En konstbok för barn
En konstbok för barn
Hannah Glaumann & Patrik Steorn
Det här är en barnbok, men vilken barnbok! Jag är alldeles lyrisk! Jag gillar konst, utan att kunna så värst mycket. Jag kan en del om symboliken i renässans-måleri, för det intresserar mig, men min kunskap på området är mer som kunskapsöar. Någon gång skulle jag så gärna vilja läsa konstvetenskap.
Det här är en bok som får barn att SE konst på ett annat sätt. Författarna har utgått från 25 konstverk från nationalmuseum och moderna museet. De hjälper oss att se detaljerna i tavlan och bättre förstå vad konstnären har försökt få oss att se i tavlan. Någon tavla förstår jag inte alls, men andra stannar jag till länge, tittar på detaljer. En underbar bok!
Hannah Glaumann & Patrik Steorn
Det här är en barnbok, men vilken barnbok! Jag är alldeles lyrisk! Jag gillar konst, utan att kunna så värst mycket. Jag kan en del om symboliken i renässans-måleri, för det intresserar mig, men min kunskap på området är mer som kunskapsöar. Någon gång skulle jag så gärna vilja läsa konstvetenskap.
Det här är en bok som får barn att SE konst på ett annat sätt. Författarna har utgått från 25 konstverk från nationalmuseum och moderna museet. De hjälper oss att se detaljerna i tavlan och bättre förstå vad konstnären har försökt få oss att se i tavlan. Någon tavla förstår jag inte alls, men andra stannar jag till länge, tittar på detaljer. En underbar bok!
Cherry Ames, några böcker till
Cherry Ames på Hiltonsjukhuset
Cherry Ames, distriktsköterska
Cherry Ames i England
Helen Wells
Nu är det ju ett par veckor sedan jag läste ut böckerna och skam till säges så har de inte landat i långtidsminnet, med undantag av ett par små glimtar.
Jag irriterar mig på att inte HW kan hänvisa tillbaka till tidigare situationer Cherry Ames har varit i när det har bäring på berättelsen. I Cherry Ames i England borde det finnas anledning att i förbigående nämna CA tidigare ENglandsvistelse under andra världskriget i Cherry Ames vid flyget. Och i den situation CA hamnar i som distriktsköterska på landet borde hon ha haft nytta dels av sin tid som distriktssköterska i New York för att inte tala om sina erfarenheter som ödemarkssjuksköterska? Det är som om CA aldrig blir erfaren. Hon börjar om från ruta ett i varje bok. Inklusive med en ny pojkvän som hålls på det romantiska stadiet. Varför får hon inte utvecklas?
En annan kul detalj i Cherry Ames, distriktsköterska är att någon ahr börjat göra medicin av ett stånd ginseng. Ginseng ses som en patentmedicin som förleder lokalbefolkningen, och som läsare får man en klar känsla av att CA gör världen en tjänst när hon drar upp hela det stora stora beståndet. Jag undrar vad det skulle vara värt idag?
Cherry Ames, distriktsköterska
Cherry Ames i England
Helen Wells
Nu är det ju ett par veckor sedan jag läste ut böckerna och skam till säges så har de inte landat i långtidsminnet, med undantag av ett par små glimtar.
Jag irriterar mig på att inte HW kan hänvisa tillbaka till tidigare situationer Cherry Ames har varit i när det har bäring på berättelsen. I Cherry Ames i England borde det finnas anledning att i förbigående nämna CA tidigare ENglandsvistelse under andra världskriget i Cherry Ames vid flyget. Och i den situation CA hamnar i som distriktsköterska på landet borde hon ha haft nytta dels av sin tid som distriktssköterska i New York för att inte tala om sina erfarenheter som ödemarkssjuksköterska? Det är som om CA aldrig blir erfaren. Hon börjar om från ruta ett i varje bok. Inklusive med en ny pojkvän som hålls på det romantiska stadiet. Varför får hon inte utvecklas?
En annan kul detalj i Cherry Ames, distriktsköterska är att någon ahr börjat göra medicin av ett stånd ginseng. Ginseng ses som en patentmedicin som förleder lokalbefolkningen, och som läsare får man en klar känsla av att CA gör världen en tjänst när hon drar upp hela det stora stora beståndet. Jag undrar vad det skulle vara värt idag?
Kärlek, mat & missöden
Kärlek, mat & missöden
Anthony Capella
Den här boken är så... dålig men samtidigt har den något speciellt som gör att det är svårt att lägga den ifrån sig.
Boken utspelar sig kring ett fåtal tjugoåringar i Rom. En vacker blond, intelligent och trevlig amerikanska vid namn Laura, en väldigt italienskt påflugen och uppvaktande italiensk kypare vid namn Tomaso och hans blyga, godhjärtande och Tomasos otroligt begåvade kock- room mate Bruno.
Tomaso uppvaktar Laura för att få henne i säng och inser snabbt att maten är vägen till hennes hjärta. Det är Bruno som får laga maten, men Tomaso tar åt sig äran. Som väntat leder detta till förvecklingar. Inte minst när Bruno förälskar sig i Laura.
Boken är full av plattityder. Lite extra kritisk är jag såklart eftersom jag har bott i Rom och kan känna ett stygn av avundsjuka när andra uttalar sig tvärsäkert om livet där - framförallt när jag tycker att de har fel. Inte farao dricker man cappuccino bara på morgonen?! Det är väl caffe latte som man enbart dricker på morgonen? Jag stör mig med andra ord på mycket av Rom-skildringen.
Jag sträckläste den här boken och det har ingenting att göra med kärlekshistorien. Men maten! AC kan beskriva mat så att man bara längtar efter riktig italiensk mat! Ibland när jag läste boken fick jag ställa mig och laga till en enklare anti-pasto bara för jag blev så oerhört sugen. Här finns bokens stora fördel: matbeskrivningarna. Här har vi ett nästintill outnyttjat koncept och jag lovar, kan man skriva så jag stiger upp och lagar mat efter klockan nio på kvällen, då finns det något där.
Anthony Capella
Den här boken är så... dålig men samtidigt har den något speciellt som gör att det är svårt att lägga den ifrån sig.
Boken utspelar sig kring ett fåtal tjugoåringar i Rom. En vacker blond, intelligent och trevlig amerikanska vid namn Laura, en väldigt italienskt påflugen och uppvaktande italiensk kypare vid namn Tomaso och hans blyga, godhjärtande och Tomasos otroligt begåvade kock- room mate Bruno.
Tomaso uppvaktar Laura för att få henne i säng och inser snabbt att maten är vägen till hennes hjärta. Det är Bruno som får laga maten, men Tomaso tar åt sig äran. Som väntat leder detta till förvecklingar. Inte minst när Bruno förälskar sig i Laura.
Boken är full av plattityder. Lite extra kritisk är jag såklart eftersom jag har bott i Rom och kan känna ett stygn av avundsjuka när andra uttalar sig tvärsäkert om livet där - framförallt när jag tycker att de har fel. Inte farao dricker man cappuccino bara på morgonen?! Det är väl caffe latte som man enbart dricker på morgonen? Jag stör mig med andra ord på mycket av Rom-skildringen.
