bokidioten

Statsrådet-böckerna är skrivna i jag-form (3). När man läser böckerna är släktskapet (den medvetna pastischen) på Conan Doyles Sherlock Holmes-böcker uppenbar och till och med berättarrösten är den samme: precis som Sherlock Holmes har sin dr Watson har Lilleman sin adjunkt Persson. I min senast lästa statsrådet (statsrådet klarar krisen) väljer Balderson att överraska läsaren genom att på slutet alternera berättarjag: han låter de andra huvudpersonerna skriva ett par sidor var. Vem som är berättaren (A) är tydligt, berättaren är med i boken (B) och berättaren vet det han är med om själv och det han kan höra och se, men inte mer. Däremot, eftersom berättelsen "skrivs ner" efter att den skett känner berättaren till framtiden, något Balderson använder sig av iböland, men inte alltid (han är alltså inte konsekvent på den punkten!) När det är nödvändigt använder sig Balderson av återberättande från historien (jag minns när statsrådet berättade om den gången när...).

Tandoori-älgen är skriven i tredje person (1). Vi vet (A) vem huvudpersonen är (Herman Barsk) och vi vet en hel del om honom - det han berättar om sig själv och det lilla vi ser i hur andra människor bemöter honom. När vi får Herman reflekterad från hans omgivning blir han också en betydligt sympatiskare person än när han direkt berättar om sig själv (dålig självkänsla?). Han är en i högsta grad närvarande berättare i boken (B). Han vet inte heller mer än det han är med om - han är alltså inte alls allvetande (2) och vi vet heller inte mer än vad han vet om.

Ture Sventon är skriven i tredje person (1). Berättaren är tydlig (läser man noggrant är det nästan som om berättaren berättar medvetet direkt till oss, att han har tänkt efter hur han ska framställa historien innan han börjar: han börjar till exempel från början) men anonym (A). Berättaren är inte närvarande i boken (B) och han har inget problem att befinna sig på olika ställen (C) : han befinner sig i kapitel 1 på Drottinggatan i Stockholm men i kapitel 2 i Lingonboda. Däremot känner berättaren främst till vad som händer och inte hur personerna känner: i den mån vi vet vad de känner och tycker, vet vi det för att de säger det till någon annan person i boken.

Förnuft och känsla är skriven i tredje person (1). Berättaren är inte riktigt lika tydlig som i Ture Sventon, men nästintill och berättaren är precis lika anonym (A). Vi vet inte identiteten på berättaren och berättaren skulle helt enkelt inte kunna finnas i handlingen (B) - det skulle ha märkts om det fanns en figur som är med hela tiden. Berättaren är allsmäktig (C): inte för att den hoppar i rum eller tid (berättaren följer systrarna Elinor och Marianne som en osynlig skugga) men för att den vet hur Elinor och Marianne känner och tänker. Det är ju också en av poängerna med boken - att få se skillnaderna mellan egenskaperna förnuft och känsla. Och det kräver ju en allvetande berättare.  

Tio små negerpojkar är skriven i tredje person (1). Här finns det inte bara en berättare, utan tio - alla de tio som befinner sig på Neger-ön och Agatha Christie alternerar mellan dem. Berättarna är alltså tydliga och väldefinierade (B) och berättarna avslöjar även vad de tänker för oss (C) men de är på intet sätt allsmäktiga. Det är också intressant att se att samtliga berättare är i allra högsta grad subjektiva (2).

I Tindalos (och nu går jag enbart på vad jag kommer ihåg - en nackdel med ljudböcker är att det är svårt att bläddra i dem) använder Ajvide Lindqvist tredje person för att berätta (1). Berättaren är med i boken: det är huvudpersonen Vera (2). Hon är på intet sätt allsmäktig (3) och vet bara det som redan har hänt och det som händer. Mycket vikt ligger vid hur Vera tänker och varför hon agerar som hon gör. Jag funderar på i vilken utsträckning boken är objektivt skriven (2) - fördömer Ajvide Lindqvist till exempel otroheten?

Bibeln på 100 minuter är skriven i tredje person (1), med en berättare som är mycket distanserad till vad han berättar. H*n är i allra högsta grad objektiv (2) och inte själv med i berättelsen (A, B) . Jag har svårt att se om berättaren är allvetande eller inte, hur jag ska tolka in frågan här (C).

