Kärleken till Frank
Kärleken till Frank
Nancy Horan
Den här boken skulle jag inte ha läst om det inte vore så att
(a) jag glömde avbeställa den
(b) jag inte hade något annat att läsa och jag tänkte att jag kunde väl testa den då
Jag är glad att jag har läst den, och jag har funderat mycket på den: hur huvudpersonerna tänker, det samhälle de lever i, det utrymme de har för att fatta beslut.
För tio år sedan besökte jag i Oak Park utanför Chicago ett hus som arkitekten Frank Lloyd Wright ritat, jag tror rentav det var det huset han ritat för sig och sin första familj. Huset gjorde mycket stort intryck på mig. Det liknar inte andra hus. Allt var genomtänkt, han hade även ritat möblerna, han hade ritat de boendes liv genom arkitekturen. Det gav en underlig känsla: flyttar man in dit kan man inte ta med sig sina möbler - det är färdigmöblerat. Man kan inte sätta (enligt FLW) blommor på vissa ställen och av vissa typer. Det var hans personlighet och uppfattning som styrde. Det fick mig att börja fundera på hur mycket personlighet man uttrycker genom ett hus (det som gör ett hus till ett hem) och, djupt imponerad, ändå tycka att det var något obehagligt över det.
Boken kärleken till Frank handlar om Frank Lloyd Wright och det äktenskapsliknande förhållande han hade till en av sina kunder, Mamah Cheney. Boken tar sin början 1909 (samma år som barnen ifrån Frostmofjällen utspelas - snacka om kontraster!) och skildrar deras spirande kärlek och de ställningstagande de - eller snarare Mamah - tvingas ta.
Mamah är en kvinnlig intellektuell och två-barnsmamma i en tid när kvinnor inte har rösträtt. Porträttet av Mamah är finstämt, men inte alltid smickrande. När jag läser boken försöker jag komma på hurdan hennes karaktär är. Vem som jag känner påminner hon mest om?
Kärleken till Frank får henne att under stor vånda lämna sin otroligt snälle man och sina exemplariska barn och det priviligierade liv hon levt i Oak Park. Just detta, att hon har det så bra som hon har det, att det egentligen inte finns anledning (bortsett då från kärleken och passionen) att bryta upp, gör det till en utmaning att förstå henne. Är det försvarbart att lämna två små barn för att följa kärleken? På sätt och vis är det huvudtemat i Mamahs liv efter separationen. Vad är försvarbart? Mamah själv hanterar detta genom att ta till sig Ellen Keys tankar kring kärlek och frihet, och lär också känna henne, hon hälsar till och med på Ellen Key på Strand.
Mamahs liv med FLW är inte lätt och FLW skildras också som en ytterligt egensinning och elitistisk man med mycket stor tilltro till sitt eget geni - och vad detta geni tillåter honom att göra, hur det tillåter honom att bete sig. Det är en tankegång som jag så ytterst sällan träffar på hos andra människor, i böcker eller i verkliga livet. FLW agerar som om omgivningen har en skyldighet att underlätta för honom, för hans geni. Och att han, i sin tur, inte behöver följa gängse sociala eller ekonomiska spelregler. Mamah fungerar bitvis som FLWs krockkudde mot verkligheten och hennes eget liv hamnar i bakgrunden - trots de uppoffringar hon redan gjort. Hon översätter Ellen Keys verk till engelska men under långa perioder ligger arbetet helt nere, för FLW preferenser går före.
En sista kommentar om boken: Mamah lever ett otroligt priviligierat liv, även om hon i perioder tvingas leva mycket sparsamt. Den självklarhet med vilken hon tar plats är intressant. Även när hon och FLW har ytterst lite pengar och stora skulder är det en självklarhet att de ska ha, inte bara en kokerska, utan även en trädgårdsmästare. Mamah stred för kvinnlig rösträtt, för likalön. Trots det ser hon ingen motsättning i att nyttja billig arbetskraft, se den som självklar.
Boken har gjort stort intryck på mig, trots mitt initiala motstånd. Läs den!
Fördjupade studier i katastroffysik
Marisha Pessl
Jag har kommit fram till att jag trots allt inte gillar den här boken. Det skulle ha kunnat vara en bra bok - förmodligen är jag okultiverad för att jag tycker det, men vad sjutton, det finns ingen anledning att förneka det - men en bra redaktör hade kunnat göra underverk här.
Huvudpersonen Blue har bott i resväskor hela sitt liv. Fadern arbetar som universitetslärare i statsvetenskap och försörjer sig på gästprofessurer. Inför Blues sista år på high school väljer de att bo ett helt år i en och samma stad. Boken utspelar sig under detta år.
Det finns klara parallelller till den hemliga historien. En grupp ungdomar samlas kring den karismatiska filmläraren Hannah Schneider och ser sig själva som en elit. Dynamiken i gruppen är viktig för händelserna i boken, likaså relationerna till filmläraren. Rakt igenom hela boken ser jag också paralleller till Jonathan Foer, både i huvudpersonernas karaktär och sättet att bygga upp boken. Även MP använder sig av teckningar i boken.
Två stilistiska trick som jag inte uppskattar är när MP använder sig referenser i löpande text. Hon låter i princip allt Blue tänker vaskas igenom litterära eller film-referenser - allt påminner och tolkas med en annan referensram. Det är kul och smart de första hundra sidorna, men sen har jag tröttnat. En annan egenhet, som jag mest bara uppfattar som gymnasialt, är alla dessa liknelser. En del liknelser är bra, tankeväckande, det medger jag gärna. Men de flesta är bara tröttande. Vadå byta ansiktsuttryck lika lätt som man byter kjolar i en provhytt? Tänk efter ett tag - brukar kjolar i en provhytt alltid passa och vara lätta att få på och av? När jag väl började haka upp mig på liknelserna hade jag svårt att njuta av dem, njuta av språket.
Efter denna ganska gnälliga diskussion av boken, vill jag gärna lyfta en annan aspekt av boken: skildringen av karaktären Blue och hennes genom-idealiserade far. Vad är det fadern gör med Blue när han genom att flytta tre gånger om året effektivt binder henne till sig och hindrar henne från att skapa band med andra personer? Efter ett tag inser jag att Blue medvetet fåtts att bli en människa utan ett socialt kontaktnät. Vad är ett liv? Har vi rätt att bestämma så till den milda grad över våra barn?
P.S Läs Camillas diskussion av boken!
I dödens väntrum. Reportage
I dödens väntrum. Reportage
Christer Berglund
Detta är en samling med 16 reportage skrivna av Christer Berglund. Jag plockade på mig den på Landvetters flygplats, trots att ett citat av Leif GW Persson pryder omslaget. Rakt igenom boken vacklar jag i min uppfattning om den - jag är äcklad, skrämd, överlägset fnysande, men aldrig uttråkad.
I somras köpte jag nummer tre av den emminenta tidskriften SPRÅK. En av de många bra artiklarna handlar just om hur man skriver reportage. Hantverket skildras, och plötsligt fick jag upp ögonen, och blev till och med lite avundsjuk: varför kan inte jag det här? Tänk om jag som forskare behärskade lite av reportage-skrivandets hantverk, vad mycket bättre jag då kunde bidra till tredje uppgiften!
Jag tror att det var därför jag köpte boken - nu hade nyfikenheten över reportagets stilistik väckts. Men steget är långt från Zaremba till Berglund. Eller, om man så vill, från DN till Café. Det är en sjaskig verklighet CB skildrar. Han frossar i detaljer (plötsligt kände jag igen hur Gellert Tamas skriver i lasermannen : det där övertydliga, faktaspäckande, nästan-som-man-är-där stuket) och det är lite sensationslystet. Jag är inte målgrupp - verklighetens våld intresserar mig inte, fascinerar mig inte. Jag gillar inte ens efterlyst.
Det är ett snävt urval av ämnen: han skildrar mord och mördare, psykiskt sjuka, Janne Josefsson, boo.com, porrkungen Berth Milton, Amelia Adamo. Hela tiden är det lite för sensationslystet, upphausat - inte är det en så mörk hemlighet Janne Josefsson bär på!
Han skildrar den verklighet jag inte vill se, inte vill kännas vid Hans sätt att beskriva dessa människor, som jag inte vill identifiera mig med, kryper under skinnet. Nej, jag vill inte att det ska finnas pedofiler som rövar småflickor från deras sovrum. Tryggheten rämnar.
Mot slutet av boken har jag kommit över min motvilja och börjar kunna se att CB inte glorifierar våld eller brott. Tvärtom skildrar han så rakt att porträtten blir utelämnande och avklädda. Det är en styrka och jag kan nu, sedan jag smält reportagen, rekommendera boken. Men jag kommer att sova med dörren låst ett bra tag framöver.
Den lille fule pojken
Isaac Asimov & Robert Silverberg
Boken, som kom ut första gången 1992, grundar sig på en novell som skrevs redan 1958. Tanken bakom boken är enkel: tänk om man kunde plocka hit en människa från 40000 år tillbaka i tiden? Begräsningarna är enkla: den kan inte plockas ut ur sitt kraftfältsbubbla och den kan inte väga mer än 40 kilo.
Företaget Stasis Technologies plockar hit en treårig neanderthalpojke. Hitplockningen finansieras (efter vad jag kan förstå) av att diverse forskare får köpa sig tid med pojken. Tänk vilken guldgruva för antropologer, till exempel! En barnflicka - högt kvalificerad femtioårig sjuksköterska - anställs för att ta hand om pojken, som hon senare döper till Timmy.
Det är här boken blir provocerande. Gör tankeexperimentet - hur skulle du göra, tänka, om du skulle plocka hit en liten neanderthalpojke att bo på ett begränsat område ett par år? Vilka kompetenser tror du skulle behövas? Hur skulle du förhålla dig till pojken?
I boken väljer IA (oreflekterat?) att låta barnflickan bestämma och hon sätter igång att civilisera pojken. Att tvätta honom och få på honom anständiga kläder har absolut högsta prioritet. Att lära honom att äta med bestick och använda toaletten därnäst. Och den lilla pojken är otroligt lydig och snäll - och anpassningsbar - för han anpassar sig ögonblickligen.
AI är skicklig. Det är mycket möjligt att han stoppar in detta kulturimperialistiska drag för att göra sin poäng tydligare. Jag stör mig oerhört på detta förhållningssätt. Idag när vi diskuterar om urbefolkningars skelett ska återföras till sina folkgrupper istället för att stanna på museerna, sticker det i ögonen. Det finns inte heller i boken en stat som reglerar, utan det moraliska perspektivet (även om jag hävdar att det är moraliskt på ett inte speciellt inkännande sätt) representeras istället av en bitsk advokat.
Jag älskar idén och jag gillar att boken får mig att reflektera över mitt förgivet tagna.
The bone garden
Tess Gerritsen
Efter vad jag förstår har TG skrivit ett tiotal deckare med dr Maura Isles i huvudrollen. I denna bok finns en svag koppling till Maura, som inte finns med bland de riktiga huvudpersonerna. I nutid är huvudpersonen lågstadieläraren Julia, nyskild och ägare till ett hus från artonhundratalet. Hon upptäcker ett lik från artonhundratalet på sin tomt när hon försöker anlägga en trädgård. En av parallellhandlingarna följer Julia.
Den andra parallellhandlingen utspelar sig i artonhundratalets Boston, kring den fattige (men förståss godhjärtade) medicinstuderande Norris. Såsmånigom förstår vi hur de två historierna hänger ihop.
TGs skildring av artonhundratalets Boston är bra - mysig på det där lite äckliga sättet. Ett citat på baksidan av boken beskriver den som "spectacularly gory" och det blir mycket gore, bland gravplundrare, obduktioner, snuskiga gränder och äckliga förlossningsavdelningar där barnsängsfebern frodas. Den beskrivningen i sig själv är en bra anledning att läsa boken (och vara mycket, mycket glad att få föda barn på ett sjukhus. I Sverige. På tjugohundratalet).
Boken har en fånig twist på slutet, men trots det skulle jag verkligen vilja rekommendera den för alla som känner för att plöja en deckarserie.