Jag sträckläste den här boken och det har ingenting att göra med kärlekshistorien. Men maten! AC kan beskriva mat så att man bara längtar efter riktig italiensk mat! Ibland när jag läste boken fick jag ställa mig och laga till en enklare anti-pasto bara för jag blev så oerhört sugen. Här finns bokens stora fördel: matbeskrivningarna. Här har vi ett nästintill outnyttjat koncept och jag lovar, kan man skriva så jag stiger upp och lagar mat efter klockan nio på kvällen, då finns det något där.
Under skinnet
Under skinnet
Michael Faber
Den här boken hade alla förutsättningar att bli bra, men når inte fram. Jag tänker medan jag läser att jag önskar att en skickligare skribent hade fått idén, hur hade inte den här boken sett ut om Kazuo Ishiguro skrivit den? Huvudpersonen, Isserley, kör omkring hela dagarna och tar upp liftare med rätt utseende. Det är de kraftiga, de muskulösa, hon väljer. Efter ett tag förstår vi att detta inte står rätt till - på flera olika sätt. Jag ska inte avslöja bokens "hemlighet" - även om jag kom på det inom tio sidor - men koncentrera mig på huvudkaraktären Isserley.
Vi förstår genom boken att Isserley är en underlig kvinna. Inte bara att hon är kort och.... ja... välutrustad, hon stöter också bort dem som försöker närma sig henne. Medvetet skapar hon ett liv där hennes enda sociala kontakt är med de liftare hon tar upp. Det går så långt att hon lever på bröd för att kunna komma till matsalen när ingen annan är där. Vi får antydningar genom berättelsen om varför hon hamnat där hon hamnat, och hur hon fungerar, men egentligen aldrig några svar - jag blev plötsligt nyfiken på personen, fastän jag egentligen inte hunnit lära känna henne.
Ett annat genomgående tema är att MF får oss att se på vår egen planet med nya ögon. Vad fantastiskt det är att det finns ren luft! Och stora rena hav! På ett mycket snyggt sätt får han i alla fall mig att se det för givet tagna ånyo.
Skippa den här boken! Uppriktigt sagt håller den inte riktigt måttet. Även om historien skulle kunnat vara riktigt bra.
Michael Faber
Den här boken hade alla förutsättningar att bli bra, men når inte fram. Jag tänker medan jag läser att jag önskar att en skickligare skribent hade fått idén, hur hade inte den här boken sett ut om Kazuo Ishiguro skrivit den? Huvudpersonen, Isserley, kör omkring hela dagarna och tar upp liftare med rätt utseende. Det är de kraftiga, de muskulösa, hon väljer. Efter ett tag förstår vi att detta inte står rätt till - på flera olika sätt. Jag ska inte avslöja bokens "hemlighet" - även om jag kom på det inom tio sidor - men koncentrera mig på huvudkaraktären Isserley.
Vi förstår genom boken att Isserley är en underlig kvinna. Inte bara att hon är kort och.... ja... välutrustad, hon stöter också bort dem som försöker närma sig henne. Medvetet skapar hon ett liv där hennes enda sociala kontakt är med de liftare hon tar upp. Det går så långt att hon lever på bröd för att kunna komma till matsalen när ingen annan är där. Vi får antydningar genom berättelsen om varför hon hamnat där hon hamnat, och hur hon fungerar, men egentligen aldrig några svar - jag blev plötsligt nyfiken på personen, fastän jag egentligen inte hunnit lära känna henne.
Ett annat genomgående tema är att MF får oss att se på vår egen planet med nya ögon. Vad fantastiskt det är att det finns ren luft! Och stora rena hav! På ett mycket snyggt sätt får han i alla fall mig att se det för givet tagna ånyo.
Skippa den här boken! Uppriktigt sagt håller den inte riktigt måttet. Även om historien skulle kunnat vara riktigt bra.
The secret house of death
The secret house of death
Ruth Rendell
Detta är en tidig RR - den kom ut 1968, i en tid som känns avlägsen. Susan, 26 år, skild sedan ett år, bor med sin sexåring i ett radhus och håller sig för sig själv. Mot sin vilja blir hon indragen i grannhusets otrohetsdrama, och blir också den som upptäcker dubbelmordet det leder till.
Jag känner igen RRs stil i det hon skriver, men hon är långt ifrån så driven som hon blir senare. Porträttet av Susan är intressant, men mest intressant är ändå tidsskildringen. Boken utspelar sig 1967. Susan, som är frånskild, lever på det underhåll hon får från sin föredetta make och skriver rent manuskript. Hon håller sig med städerska. När RR ska skildra att en kvinna är lättfotad låter hon en man uttrycka sin skepsis mot kvinnor med front-gylf. Och för att beskriva ett nyligt övergivet hem beskriver hon att det är välstädat men med ett två dagars dammlager på ytorna. Två dagar! Skulle jag ens kunna märka det?
Ruth Rendell
Detta är en tidig RR - den kom ut 1968, i en tid som känns avlägsen. Susan, 26 år, skild sedan ett år, bor med sin sexåring i ett radhus och håller sig för sig själv. Mot sin vilja blir hon indragen i grannhusets otrohetsdrama, och blir också den som upptäcker dubbelmordet det leder till.
Jag känner igen RRs stil i det hon skriver, men hon är långt ifrån så driven som hon blir senare. Porträttet av Susan är intressant, men mest intressant är ändå tidsskildringen. Boken utspelar sig 1967. Susan, som är frånskild, lever på det underhåll hon får från sin föredetta make och skriver rent manuskript. Hon håller sig med städerska. När RR ska skildra att en kvinna är lättfotad låter hon en man uttrycka sin skepsis mot kvinnor med front-gylf. Och för att beskriva ett nyligt övergivet hem beskriver hon att det är välstädat men med ett två dagars dammlager på ytorna. Två dagar! Skulle jag ens kunna märka det?
Fem på nya äventyr
Fem på nya äventyr
Enid Blyton
Det här är den andra fem-boken i ordningen, och det märks att EB ännu inte har hittat den form som resten av fem-böckerna är stöpta i. Det gör den här boken till en positiv läsupplevelse, med mer karaktärsskildringar och en intressantare dynamik mellan personerna.
I de andra femböckerna jag läst har jag inte tvekat om att det är alla fem som är huvudpersoner, även om man han ana sig till ett utförligare personporträtt av George. Här är det ingen tvekan om att George är huvudperson.
George kommer redan från början på kant med den informator som hennes far anställt över jullovet. De andra delar inte hennes aversion, och hon känner sig ensam. Det är uppenbart att de tre syskonen tycker att George är lite konstig, och jag får ingen känsla av att de utgör ett fem-gäng.
Historien är spännande och fräsch - det känns som om EB själv tycker det är kul att få berätta historien för oss. Tänk om EB kunnat hålla samma klass rakt igenom hela serien!
Enid Blyton
Det här är den andra fem-boken i ordningen, och det märks att EB ännu inte har hittat den form som resten av fem-böckerna är stöpta i. Det gör den här boken till en positiv läsupplevelse, med mer karaktärsskildringar och en intressantare dynamik mellan personerna.
I de andra femböckerna jag läst har jag inte tvekat om att det är alla fem som är huvudpersoner, även om man han ana sig till ett utförligare personporträtt av George. Här är det ingen tvekan om att George är huvudperson.
George kommer redan från början på kant med den informator som hennes far anställt över jullovet. De andra delar inte hennes aversion, och hon känner sig ensam. Det är uppenbart att de tre syskonen tycker att George är lite konstig, och jag får ingen känsla av att de utgör ett fem-gäng.
Historien är spännande och fräsch - det känns som om EB själv tycker det är kul att få berätta historien för oss. Tänk om EB kunnat hålla samma klass rakt igenom hela serien!
Catilina's riddle
Catilina's riddle
Steven Saylor
Jag gillar SS och hans serie Roma sub rosa (i den här boken får vi också veta varför serien heter så). Vi får följa Gordianus the Finder, en sorts antikens privatdetektiv - detektiv i en tid med en stat men utan polis! Jag har tidigare läst romarblod och Hades käftar. Gordianus har fått ett lantgods i arv från en god vän och kommer, genom att Cicero hjälper honom försvara sin rätt till arvet, att stå i tacksamhetsskuld. Denna tacksamhetsskuld utnyttjar Cicero när valet till konsul i Rom närmar sig. Högst motvilligt blir Gordianus och hans familj aktörer i ett smutsligt politiskt spel.
Den historiska personen Catilina är intressant - läs bara vad Alf Henriksson skriver om honom i antikens historier! Kontrastera sedan med vad Göran Hägg lyfter upp om honom i sin bok om retorik.
Det bästa med SS är hans levande beskrivning av antiken: jag känner mig hemma och förstår varför saker fungerar som de gör. När Eco med familj går på badhus tänker jag på vad Maud Webster skriver om de inrättningarna.
Detta är ingen page-turner. Jag hade den liggande och slalomläste ett bra tag innan den var klar. Jag tror att SS använder mer ord än vad han egentligen behöver och skulle behöva fokusera. Detta är ett farligt förslag, för det måste göras på ett sådant sätt att autenciteten inte kommer i kläm. Och jag har redan börjat på nästa bok i serien...
Böckerna i serien roma sub rosa i kronologisk (historisk) ordning
Steven Saylor
Jag gillar SS och hans serie Roma sub rosa (i den här boken får vi också veta varför serien heter så). Vi får följa Gordianus the Finder, en sorts antikens privatdetektiv - detektiv i en tid med en stat men utan polis! Jag har tidigare läst romarblod och Hades käftar. Gordianus har fått ett lantgods i arv från en god vän och kommer, genom att Cicero hjälper honom försvara sin rätt till arvet, att stå i tacksamhetsskuld. Denna tacksamhetsskuld utnyttjar Cicero när valet till konsul i Rom närmar sig. Högst motvilligt blir Gordianus och hans familj aktörer i ett smutsligt politiskt spel.
Den historiska personen Catilina är intressant - läs bara vad Alf Henriksson skriver om honom i antikens historier! Kontrastera sedan med vad Göran Hägg lyfter upp om honom i sin bok om retorik.
Det bästa med SS är hans levande beskrivning av antiken: jag känner mig hemma och förstår varför saker fungerar som de gör. När Eco med familj går på badhus tänker jag på vad Maud Webster skriver om de inrättningarna.
Detta är ingen page-turner. Jag hade den liggande och slalomläste ett bra tag innan den var klar. Jag tror att SS använder mer ord än vad han egentligen behöver och skulle behöva fokusera. Detta är ett farligt förslag, för det måste göras på ett sådant sätt att autenciteten inte kommer i kläm. Och jag har redan börjat på nästa bok i serien...
Böckerna i serien roma sub rosa i kronologisk (historisk) ordning
ROMAN BLOOD (roman)
THE HOUSE OF THE VESTALS (novellsamling)
A GLADIATOR DIES ONLY ONCE (novellsamling)
ARMS OF NEMESIS (Hades käftar) (roman)
CATILINA'S RIDDLE (roman)
THE VENUS THROW (roman)
A MURDER ON THE APPIAN WAY (roman)
RUBICON (roman)
LAST SEEN IN MASSILIA (roman)
A MIST OF PROPHECIES (roman)
THE JUDGMENT OF CAESAR (roman)
Arma Lotta
Arma Lotta
Merri Vik
Detta är en av de tidigare Lotta-böckerna och det känns skönt och tryggt, välbekant, att läsa den - trots att jag, mig veterligen, inte har läst den tidigare.
Boken utspelar sig under ett par veckor i april-maj och den viktigaste händelsen är att Paul ska ta studenten och att Lotta hemskt gärna vill ha sällskap till Pauls studentskiva, helst av Giggi.
Ett par saker slog mig när jag läste boken. För det första blev jag häpen nör Lockige Fridolf plötsligt fyller femtio i den här boken. I en tidigare bok - det är Lotta förståss - får vi veta att han är tjugo år äldre än flickorna. Och det rimmar ganska illa nu...
En annan sak som slog mig är att Lotta ännu inte verkar vara en skrivande människa. I de senare böckerna som ajg läst sist är skrivandet och förhållandet till skrivandet stort. I den här boken görs ett ganska stort nummer av att varken hon eller Giggi har skrivit dagbok någongång och i samband med det skulle väl Lottas andra reflektioner kring skrivande kommit in?
Jag kan bli lite less på titlarna i Lotta-serien. Jag vet oftast inte på titeln om jag har läst boken eller inte, utan det är framsidan som får mig att minnas. Varför döps tillexempel den här boken till arma Lotta? Jag tror att böckerna skulle ha vunnit på en annan namngivningsprincip.
Merri Vik
Detta är en av de tidigare Lotta-böckerna och det känns skönt och tryggt, välbekant, att läsa den - trots att jag, mig veterligen, inte har läst den tidigare.
Boken utspelar sig under ett par veckor i april-maj och den viktigaste händelsen är att Paul ska ta studenten och att Lotta hemskt gärna vill ha sällskap till Pauls studentskiva, helst av Giggi.
Ett par saker slog mig när jag läste boken. För det första blev jag häpen nör Lockige Fridolf plötsligt fyller femtio i den här boken. I en tidigare bok - det är Lotta förståss - får vi veta att han är tjugo år äldre än flickorna. Och det rimmar ganska illa nu...
En annan sak som slog mig är att Lotta ännu inte verkar vara en skrivande människa. I de senare böckerna som ajg läst sist är skrivandet och förhållandet till skrivandet stort. I den här boken görs ett ganska stort nummer av att varken hon eller Giggi har skrivit dagbok någongång och i samband med det skulle väl Lottas andra reflektioner kring skrivande kommit in?
Jag kan bli lite less på titlarna i Lotta-serien. Jag vet oftast inte på titeln om jag har läst boken eller inte, utan det är framsidan som får mig att minnas. Varför döps tillexempel den här boken till arma Lotta? Jag tror att böckerna skulle ha vunnit på en annan namngivningsprincip.
