bokidioten

Jag skrev ett inlägg om min läsning av Tove Janssons Trollvinter härrom dagen och Lena Kjersen Edman kom med mothugg:

"Muminmamman begränsad?
Handlar det inte om Key-sk moderlighet och nog diskuterar Tove Jansson Muminmammans tillvaro. I "pappan och havet" och, framför allt, i drömmen om Muminmamman i den djupt tragiska och så underbara "Sent i november".
Jag förstår inte hur du tänker?Förklara."

Vilken utmaning! Nu måste jag ju slipa mina argument.

På senare tid har jag, förutom trollvinter, läst det osynliga barnet och jag ahr nyligen  lyssnat klart på pappan och havet. Det är utifrån dem, och till viss del stora muminboken, jag förklarar vad jag menar när jag skriver att jag undrar om muminmamman är begränsad till att vara moderlig.

Vad är Key-sk moderlighet som Lena nämner? Ellen Key var författare och feminist och på många sätt en förespråkare för naturlig moderlighet. Jag är tyvärr ingen specialist på Ellen Key, och kan inte säga något om muminmammans förhållande till Key-sk moderlighet. 

Det jag lägger märke till när jag läser mumintrollen är att muminmamman ständigt passar upp de andra, jämnar vägen, lägger till rätta, tröstar, lagar mat, sköter trädgården. När muminfamiljen ska ut på äventyr i pappan och havet är det mamman som ser till att de får med sig det man måste ha på en utflykt. Och när hon somnar på kvällen ute på fyr-ön utan att packa upp och bädda till dem alla blir mumin orolig. Så brukar ju inte mamma göra! När muminpappan blir melankolisk för att hösten kommer föreslår muminmamman att han ska plocka fram sin fyr-modell och arbeta på den. Men muminmamman gör inte den typen av saker. Det hon gör, som inte har direkt anknytning till familjen, är att sköta om sin trädgård. Jag ser en muminmamma som nästan enbart är omhändertagande.

Muminmamman är en förutsättning för muminlivet. Utan hennes omsorger och centralgestalt skulle inte de andra gestalterna kunna frodas. Hon är, i de böcker jag läst, trygg i sig själv. Hon uppoffrar sig för att de andra ska ha det bra: När hon har outhärdlig hemlängtan föreslår hon inte att de ska åka hem: Hon målar en muminvärld i fyren som hon gömmer sig i. På många sätt är hon en idealiserad mamma, sedd utifrån - det är så här en mamma ska vara ur barnperspektiv. Mer objekt än subjekt, för att spetsa till det. Hon är stabiliteten som är en förutsättning för den dynamik de andra skapar. (Naturligtvis finns det också undantag!)

Ungefär så här tänkte jag medan jag lyssnade igenom pappan och havet. Jag började lyssna på vad hon tänker i boken, se på hur hon agerar och insikten slår mig: hon är inte muminmamma, hon är muminfru.

Det är ju främst muminpappan hon relaterar till, som hon stryker medhårs. Inte barnet. Inte mumin. Jag blir lite förundrad när jag plötsligt ser det. När jag sedan läser seriestripparna i stora muminboken hittar jag en serie som handlar om muminmammans vånda när muminpappan vill rymma hemifrån med henne och hon överger mumin hemma som går omkring och undrar var hon är. Det intressanta med det äventyret är att det sätter familjedynamiken på sin spets när muminmamman tvingas välja mellan muminpappan och mumin och väljer muminpappan.

Medan jag lyssnat och grunnat har jag förälskat mig i mumindalen och kan se muminmamman med andra ögon. Jag vägrar se henne som en (hel) förebild men jag kan smittas av den trygghet hon utstrålar och se den egenskapen som en förebild.