Lyckostpulvret
Joanna Rubin Dranger
Lyckostpulvret
Jag upptäckte JD när fröken livrädd och kärleken kom. Och började älska henne när jag läste fröken märkvärdig och karriären. För ett tag sedan kom den tredje grafiska romanen där JD vänder förtjänstfullt på askungemyten (askungens syster och andra sedelärande historier).
Den här boken har tidigare varit del av askungeromanen. Den består av ett antal noveller, bland annat titel-novellen lyckostpulvret (får man våga sig på en tolkning att novellen handlar om Prozac?), en satirisk rapport om det jämställda Sverige och den underbara superhjältinnan fittflickan.
Novellerna har lite olika karaktär och berättas på lite olika sätt. Inte alla har den typiska dranger-känslan. Jag gillar JD men det här är inte hennes bästa samling.
Jag läser att hon är gift och har barn och jag längtar efter att JD ger sig in på moderskapets område. När kommer fröken perfekt och barnet? JDs skildring kommer att slå bitterfittan med hästlängder, det är jag övertygad om. 
Bilden hämtad från http://www.joannarubindranger.com/graphic_novels/index.html
Andra röser om lyckostpulvret:
"en sån där underbar bok som man bara vill ha på sängbordet"
Jon Häggqvist, Allehanda
"Tyvärr gillade jag inte Lyckostpulvret lika mycket, även om vissa kapitel var roliga och mitt i prick"
Ivana, Bokmania
"Att läsa Joanna Rubin Dranger är som medicin"
Lisa, en boknörds bekännelser
Början till livet
Början till livet
Jonathan Miller & David Pelham
Jag hittade den här på hjärta till hjärta för en billig penning och det var verkligen ett fynd! Boken är i A4-format har 6 uppslag, men vilka uppslag sen! Varje uppslag är en pop-uppbild, detaljerad, över olika delar av fortplantningsprocessen och fosterutvecklingen. Mycket bra för att verkligen visa och förstå hur barnet ligger i magen eller för den delen hur en snippa egentligen ser ut.
Det är klart att i en sån här bok är det främst bilderna som fascinerar och de är otroligt välgjorda. Dessutom innehåller boken bra texter. Den här boken tror jag kommer att plockas fram gång på gång här hemma under de närmaste åren.
Jonathan Miller & David Pelham
Jag hittade den här på hjärta till hjärta för en billig penning och det var verkligen ett fynd! Boken är i A4-format har 6 uppslag, men vilka uppslag sen! Varje uppslag är en pop-uppbild, detaljerad, över olika delar av fortplantningsprocessen och fosterutvecklingen. Mycket bra för att verkligen visa och förstå hur barnet ligger i magen eller för den delen hur en snippa egentligen ser ut.
Det är klart att i en sån här bok är det främst bilderna som fascinerar och de är otroligt välgjorda. Dessutom innehåller boken bra texter. Den här boken tror jag kommer att plockas fram gång på gång här hemma under de närmaste åren.
Det mest förbjudna
Det mest förbjudna
Kerstin Thorvall
En gång på slutet av åttiotalet hörde jag KT tala - hon var faktiskt den andra författaren jag träffade. Jag minns bara en sak från den där dagen i åttonde klass och det var att hon berättade att hon aldrig egentligen blivit vuxen. Att hon liksom fastnade i tonåren. Jag minns det för att så skulle ju inte vuxna vara. Den där dagen man fyller arton skulle man ju bli vuxen och sen var man vuxen. Och sen gick jag omkring i ett par decennier och väntade på att den där vetskapen om att nu var jag VUXEN skulle infinna sig. Nu har jag övergått till att se vuxenhet och vuxenblivande som vuxenpoäng istället. Ibland är man mer vuxen, ibland mindre. Men det är inte en dikotomi.