Ture Sventon i öknen/ i Paris
Ture Sventon i öknen
Ture Sventon i Paris
Åke Holmberg
Mina sista Sventon på lager och det kanske är bra, jag tror jag njuter mer av hans prosa om jag snålar med den.
Den här boken läser jag parallellt med Stephen Kings bok "On Writing", jämför, tillämpar.
ÅH är rolig, fyndig. Bara detta att döpa sina (franska) huvudpersoner efter kända franska ord (tex Camembert) gör det kul. Ett gemensamt drag i hans böcker som jag tycker mig ana är att han plockar in två barn - en pojke ch en flicka - i historien. Ett utmärkt sätt att identifiera sig på, eftersom det ju är barnböcker. Att mysterierna i sig ofta är ointressanta - ja, ni vet ju att jag sedan länge har slutat läsa deckare för att veta vem som gjorde det.
Ture Sventon i Paris
Åke Holmberg
Mina sista Sventon på lager och det kanske är bra, jag tror jag njuter mer av hans prosa om jag snålar med den.
Den här boken läser jag parallellt med Stephen Kings bok "On Writing", jämför, tillämpar.
ÅH är rolig, fyndig. Bara detta att döpa sina (franska) huvudpersoner efter kända franska ord (tex Camembert) gör det kul. Ett gemensamt drag i hans böcker som jag tycker mig ana är att han plockar in två barn - en pojke ch en flicka - i historien. Ett utmärkt sätt att identifiera sig på, eftersom det ju är barnböcker. Att mysterierna i sig ofta är ointressanta - ja, ni vet ju att jag sedan länge har slutat läsa deckare för att veta vem som gjorde det.
On writing
On writing
Stephen King
Den här boken har jag bläddrat i ett par gånger, men aldrig riktigt kommit igång med. Nu hade jag bestämt mig. För vem annars än SK borde kunna skriva en bra bok om att skriva? Indirekt har han ju gjort det massor med gånger. Hur många böcker har han inte skrivit som har en författare i huvudrollen? Dessutom har han ju faktiskt undervisat i creative writing.
Som tonåring läste jag dödsdansen, om skräckgenren, som gjorde stort intryck på mig. En sak i synnerhet gjorde intryck på mig, och det är hur man ska få läsaren att bli verkligt rädd för monstret. Genom att antyda monstret, inte visa det, lämnar man det till läsarens fantasi. Så fort vi får veta att monstret är tio meter högt kan läsaren börja vänja sig, tänka "åh, det är bara tio meter högt. Vad mycket läskare det skulle vara om det var tjugo!" I min vardag har jag översatt SKs bild av monstret. Så fort man beskriver ett monster slutar det vara ett monster. Så när jag har något jag gruvar mig för, är rädd för att ta itu med, skriver jag en "monster-lista". Och vips, genom att skriva ner monstret, se att det bara är tio meter högt, betvingar jag det också.
Som synes hade jag höga förväntningar på boken, och tyvärr infriades de inte. Boken är egentligen tre-delad. Första delen består av en SK-memoar i korthet. Del två handlar om språk, eller rättare skrivprocessen (han använder sig av en metafor, verktygslådan och framförallt trycker han mycket på hur man (=SK) skriver, och betydelsen att arbeta om andra versionen, andra utkastet, efter vissa speciella principer. Del tre handlar om SKs process att åter börja skriva efter den svåra trafikolycka han var med om.
Det märks i boken att den var svår att skriva. Att det var en bok SK var angelägen om att skriva. Hade boken kunnat utesluta del ett och tre och del två hade varit mer arbetat, hade den kunnat vara bra. Men som det ser ut nu rekommenderar jag att man plockar upp Göran Hägg istället.
Stephen King
Den här boken har jag bläddrat i ett par gånger, men aldrig riktigt kommit igång med. Nu hade jag bestämt mig. För vem annars än SK borde kunna skriva en bra bok om att skriva? Indirekt har han ju gjort det massor med gånger. Hur många böcker har han inte skrivit som har en författare i huvudrollen? Dessutom har han ju faktiskt undervisat i creative writing.
Som tonåring läste jag dödsdansen, om skräckgenren, som gjorde stort intryck på mig. En sak i synnerhet gjorde intryck på mig, och det är hur man ska få läsaren att bli verkligt rädd för monstret. Genom att antyda monstret, inte visa det, lämnar man det till läsarens fantasi. Så fort vi får veta att monstret är tio meter högt kan läsaren börja vänja sig, tänka "åh, det är bara tio meter högt. Vad mycket läskare det skulle vara om det var tjugo!" I min vardag har jag översatt SKs bild av monstret. Så fort man beskriver ett monster slutar det vara ett monster. Så när jag har något jag gruvar mig för, är rädd för att ta itu med, skriver jag en "monster-lista". Och vips, genom att skriva ner monstret, se att det bara är tio meter högt, betvingar jag det också.
Som synes hade jag höga förväntningar på boken, och tyvärr infriades de inte. Boken är egentligen tre-delad. Första delen består av en SK-memoar i korthet. Del två handlar om språk, eller rättare skrivprocessen (han använder sig av en metafor, verktygslådan och framförallt trycker han mycket på hur man (=SK) skriver, och betydelsen att arbeta om andra versionen, andra utkastet, efter vissa speciella principer. Del tre handlar om SKs process att åter börja skriva efter den svåra trafikolycka han var med om.
Det märks i boken att den var svår att skriva. Att det var en bok SK var angelägen om att skriva. Hade boken kunnat utesluta del ett och tre och del två hade varit mer arbetat, hade den kunnat vara bra. Men som det ser ut nu rekommenderar jag att man plockar upp Göran Hägg istället.
Mary, Lou och spindelns nät
Mary, Lou och spindelns nät
Carolyn Keene
När jag var liten gillade jag inte Kitty. Mary och Lou däremot! Ett fåtal böcker från den tiden har överlevt, även om just den här nått mig via hjärta till hjärta.
Mary och Lou är tvillingar. Mary är tekniskt lagd. De bor på Starhurst internatskola i närveten av kapten Ned Dana och faster Harriet.
Boken är faktiskt otroligt dålig! (Vilket med säkerhet inte kommer att hindra mig från att läsa fler, förståss!) Jag har faktiskt inte mycket att säga till den tolvåriga Johannas försvar. Språket är platt och karaktärerna - alla karaktärer - är otroligt enkla. Det finns onda och goda människor och redan första gången vi träffar på dem, i första meningen, vet vi vem som är ond och vem som är god. Om någon talar gällt, kastar en elak blick, säger något irriterat, behöver vi inte fundera på vilken sida de är. Inte heller behöver vi grunna på varför människor är som de är.
Till sist, en tanke kring huvudpersonerna: Mary och Lou är 16 år och kör bil, får vi veta halvvägs genom boken. Det stör mig lite för i mitt huvud är de 13-14: de är inte intresserade av mode eller killar eller något sådant vi gärna förknippar med tonåren.
Ja, jag vet att jag inte är målgrupp. Och kanske just därför blev detta en intressant utflykt in i en annan typ av litteratur.
