Sotarens pojke

Sotarens pojke
Barbara Vineland

Jag har blivit så besviken på de senaste Ruth Rendall jag läst. Hon har kännts ytlig och förutsägbar. Därför var det med viss tvekan som jag lånade med mig den här från biblioteket där hon skriver under pseudonym. Jag är glad att jag gjorde det och jag har, så gott det går med en femåring och en sjuveckors runt fötterna, sträckläst den här boken.

Hon skriver bra. Och hon har en intressant historia. En framgångsrik manlig författare - Gerald - bor i ett stort hus vid engelska kusten med sin hustru, sin hushållerska (hon har en förkärlek för att trolla dit hushållerskor i sina berättelser, har hon inte det?) och sina hängivna två döttrar som kommer hem för att vara nära honom på helgerna. Förhållandet mellan makarna är mycket ansträngt. När fadern dör börjar ena dottern skriva en biografi och inser att hennes älskade far inte varit den han utgivit sig för.  

Boken är mycket snyggt uppbyggd och varje kapitel inleds med ett fiktivt citat från en av författarens böcker som har bäring på kapitlets budskap. Om jag lämnar stilistiken åt sidan är det två frågor boken väcker i mig.

Den första frågan är den om förhållandet mellan mor och barn. BV låter i romanen Gerald vara barnkär. Det antyds att han gifter sig med bokens egentliga huvudperson, hustrun, enbart för att han tror att hon kan bli mamma åt hans barn. Han manipulerar så att barnen blir knutna till honom, och får ett dåligt förhållande till hustrun. Hon lever ett skuggliv i huset och i familjen och saknar en roll. Det gör mig ont att läsa och det gör mig arg. Samtidigt inser jag att hade rollerna varit ombytta - en mor som manupulerar för att fadern skulle ha ett dåligt förhållande till sina barn - hade jag nog inte reagerat lika mycket. Det är jobbigt att få syn på sina egna fördomar.

Den andra frågan är den om kvinnans ställning. Hustrun lever hela livet vid sidan om sin egen familj. Hon får inte skaffa sig ett yrkesliv för sin man och hon blir hånad när hon försöker läsa vid universitet. Hon har hushållerska. Förutom promenaderna på stranden får vi inte se något av hennes liv, vad hon lever för. Döttrarna ser henne inte men idealiserar fadern. Jag funderar på varför hon inte bryter upp, varför hon accepterar det liv maken tillåter henne. Jag tänker att här ser man att BV tillhör en annan generation. Jag påminns om en annan bok, "inte den sortens flicka" av Mary Wesley. Sånt kan väl inte hända, så tänker man väl inte, i min generation. Väl?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback