Natt till den fjärde november
Natt till den fjärde november
Karin Fossum
Efter Sömnlös var jag sugen på en tunn bok med mindre tankeväckande mytologi. Jag tänkte mig att jag skulle sluka en lättviktig deckare, ytterligare ett Konrad Sejer-mysterium. Jag fick mer än vad jag bad om och det är jag glad för.
Natt till den fjärde november är en tunn bok, bara 175 sidor. Boken förtjänar eftertanke. Den förtjänar att man tar sig tid att läsa meningarna långsamt, att man tar sig tid att återvända till föregående mening och förstå den på nytt.
Den yttre historien är enkel. Tonårsdottern till ett par i äldre medelåldern, Magnhild och Jon, försvinner natten till den fjärde november. Det finns inga spår efter henne. Inga som helst. Polisen letar. Vad gör man, hur känner man, hur hanterar man ett liv utan Jonna, hur hanterar man att man inte vet vad som har hänt?
Boken handlar inte om sökandet eller polisens arbete. Vi kan ana det i kulisserna ibland. Boken handlar om hur Magnhild och Jon bor i samma hus men i olika sorg. De förmår inte dela varandras sorg utan växer ifrån varandra. Vi förstår bådas förhållningssätt, vi förstår hur två personer kan tänka så olika. Vi kan bara observera hur sprickan mellan dem växer.
KF skildrar med stor insikt hur Magnhild fungerar och ger oss ledtrådar till varför hon fungerar som hon gör. På samma sätt, med stor skicklighet, får hon oss att förstå Jon. Det finns inga hjältar eller skurkar. Och genom föräldrarna kan vi ibland försöka finna ledtrådar till vad är det som har hänt Jonna och varför? Vem var hon?
Vi får inga svar i slutet av boken. Det är frustrerande och jag känner mig lite lurad. Jag får påminna mig om att detta är en fiktiv historia, det finns inga påhittade slut här som är sannare än några andra. Och här, i det som först kändes som bokens svaghet, finns också bokens styrka. KF vill skildra familjen och individerna i kris. Händelsen natten till den fjärde november är inte det viktiga. Det är hur vi hanterar att den skett.
Jag sträckläste boken eftersom jag hela tiden drevs på av frågan vad är det som har hänt? Nu funderar jag på när jag ska läsa om den för att kunna njuta av språket och försöka se vad hon försöker berätta. Jag funderar på att göra en läsa-tre-gånger som jag har som årets läsutmaning.
Jag kan inte motstå frestelsen att jämföra boken med försvinnarna. Stora likheter i den yttre historien (någons barn försvinner) men så totalt olika. För medan försvinnarna aldrig kröp under skinnet på mig, aldrig berörde mig, gör den här boken det.
Coola morsan
boksidan
Karin Fossum
Efter Sömnlös var jag sugen på en tunn bok med mindre tankeväckande mytologi. Jag tänkte mig att jag skulle sluka en lättviktig deckare, ytterligare ett Konrad Sejer-mysterium. Jag fick mer än vad jag bad om och det är jag glad för.
Natt till den fjärde november är en tunn bok, bara 175 sidor. Boken förtjänar eftertanke. Den förtjänar att man tar sig tid att läsa meningarna långsamt, att man tar sig tid att återvända till föregående mening och förstå den på nytt.
Den yttre historien är enkel. Tonårsdottern till ett par i äldre medelåldern, Magnhild och Jon, försvinner natten till den fjärde november. Det finns inga spår efter henne. Inga som helst. Polisen letar. Vad gör man, hur känner man, hur hanterar man ett liv utan Jonna, hur hanterar man att man inte vet vad som har hänt?
Boken handlar inte om sökandet eller polisens arbete. Vi kan ana det i kulisserna ibland. Boken handlar om hur Magnhild och Jon bor i samma hus men i olika sorg. De förmår inte dela varandras sorg utan växer ifrån varandra. Vi förstår bådas förhållningssätt, vi förstår hur två personer kan tänka så olika. Vi kan bara observera hur sprickan mellan dem växer.
KF skildrar med stor insikt hur Magnhild fungerar och ger oss ledtrådar till varför hon fungerar som hon gör. På samma sätt, med stor skicklighet, får hon oss att förstå Jon. Det finns inga hjältar eller skurkar. Och genom föräldrarna kan vi ibland försöka finna ledtrådar till vad är det som har hänt Jonna och varför? Vem var hon?
Vi får inga svar i slutet av boken. Det är frustrerande och jag känner mig lite lurad. Jag får påminna mig om att detta är en fiktiv historia, det finns inga påhittade slut här som är sannare än några andra. Och här, i det som först kändes som bokens svaghet, finns också bokens styrka. KF vill skildra familjen och individerna i kris. Händelsen natten till den fjärde november är inte det viktiga. Det är hur vi hanterar att den skett.
Jag sträckläste boken eftersom jag hela tiden drevs på av frågan vad är det som har hänt? Nu funderar jag på när jag ska läsa om den för att kunna njuta av språket och försöka se vad hon försöker berätta. Jag funderar på att göra en läsa-tre-gånger som jag har som årets läsutmaning.
Jag kan inte motstå frestelsen att jämföra boken med försvinnarna. Stora likheter i den yttre historien (någons barn försvinner) men så totalt olika. För medan försvinnarna aldrig kröp under skinnet på mig, aldrig berörde mig, gör den här boken det.
Coola morsan
boksidan
Kommentarer
Postat av: Aaronbenedicte
I really appreciate your website. An interesting website with an interesting design. A lot of interesting info. Thanks.
Trackback