Carolyn Keene
När jag var liten gillade jag inte Kitty. Mary och Lou däremot! Ett fåtal böcker från den tiden har överlevt, även om just den här nått mig via hjärta till hjärta.
Mary och Lou är tvillingar. Mary är tekniskt lagd. De bor på Starhurst internatskola i närveten av kapten Ned Dana och faster Harriet.
Boken är faktiskt otroligt dålig! (Vilket med säkerhet inte kommer att hindra mig från att läsa fler, förståss!) Jag har faktiskt inte mycket att säga till den tolvåriga Johannas försvar. Språket är platt och karaktärerna - alla karaktärer - är otroligt enkla. Det finns onda och goda människor och redan första gången vi träffar på dem, i första meningen, vet vi vem som är ond och vem som är god. Om någon talar gällt, kastar en elak blick, säger något irriterat, behöver vi inte fundera på vilken sida de är. Inte heller behöver vi grunna på varför människor är som de är.
Till sist, en tanke kring huvudpersonerna: Mary och Lou är 16 år och kör bil, får vi veta halvvägs genom boken. Det stör mig lite för i mitt huvud är de 13-14: de är inte intresserade av mode eller killar eller något sådant vi gärna förknippar med tonåren.
Ja, jag vet att jag inte är målgrupp. Och kanske just därför blev detta en intressant utflykt in i en annan typ av litteratur.
Tankar från sängkanten
Tankar från sängkanten
Marian Keyes
Det här har varit min badkarsbok senaste halvåret. Skrynkligare och skrynkligare har den legat i badrumsskåpet.
Vissa delar av den här boken är bra. Jag gillar hennes beskrivning av hur hon blev alkoholist och sedan författare. Jag får här bakgrunden till det djup som finns i hennes böcker, hennes beskrivning av sig själv. Hon har självdistans!
Andra delar är inte lika bra, eller jag tycker inte de är lika bra. När hon skriver sina smink-krönikor känner jag att jag befinner mig på en annan planet. Hallå, är det så himla viktigt, eller? Hennes noveller är heller inte mycket att hurra för. Jag tror hon har haft roligt när hon har skrivit dem - de bygger mycket på "vad om" tänkande som jag också tycker är roligt - men miserabelt utförda. De får mig att tänka på hur författare lyckas skriva intressant, vad är det som krävs, vad är skillnaden mellan att skriva bra och skriva plattityder? En sida i en av novellerna brukar jag använda som skrivövning: när jag läser om ett nytt berättartekniskt knep försöker jag se hur det skulle kunna användas där för att lyfta historien från bara "vad om" till en bra berättelse.
Marian Keyes
Det här har varit min badkarsbok senaste halvåret. Skrynkligare och skrynkligare har den legat i badrumsskåpet.
Vissa delar av den här boken är bra. Jag gillar hennes beskrivning av hur hon blev alkoholist och sedan författare. Jag får här bakgrunden till det djup som finns i hennes böcker, hennes beskrivning av sig själv. Hon har självdistans!
Andra delar är inte lika bra, eller jag tycker inte de är lika bra. När hon skriver sina smink-krönikor känner jag att jag befinner mig på en annan planet. Hallå, är det så himla viktigt, eller? Hennes noveller är heller inte mycket att hurra för. Jag tror hon har haft roligt när hon har skrivit dem - de bygger mycket på "vad om" tänkande som jag också tycker är roligt - men miserabelt utförda. De får mig att tänka på hur författare lyckas skriva intressant, vad är det som krävs, vad är skillnaden mellan att skriva bra och skriva plattityder? En sida i en av novellerna brukar jag använda som skrivövning: när jag läser om ett nytt berättartekniskt knep försöker jag se hur det skulle kunna användas där för att lyfta historien från bara "vad om" till en bra berättelse.
A thousand splendid suns
A thousand splendid suns
Khaled Hosseini
Åh, vad jag är kluven inför den här boken! Jag älskade verkligen the kite runner men kan inte säga detsamma om den här. Anledningarna är flera. Den främsta anledningen är att jag aldrig kom huvudpersonerna Mariam och Laila lika nära. Amir i kite runner kom mig nära, och jag tänkte mycket kring honom och hans livsval. Jag upplevde honom som ett subjekt. En annan aha-upplevelse med den boken var inblicken i det afghanska samhället.
Medan kite runner skildrar en helt manlig värld, får vi i a thousand splendid suns istället följa kvinnor och deras verklighet. Skildringen är otäck. Hade inte KH hade så hög trovärdighet för mig skulle jag lägga boken ifrån mig under beteckningen "sensationsmakeri". Det känns helt enkelt inte sannolikt. Kan det vara så hemskt? Kan människor leva på detta sätt? Jag grät mig igenom de första femtio sidorna och fortsatte, tänkandes att det kan inte bli värre. Och så blir det värre. Om och om igen.
KH väljer att inte använda sig av ett enkelt berättartekniskt trick och det är en av bokens stora styrkor. I en tidigare recension beskrev jag persiska brev. KH lyckas att "få in oss" i det afganska samhället utan att använda persiska brev. Kanske just det bidrog till att boken gjorde mig så upprörd - insikten att det kunde vara jag. Insikten om vad otroligt priviligerad jag är. Och på vad olika premisser ett politiskt system kan vara uppbyggt.
Jag inser när jag skriver det här att jag är självmotsägande - att jag säger att personerna inte berör mig, samtidigt som jag erkänner att det de är med om rör mig till tårar. Jag finner inte deras känslor övertygande, och därmed inte deras agerande. Vad som händer dem går däremot direkt in i hjärtat.
Läs instuderingsfrågor till boken på: www.bloomsbury.com/khaledhosseini
Lotta
Kära Lotta
Glad sommar Lotta
Visst är det konstigt Lotta
Merri Vik
Jag väljer den här gången, precis som för Cherry Ames nedan, att skriva ett gemensamt inlägg för ett par böcker. De här Lotta-böckerna utspelar sig efter att Lotta och Paul gifter sig och det märks, framförallt i den sista, att Merri Vik börjar bli gammal. Det är inte Lotta hon identifierar sig med, det är diverse äldre tanter (framförallt en som heter Tora) som hon identifierar sig med. Jag är beredd att sätta en slant på att MV hade dålig syn och gillade att lösa korsord.
En sak som glädjer mig i glad sommar Lotta (eller var det kära Lotta? Jag kommer inte ihåg nu) är att Lotta för en gångs skull inte lägger sig platt för Paul utan funderar en del på sin relation till honom, funderar på om Paul alltid har rätt. Det känns befriande, eftersom jag har varit allvarligt bekymrad för Lottas personliga utveckling, att hon aldrig tycks bli vuxen i förhållande till Paul. Nu får hon i alla fall tänka och reflektera kring det i en bok i alla fall.
Glad sommar Lotta
Visst är det konstigt Lotta
Merri Vik
Jag väljer den här gången, precis som för Cherry Ames nedan, att skriva ett gemensamt inlägg för ett par böcker. De här Lotta-böckerna utspelar sig efter att Lotta och Paul gifter sig och det märks, framförallt i den sista, att Merri Vik börjar bli gammal. Det är inte Lotta hon identifierar sig med, det är diverse äldre tanter (framförallt en som heter Tora) som hon identifierar sig med. Jag är beredd att sätta en slant på att MV hade dålig syn och gillade att lösa korsord.
