bokidioten

Jag läser det genomtänkta inlägg Storyteller skrivit om listor och skäms litegrann för min fascination för dem. Varför dras jag till listor? Varför frestas jag att jämföra mina åsikter mot någon okänd tyckare?

Hieronymus skrev för ett tag sedan ett inlägg där han förhåller sig till att inte uppleva sig vara litterär. Vem är det som förmår oss att vilja vara litterära, eller i alla fall förhålla oss till det? Vem är det som bestämmer vad som ska vara god litteratur? (För att anknyta till diskussionen om litterär kanon som fördes i samband med valrörelsen). Jag har ingen ambition att vara litterär. Jag börjar nog bli allergisk mot ordet.

När jag gick igenom listorna (se inlägg 1, 2, och 3) med fin-litteratur och folklig litteratur slogs jag av just det Storyteller lyfter i sitt inlägg. Han kommenterar en till synes synnerligen absurd lista där 1500 böcker inte bara rangordnas utan även poängsätts. Det framgår också att listan är föränderlig. Vem är det som poängsätter, väljer ut? Och varför är jag som listkonsument (ja, jag erkänner) så lite intresserad av vems smak jag tar del av? Borde jag inte vara mer intresserad av varför de tycker att boken x är så bra?

Jag skrev i 2007 års utmaning att jag ville fördjupa min läsning. Men hur når man dit? Ett svar, ett annat sätt att förhålla sig till listor vore att faktiskt ställa sig frågan: om jag tror på den här personen/gruppens omdöme, vilka böcker kan bli intressanta för mig, kan jag få ut något av? Detta skulle ställa mycket av min läsning på sin spets eftersom jag har läst så mycket jag faktiskt inte kommer ihåg. Och vad kan jag då ha fått ut av det?