I det mest förbjudna berättar KT totalt utelämnande om sig själv på ett sätt man sällan ser i romaner. Boken är kronologisk och centrerad kring vad KT gör och delvis varför hon gör det. KT berättar om ångest, om förnedring om otrohet, otrohet, otrohet. Om sex, om att vara kåt fastän man passerat fyrtio. Om besök hos gynekolog för att försöka få dämpad sexualdrift. Om mamman som ängsligt kontrollerar och den glade men sinnessjuka fadern. Om att det inte blev "lagom på Anna". Om längtan, behovet, av att få vara nära och trygg.
Boken handlar, tänker jag efter ett tag om KTs försök att fly eller snarare hantera ångesten. En så stor del av hennes liv handlar om att inte känna ångest. Och det paradoxala och jobbiga är att det bara är genom det mest förbjudna hon kan må bra, de svarta fåglarna försvinner. Och så fort det förbjudna blir legitmit förlorar det sina ångestdämpande egenskaper.
Ordet skamlöst kommer till mig. Och självutlämnande. Jag har läst annat om och av KT och jag vet att hon är duktig, kompetent. Och produktiv! Listan över publicerade böcker är imponerande lång. KT lyfter inte upp sina positiva sidor i boken. Istället känner man efter ett tag lite avsmak. Skamlös är det ord jag såsmånigom kan sätta på min känsla. Den där dubbelheten. att kunna förstå att någon kan vara så kompetent och samtidigt så trasig. så o-vuxen. Jag förstår att boken var 1976 års mest diskuterade bok.
Bilden som dyker upp är inte av en kvinna som är vuxen utan av ett barn. och hon är så utelämnande! För KT gör mycket som man inte ska. Hur kan man vara mamma och ändå mest upptagen av sig själv? Får en mamma bete sig som KT gör? Får man skriva, som hon gör, att hon känner sig som ett av barnen, som en lilla syster, någon som måste tas om hand?
Senare, mycket senare, skrev KT böckerna om Signe som inleds med när man skjuter arbetare. Läs dem först! De ger en mer nyanserad blid av modern och en fullständigare bild. Jag tror kanske också att de böckerna är skrivna i delvis annat syfte.
Det mest förbjudna är skriven i jag-form och KT är identisk med personen Anna. Men det som är intressant med berättarrösten är att hon ändrar vem hon skriver till. Det mesta är skrivet till oss som läsare (och det känns som hon låter oss komma så nära). Men ibland, ofta inom parantes så det inte blir förvirrande, skriver hon plötsligt ett par meningar direkt till fadern eller modern. Språket flyter lätt och hon skriver om svåra saker på ett klart och redigt sätt.
Andra har skrivit om det mest förbjudna:
" Istället berättar jag, högst formellt, att Det mest förbjudna är kvar under min hud. Det nästan sticker."
Elin
"Den är chockerande bra, och oerhört komplex mitt i den enkla berättelsen"
David
"Boken var säkert banbrytande, som det står på baksidan, när den kom ut 1976, men själv tycker jag inte att den är något speciellt"
Carina/bokhyllan
Fem på tjuvjakt
Fem på tjuvjakt
(Five go off in a caravan)
Enid Blyton
...i vilken femgänget semestrar i två husvagnar och råkar Pålle och gorillan Pongo från semesterlediga cirkusen och löser äventyret i ett grottsystem.
Nu har jag läst ut min vaken-mitt-i-natten bok.
Fem-gänget får låna två husvagnar och följer efter en cirkus upp i bergen. Men två personer på cirkusen, Lou och Tiger-dan, vill få iväg dem. På cirkusen finns också Pålle, föräldralös men med Dan till morbror och den charmiga gorillan Pongo.
Berättarrösten är skriven i tredje person. Berättarrösten följer olika personer vid olika tillfällen men med få undantag någon av barnen. Jag har för mig att vid något tillfälle följer berättarrösten även Pålle. Berättarrösten är inte allvetande men vid något enstaka tillfälle vet berättarrösten något vi inte vet. Kronologin är nästan genomgående rak: man "minns" inte så mycket och det är ganska lite - som återberättas i efterhand.
