Blindheten
Blindheten
José Saramago
Nu har jag läst en ny bok på temat "tänk om": eller snarare på temat "vad händer om". Det rör sig om nobelpristagaren och portugisen José Saramago och hans bok Blindheten. Vad händer om en total epidemi av blindhet bryter ut? Hur påverkas den för givet tagna civilisationen?
Genom boken följer vi den enda icke-smittade, hustru till en ögonläkare. Ögonläkaren är en av de absolut först smittade och också den första att inse att det är en epidemi. De och många fler interneras på ett föredetta mentalsjukhus (snacka om metafor!) som vaktas av militära trupper. I stort sett är det den här lilla världen vi får följa, och den skildringen svarar på en annan fråga: vad händer när en skara människor utan förmåga att klara sig själva plötsligt tvingas till det? Den frågan har en annan nobelpristagare, William Golding, också lekt med, i den förträffliga flugornas herre.
JS har inga höga tankar om människan. Livet i mentalsjukhuset, som i och för sig kompliceras ytterligare av den sporadiska tillgången på mat och andra förnödenheter, är helvetiskt. Framförallt är det smutsigt och luktar illa. Man lyckas inte ens hjälpligt organisera sig för allas gemensamma bästa. Man lyckas inte enas om grundläggande regler - man försöker inte ens etablera sådana. Jo förresten, det tycks finnas en regel: man tar inte någon annans säng. Boken är så jobbig att läsa att jag bara läser fem sidor i taget och försöker hålla skildringen ifrån mig: "så här skulle det aldrig gå till i Sverige". Något måste jag värja mig med. För övrigt är det tveksamt om den här boken skulle klara min bokmärkning, trots att det bara är ett barn med som bara har två egenskaper.
En viktig fråga som skildringen väcker är om det är en realistisk skildring av mänskligt beteende som JS pessimistiskt gör. Här skulle man kunna jämföra med och världen skälvde eller the brief history of the dead. Och på ett något annat plan, hanteringen av odöda. Men JS skildring går så mycket djupare, blir så mycket äckligare. Vi vet så förtvivlat lite om vad som händer egentligen. Till och med av ett katastroffilmstema kan man skapa en berättelse som är jobbig, som vill säga oss något.
Jag blir nyfiken på själva blindheten. Det är sant att världen är uppbyggd kring seende. Genom boken förstår vi att det är ett dubbelt handikapp som dessa epidemiska blinda har drabbats av: det första är oerfarenheten av att vara blind. Den andra, och egentligen viktigare, är att blinda är beroende av seende. Då och då hör man om döva som anser att de är överlägsna hörande. Finns det en motsvarande inställning hos vissa blinda? Håller JS grundläggande premiss att de blinda inte kan lära sig att klara sig och därmed inte kan hålla liv i, eller återuppbygga en civilisation? Genom att ta bort något så (trots allt) alldagligt som ett sinne visar JS också vad skör vår civilisation är.
JS låter människorna på mentalsjukhuset tycka att namn är oväsentliga i och med att de blir blinda. Det finns inte ett personnamn i hela boken. Istället är det andra beskrivningar som får fungera som stående epitet: den först blinde, den först blindes fru, biltjuven, flickan med glasögonen, den estrabiske pojken. Jag ser att hans trick fyller en funktion - namn är kopplade till självrespekt, till civilisation. Genom att ta bort namnen tar han också bort lite av det som gör oss mänskliga. Däremot tror jag inte att det är realistiskt att man skulle välja att låta namn bli oväsentliga.
Även på en mer stilistisk nivå blir blindheten i sig tankeväckande. Hur skildrar man en miljö utan att använda synintryck? Här tycker jag inte JS är konsekvent (och det behöver han strängt taget inte vara heller - dels har han en lekfull allvetande berättare, dels har han tillgång till den enda seende kvinnan), men idén fascinerar mig - hur skulle jag skildra en dag i min egen tillvaro utan att alls beskriva synintryck?
Slutligen några ord om själva språket. JS meningar är långa. JS stycken är långa. Det är mycket ord och mycket lek med ord. Jag inser att en hel del går mig över huvudet. Jag inser också att jag, trots att jag inte läser så många sidor i taget, läser för snabbt. Jag kan se att hans berättare är intressant, det går säkert att utläsa mycket där. Men jag är inte intresserad! Jag blir efter ett tag irriterad på hans ordrikedom, på flödet av ord. Samtidigt märker jag nu när jag skriver att jag på mitt sätt börjar härma hans ordrikedom och förkärlek för inskjutna bisatser.
