bokidioten

I en klass för sig
Curtis Sittenfeld

Åh, vad jag är kluven inför den här boken! Den har verkligen inte varit en page-turner för mig, jag har läst den i korta stycken, men jag kommer nog att bära med mig den länge. Och jag önskar så att jag hade läst den när jag var fjorton.

På baksidan finns ett citat från Expressen som på pricken fångar bokens styrka: "... en oerhört skarp bilick för minsta nyans och skiftning i det sociala spelet".

Boken, som är på över fyrahundra tätskrivna sidor, skildrar Lees fyra år på den prestigefyllda internatskolan Ault. Lee smälter aldrig riktigt in och hon trivs aldrig riktigt med sitt liv eller med sig själv. CS har ledigt skrivit om de fyra åren, gjort nedslag som gör att man riktigt känner sig nära. Som citatet från Expressen visar ovan är det rktiga styrkan att hon (i jag-form) kommer så nära karaktären Lee så nära, hennes distanserade förhållande till vad som händer kring henne. Vi får se hur Lee utvecklas (och det är så skickligt gjort att jag måste tänka till för att se hur hon mognar) och ibland, ofta, är jag så irriterad på henne och vill få henne att reagera, vakna upp, hitta ett konstruktivt sätt att förhålla sig. Och i boken får vi också se, genom Lees ögon, ett par personer som försöker nå henne. Det tar ett tag innan jag inser att det är så det är att vara tonåring, att vara människa. CS vill inte skildra en idealmänniska och Lee är långt ifrån en idealmänniska. Ofta funderar jag på vad hennes room mate ser i henne, hur hon står ut. (Hur skulle boken sett ut om Martha skrivit den istället för Lee?)

En spännande sak med boken är att författaren skildrar allt från Lees perspektiv, men då och då får vi glimtar som låter oss ana att Lees sätt att tänka på sig själv är betydligt dystrare än andras uppfattning av henne.  Två citat för att visa på denna dubelhet, det första är ett citat från en dikt från Sonja Åkesson som jag tänkte på medan jag läste boken:

Om ni också är ensamma
så syns det inte på er åtminstone,
inte på samma sätt,
så där nedrans tydligt.

Jag tänker mig en massa trådar.
Som på de där sociogrammen -
ni har en massa trådar mellan er.

Ni pratar och skrattar och sorlar.
Ni diskuterar -
exempelvis ensamheter.

"Ensamhet i storstaden"
"Ensamhet i hissen"
Ensamhet från födelsen  till döden"

Kring mig hänger trådarna slaka
och snärjande.

Jämför med hur Lee förhåller sig till en lärare som försöker engagera sig i henne:

"Finns det inget du känner starkt för? Här sitter du, du går på en otrolig skola, får alla chanser och du kan inte komma på något som betyder något för dig. Vad har du tänkt att göra här i livet? Hon tystnade och jag insåg att det var en fråga som jag förväntades svara på" (sidan 179)

Lee är så passiv! Många som läser boken fokuserar på klassperspektivet. Lee är lägre mellanklass på en överklass-skola. Men jag ser mer personlighet än klass här. Det är ingen som egentligen mobbar henne, hon mobbar sig själv. Hon väljer att förhålla sig som underdog, och hon väljer att gå kvar. Men ser hon sina val?