Bitterfittan
Bitterfittan (trots titeln)
Maria Sveland
När jag hörde talas om den här boken på P1 ville jag på en gång läsa den. Äntligen! En intelligent skildring av den ständiga kampen mellan könen i sjuttiotalist-tappning. Varför är det så himla svårt att vara jämställda? Jag väntade flera dagar med att köpa boken och sen försökte jag ransonera den så den inte skulle ta slut på en gång (tror ni det lyckades?)
Första delen av boken tyckte jag var otroligt bra. Hög igenkänningsfaktor (ge den här boken till alla beskäftiga barnmormorskor och BVC-tanter, tvinga alla på försäkringskassan att läsa den!) Man behöver inte vara intellektuell rå-feminist för att känna igen sig. På ett träffande sätt beskriver hon tankar och känslor som var mina. På ett bra, självklart sätt fångar hon ufo-tillvaron som gravid och föräldraledig och hur identiteten och relationen ändras. Som sagt, jag hoppas, hoppas, hoppas att Bitterfittan blir läst av många många. Jag hoppas att den kommer i pocket. Och jag hoppas att den blir diskuterad, för det förtjänar den.
Andra halvan av boken, för att inte snacka om slutet, var jag inte lika imponerad av. På samma sätt som min mosters migrän (Vibeke Holst) är superbra i början och sen tappar strigens är det lite samma sak med Bitterfittan. Vad är det hon vill säga som inte står på baksidan? Vad är det som gör en feminist bitterfittig? Hur kan man älska sitt barn och samtidigt se honom som en ockupationsmakt? Mycket bra frågor, mycket viktiga frågor, men hur svarar man på dem?
MS väljer en skönlitterär inraming i alter egot Sara (jag blev mycket nyfiken på var Sara slutar och MS börjar, jag tippar att boken är mycket självbiorafisk) och hennes resa till tönt-Teneriffa där hon får anledning att begrunda sin relation, sitt liv och sin historia. MS blandar Teneriffa-skildringar (hur blir man bemött om man säger att man är en gift kvinna som väljer att resa ensam?) med skildringar av tiden efter sonen Sigges födelse (från multiresidenta bakterier och amningshysteri) och tillbakablickar på hennes barndom/ungdom, med fokus på förhållandet till fadern som uppriktigt sagt inte verkar speciellt klok eller förstådd. I denna mix väver MS in domumenära inslag: en del av dem gör mig så förbannad att jag pratar högt med boken, andra känns mer krystade. Ytterligare en ram får historien i jämförelsen med Erica Jongs rädd att flyga. Den analys MS använder för att tolka sin (Saras) privata situation bygger nästan enbart på könsmaktsteori. Mycket av boken handlar om hur kunde detta hända just mig som är feminist? Jag skulle vilja lägga på andra raster. Hur skiljer sig arbetslivet idag från arbetslivet för tjugo år sedan? Vad händer inne i kvinnor (och män!) när de blir föräldrar? Här vill jag också ge henne en eloge för att hon kan skriva att hon saknar Sigge på ett annat sätt än sin man utan att bli livmdersfeminist.
Jag har funderat på varför jag tycker så oerhört mycket om boken samtidigt som jag är besviken på den. Kunde inte MS valt att hålla sig till ett tema (ta uppväxten,arbetarklassbakgrunden, konflikter på jobbet, stringtrosor etc i nästan bok!), och försökt driva klart tesen istället. Det finns ett mycket viktigt budskap, se till att banka in det! Jag skulle vilja säga till henne att hon inte behöver fakta att hålla sig till. Hennes/Saras subjektiva upplevelse räcker gott. [en del av blandningen förstår man när man läser här. Helt enkelt för mycket byggnadsställning kvar!] Jag ser fram emot MS nästa bok!
Andra om Bitterfittan:
Anna tycker nog lite om den, ffa de delar jag tycker mindre bra om. Noll igenkänningsfaktor
Lettura tidernas totalsågning!
Linda Skugge vet som vanligt bäst själv ;)
Johanna L äntligen nån som gillar den!
Supermamman inte direkt någon fan...
