Tvångströjan
Tvångströjan
Aino Trosell
Det här var en av romanerna jag köpte på bokrean. Mitt tidigare möte med författaren hamnade i kategorin oavslutat (En gränslös kärlekshistoria - jag tror alltid jag ska gilla släktkrönikor och gör det inte). Den här boken tyckte jag om och jag fortsätter att fundera kring den även sedan jag läst ut den. Enligt Wikipedia brukar AT räknas till proletärförfattarna. Jag hajjade till när jag läste den beskrivningen. För mig är proletariatet smutsigt och överarbetat och... förgånget. Men om vi ska tänka oss ett proletariat idag, nog hör hemtjänstpersonal dit?
Huvudpersonen Siv Dahlin jobbar inom hemtjänsten i Värmland-Jämtland någonting. Hon jobbar även svart med att städa fjällturisternas stugor. Hon råkar bli inblandad i efterskedet av en mobbad femtonåring som blir vådaskjuten till döds.
Detta är en kort resumé av den yttre handlingen. Vi kan välja att se den som en deckare eller en kriminalroman som det står på omslaget. Här har vi en ovanlig - osannolik? - huvudperson i en deckare. De riktigt fina skildringarna, som gör att jag kommer att läsa boken en gång till, är av Sivs jobb i hemtjänsten, förhållandet till de gamla, förhållandet till arbetskamraterna. Man kan, om man vill, läsa in en skarp samhällskritik i det hon skriver. Förhållandet till bygden och vad det innebär att leva i glesbygd. Dessutom uppehåller hon sig mycket kring tidseffektivitet och vad det gör med människor. Hur hon upplever att tiden går långsammare än i storstan och framförallt, hur tiden går långsamt för de gamla och vad de gör av sin tid. På detta sätt skiljer sig huvudpersonen Siv så mycket från mig och från de förhållanden jag lever under. Och ändå tycker jag så mycket om henne, har svårt att släppa henne.
Jag förstår inte riktigt varför hon valt att kalla den tvångströjan. Är det någon som begriper det är jag faktiskt nyfiken på varför. Jag tänkte när ajg läste boken att hon använder ett stilistiskt grepp som bland annat Elizabeth George ofta använder sig av. Hon bryter texten med långs sjok av kursiverad text där vi får ta del av tankeflödet hos en person som vi inte vet namnet på men som vi begriper nog är mördaren. Personligen har jag svårt för sådana här inslag, jag har svårt för att brottet i textflödet och det är först i efterhand som jag kan bläddra tillbaka och fundera på vad jag har missat.
Jag funderar på vad en mordhistoria har i den här boken att göra. Skulle inte boken bli minst lika bra om man skrev ut mordhistorien? Jag är inte intresserad av om Sammy blev mördad eller inte, jag är inte intresserad av hur det går. För mig räcker skildringen alldeles tillräckligt. Men varför är då mordet med? Vad driver annars en historia? Och - skulle jag köpt boken då?
Aino Trosell
Det här var en av romanerna jag köpte på bokrean. Mitt tidigare möte med författaren hamnade i kategorin oavslutat (En gränslös kärlekshistoria - jag tror alltid jag ska gilla släktkrönikor och gör det inte). Den här boken tyckte jag om och jag fortsätter att fundera kring den även sedan jag läst ut den. Enligt Wikipedia brukar AT räknas till proletärförfattarna. Jag hajjade till när jag läste den beskrivningen. För mig är proletariatet smutsigt och överarbetat och... förgånget. Men om vi ska tänka oss ett proletariat idag, nog hör hemtjänstpersonal dit?
Huvudpersonen Siv Dahlin jobbar inom hemtjänsten i Värmland-Jämtland någonting. Hon jobbar även svart med att städa fjällturisternas stugor. Hon råkar bli inblandad i efterskedet av en mobbad femtonåring som blir vådaskjuten till döds.
Detta är en kort resumé av den yttre handlingen. Vi kan välja att se den som en deckare eller en kriminalroman som det står på omslaget. Här har vi en ovanlig - osannolik? - huvudperson i en deckare. De riktigt fina skildringarna, som gör att jag kommer att läsa boken en gång till, är av Sivs jobb i hemtjänsten, förhållandet till de gamla, förhållandet till arbetskamraterna. Man kan, om man vill, läsa in en skarp samhällskritik i det hon skriver. Förhållandet till bygden och vad det innebär att leva i glesbygd. Dessutom uppehåller hon sig mycket kring tidseffektivitet och vad det gör med människor. Hur hon upplever att tiden går långsammare än i storstan och framförallt, hur tiden går långsamt för de gamla och vad de gör av sin tid. På detta sätt skiljer sig huvudpersonen Siv så mycket från mig och från de förhållanden jag lever under. Och ändå tycker jag så mycket om henne, har svårt att släppa henne.
Jag förstår inte riktigt varför hon valt att kalla den tvångströjan. Är det någon som begriper det är jag faktiskt nyfiken på varför. Jag tänkte när ajg läste boken att hon använder ett stilistiskt grepp som bland annat Elizabeth George ofta använder sig av. Hon bryter texten med långs sjok av kursiverad text där vi får ta del av tankeflödet hos en person som vi inte vet namnet på men som vi begriper nog är mördaren. Personligen har jag svårt för sådana här inslag, jag har svårt för att brottet i textflödet och det är först i efterhand som jag kan bläddra tillbaka och fundera på vad jag har missat.
Jag funderar på vad en mordhistoria har i den här boken att göra. Skulle inte boken bli minst lika bra om man skrev ut mordhistorien? Jag är inte intresserad av om Sammy blev mördad eller inte, jag är inte intresserad av hur det går. För mig räcker skildringen alldeles tillräckligt. Men varför är då mordet med? Vad driver annars en historia? Och - skulle jag köpt boken då?
Kommentarer
Trackback