fritt fall
Juli Zeh
Detta är en bok utöver det vanliga! Jag väntade mig en deckare, men istället fann jag mig läsa en bok som såväl irriterade som fascinerade mig.
Intrigen är lätt beskriven. Sebastian och Oskar var studiekamrater av det mer uppslukade slaget (tänk på en hemlig historia och multiplicera med hundra) men Sebastian är sedan ett tiotal år tillbaka gift med Maike och har en son, Liam. Han har nöjt sig med att bli professor i fysik medan Oskar siktat högre. Spänningen mellan Sebastian och Oskar är stark och Oskar drar sig inte för att offentligt utmana och förolämpa sin forne studiekamrat. När Maike åker på semester och Sebastian kör Liam till scoutlägret blir Liam kidnappad och kidnapparen ställer höga krav för att återlämna sonen. I boken lär vi dessutom känna de tre osannolika poliser som utreder kidnappningen.
Boken skulle kunna kallas deckare men då missar man mycket av det som gör boken speciell. Författaren använder sig av två grepp som gör att boken är långtifrån en dussindeckare.
Först och främst använder hon sig av en allvetande berättare. Vår berättare kan allt och skildrar såväl vad människor tänker som vad de gör. När jag tog ett steg tillbaka från texten och verkligen insåg hur orimlig berättaren var kunde jag också börja acceptera bokens form. Många gånger stannade jag till och funderade kring vad författaren skildrat. Hon fick mig att se mer i texten än vad jag hade väntat mig.
Det andra greppet som jag irriterar mig kopiöst är att hon gillar liknelser. Vid något tillfälle räknade jag dem och fann att hon på en sida använde sig av mer än tio liknelser. Hon litar inte på att hon kan skilda saker för var de är utan väljer hela tiden att genom jämförelsen göra skildringen mer påtaglig. Jag tröttnar. Det lilla ordet "som" är missbrukat i den här texten. Samtidigt, när jag nästan är igenom boken, har jag vant mig vid det och kan ta till mig jämförelserna. Kanske är det jag som inte är van vid detta sätt att skriva?
Slutligen, den verkliga behållningen för min del ligger i karaktärerna Oskar och Sebastian, hur de skildras, vad som driver dem, hur de är. Jag börjar fundera på hur man får förhålla sig till andra människor, på om geni förlåter omänsklighet.
En intressant fråga det där. Jag har ofta funderat på den. Läs gärna "Gaudy Night" av Dorothy L Sayers där den utreds i detalj. Fast om man kommer fram till något eller ej, det är en annan fråga.
Det där med liknelser: i t ex Blackadder och i flera andra brittiska komediserier används liknelser som ett väldigt vanligt grepp. Poängen där verkar vara att kunna få till en väldigt ovanlig, oväntad liknelse, som ändå är tillräckligt bra för att vara liknelse. Greppet kräver att man antingen inte riktigt märker det, eller njuter av att kunna se vilka halstarrigheter de kan hitta på. Vet inte om det är applicerbart här men tänkte nämna det.
det var en bra och tänkvärd kommentar! Ergo ett sent svar. Jag tänker att liknelser kan vara ett mycket användbart grepp och få läsaren att förstå saker den annars inte skulle kunna förstå. Det kan också vara, tänker jag, som i Blackadder, vara på gränsen till absurd och just därför njutbar. Tänk på Douglas Adams - hans liknelser är ofta helt underbara, just därför att de inte är logiska!