bokidioten

RH tillhör min ungdoms solklara favoritförfattare. Trots det, och trots att boken inte är mer än 400 sidor lång, har jag haft boken med mig sedan början av januari. Sällan har jag avslutat en bok med en sådan känsla av tillfredställelse.

Boken, som väl får karakteriseras som en modern klassiker, kom 1961. Jag är tvehågsen i min uppfattning om boken. För att tydliggöra varför skulle jag vilja börja med att citera ur förordet till min upplaga:

Strange in a strange land is not a novel you are going to forget. It is chocking. It is iconoclastic. It is satirical. It is deliberately annoying, and sometimes very funny. It runs down sacred cows ad slaughters them hilariously. Although he knew it was an impossible task, Robert Heinlein deliberately set out to question every axiom of Western Culture. To throw doubts and, if possible, make the antithesis appear a possible and perhaps a desirable thing. It is because he is so successful that a furore arose when this novel was first published in America. It became the target of vicious attacks, and paeans of praise. Some declared it to be his best novel - others claimed that Robert Heinlein had taken leave of his judgement. Now decide for yourself.

Detta är uppkäftigt skrivet, inte sant? RH låter jorden vara en stat och Mars på väg att bli kolonialiserat. En tidig expedition träffar en överlevande från en än tidigare expedition, Michael Valentine, som har blivit uppfostrad av marsianer.

En viktig fråga i boken skulle kunna vara vad är en människa? Även om RH ibland snuddar vid frågan är inte det den viktiga. Mike blir av lika anledningar snuskigt rik. Samtidigt som han inte har några begrepp om pengar. Och samtidigt som framtidens säkerhetstjänst försöker ta kål på honom. En sjuksköterska, Jill, smugglar ut honom från det sjukhus han befinner sig på och de hamnar hemma hos Jubal, en äldre egocentrisk kombination av läkare, jurist och skräplitteraturförfattare som bland annat har tre sektreterare (som naturligtvis är undersköna). Mike lär sig att leva som människa - men samtidigt påverkas människorna i hans omgivning av honom. Marsianerna har förmåga att kontrollera kroppen (andning, sömn etc) och sin omgivning (disintegrera objekt, tex). Marsianerna har också vanor som framstår som barocka för att inte säga frånstötande: att äta sina älskade, tex.

En ros åt Lotta
Merri Vik

Detta är en pärla. Hade det inte låtit så nedsättande skulle jag vilja beskriva det här som en feel-good bok. Huvudpersonen Vatanen, desillusionerad journalist, blir medskyldig till en påkörd hare. Istället för att köra vidare lämnar han helt enkelt sitt liv och går rätt ut i terränglådan. Titeln "harens år" syftar följaktligen inte på kinesiska år, utan på det år 1975 som som Vatanen tillbringar som lösdrivare/diversearbetare med en hare som sällskap.

Vatonen gör det man bara inte får göra - att bara överge sitt liv. Och det går! Överallt genom Finland dit Vatanen kommer träffar han människor som är generösa och mänskliga. Han träffar på några av den andra sorten med, men inte alltid bland dem man skulle kunna vänta sig.

AP berättar skrönor och han låter oss se det finska samhället i ögonvrån (jämför samtidsroman!). Med en öm hand, och med bra grepp om språket lotsar han oss genom den rakt kornologiska berättelsen. Det här är en sådan bok man vill plocka upp och bara njuta av. Rekommenderas verkligen!

Om ni har följt min blogg ett tag vet ni att jag gillar Jenny Diski. JD har varit författare länge, men efter vad jag förstår är det här är det här hennes stora genombrottsbok. Och efter vad jag förstår är det här första boken som är självbiografisk.

På tunn is har två historier, varav den ena är kronologisk. För det första får vi följa JD till Antarktis. Svårigheterna att ens få lov att åka till Antarktis skildras exempelvis. Referensen till titeln är uppenbar - även om isen knappast kännetecknas av att vara tunn.

Den andra historien är hur hennes förhållande till sin barndom, om än inte förändras, så i alla fall högst motvilligt hanteras. JDs barndom tycks ha varit fasansfull. Och JDs reaktion är dels periodvisa depressioner, dels totalt ointresse. När boken börjar vet inte JD om hennes mamma är levande eller död. Och hon bryr sig inte heller, till skillnad från dottern, som har ett behov av att ha en mormor. Mot JDs vilja efterforskar dottern mormodern och JD gör ett par intervjuer med granntanterna i huset där hon växte upp. Vi förstår att hennes barndom till stor del var att gå på tunn is.

I de senare böckerna renodlas och finslipas det som är "diskiskt": motviljan att resa, förmågan att vara sig själv och vara sig själv nog. Att vara lat och göra så lite som möjligt. Och samtidigt vara så genomsympatisk. Detta  säreget "diskiska" är inte helt utvecklat här och det gjorde mig lite förvånad och besviken. Boken är helt enkelt mycket mer konventionell än exempelvis resa på tåg.

Boken är läsvärd. Jag har längtat så efter att läsa den här boken - den var inte lätt att få tag på - och jag borde förstått att det var upplagt för ett sting av besvikelse. Jag vill ha mer!

There was a train going north from England into Scotland, and in it were a Statistician, a Physicist and a Mathematician. Just after they passed the border into Scotland (with a sign up saying `You are now Entering Scotland') they looked out of the window and saw a black sheep in a field.

`Aha!' said the Statistician. `All Scottish Sheep are black.'

`Oh no', said the Physicist. `SOME Scottish sheep are black. Isn't that so?', turning to the Mathematician.

`I fear, gentlemen', said the Mathematician, `that you both go far beyond the data. All that can be said, and that with grave reservations, is that there exists in Scotland a field, in which there exists a sheep, AT LEAST ONE SIDE OF WHICH IS BLACK'.

Nu vill jag sjunga dig milda sånger
Linda Olsson

Det är så många som tycker så mycket om den här boken men jag hör inte till dem. När jag läser deras bloggar önskar jag att jag också hade känt så. Men tyvärr gav inte den här boken mig den upplevelsen.

Boken utspelas under ett knappt år i en liten by i Dalarna. Romanförfattaren Veronika hyr huset brevid byns häxa, Astrid. Efter ett tag börjar vänskapen växa mellan kvinnorna trots åldersskillnaderna och under deras samtal med varandra återberättas deras liv.

Boken är skriven i ett språk som gör att jag aldrig riktigt kan koppla av och jag kommer aldrig historien eller dess huvudpersoner riktigt nära. Det är som att se en film av den typen amerikanare kallar för "europeisk" - med långsam handling, kameran kommer aldrig riktigt nära och en av poängerna är just att det finns en distans mellan tittaren och handlingen. Precis så upplever jag den här boken. Jag kommer inte att komma ihåg Astrid eller Veronika för de berör mig inte. Språket, som andra uppfattar som poetiskt, uppfattar jag som distanserande. 

Min andra kritik mot boken gäller Sverige-bilden.  Sverige i LOs skildring blir så exotiskt. Svenskarna blir ett strävt, grubblande och tystlåtet folk som lever i det förgångna och ägnar sig åt annorlunda seder (såsom midsommarstång och kräftätning). Det Sverige finns också, men det blir så partikulärt i LOs skildring. När Veronika och Astrid pratar med varandra är det ordkargt och ganska högtravande. Ofta pratar de om helt olika saker: två monologer i dialogform.

Boken i skriven i tredje person (vi får omväxlande följa Astrid och Veronika) och första person (omväxlande med Astrid och Veronika i första person). När LO använder första person är det som att läsa en dagboksanteckning, inte som att höra en tanke eller berättelse.