bor kvar, hur de lever och förhåller sig till varandra, och allt detta liv och all historia som finns bortanför semesteridyllen. Jag minns också hur fint JT skildrar hur Julia växer även genom det smärtsamma. Jag vill, när jag läst färdigt boken, gärna veta hur det går för henne i framtiden - jag (och huvudpersonen) har kommit förbi det stadium när tankarna fastnar på hur hennes liv skulle sett ut om inte Jens hade försvunnit på alvaret.  

Liftarens guide till galaxen
Douglas Adams

Denna bok tillhör mina absoluta favoriter. Och nu när jag legat däckad i influensa tröstade jag mig med en omläsning. Nu är det ju så att jag lever med liftarens guide till galaxen nästan varje natt. När jag inte kan sova lyssnar jag på BBCs underbara inspelning. Och för ett par veckor sedan såg jag filmversionen (som jag för övrigt INTE tycker om). 

Liftarens guide är bra, men de tre olika versionerna - radiopjäsen, boken och filmen skiljer sig åt. När jag läser boken förstår jag mer av radiopjäsen, eftersom bokne är mer utförlig och det är lättare att förstå varför saker händer. Jag ser handlingen mycket tydligare. Å andra sidan är inte humorn lika träffande i boken. Och det beror delvis på översättningen. Ett par översättningar blir dråpliga för att de blir så fel.  Hur kan en bok vara en kvartersförstörare (blockbuster)? Och varför i all världen tar Arthur Dent med sig en fackla (torch dvs ficklampa på engelska) ner i kommunhuset? Och när filosoferna kommer instormande och klagar över bristen på demarkering (demarcation, dvs gränsdragning), hur många svenskar hänger med då?   Vilket blåbär har översatt den här då, tänkte jag när jag läste boken. Och häpnade när jag fann att det var ordkonstnären Tomas Tidholm. Kanske är boken svåröversatt, men en nyöversättning skulle boken vara värd.

Sotarens pojke
Barbara Vineland

Jag har blivit så besviken på de senaste Ruth Rendall jag läst. Hon har kännts ytlig och förutsägbar. Därför var det med viss tvekan som jag lånade med mig den här från biblioteket där hon skriver under pseudonym. Jag är glad att jag gjorde det och jag har, så gott det går med en femåring och en sjuveckors runt fötterna, sträckläst den här boken.

Hon skriver bra. Och hon har en intressant historia. En framgångsrik manlig författare - Gerald - bor i ett stort hus vid engelska kusten med sin hustru, sin hushållerska (hon har en förkärlek för att trolla dit hushållerskor i sina berättelser, har hon inte det?) och sina hängivna två döttrar som kommer hem för att vara nära honom på helgerna. Förhållandet mellan makarna är mycket ansträngt. När fadern dör börjar ena dottern skriva en biografi och inser att hennes älskade far inte varit den han utgivit sig för.  

Boken är mycket snyggt uppbyggd och varje kapitel inleds med ett fiktivt citat från en av författarens böcker som har bäring på kapitlets budskap. Om jag lämnar stilistiken åt sidan är det två frågor boken väcker i mig.

Den första frågan är den om förhållandet mellan mor och barn. BV låter i romanen Gerald vara barnkär. Det antyds att han gifter sig med bokens egentliga huvudperson, hustrun, enbart för att han tror att hon kan bli mamma åt hans barn. Han manipulerar så att barnen blir knutna till honom, och får ett dåligt förhållande till hustrun. Hon lever ett skuggliv i huset och i familjen och saknar en roll. Det gör mig ont att läsa och det gör mig arg. Samtidigt inser jag att hade rollerna varit ombytta - en mor som manupulerar för att fadern skulle ha ett dåligt förhållande till sina barn - hade jag nog inte reagerat lika mycket. Det är jobbigt att få syn på sina egna fördomar.

Den andra frågan är den om kvinnans ställning. Hustrun lever hela livet vid sidan om sin egen familj. Hon får inte skaffa sig ett yrkesliv för sin man och hon blir hånad när hon försöker läsa vid universitet. Hon har hushållerska. Förutom promenaderna på stranden får vi inte se något av hennes liv, vad hon lever för. Döttrarna ser henne inte men idealiserar fadern. Jag funderar på varför hon inte bryter upp, varför hon accepterar det liv maken tillåter henne. Jag tänker att här ser man att BV tillhör en annan generation. Jag påminns om en annan bok, "inte den sortens flicka" av Mary Wesley. Sånt kan väl inte hända, så tänker man väl inte, i min generation. Väl?