Maria Sveland
När jag hörde talas om den här boken på P1 ville jag på en gång läsa den. Äntligen! En intelligent skildring av den ständiga kampen mellan könen i sjuttiotalist-tappning. Varför är det så himla svårt att vara jämställda? Jag väntade flera dagar med att köpa boken och sen försökte jag ransonera den så den inte skulle ta slut på en gång (tror ni det lyckades?)
Första delen av boken tyckte jag var otroligt bra. Hög igenkänningsfaktor (ge den här boken till alla beskäftiga barnmormorskor och BVC-tanter, tvinga alla på försäkringskassan att läsa den!) Man behöver inte vara intellektuell rå-feminist för att känna igen sig. På ett träffande sätt beskriver hon tankar och känslor som var mina. På ett bra, självklart sätt fångar hon ufo-tillvaron som gravid och föräldraledig och hur identiteten och relationen ändras. Som sagt, jag hoppas, hoppas, hoppas att Bitterfittan blir läst av många många. Jag hoppas att den kommer i pocket. Och jag hoppas att den blir diskuterad, för det förtjänar den.
Andra halvan av boken, för att inte snacka om slutet, var jag inte lika imponerad av. På samma sätt som min mosters migrän (Vibeke Holst) är superbra i början och sen tappar strigens är det lite samma sak med Bitterfittan. Vad är det hon vill säga som inte står på baksidan? Vad är det som gör en feminist bitterfittig? Hur kan man älska sitt barn och samtidigt se honom som en ockupationsmakt? Mycket bra frågor, mycket viktiga frågor, men hur svarar man på dem?
MS väljer en skönlitterär inraming i alter egot Sara (jag blev mycket nyfiken på var Sara slutar och MS börjar, jag tippar att boken är mycket självbiorafisk) och hennes resa till tönt-Teneriffa där hon får anledning att begrunda sin relation, sitt liv och sin historia. MS blandar Teneriffa-skildringar (hur blir man bemött om man säger att man är en gift kvinna som väljer att resa ensam?) med skildringar av tiden efter sonen Sigges födelse (från multiresidenta bakterier och amningshysteri) och tillbakablickar på hennes barndom/ungdom, med fokus på förhållandet till fadern som uppriktigt sagt inte verkar speciellt klok eller förstådd. I denna mix väver MS in domumenära inslag: en del av dem gör mig så förbannad att jag pratar högt med boken, andra känns mer krystade. Ytterligare en ram får historien i jämförelsen med Erica Jongs rädd att flyga. Den analys MS använder för att tolka sin (Saras) privata situation bygger nästan enbart på könsmaktsteori. Mycket av boken handlar om hur kunde detta hända just mig som är feminist? Jag skulle vilja lägga på andra raster. Hur skiljer sig arbetslivet idag från arbetslivet för tjugo år sedan? Vad händer inne i kvinnor (och män!) när de blir föräldrar? Här vill jag också ge henne en eloge för att hon kan skriva att hon saknar Sigge på ett annat sätt än sin man utan att bli livmdersfeminist.
Jag har funderat på varför jag tycker så oerhört mycket om boken samtidigt som jag är besviken på den. Kunde inte MS valt att hålla sig till ett tema (ta uppväxten,arbetarklassbakgrunden, konflikter på jobbet, stringtrosor etc i nästan bok!), och försökt driva klart tesen istället. Det finns ett mycket viktigt budskap, se till att banka in det! Jag skulle vilja säga till henne att hon inte behöver fakta att hålla sig till. Hennes/Saras subjektiva upplevelse räcker gott. [en del av blandningen förstår man när man läser här. Helt enkelt för mycket byggnadsställning kvar!] Jag ser fram emot MS nästa bok!
Andra om Bitterfittan:
Anna tycker nog lite om den, ffa de delar jag tycker mindre bra om. Noll igenkänningsfaktor
Lettura tidernas totalsågning!
Linda Skugge vet som vanligt bäst själv ;)
Johanna L äntligen nån som gillar den!
Supermamman inte direkt någon fan...
Kommentarer
Trackback