Sånger från vår fjärran jord
Arthur C Clark
En härlig SF av den gamla skolan! Jorden har gått under men mänskiligheten lever kvar på andra planeter, dittransporterade som DNA med fröskepp. Planeten Thalassa - tre pytteöar i en stor ocean - har levt och skapat en avslappnad civilisation när ett nytt skepp från jorden, denna gång med riktiga människor, kommer på ett årslångt besök. Det senare skeppet har också startat senare och de nya människorna börjar trivas på Thalassa.
I boken får vi följa några människor på Thalassa och rymdskeppet genom arbetet med att bygga en ny issköld till skeppet. ACC är som vanligt skarp i de tekniska detaljerna, men något mindre skarp i de samhällsvetenskapliga aspekterna. Han antyder tillexempel ett statsskick bättre än demokrati, men visar inte hur det skulle kunna komma till stånd eller fungera långsiktigt. Han nämner i förbigående detta med att det är DNA som kommer med fröskeppet till jorden, men det stora problemet - hur uppfostrar man människor utan andra mäniskor tas inte heller upp. (och hur mycket av det att vara människa är miljö, snarare än arv - kan man överföra miljö via en dator?) Och det är det jag har funderat vidare på efter läsningen av boken.
Titeln på boken är fånig - boken förtjänar bättre än så. ACC förtjänar också en eloge för att han målar upp en värld där han inte tar ekonomiska incitament för givna, utan ett samhälle som är uppbyggt på delvis andra premisser. Det gillar jag - tanken på att det kunde vara annorlunda och vad händer då.
böcker på Cypern
Jag är ju, som läsare av min blogg säkert sett, allätare. Gärna en thriller då och då, kanske även en deckare. Jag förstår också att det är underbart med något lättsmält vid poolkanten. Men borde inte utbudet kunna vara lite bredare? Jag kände att jag hamnade någonstans mittemellan, varken egentligen intresserad av (manliga) thrillers och (kvinnliga) chicklits.
P.S. Som van bokläsare och boknörd hade jag naturligtvis en liten hög med mig som också växte oroväckande redan på Landvetter. Jag återkommer med kommentarer!
barnen ifrån frostmofjället
Laura Fitinghoff
I somras, när värmeböljan var som obarmhärtigast, letade jag upp mitt gamla exemplar av barnen ifrån frostmojället. Gammal och gammal, mitt exemplar är från åttiotalet och har varsamt fått en ny språkdräkt. Dialekten är borta och vissa skildringar av exempelvis katekesen är borta. För den som, liksom jag, helst läser något läsbart men som undrar vad man missar finns texten i sin helhet på projekt runeberg.
När föräldrarna dör bestämmer sig de sju barnen från frostmofjället att ge sig av på vandring istället för att hamna på fattighuset. Det märks att LF har velat skriva en skildring som idealiserar barnen - trots att de befinner sig på vandring, trots att det är kallt och eländigt, förlorar de aldrig sin tro och upphör aldrig att vara artiga. Två saker berör mig speciellt. För det första är barnen så små! En av mellanpojkarna, som det ställs ganska höga krav på, är inte äldre än min son. Då berör boken mig - vilken tur jag har som kan ge mitt barn ett bättre liv! Den andra saken är vad vl de tas om hand - det är svårt att tänka sig att sju små barn skulle på motsvarande sätt gå runt och tigga (även om LF aldrig skulle använda det ordet) och att det var så självklart att inte neka mat och husrum! Hundra år sedan boken skrevs - det har hänt mycket på de hundra åren.
On Chesil beach
Ian McEwan
Jag har läst så mycket om den här boken. Ramhistorien är så enkel - en ung kvinna och en ung man gifter sig och ska tillbringa bröllopsnatten på ett hotell på Chesil beach. De har aldrig haft sex, och långsamt, plågsamt långsamt, byggs förväntningen respektive skräcken upp. De kan inte kommunicera med varandra och jag, som läsare, vrider på mig. Jag anar ju hur det ska gå.... IM varvar Florence tankar med Edwards tankar med tillbakablickar. Han är så skicklig att man förstår dem båda så innerligt väl.
Trots det gillade jag inte riktigt boken. Jag tror att jag kanske läste den för fort, kanske levde jag mig in i den för mycket. Kanske läste jag den helt enkelt vid fel tidpunkt i livet.