litterär kanon
Det är nog få ord i bok-sammanhang som är så laddade som just ordet litterär kanon. Snabbt kommer man in på frågor som vem väljer och varför. Trots det finns det litterära kanon. Den må vara abstrakt, men det håller samman ett samhälle, eller ett sammanhang. Jag tror att det som håller samman discipliner (i betydelsen universitetsämnen), är dess litterära kanon. Den visar att vi har en gemensam referensram.
Nu (och jag är ett par dagar sen) har vi det där med en litterär kanon för småbarn som de har på Skogåsskolan. Genom att (som i DN) välja att beskriva den som en litterär kanon har man på en gång kontexualiserat den. Med ryggmärgen reagerar jag på att man väljer att styra på detta sätt, att man bestämmer vad som är god smak. Och jag blir lite beymrad över var läsglädjen tar vägen. För i motsats till vad som förs fram i intervjun i DN tror jag ibland det är viktigare att läsa än att läsa rätt.
Jag har tillbringat ett år i italiensk skola. I deras högstadium/gymnasium läser man över fem år, förutom dikter och en och annan novell två böcker. Dantes den gudomliga komedin och Manzonis de trolovade (i promessi sposi). Rad för rad, sida för sida, analyseras dessa böcker.
Jag lärde mig mycket mer om de trolovade och den kontext den skrivits i. Men jag fick ingen läsglädje. Och när jag pratade med mina klasskamrater saknade de läsglädje. Läsningen var ett skolämne. Att läsa gjorde man i skolan.
Det är ett långt steg mellan en litterär kanon och den syn på läsning jag stötte på i Italien. Jag tycker att listor på bra böcker är en bra idé. Än bättre om man har möjlighet att förstå varför boken är utvald. Listan i sig (så länge den får ifrågasättas) är inget problem. Problemen och möjligheterna kan uppstå i hur vi använder oss av listan. Ser vi den som inspiration och vägledning eller som ett facit på god smak?
Nu (och jag är ett par dagar sen) har vi det där med en litterär kanon för småbarn som de har på Skogåsskolan. Genom att (som i DN) välja att beskriva den som en litterär kanon har man på en gång kontexualiserat den. Med ryggmärgen reagerar jag på att man väljer att styra på detta sätt, att man bestämmer vad som är god smak. Och jag blir lite beymrad över var läsglädjen tar vägen. För i motsats till vad som förs fram i intervjun i DN tror jag ibland det är viktigare att läsa än att läsa rätt.
Jag har tillbringat ett år i italiensk skola. I deras högstadium/gymnasium läser man över fem år, förutom dikter och en och annan novell två böcker. Dantes den gudomliga komedin och Manzonis de trolovade (i promessi sposi). Rad för rad, sida för sida, analyseras dessa böcker.
Jag lärde mig mycket mer om de trolovade och den kontext den skrivits i. Men jag fick ingen läsglädje. Och när jag pratade med mina klasskamrater saknade de läsglädje. Läsningen var ett skolämne. Att läsa gjorde man i skolan.
Det är ett långt steg mellan en litterär kanon och den syn på läsning jag stötte på i Italien. Jag tycker att listor på bra böcker är en bra idé. Än bättre om man har möjlighet att förstå varför boken är utvald. Listan i sig (så länge den får ifrågasättas) är inget problem. Problemen och möjligheterna kan uppstå i hur vi använder oss av listan. Ser vi den som inspiration och vägledning eller som ett facit på god smak?
Kommentarer
Postat av: Signe
Jag tror inte på litteraturkanon just av det skälet som du tar upp, det skapar inte läsglädje med automatik. Jag tror däremot att man ska läsa och låta barn läsa mycket mer än vad som sker i skolan idag. Analysera gärna en bok redan med små barn, gör något med texten, en pjäs, en bild, ett annat slut, gör egna bilder till en bilderbok och jämför med konstnärens. Ja listan kan göras lång, och jag tror detta kan skapa läsglädje. Små barn väljer ju gärna böcker som de har förförståelse till och känner igen.
Signe
Trackback