To kill a mockingbird (och även här en reservation för att minnet inte sviker mig) är skriven i första person. Berättaren är Scout (A, 3). Berättaren är med i boken (B) och är inte allsmäktig i något hänseende. Tvärtom, Harper Lee använder detta mycket skickligt. När under rättegången Scout tvingas gå ut ett tag missar också vi som läsare vad som händer. Och vi tvingas nöja oss med att betrakta skeendet genom en åttaårings ögon - och öron. [är scout en side-kick eller inte? Det beror på vilken historia vi fouserar]

I fem-böckerna använder sig Enid Blyton av en berättare i tredje person (1). Berättaren är osynlig och är inte med i boken (A, B). Berättaren är inte allsmäktig men kan byta person att "skugga": om de fem är skiljda åt kan berättaren välja vem h*n ska följa med. Vi får nästan inte veta något alls om vad personer känner eller tänker, utan bara vad som händer och ibland hur de reagerar (Georges raseri-utbrott, till exempel).

Fortsättning följer...

Som jag nämnt tidigare fick jag skrivarkalendern 2008 i julklapp. Även om jag inte slaviskt följer kalendern blir jag inspirerad av den. Det här inlägget är inspirerat av en artikel i boken skriven av Ann Ljungberg. Hon har skrivit en systematisk redogörelse över berättarrösten och vad valet av berättarröst för med sig. AL skiljer där mellan fyra huvudgrupper:

(1) den allvetande (låssas veta allt om sina romanfigurers inre)
(2) den objektive berättaren, (I sagor är berättaren ofta allvetande men aldrig objektiv)
(3) första person och
(4) tredje person.

Vad som fängslade mig med den här uppdelningen är att berättarrösten får konsekvenser för berättelsen: med en allvetande berättare får man makt att se allt och kan driva historien fram snabbt, och andra sidan är det svårt att få fram känslor. Motpolen är då att skriva i första person, vilket får med sig att skeenden tar längre tid att skildra men att känslor och orsaker till agerande är lättare att få fram. Att skriva i tredje person kombinerar flera av fördelarna. Detta är också vanligast i dagens böcker.


Jag tänkte att jag skulle titta närmare på de böcker jag läst hittils i år för att förstå det där med berättarröst lite närmare. När jag jobbat med böckerna ett tag kände jag mig faktiskt lite korkad eftersom det var så svårt att avgöra om berättaren var allvetande eller i tredje person. Min instinkt sa mig en sak men när jag läste orden fick jag en annan uppfattning. Efter ett samtal med min far språkläraren är jag mindre förvirrad, för uppräkningen ovan är inte en taxonomi (där kategorierna är varandra uteslutande). Han tipsade mig också om tre bra frågor att ställa till litteratur man läser för att nagla fast vem berättaren är och vilken roll han spelar i boken:

A.      vem är berättaren?

B.       är berättaren med i boken?

C.       vad vet berättaren?

Med hjälp av de tre frågorna blir det lättare att närma sig berättarrösten.


Fortsättning följer...

De senaste månaderna har jag ägnat mig mycket åt comfort-reading: istället för att inmundiga comfort food håller jag mig till den litterära varianten: barn och ungdomsböcker och vad jag oftast tänker på som "skräp": lättsmält och i konfliktlöst. Det ska vara underhållning, verklighetsflykt men jag vill inte ägna mig åt andras konflikter eller ha något att sätta tänderna i.

Nu längtar jag efter något riktigt att läsa! Jag har precis läst igenom sista statsrådet (ingen höjdare, direkt) och slöläser ytterligare en fem-bok. En Marian-Keyes hänger med mig i badet. Och i gästrummet ligger Paddington. Trots att jag har massor med böcker på gång har jag inget att läsa.

Pysseltanten, minns jag, skrev i slutet av året att hur man upplever en bok handlar mycket om livsituationen. En bok man tycker är dålig vid ett tillfälle upplever man som bra vid ett annat! Nu känner jag att jag är redo - äntligen - att  läsa något lagom utmanande, något att sätta tänderna i, som får mig att tänka.

Förra årets självpåtagna läsutmaning har jag klarat av till viss del. Som syntes i föregående inlägg har det blivit en hel del läst under året och jag upplever också att jag utvecklats i mitt läsande. Jag läser med mer eftertanke, inte alltid lika fort som tidigare. Jag har tröttnat på deckar-genren under året och hittat andra bra böcker.

De flesta tips på böcker har jag fått från andra bokbloggare och det är sällan jag blir besviken på de böckerna. Att blogga har verkligen fördjupat min läsupplevelse!

Nå, åter till 2007 års läsutmaning.