(bilderna är hämtade från http://www.enidblyton.net/famous-five/five-go-off-in-a-caravan.html)
(Five go off in a caravan)
Enid Blyton
...i vilken femgänget semestrar i två husvagnar och råkar Pålle och gorillan Pongo från semesterlediga cirkusen och löser äventyret i ett grottsystem.
Nu har jag läst ut min vaken-mitt-i-natten bok.
Fem-gänget får låna två husvagnar och följer efter en cirkus upp i bergen. Men två personer på cirkusen, Lou och Tiger-dan, vill få iväg dem. På cirkusen finns också Pålle, föräldralös men med Dan till morbror och den charmiga gorillan Pongo.
Berättarrösten är skriven i tredje person. Berättarrösten följer olika personer vid olika tillfällen men med få undantag någon av barnen. Jag har för mig att vid något tillfälle följer berättarrösten även Pålle. Berättarrösten är inte allvetande men vid något enstaka tillfälle vet berättarrösten något vi inte vet. Kronologin är nästan genomgående rak: man "minns" inte så mycket och det är ganska lite - som återberättas i efterhand.
(bilderna är hämtade från http://www.enidblyton.net/famous-five/five-go-off-in-a-caravan.html)
Tätt intill dagarna
Tätt intill dagarna
Mustafa Can
Min pocket-upplaga har ett fotografi i helfigur av MC. Jag är fascinerad av bilden. Jag återkommer gång på gång till den och frågar också min son om vad han tycker. "Det är en gubbe som står och är sur" svarar han innan han fortsätter att tala om annat.
Boken är MCs skildring av sin högt älskade mor det sista halvåret i livet när hon vårdas hemma av sina anhöriga. Vi får också följa MC ett par månader efter att modern, Güllü, är död. Då är det främst fadern som ger sin bild av modern. Den delen är en mycket svagare del av boken: den naturliga drivkraften i boken: "vad händer sedan" är borta. Den delen av texten upplever jag också bitvis som obearbetad.
Den här boken är annorlunda. Månpocket har valt att ge ut den här boken i sin serie månpocket fakta. Jag håller inte med - detta är väl snarare en biografi - eller en självbiografi. Eller om processen att skriva en biografi, bortsett från att MC gör det för att förstå sin mor, inte främst för att skriva om henne. Tror jag.
När jag läser tätt intill dagarna kolliderar världar och jag tvingas att ständigt omformulera vad jag tror mig veta. Jag söker i minnet efter paralleller för att förstå, för att skaffa mig referenspunkter till de personer och de världar MC skildrar. Närmast påminner upplevelsen om den jag fick när jag läste flyga drake.
Som tonåring bodde jag ett år i Paternopoli, en by med drygt 2500 invånare i södra Italien. Paternopoli ligger i mitten av ingenstans och gammalt och nytt möts. Stort intryck gjorde ett samtal jag hade med familjens farmor på min då knaggliga italienska. Jag vet att jag sa att världen har krympt idag. För mig var det självklart att jag refererade till att avstånden gick snabbare att överbrygga. Eller när familjens mormor efter ett halvår stolt sa till bekanta att jag kom från Jugoslavien. Vid såna tillfällen kändes avståndet till mitt liv i Sverige astronomiskt.
Det är sådana minnen som jag tar till för att förstå Güllü, uppvuxen på kurdiska landsbygden och kommen till ett miljonprogramsområde i Skövde i vuxen ålder. Genom sonens upplevelser och minnen får vi förstå henne och det liv hon levde i Skövde och i den kurdiska byn. Jag häpnar när MC berättar vilken seger det var för henne att lära sig skriva sitt eget namn. Och att det gjorde henne till den mest lärda kvinnan i byn. Det gör ont i mig när jag förstår att av hennes femton barn är sju döda. Än ondare gör det när jag får veta hur de dött. Och allra mest ont när jag inte längre kan slå ifrån mig det, inte längre tänka att man måste ta det på ett annat sätt när det är så vanligt. Den teoretiska modellen om den demografiska transitionen får plötsligt ett ansikte.