En sak som glädjer mig i glad sommar Lotta (eller var det kära Lotta? Jag kommer inte ihåg nu) är att Lotta för en gångs skull inte lägger sig platt för Paul utan funderar en del på sin relation till honom, funderar på om Paul alltid har rätt. Det känns befriande, eftersom jag har varit allvarligt bekymrad för Lottas personliga utveckling, att hon aldrig tycks bli vuxen i förhållande till Paul. Nu får hon i alla fall tänka och reflektera kring det i en bok i alla fall.
Finns det någonting som äter getingar?
Finns det någonting som äter getingar?
Mick O'Hare
Jag borde verkligen lära mig att inte köpa den här typen av böcker. För mig blir det bara infotainment - jag läser, fnissar, och glömmer bort.
I boken har författaren sammanställt en rad frågor från en brittisk tidning. Precis som i dagens industri (var det väl? Jag är lite osäker här på precis vilken tidskrift det är) kommer läsarna med frågorna - och med svaren. Det innebär att samma fråga besvaras av flera olika personer, vilket funkar väldigt bra.
Några frågor och svar kommer jag ihåg. Hur man ska bära sig åt om man vill bli en fossil. Varför en katt tenderar att landa på fötterna när den faller. Vad bajs består av - egentligen. Och inte minst vad det gröna på potatisen egentligen är och varför man ska undvika att äta sådana potatisar. Jag för min del har slängt mina gröna potatisar och kommer att göra det även framledes.
Uppriktigt sagt, den här boken gjorde egentligen varken till eller från. Jag betvivlar att jag kommer att läsa om den.
Den nya författarskolan
Den nya författarskolan
Göran Hägg
Den här boken har jag letat efter i ett tiotal bokhandlar men inte fått tag i. Min svägerska hade med sig boken oläst och jag slukade den. Den här boken, vågar jag påstå, kommer att påverka hur jag läser i fortsättningen.
Boken innehåller en rad korta kapitel (ett trettiotal ungefär) som var och ett tar upp en aspekt kring berättarteknik och stilgrepp. Helt enkelt en guide om hur böcker är uppbyggda och några vanliga knep som författaren kan använda sig av för att bygga upp sin berättelse.
Man kan välja att se den här boken som en kokbok. Man kan också välja att se det som en mall eller raster som man som läsare kan lägga på de böcker man läser. Boken behandlar enbart romaner (OK, är nog tillämpbart även på noveller. Och långfilmer förståss.) Han nämner facklitteratur ett par gånger men det är nog svårt att tillämpa då.
GH är så konkret att jag medan jag läser på rak arm kommer på exempel på böcker förutom de exempel som han lyfter upp (och det är många! Ett stort plus!).
GH har även skrivit ett par böcker om retorik. Det märks när man läser boken. Ofta är sättet att tänka lika och eftersom detta är den enda bok i sin genre jag läst, kan jag inte låta bli att fundera på vad det är GH väljer att inte ta upp. GH är också provocerande. Han vet vad han tycker är sant. Han skriver på ett sådant sätt att den vane läsaren klart ser att det är hans åsikt men han framställer det som om enbart idioter inte skulle dela hans åsikt. Han har minst sagt tvärsäkra åsikter om värdet av bildspråk och metaforer. Kan man ta det har man en rolig läsupplevelse framför sig!
Göran Hägg
Den här boken har jag letat efter i ett tiotal bokhandlar men inte fått tag i. Min svägerska hade med sig boken oläst och jag slukade den. Den här boken, vågar jag påstå, kommer att påverka hur jag läser i fortsättningen.
Boken innehåller en rad korta kapitel (ett trettiotal ungefär) som var och ett tar upp en aspekt kring berättarteknik och stilgrepp. Helt enkelt en guide om hur böcker är uppbyggda och några vanliga knep som författaren kan använda sig av för att bygga upp sin berättelse.
Man kan välja att se den här boken som en kokbok. Man kan också välja att se det som en mall eller raster som man som läsare kan lägga på de böcker man läser. Boken behandlar enbart romaner (OK, är nog tillämpbart även på noveller. Och långfilmer förståss.) Han nämner facklitteratur ett par gånger men det är nog svårt att tillämpa då.
GH är så konkret att jag medan jag läser på rak arm kommer på exempel på böcker förutom de exempel som han lyfter upp (och det är många! Ett stort plus!).
GH har även skrivit ett par böcker om retorik. Det märks när man läser boken. Ofta är sättet att tänka lika och eftersom detta är den enda bok i sin genre jag läst, kan jag inte låta bli att fundera på vad det är GH väljer att inte ta upp. GH är också provocerande. Han vet vad han tycker är sant. Han skriver på ett sådant sätt att den vane läsaren klart ser att det är hans åsikt men han framställer det som om enbart idioter inte skulle dela hans åsikt. Han har minst sagt tvärsäkra åsikter om värdet av bildspråk och metaforer. Kan man ta det har man en rolig läsupplevelse framför sig!
Lycka till om balans i livet och andra floskler
lycka till om balans i livet och andra floskler
Tinni Ernsjöö Rappe & Jennie Sjögren
Den här boken har legat till sig ett tag. Jag slukade den när jag läste den, jag har rekommenderat den för många, men trots det är den svår att skriva om.
Boken är skriven av författarduon bakom Diagnos Duktig, Tinni Ernsjöö Rappe och Jennie Sjögren. När författarduon marknadsför sig själva och sin bok säger de att "Vi brukar säga att om Diagnos: Duktig handlar om destruktiv duktighet så handlar Lycka till! om konstruktiv duktighet. I boken presenterar vi fyra lösningar för hälsosam duktighet: var smart-lat, hitta din grej, säg upp dig och lev jämställt." [Citat från hemsidan, http://www.lyckatill.nu/omboken.htm]. Och jag tycker att det är lite synd att de skriver så. Boken är så mycket mer än ett framgångskoncept eller självhjälpsbok ("om du gör A kommer B att inträffa och då blir det bra").
Jag finner en lättnad i att boken ger en diversifierad bild av hur man kan vara som yrkesarbetande mamma. På så sätt finns det inga pekpinnar. Jag blir glad när jag hittar formuleringar som är så sanna så att jag önskar att jag tänkt dem själv. Jag gillar att man tar kål på en massa myter (man behöver inte karriärsplanera för att komma nånvart. En mentor är inget krav). Det här är ingen eländesskildring. Tvärtom blir jag glad av den för att boken är konstruktiv. Men jag är, och andra sidan, skulle jag tro, precis målgrupp för den här boken. Min gissning på vem som är målgrupp för den här boken är (a) kvinna (b) mamma med små barn (c) yrkesarbetande med ett tämligen fritt arbete (d) gift/sambo. Jag tror att någon utan barn egentligen nog tycker att boken är ganska ointressant just därför att frågan om balans - mellan arbete och hemliv - blir så mycket mer accentuerad med barn. Och de personer som presenteras är också föräldrar.