José Saramago
Nu har jag läst en ny bok på temat "tänk om": eller snarare på temat "vad händer om". Det rör sig om nobelpristagaren och portugisen José Saramago och hans bok Blindheten. Vad händer om en total epidemi av blindhet bryter ut? Hur påverkas den för givet tagna civilisationen?
Genom boken följer vi den enda icke-smittade, hustru till en ögonläkare. Ögonläkaren är en av de absolut först smittade och också den första att inse att det är en epidemi. De och många fler interneras på ett föredetta mentalsjukhus (snacka om metafor!) som vaktas av militära trupper. I stort sett är det den här lilla världen vi får följa, och den skildringen svarar på en annan fråga: vad händer när en skara människor utan förmåga att klara sig själva plötsligt tvingas till det? Den frågan har en annan nobelpristagare, William Golding, också lekt med, i den förträffliga flugornas herre.
JS har inga höga tankar om människan. Livet i mentalsjukhuset, som i och för sig kompliceras ytterligare av den sporadiska tillgången på mat och andra förnödenheter, är helvetiskt. Framförallt är det smutsigt och luktar illa. Man lyckas inte ens hjälpligt organisera sig för allas gemensamma bästa. Man lyckas inte enas om grundläggande regler - man försöker inte ens etablera sådana. Jo förresten, det tycks finnas en regel: man tar inte någon annans säng. Boken är så jobbig att läsa att jag bara läser fem sidor i taget och försöker hålla skildringen ifrån mig: "så här skulle det aldrig gå till i Sverige". Något måste jag värja mig med. För övrigt är det tveksamt om den här boken skulle klara min bokmärkning, trots att det bara är ett barn med som bara har två egenskaper.
En viktig fråga som skildringen väcker är om det är en realistisk skildring av mänskligt beteende som JS pessimistiskt gör. Här skulle man kunna jämföra med och världen skälvde eller the brief history of the dead. Och på ett något annat plan, hanteringen av odöda. Men JS skildring går så mycket djupare, blir så mycket äckligare. Vi vet så förtvivlat lite om vad som händer egentligen. Till och med av ett katastroffilmstema kan man skapa en berättelse som är jobbig, som vill säga oss något.
Jag blir nyfiken på själva blindheten. Det är sant att världen är uppbyggd kring seende. Genom boken förstår vi att det är ett dubbelt handikapp som dessa epidemiska blinda har drabbats av: det första är oerfarenheten av att vara blind. Den andra, och egentligen viktigare, är att blinda är beroende av seende. Då och då hör man om döva som anser att de är överlägsna hörande. Finns det en motsvarande inställning hos vissa blinda? Håller JS grundläggande premiss att de blinda inte kan lära sig att klara sig och därmed inte kan hålla liv i, eller återuppbygga en civilisation? Genom att ta bort något så (trots allt) alldagligt som ett sinne visar JS också vad skör vår civilisation är.
JS låter människorna på mentalsjukhuset tycka att namn är oväsentliga i och med att de blir blinda. Det finns inte ett personnamn i hela boken. Istället är det andra beskrivningar som får fungera som stående epitet: den först blinde, den först blindes fru, biltjuven, flickan med glasögonen, den estrabiske pojken. Jag ser att hans trick fyller en funktion - namn är kopplade till självrespekt, till civilisation. Genom att ta bort namnen tar han också bort lite av det som gör oss mänskliga. Däremot tror jag inte att det är realistiskt att man skulle välja att låta namn bli oväsentliga.
Även på en mer stilistisk nivå blir blindheten i sig tankeväckande. Hur skildrar man en miljö utan att använda synintryck? Här tycker jag inte JS är konsekvent (och det behöver han strängt taget inte vara heller - dels har han en lekfull allvetande berättare, dels har han tillgång till den enda seende kvinnan), men idén fascinerar mig - hur skulle jag skildra en dag i min egen tillvaro utan att alls beskriva synintryck?
Slutligen några ord om själva språket. JS meningar är långa. JS stycken är långa. Det är mycket ord och mycket lek med ord. Jag inser att en hel del går mig över huvudet. Jag inser också att jag, trots att jag inte läser så många sidor i taget, läser för snabbt. Jag kan se att hans berättare är intressant, det går säkert att utläsa mycket där. Men jag är inte intresserad! Jag blir efter ett tag irriterad på hans ordrikedom, på flödet av ord. Samtidigt märker jag nu när jag skriver att jag på mitt sätt börjar härma hans ordrikedom och förkärlek för inskjutna bisatser.
Kommentarer
Trackback