MC drar också paralleller till Mobergs utvandrar-epos och det hjälper mig också att förstå Güllü. Dessutom, och det häpnar jag faktiskt över, förändrar det min bild av Kristina (från Duvemåla).
MC hjälper mig att förstå och skapa mig en egen uppfattning fjärran från mina automatiska fördomar. MC beskriver, berättar, på ett sådant sätt att man aldrig börjar tänka på Güllü som "en av de andra". De som hjälper oss att definera oss eftersom vi ju inte är som dem. Däremot förstår jag aldrig varför Güllü väljer att inte delta i det svenska samhället: omöjligt kan det ju inte ha varit - MCs far gjorde ju det. Det skulle jag verkligen vilja förstå.
Det minst intressanta är egentligen det MC själv brottas med: vem var hans mor egentligen? Efter ett tag börjar tänka att det finns en gräns för hur nära vi kommer andra människor. Att till syvende og sidst måste vi acceptera att vi aldrig kan lära känna någon (ens oss själva?) fullt ut. Varför blir MC så besatt av att lära känna sin mor? Den frågan får jag bara delvis svar på.
Bitvis är språket tankeväckande. Ett hörn har jag vikt in, ett citat vill jag komma ihåg: "kanske är skammen främst en känsla av vördnad inför sina egna bristrer även när den riktas mot andra" (sid 146). Jag förstår inte orden helt ut. Vördnad? En annan reflektion över språket är att MC ofta skriver om ångest. Men hans beskrivning innehåller inte, speglar inte ångest. Jag ser ordet, men jag kan inte se hans känsla. Kanske skulle boken bli outhärdligt tung då.
Boken är skriven i jag-form. Det råder ingen tvekan om att berättar-jaget och MC är samma person och han är bitvis mycket utelämnande. Jag känner att jag förstår honom när jag har läst klart. Ibland dramatiserar han vissa episoder, exempelvis inleds boken med en sådan episod. Med undantag för det låssas han aldrig att han förstår vad andra människor känner: en av poängerna är väl snarare just det att han inte gör det.
MCs sommarprat 1995 påminner mycket om boken.
Mustafa Can
Min pocket-upplaga har ett fotografi i helfigur av MC. Jag är fascinerad av bilden. Jag återkommer gång på gång till den och frågar också min son om vad han tycker. "Det är en gubbe som står och är sur" svarar han innan han fortsätter att tala om annat.
Boken är MCs skildring av sin högt älskade mor det sista halvåret i livet när hon vårdas hemma av sina anhöriga. Vi får också följa MC ett par månader efter att modern, Güllü, är död. Då är det främst fadern som ger sin bild av modern. Den delen är en mycket svagare del av boken: den naturliga drivkraften i boken: "vad händer sedan" är borta. Den delen av texten upplever jag också bitvis som obearbetad.
Den här boken är annorlunda. Månpocket har valt att ge ut den här boken i sin serie månpocket fakta. Jag håller inte med - detta är väl snarare en biografi - eller en självbiografi. Eller om processen att skriva en biografi, bortsett från att MC gör det för att förstå sin mor, inte främst för att skriva om henne. Tror jag.
När jag läser tätt intill dagarna kolliderar världar och jag tvingas att ständigt omformulera vad jag tror mig veta. Jag söker i minnet efter paralleller för att förstå, för att skaffa mig referenspunkter till de personer och de världar MC skildrar. Närmast påminner upplevelsen om den jag fick när jag läste flyga drake.
Som tonåring bodde jag ett år i Paternopoli, en by med drygt 2500 invånare i södra Italien. Paternopoli ligger i mitten av ingenstans och gammalt och nytt möts. Stort intryck gjorde ett samtal jag hade med familjens farmor på min då knaggliga italienska. Jag vet att jag sa att världen har krympt idag. För mig var det självklart att jag refererade till att avstånden gick snabbare att överbrygga. Eller när familjens mormor efter ett halvår stolt sa till bekanta att jag kom från Jugoslavien. Vid såna tillfällen kändes avståndet till mitt liv i Sverige astronomiskt.