Jag har funderat en hel del om varför jag tycker så illa om det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra. Jag får skam till säges konstatera att böckerna inte är så olika varandra som man skulle kunna tro. Det är definitivt inte samma målgrupp: Snickare&Marklunds målgrupp är tio, femton år äldre och strategiska. Rappe och Sjögren är bredare och, upplever jag, inte lika ovetenskapliga, man är duktigare på att säga att det här var just hennes berättelse, hennes upplevelse, vad vill du bära med dig av den.
Dessa två böcker är inte de enda i genren. Bitterfittan och Pia Hintzes böcker hör definitivt dit. Likaså Hillewi Wahl och Martina Haags kåserier. Linda Skugge kan också räknas hit. Inte att förglömma uppdrag mamma, uppdrag pappa, uppdrag familj. Är det så svårt att få det att gå ihop? Eller är dagens generation unga (kvinnor, för det är mammorna vi ser här, inte papporna) duktiga att beskriva och duktiga att vilja läsa sin vardag och sina problem?
Har det varit lika svårt för småbarnsföräldrar jämt eller är det attityden som ändrats?
Tinni Ernsjöö Rappe & Jennie Sjögren
Den här boken har legat till sig ett tag. Jag slukade den när jag läste den, jag har rekommenderat den för många, men trots det är den svår att skriva om.
Boken är skriven av författarduon bakom Diagnos Duktig, Tinni Ernsjöö Rappe och Jennie Sjögren. När författarduon marknadsför sig själva och sin bok säger de att "Vi brukar säga att om Diagnos: Duktig handlar om destruktiv duktighet så handlar Lycka till! om konstruktiv duktighet. I boken presenterar vi fyra lösningar för hälsosam duktighet: var smart-lat, hitta din grej, säg upp dig och lev jämställt." [Citat från hemsidan, http://www.lyckatill.nu/omboken.htm]. Och jag tycker att det är lite synd att de skriver så. Boken är så mycket mer än ett framgångskoncept eller självhjälpsbok ("om du gör A kommer B att inträffa och då blir det bra").
Jag finner en lättnad i att boken ger en diversifierad bild av hur man kan vara som yrkesarbetande mamma. På så sätt finns det inga pekpinnar. Jag blir glad när jag hittar formuleringar som är så sanna så att jag önskar att jag tänkt dem själv. Jag gillar att man tar kål på en massa myter (man behöver inte karriärsplanera för att komma nånvart. En mentor är inget krav). Det här är ingen eländesskildring. Tvärtom blir jag glad av den för att boken är konstruktiv. Men jag är, och andra sidan, skulle jag tro, precis målgrupp för den här boken. Min gissning på vem som är målgrupp för den här boken är (a) kvinna (b) mamma med små barn (c) yrkesarbetande med ett tämligen fritt arbete (d) gift/sambo. Jag tror att någon utan barn egentligen nog tycker att boken är ganska ointressant just därför att frågan om balans - mellan arbete och hemliv - blir så mycket mer accentuerad med barn. Och de personer som presenteras är också föräldrar.
Jag har funderat en hel del om varför jag tycker så illa om det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra. Jag får skam till säges konstatera att böckerna inte är så olika varandra som man skulle kunna tro. Det är definitivt inte samma målgrupp: Snickare&Marklunds målgrupp är tio, femton år äldre och strategiska. Rappe och Sjögren är bredare och, upplever jag, inte lika ovetenskapliga, man är duktigare på att säga att det här var just hennes berättelse, hennes upplevelse, vad vill du bära med dig av den.
Dessa två böcker är inte de enda i genren. Bitterfittan och Pia Hintzes böcker hör definitivt dit. Likaså Hillewi Wahl och Martina Haags kåserier. Linda Skugge kan också räknas hit. Inte att förglömma uppdrag mamma, uppdrag pappa, uppdrag familj. Är det så svårt att få det att gå ihop? Eller är dagens generation unga (kvinnor, för det är mammorna vi ser här, inte papporna) duktiga att beskriva och duktiga att vilja läsa sin vardag och sina problem?
Har det varit lika svårt för småbarnsföräldrar jämt eller är det attityden som ändrats?
Karriär och köksbesvär
Karriär och köksbesvär
Sophie Kinsella
Det här är ingen tungviktare men tämligen trevlig läsning. Huvudpersonen advokaten Samantha investerar allt i jobbet. Hon har ingen fritid och inget liv. Hennes familj är likadan. Hennes födelsemiddag börjar och slutar på en restaurang där både modern och brodern ringer och beklagat att de inte kunnat komma.
Samanthas mål i livet är att bli delägare men samma förmiddag som hon ska uppnå sitt mål uppdagas ett slarvfel hon gjort som kostar firman mycket pengar. Samantha flyr London och hamnar oförhappandes i en liten charmig engelsk by som hushållerska åt ett nyrikt par. Och Samantha kan inte laga mat. Eller städa.
Bokens roligaste delar tycker jag är skildringarna av hushållsarbete. SK lyckas förmedla Samanthas totala okunskap och misslyckanden på ett trovärdigt sätt. Och tänk att det där rutiniserade hushållsarbetet - sätta på tvättmaskinen, baka bröd eller stryka en skjorta faktiskt inte är självklarheter. Det är kunskap, måhända tyst kunskap, som krävs.
Det här är en kul bok och perfekt lätt-lektyr. Vissa scener kommer jag att komma ihåg, till exempel Samanthas upptäckt av sin gamla kom-ihåg lista, eller Samantha hos avslappningsterapeuten, är underbara.
Sophie Kinsella
Det här är ingen tungviktare men tämligen trevlig läsning. Huvudpersonen advokaten Samantha investerar allt i jobbet. Hon har ingen fritid och inget liv. Hennes familj är likadan. Hennes födelsemiddag börjar och slutar på en restaurang där både modern och brodern ringer och beklagat att de inte kunnat komma.
Samanthas mål i livet är att bli delägare men samma förmiddag som hon ska uppnå sitt mål uppdagas ett slarvfel hon gjort som kostar firman mycket pengar. Samantha flyr London och hamnar oförhappandes i en liten charmig engelsk by som hushållerska åt ett nyrikt par. Och Samantha kan inte laga mat. Eller städa.
Bokens roligaste delar tycker jag är skildringarna av hushållsarbete. SK lyckas förmedla Samanthas totala okunskap och misslyckanden på ett trovärdigt sätt. Och tänk att det där rutiniserade hushållsarbetet - sätta på tvättmaskinen, baka bröd eller stryka en skjorta faktiskt inte är självklarheter. Det är kunskap, måhända tyst kunskap, som krävs.
Det här är en kul bok och perfekt lätt-lektyr. Vissa scener kommer jag att komma ihåg, till exempel Samanthas upptäckt av sin gamla kom-ihåg lista, eller Samantha hos avslappningsterapeuten, är underbara.
häxgropen
Häxgropen
John Dickson Carr
Den här boken fanns med på min lista av köpta men olästa böcker och efter att ha läst om de tre första sidorna ett par gånger fastnade jag i boken.
