bokfemman: språk

Veckans bokfemma handlar om språk: nämn 5 böcker med ledordet språk.


Jag har med glädje klurat på den här bokfemman i två dagar. För vad är det egentligen som är språket i en bok? Kan man skilja det från byggande av karaktärer, skapande av stämningar eller beskrivning av miljöer? Det finns många aspekter  på en bok, varav språket är ett. Här koncentrerar jag mig på språket i dess mest avskalade betydelse, där språket i sig är njutbart. Detta testas enklast genom att läsa det högt!


Salman Rushdie: satansverserna. Ett underbart språk som går upp och ner och varieras mellan olika delar av boken. Jag kunde inte få nog av den. Så här i efterhand påminner mig stilen mest om den man finner i en skröna. Jag hade inte väntat mig att finna det i den här boken.

Theodor Kalifatides: Heracles. Jag läste, som jag redan skrivit en gång, stora delar av den här boken högt för mig själv, bara för att språket var så njutbart. Att man kan använda alfabetet på detta sätt!

Ernest Hemingway: hills like white elephants. Jag läste den på gymnasiet och jag kommer fortfarande ihåg vad imponerad jag var över språkbruket. Att man kan säga så mycket med så få ord!

Jonas Hassen Kemiri: Ett öga rött. Ett språk som jag inte ens vågar läsa högt men som gör mig så glad. Han tänjer, som jag skrivit tidigare, på språket och får mig att uppfatta mitt modersmål på ett nytt sätt. Vad mer kan man begära av ett språk?

Åke Holmberg:  Ture Sventon i Stockholm. Som jag skrev innan är jag imponerad av hans språk. Fastän det är en barnbok (därför att?) är varje stycke så välkomponerat. Tänk att kunna använda ett sådant språk!

Kommentarer
Postat av: Tarjeigrete

Great site


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback