bokidioten

A nest of nightmares
Lisa Tuttle

Vad är det som gör en skräckhistoria bra? Boken, som består av tretton noveller, kommer ofta nära en rktigt bra skräckhistoria. Men det tog ett par historier innan jag kunde se tjusningen i hennes noveller. I början fick de mig bara att känna mig illa till mods, snarare än rädd.

Jag insåg att en av de krav jag ställde på en skräckhistoria var att jag i början av berättelsen skulle kunna identifiera mig, ja, att historien till och med skulle vara lite hemtrevlig och... avundsvärd. Som i jurkyrkogården, den unga lyckliga familjen som flyttade till ett nytt hem... Eller i alla dessa skräckfilmer. Livet är aldrig så underbart som i en skräckfilm innan första mördaren slår till.

Lisa Tuttles noveller bryter mot detta. Det är inte så där fint innan. Och det blir bara värre. Ibland - oftast - förstår man vart det är på väg. Ett par gånger hoppade jag över sista uppslaget och läste bara slutmeningen. Det kändes för otäckt.

Huvudpersonerna är inte tonåringar och faller på det sättet utanför den ram för skräckberättelser som man lärt sig på film (där man klarar sig bara man inte är oskuld/alltför lösaktig). Huvudpersonen är ofta ensam på ett eller annat sätt. Om inte i rummet så i alla fall i relationerna med sin omvärld. Det saknas i alla fall nära vänner, någon att dela med sig av, någon som kan inkluderas i mardrömmen. Som skadedjursbekämparen i the Nest som inte ser boet på vinden, eller den äkte mannen i the memory of wood som bara inte förstår varför hans fru vill göra sig av med den dyra antika kistan. Den katastrof som varje berättelse slutar i blir på det sättet inte uppenbar för omgivningen utan man inser att den lätt kan bortförklaras för en omgivning som inte vill se. I mer än en berättelse är huvudpersonen en mamma som förlorar sina barn på ett sätt som kan tolkas som vanvård, om man inte följt berättelsens inre logik.

Den bästa berättelsen är flying to Byzantinum. Den funderade jag på en hel dag.