Det är sådana minnen som jag tar till för att förstå Güllü, uppvuxen på kurdiska landsbygden och kommen till ett miljonprogramsområde i Skövde i vuxen ålder. Genom sonens upplevelser och minnen får vi förstå henne och det liv hon levde i Skövde och i den kurdiska byn. Jag häpnar när MC berättar vilken seger det var för henne att lära sig skriva sitt eget namn. Och att det gjorde henne till den mest lärda kvinnan i byn. Det gör ont i mig när jag förstår att av hennes femton barn är sju döda. Än ondare gör det när jag får veta hur de dött. Och allra mest ont när jag inte längre kan slå ifrån mig det, inte längre tänka att man måste ta det på ett annat sätt när det är så vanligt. Den teoretiska modellen om den demografiska transitionen får plötsligt ett ansikte.
MC drar också paralleller till Mobergs utvandrar-epos och det hjälper mig också att förstå Güllü. Dessutom, och det häpnar jag faktiskt över, förändrar det min bild av Kristina (från Duvemåla).
MC hjälper mig att förstå och skapa mig en egen uppfattning fjärran från mina automatiska fördomar. MC beskriver, berättar, på ett sådant sätt att man aldrig börjar tänka på Güllü som "en av de andra". De som hjälper oss att definera oss eftersom vi ju inte är som dem. Däremot förstår jag aldrig varför Güllü väljer att inte delta i det svenska samhället: omöjligt kan det ju inte ha varit - MCs far gjorde ju det. Det skulle jag verkligen vilja förstå.
Det minst intressanta är egentligen det MC själv brottas med: vem var hans mor egentligen? Efter ett tag börjar tänka att det finns en gräns för hur nära vi kommer andra människor. Att till syvende og sidst måste vi acceptera att vi aldrig kan lära känna någon (ens oss själva?) fullt ut. Varför blir MC så besatt av att lära känna sin mor? Den frågan får jag bara delvis svar på.
Bitvis är språket tankeväckande. Ett hörn har jag vikt in, ett citat vill jag komma ihåg: "kanske är skammen främst en känsla av vördnad inför sina egna bristrer även när den riktas mot andra" (sid 146). Jag förstår inte orden helt ut. Vördnad? En annan reflektion över språket är att MC ofta skriver om ångest. Men hans beskrivning innehåller inte, speglar inte ångest. Jag ser ordet, men jag kan inte se hans känsla. Kanske skulle boken bli outhärdligt tung då.
Boken är skriven i jag-form. Det råder ingen tvekan om att berättar-jaget och MC är samma person och han är bitvis mycket utelämnande. Jag känner att jag förstår honom när jag har läst klart. Ibland dramatiserar han vissa episoder, exempelvis inleds boken med en sådan episod. Med undantag för det låssas han aldrig att han förstår vad andra människor känner: en av poängerna är väl snarare just det att han inte gör det.
MCs sommarprat 1995 påminner mycket om boken.
Vilken skiva, Lotta
Vilken skiva, Lotta
Merri Vik
... i vilken Lotta och Giggi träffar Anja och ordnar en skiva i upptäcksresande Linn Arkis hem.
En av de riktigt bra Lotta-böckerna: fullt med stämning och inga konflikter. Jag tror dessutom att Paul inte ens är nämnd i den här boken. När Lotta, Giig och Anja glömmer en värdefull uppstoppad panter utomhus kan vara helt övertygad om att den inte kommer att komma bort eller bli förstörd. Man vet att det kommer att ordna sig på slutet.
Lotta-boken är skriven i jag-form och är enhetlig, kronologiskt berättad roman. Ett par gånger avslöjar Lotta något som gör att vi som läsare förstår att berättelsen återberättas i efterhand. Vid andra tillfällen kommer skeenden lika överraskande för oss som läsare som för Lotta och Giggi som inne i berättelsen.
