bokidioten

En orolig själ
Kay Redfield Jamison

Det här är en skildring av hur det är att leva med bipolär sjukdom - eller som mano-depressiv, som författaren själv säger. Det är en rak skildring som visar hur manodepressiviteten (och inte minst medicineringen med litium) passar in, och påverkar, hennes liv. Det är alltså inte i egentlig mening en bok om sjukdomen i sig. Hennes skildringar av sjukdomen och hur den känns är ganska ytliga - för tyngdpunkten ligger inte där. Exempelvis nämns ordet ångest  en gång, inte mer. Och hon förklarar inte hur det känns att ha ångest. Och därmed förstår inte läsaren heller hur det känns.

Bokens tyngdpunkt ligger inte i skildringen av den affektiva störningen (som jag har lärt mig att det heter efter att ha läst boken). Den handlar om att ha ett vanligt (yrkes-)liv trots sjukdomen. För KR är inte vem som helst - hon är psykolog med inriktning på affektiva störningar. Det är här det blir intressant - och svårt. Min första tanke är hur kan hon möta patienter när hon själv är patient. Speciellt som hon jobbar med patienter även under sina depressiva och maniska skov. Hur kan hon säga till sina patienter att ta litium när hon själv gång på gång avbryter sin behandling? Mina tankar hakar upp sig på det här, mina farhågor om Cullbergs mognad som människa under hans första yrkesår, som jag kände när jag läste hans självbiografi, ter sig futtiga här. Om hon var i så dåligt skick under sina skov som hon låter oss ana - hur orkar hon ta sig till jobbet? Hur möter hon människor?

Man kan läsa hennes bok som ett försvarstal för just den här typen av frågor. KR är skicklig och framgångsrik i sitt yrkesliv - trots det handikapp som sjukdomen innebär. Hon skildrar hur hon disputerar, hur hon får en fast tjänst, hur hon bygger upp en egen klinik. Det slår mig efter ett tag att hon inte skäms. Hon är selektiv med att berätta om sin sjukdom, men hon vägrar att känna sig - och bete sig - underdånigt. Flera episoder hon återberättar handlar om när hon berättar om sin sjukdom för människor hon bryr sig om och om deras reaktioner.  När jag fått denna insikt i hur hon fungerar ser jag plötsligt vad hon inte vill skriva om. I ett stycke mitt i boken berättar hon i förbigående om vad tabubelagt våld hos kvinnor är. Hon nämner att hon även varit (mycket) våldsam under sina maniska skov och hon nämner det på ett sådant sätt att jag tror att det är något hon inte riktigt vill kännas vid.

KR är framgångsrik och hon är en riktig fighter. Litiumet leder de första åren till en påfallande tanketröghet. Hon kan inte läsa vetenskapliga artiklar, hon blir klumpig, hon förlorar sin kreaktivitet, läser helst barnböcker. Trots detta lyckas hon bygga upp en klinik och avancera i sin vetenskapliga karriär. Hennes bok är en avdramatisering av sjukdomen, en motsats till stigmatisering. På så sätt är det en viktig bok, som jag verkligen kan rekommendera.