Häxgropen kom redan på 1930-talet och är en pusseldeckare. Bokens tema och stämning har antydan till skräck-gotik. Författaren bygger skickligt upp en känsla av obehag. I kontrast till detta har vi lexikongrafen (detektiven) Fell som är logisk. Saker ska inte bara kunna ha gått till på ett visst sätt utan det måste också finnas belägg som styrker denna logik.
Boken har mycket väl uppbyggd. Jag har precis läst ut Göran Häggs den nya författarskolan och kan med de glasögonen plötsligt se vad skicklig JC är på att bygga upp berättelsen. Det berättartekniska knep som mest imponerar på mig är det som Göran Hägg kallar för persiska brev - att sätta in en utomstående i miljön som gör kontrastverkan större och som gör att författaren kan beskriva vad som händer och kontexten utan att man som läsare tycker att det är konstigt. Om jag skulle skriva en bok om intriger i universitetsmiljö, tex, skulle berättelsen vinna mycket på om jag lät någon helt utomstående - en städerska, en student eller en afrikan - komma in i berättelsen.Denne någon skulle kunna se det absurda i det förgivet tagna. I det här fallet är det en ung amerikan som fungerar som "persiska brev" och när man plötsligt ser det inser man också att det är underligt vad lätt den här amerikanen har att ta sig in överallt. Författaren har också ett mycket roligt och uppfriskande bildspråk.
Väl värd att läsa även om själva deckargåtan (som vanligt) intresserade mig mindre och boken har ett par år på nacken. Jag kommer att hålla koll efter fler böcker av honom.
mannen med oxhjärtat
mannen med oxhjärtat
Inger Frimansson
Det var ingen tjock bok men en bok som verkligen har en förmåga att beröra. När boken var slut saknade jag de karaktärer jag lärt mig känna. Jag känner att jag vill lära mig skriva som IF- närmare bestämt hennes sätt att beskriva människor och drivkrafter. Som vanligt är jag mindre intresserad av deckargåtan som sådan.
Vi lär känna ett antal människor med anknytning till brandkåren på Östermalm. Flera av dem bor och växte upp tillsammans i Hässelby.
IF skriver i tredje person och låter berättarrösten variera mellan ett par personer. Hon beskriver inte personerna, hon gestaltar dem. Även personer som är mycket annolrunda än mig skildrar hon på ett sätt som jag förstår. Och det är inte alltid behagligt. Efter ett tag börjar jag fundera på huvudpersonerna vi möter, såväl deras sociala bakgrund som deras kön. Det speglas bland annat i språket och i referensramen. IF skildrar brandmän och andra arbetare och tanken slår mig vilket begränsat liv jag har. Oftast träffar jag mest bara folk som är ganska lika mig själv.
En person, eller rättare, två personer, kryper ner under skinnet på mig, var och en på sitt sätt. Den första är överbeskyddade, oskuldsfulla E. Hur kan någon vara så oskuldsfull och kärlekstörstande? Hur i all sin dar kommer hon att klara att bryta sig loss från sin far, skapa en relation till sin mor och bror och inte slukas av sin pojkvän?
Den andra är Franki, jämngammal med E, Es pojkvän och bokens otäckaste bekantskap. Han har gett boken dess titel och fastän han inte uppfattar sig själv som ond eller farlig skulle jag aldrig vilja ha med honom att göra. Det skrämmer mig att det finns människor som fungerar som han. Franki tränar och äter anabola steroider. Han har missat uttagningen till brandmansutbildningen på intervju-delen och lever i förvissningen att han när som helst kommer att få börja jobba på brandkåren. Han upplever att han känner eldens väsen och hans närvaro gör andra människor osäkra och illa till mods
Liksomi Ruth Randells bok (som jag just nu glömt bort namnet på, överkommer!) är kärlekshistorien mellan E och Franki central för att boken ska fungera. Också här är huvudpersonerna överbeskyddade men tack och lov ställs inte saken på sin spets på samma sätt i boken mannen med oxhjärtat. Det sker kanske istället sedan vi slagit ihop boken?
Hur kommer det att gå för dem? Främst, hur kommer det att gå för Franki och E? För Engen och Camilla? För Frankis mamma och Es pappa? Jag kan se i bokens förlängning en rad kriser och uppgörelser, men jag är inte säker på att jag ser mycket hopp. Jag får istället känslan av att detta är livet. Det sker inga mirakel. Även om vissa försöker få till dem.
Inger Frimansson
Det var ingen tjock bok men en bok som verkligen har en förmåga att beröra. När boken var slut saknade jag de karaktärer jag lärt mig känna. Jag känner att jag vill lära mig skriva som IF- närmare bestämt hennes sätt att beskriva människor och drivkrafter. Som vanligt är jag mindre intresserad av deckargåtan som sådan.
Vi lär känna ett antal människor med anknytning till brandkåren på Östermalm. Flera av dem bor och växte upp tillsammans i Hässelby.
IF skriver i tredje person och låter berättarrösten variera mellan ett par personer. Hon beskriver inte personerna, hon gestaltar dem. Även personer som är mycket annolrunda än mig skildrar hon på ett sätt som jag förstår. Och det är inte alltid behagligt. Efter ett tag börjar jag fundera på huvudpersonerna vi möter, såväl deras sociala bakgrund som deras kön. Det speglas bland annat i språket och i referensramen. IF skildrar brandmän och andra arbetare och tanken slår mig vilket begränsat liv jag har. Oftast träffar jag mest bara folk som är ganska lika mig själv.
En person, eller rättare, två personer, kryper ner under skinnet på mig, var och en på sitt sätt. Den första är överbeskyddade, oskuldsfulla E. Hur kan någon vara så oskuldsfull och kärlekstörstande? Hur i all sin dar kommer hon att klara att bryta sig loss från sin far, skapa en relation till sin mor och bror och inte slukas av sin pojkvän?
Den andra är Franki, jämngammal med E, Es pojkvän och bokens otäckaste bekantskap. Han har gett boken dess titel och fastän han inte uppfattar sig själv som ond eller farlig skulle jag aldrig vilja ha med honom att göra. Det skrämmer mig att det finns människor som fungerar som han. Franki tränar och äter anabola steroider. Han har missat uttagningen till brandmansutbildningen på intervju-delen och lever i förvissningen att han när som helst kommer att få börja jobba på brandkåren. Han upplever att han känner eldens väsen och hans närvaro gör andra människor osäkra och illa till mods
Liksomi Ruth Randells bok (som jag just nu glömt bort namnet på, överkommer!) är kärlekshistorien mellan E och Franki central för att boken ska fungera. Också här är huvudpersonerna överbeskyddade men tack och lov ställs inte saken på sin spets på samma sätt i boken mannen med oxhjärtat. Det sker kanske istället sedan vi slagit ihop boken?
Hur kommer det att gå för dem? Främst, hur kommer det att gå för Franki och E? För Engen och Camilla? För Frankis mamma och Es pappa? Jag kan se i bokens förlängning en rad kriser och uppgörelser, men jag är inte säker på att jag ser mycket hopp. Jag får istället känslan av att detta är livet. Det sker inga mirakel. Även om vissa försöker få till dem.