Ett spår som jag har börjat se i Lotta-böckerna handlar om hennes skrivintresse och hur det utvecklas. I den här boken är Lockige Fridolf ledig för studier och Lotta utsätts istället för Koftan som ger Lotta ett bc istället för det förväntade ab. Jag tror att i just den här tråden kan vi ana att MV identifierar sig mycket starkt med sin skapelse Lotta.
Titta på den här - tyvärr avsomnade - bloggen!
Merri Vik
... i vilken Lotta och Giggi träffar Anja och ordnar en skiva i upptäcksresande Linn Arkis hem.
En av de riktigt bra Lotta-böckerna: fullt med stämning och inga konflikter. Jag tror dessutom att Paul inte ens är nämnd i den här boken. När Lotta, Giig och Anja glömmer en värdefull uppstoppad panter utomhus kan vara helt övertygad om att den inte kommer att komma bort eller bli förstörd. Man vet att det kommer att ordna sig på slutet.
Lotta-boken är skriven i jag-form och är enhetlig, kronologiskt berättad roman. Ett par gånger avslöjar Lotta något som gör att vi som läsare förstår att berättelsen återberättas i efterhand. Vid andra tillfällen kommer skeenden lika överraskande för oss som läsare som för Lotta och Giggi som inne i berättelsen.
Ett spår som jag har börjat se i Lotta-böckerna handlar om hennes skrivintresse och hur det utvecklas. I den här boken är Lockige Fridolf ledig för studier och Lotta utsätts istället för Koftan som ger Lotta ett bc istället för det förväntade ab. Jag tror att i just den här tråden kan vi ana att MV identifierar sig mycket starkt med sin skapelse Lotta.
Titta på den här - tyvärr avsomnade - bloggen!
Cherry Ames - sköterskeelev
Cherry Ames - sköterskeelev
Helen Wells
Ja, jag vet att jag nyligen skrev ett inlägg om comfort books och att jag nu ville ha något mer svårsmält. Men en kombination av vad-ska-jag-läsa-annars och en ynk-förkylning ledde in mig på comfort reading igen.
Det var en aha-upplevelse att börja tänka på berättarrrösten! Litegrann som när jag först läste statsvetenskap och läste nyheter på ett nytt sätt, eller när jag blev gravid och kunde känna (äcklig) kaffedoft på meters avstånd.
Boken är mycket simpel på många sätt. Som artonåring åker den rosenkindade Cherry till Spencers i förhoppningen att bli antagen som sköterskeelev. Boken handlar om hennes första år. Cherry är rakryggad och glad, flitig och social. Hon är mycket idealiserad och precis som sina klasskamrater är hon en-dimensionell till sin karaktär. HW målar ut karaktärerna med enkla ord och redan från början vet vi hur klasskamraterna är, och med ett undantag utvecklas de inte.
Boken är utgiven 1943 och närvaron av kriget syns tydligt. Också synen på kvinnor är uppenbar - sjuksköterska är ett kvinnligt yrke (jo, just de orden används i boken). Det är självklart att alla sjuksköterskor är kvinnor och alla läkare män. Att vara sjuksköterska är också att vara miss, inte mrs. Boken handlar mycket om att peka på sjuksköterskors professionalitet, och jag kan tänka mig att mer än en flicka blev inspirerad i sitt yrkesval efter att ha läst Cherry Ames.
Cherry Ames är skriven i tredje person. När jag läste boken försökte jag se hur HW har gjort. Den enda person som vi får vara inne i huvudet på är Cherry: de andras känslor och tankar får vi skildrat genom hur de tar sig uttryck - se gråtfärdig ut, darra, etc. Berättaren följer hela tiden Cherry och hoppar inte mellan karaktärerna. Vid två tillfällen i boken avslöjar berättaren vad som ska komma, ger en cliff-hanger, men mycket beskedliga sådana. Vid det ena tillfället är det bara en mening: "det visade sig att det blev otur" (sid 85). HW har inte behov av att skildra annat än det när Cherryär närvarande och behöver därför heller inte ta till några trick. Det är en enkelt skildrad bok som skildras helt kronologiskt utan att göra några hopp eller krångla till det.