1. Gå igenom bokhyllan och släng tio böcker jag inte kommer ihåg att jag läst och fundera på varför jag köpte dem egentligen
2. Gå igenom bokhyllan och läs igenom en bok som betytt mycket för mig
3. Läs en bok tre gånger
4. Hitta en författare jag inte läst förut som jag tycker om
5. Skriv om om mina läsupplevelser
6. Fundera på om jag verkligen vill  ä g a  alla böcker jag ser 

Jag kan konstatera att jag uppfyllt (1), (2), jag har inte gjort (3), har uppfyllt (4) med råge: upptäckt Paul Auster, Jenny Diski, Audrey Niffenegger och Khaled Hosseini.  (5) har jag också uppfyllt: med undantag för en rad oavslutade böcker som jag inte orkat skriva om. (6) har jag brottats med, med blandat resultat. Jag har varit på biblioteket tre gånger och haft ågren i två månader för borttappade låneböcker. Jag har lånat och läst en del från vänner. Men annars är det mesta köpt.

Jag har inte läst alla böcker i min bokhylla. (Liksom de flesta - se bara på alla svar på Malins bokfemma!). Den senaste halvtimmen har jag ägnat åt att klämma in ett tjugotal nya böcker i bokhyllan. Och, stort nog, faktiskt förmått mig att slänga ett antal jag aldrig kommer att läsa om - Kathy Reichs samlade produktion, till exempel. Även om de var spännande den gången kommer jag aldrig att läsa om dem. En konstig tysk deckare - rösterna - hamnar också i kassen till Myrornas. För att slänga på riktigt - det går ju bara inte!

Jag har funderat lite på det där, varför jag egentligen har böcker jag inte har läst och kommit fram till att de olästa böckerna faller in i ett par olika kategorier. En del böcker läser jag bara delar av. Hit hör ex poesi-böcker, resehandböcker, handböcker, kokböcker, trädgårdslitteratur... Vem läser egentligen ut sådana böcker? Skulle vilja påstå att de är som gjorda för att plocka upp lite då och då och bläddra i. Självhjälpshyllan är också välfylld och till stora delar oläst. Just när jag köper boken verkar det alltid vara en god idé, får försvara mig med det. Och blir det någonsin aktuellt har jag rejält att läsa!

En kategori olästa böcker är facklitteratur. Då menar jag inte sånt jag läser på jobbet utan böcker som fitnessguiden, stora döden, Gustav Vasa eller dinosauriejägarna. De verkar så bra i affären, så allmänbildande, så nyttiga, men här hemma står de oöppnade. En symbol för ambitioner jag sällan eller aldrig gitter genomföra. Släkt med den här kategorin är biografinerna. Med undantag för Thomas Bodströms biografi så är de andra oöppnade. Så är det.

En annan kategori är böckerna som sent om sider kommer tillbaka ner till bokhyllan. Jag läser flera böcker på en gång, ofta fyra-fem stycken av olika dignitet och intressegrad. Sedan flera veckor tillbaka ligger tex Orwells 1984 på sidobordet. Andra böcker hinner komma och gå medan den här ligger kvar. Ibland när jag gett upp åker de här ner i bokhyllan. De här böckerna är ju alltid ett dåligt samvete och det är sällan jag känner för att plocka up dem igen.

Ytterligare en kategori är böckerna man borde läsa men inte riktigt känner för. Här finns allt från Fanny Hill och ringaren i Notredame till Orlando. Helt oöppnade. Det är inte bara klassiker: just nu står Elisabeth George senaste och del två av Stieg Larsson prydligt insorterade under G respektive L, i väntan på att jag ska känna för just dem.

Den sista kategorin är den fjärde boken: som i köp fyra betala för tre. Här är en salig blandning. Där finns allt från Koontz till Eragon och en och annan klassiker som räddaren i nöden. Detta är den enda kategori som egentligen kan hoppas på att bli läst och recenserad.

En av mina utmaningar inför i år var att fundera på om jag verkligen måste äga allt jag läser. Efter denna genomgång av min bokhylla  funderar jag på om jag borde inför köpstopp - i alla fall ett tag?  

Få böcker är så omskrivna just nu som Amberville - på de bokbloggar jag följer vill säga. Ika, Malin, AnnCharlotte, Tina, the poor player, enannan,  och  Belgarion  för att bara nämna några jag snubblat över de senaste dagarna som skriver om boken eller om tändaren.  

Jag kan inte låta bli att bli nyfiken på det här sättet att marknadsföra boken. Jag börjar se fram emot Oktober när boken kommer i handeln för att se om man även använder sig av andra typer av marknadsföring.

Bloggare läser andra bloggare. Att blogga om böcker blir alltså en sorts word-of-mouth (WOM): precis som jag blir mer sugen på att se en film som en kompis rekommenderar mig blir jag sugen att läsa böcker som andra bloggare rekommenderar. En rad böcker som jag läst i år skulle jag inte börjat läsa om jag inte läst andra bloggares recentioner. Det gäller exempelvis extremt högt och otroligt nära, the kite runner och Enheten.  Men vad händer när "alla" fått ett eget ex? Läser andra än bokbloggare bokbloggar?