bokidioten

Veckans tema är svensk samtidsroman. Nämn din topp 5.

Detta är en svår bokfemma. Och jag gillar *Malins* framing, med de fem reglerna.

Romanens handling ska utspelas i Sverige under ett år i början av 2000-talet
Persongalleriet ska spänna över flera generationer
Det ska inte vara en deckare
Det ska förekomma en kärlekshistoria - gärna en okonventionell sådan
Minst ett av de tio budorden ska överträdas


Och jag kan faktiskt inte komma på en enda bok som uppfyller alla dessa  - och som dessutom är bra! Den här gången blir min bokfemma en process snarare än en produkt. Men jag hittar minst fem samtidsromaner!

Jag utgick från de böcker jag bloggat om (153 st), tog bort de som var inte var romaner eller som utspelar sig utomlands (46 kvar). Sen justerade jag för serier (Lotta, Sventon, statsrådet: 31 böcker kvar) och böcker som utspelar sig märkbart långt tillbaka i tiden eller är SF (här rök ex. dr Glas och Enheten). På detta sätt kom jag att sitta med en lista med 23 böcker - och många av dem har jag verkligen inte tyckt om (små citroner gula, fågelbovägen 32, mandelkärnan, försvinnarna, nu vill jag sjunga dig milda sånger tex).   

Så långt kommen satt jag med en lista med 17 böcker och en tanke om vad det egentligen är som jag söker i en samtidsroman. Är en samtidsroman detsamma som en generationsroman?

Och, bortsett från tidsdimensionen - den geografiska dimensionen. Vad tänker jag mig att det ska innebära att en bok är svensk? Jag vänder mig mot skildringar av det partikulära (som exempelvis Sverige-skildringen i nu vill jag sjunga dig milda sånger). Men hur skildrar man vardagen? Och hur fångar man den vardagen på ett sätt så det berör? Kan en bok bara handla om samtiden (tänker på Gardells nu går en dag från vårt liv...) eller är samtiden, det jag vill fånga, bara en fond till en annan berättelse?

Mycket av det som är charmligt i Cherry Ames, Ture Sventon eller Lotta är tidstypiska stämningar. Jag tror inte att de är skrivna för att fånga detta: snarare är det oreflekterade här och nu som är en del av charmen.

Danny Wattin, i Stockholmssägner, har på många sätt fångat in tidsandan. En annan del av tidsandan fångar Eva Dahlgren i detta är inte jag. Svelands Bitterfittan fångar en aspekt av tidsandan - för en specifik målgrupp. En specialkategori av samtidsskildringar är genom den utomståendes ögon. Hit hör inte bara ett öga rött utan också tätt intill dagarna.

Jag tror att dit jag vill komma är att det är svårt att hitta den ultimata samtidsromanen. Kanske är den inte skriven (hur ser åttiotalets samtidsroman ut? hur ser den amerikanska samtidsromanen ut?) - än. Kanske är det svenska precis som programmet sommar i P1 - inte en bild utan flera. Men om man skulle ge en Erasmus-student en roman som speglar det svenska, vilken skulle man nämna då?