Helen Wells
Ja, jag vet att jag nyligen skrev ett inlägg om comfort books och att jag nu ville ha något mer svårsmält. Men en kombination av vad-ska-jag-läsa-annars och en ynk-förkylning ledde in mig på comfort reading igen.
Det var en aha-upplevelse att börja tänka på berättarrrösten! Litegrann som när jag först läste statsvetenskap och läste nyheter på ett nytt sätt, eller när jag blev gravid och kunde känna (äcklig) kaffedoft på meters avstånd.
Boken är mycket simpel på många sätt. Som artonåring åker den rosenkindade Cherry till Spencers i förhoppningen att bli antagen som sköterskeelev. Boken handlar om hennes första år. Cherry är rakryggad och glad, flitig och social. Hon är mycket idealiserad och precis som sina klasskamrater är hon en-dimensionell till sin karaktär. HW målar ut karaktärerna med enkla ord och redan från början vet vi hur klasskamraterna är, och med ett undantag utvecklas de inte.
Boken är utgiven 1943 och närvaron av kriget syns tydligt. Också synen på kvinnor är uppenbar - sjuksköterska är ett kvinnligt yrke (jo, just de orden används i boken). Det är självklart att alla sjuksköterskor är kvinnor och alla läkare män. Att vara sjuksköterska är också att vara miss, inte mrs. Boken handlar mycket om att peka på sjuksköterskors professionalitet, och jag kan tänka mig att mer än en flicka blev inspirerad i sitt yrkesval efter att ha läst Cherry Ames.
Cherry Ames är skriven i tredje person. När jag läste boken försökte jag se hur HW har gjort. Den enda person som vi får vara inne i huvudet på är Cherry: de andras känslor och tankar får vi skildrat genom hur de tar sig uttryck - se gråtfärdig ut, darra, etc. Berättaren följer hela tiden Cherry och hoppar inte mellan karaktärerna. Vid två tillfällen i boken avslöjar berättaren vad som ska komma, ger en cliff-hanger, men mycket beskedliga sådana. Vid det ena tillfället är det bara en mening: "det visade sig att det blev otur" (sid 85). HW har inte behov av att skildra annat än det när Cherryär närvarande och behöver därför heller inte ta till några trick. Det är en enkelt skildrad bok som skildras helt kronologiskt utan att göra några hopp eller krångla till det.
statsrådet klarar krisen
Statsrådet klarar krisen
Bo Balderson
*SPOILERVARNING*
Antingen har jag överdoserat Balderson ett tag (inte alltför osannolikt), tröttnat på denna typ av litteratur eller så har böckerna helt enkelt chanserat. Jag gick till och med så långt att jag bläddrade tjockt de sista femtio sidorna i boken. Den politiska satiren är nästan borta. Karaktären Persson har mycket suddigare konturer. Och jag har en känsla av att till och med BB egentligen har tröttnat på idén.
BB använder lite andra grepp än tidigare. Instucket i texten är ett kursivt utdrag ur en annan text. Han låter slutet vara öppet eller tvetydligt på ett sätt som jag inte sett i de tidigare. Samtidigt är det så mycket man sett förut i uppbyggnaden: det bufflige otrevliga mordoffret, det stänga huset där någon måste vara mördaren, de grepp statsrådet tar till för att förmå Persson att följa med på mordintervjuerna. Samtalsterapeuten som ger en skratt-spegel åt oss för att betrakta karaktärerna statsrådet och Persson.
Usch! Nu vill jag läsa något RIKTIGT bra!
Bo Balderson
*SPOILERVARNING*
Antingen har jag överdoserat Balderson ett tag (inte alltför osannolikt), tröttnat på denna typ av litteratur eller så har böckerna helt enkelt chanserat. Jag gick till och med så långt att jag bläddrade tjockt de sista femtio sidorna i boken. Den politiska satiren är nästan borta. Karaktären Persson har mycket suddigare konturer. Och jag har en känsla av att till och med BB egentligen har tröttnat på idén.
BB använder lite andra grepp än tidigare. Instucket i texten är ett kursivt utdrag ur en annan text. Han låter slutet vara öppet eller tvetydligt på ett sätt som jag inte sett i de tidigare. Samtidigt är det så mycket man sett förut i uppbyggnaden: det bufflige otrevliga mordoffret, det stänga huset där någon måste vara mördaren, de grepp statsrådet tar till för att förmå Persson att följa med på mordintervjuerna. Samtalsterapeuten som ger en skratt-spegel åt oss för att betrakta karaktärerna statsrådet och Persson.
Usch! Nu vill jag läsa något RIKTIGT bra!
Ture Sventon, privatdetektiv
Ture Sventon, privatdetektiv
Åke Holmberg
I förrgår, på besök i Norrköping, hittade jag av en slump bokgalleriet - ett stort antikvariat som är synnerligen välsorterat. Jag kom ut en kvart senare åtta böcker och tvåhundra kronor fattigare, men nöjd. Bland fynden fanns tre Ture Sventon.
Ture Sventon, privatdetektiv är den första i serien och den bok där ÅH skapar sina karaktärer: Ture Sventon själv, fröken Jansson, Omar, Ville Vessla. En betydande del av boken utspelas i det idylliska Lingonboda (som inte ska blandas ihop med Linkeboda - det är inte en alludering på Linköping alltså). Historien är enkel och språket är underbart. Läser jag långsamt ser jag hur fiffigt ÅH har satt samman menignar och hur han genom upprepning skapar underbara effekter.
Jag kommer ihåg den här från när jag var liten: boven Oxen drömmer om att få äta rostbiff och det kostar mycket pengar. I många år gick jag omkring med en känsla av vördnad för just rostbiff som ju verkar ju vara så exklusivt.
Åke Holmberg
I förrgår, på besök i Norrköping, hittade jag av en slump bokgalleriet - ett stort antikvariat som är synnerligen välsorterat. Jag kom ut en kvart senare åtta böcker och tvåhundra kronor fattigare, men nöjd. Bland fynden fanns tre Ture Sventon.
Ture Sventon, privatdetektiv är den första i serien och den bok där ÅH skapar sina karaktärer: Ture Sventon själv, fröken Jansson, Omar, Ville Vessla. En betydande del av boken utspelas i det idylliska Lingonboda (som inte ska blandas ihop med Linkeboda - det är inte en alludering på Linköping alltså). Historien är enkel och språket är underbart. Läser jag långsamt ser jag hur fiffigt ÅH har satt samman menignar och hur han genom upprepning skapar underbara effekter.
Jag kommer ihåg den här från när jag var liten: boven Oxen drömmer om att få äta rostbiff och det kostar mycket pengar. I många år gick jag omkring med en känsla av vördnad för just rostbiff som ju verkar ju vara så exklusivt.
Tandooriälgen
Tandooriälgen
Zac O'Yeah (det här bara måste vara en pseudonym!)
Årets mest oväntade läsupplevelse! Innan jag blir alltför entusiastisk måste jag tillstå att språket inte är mycket att hänga i julgranen. Verkligen. Bitvis pubertalt och lliknelser som får mig att vrida på mig. Uttryck och meningskonstruktioner som ZO säkert finissade åt när han skrev, men som nu inte känns fullt lika kul . Jag tänkte när jag läste att detta nog var ett nybörjardrag hos ZO, men enligt försättsbladet har han skrivit ett par utgivna böcker tidigare.
Ytterligare en sak som jag inte gillade, och det är verkligen en smaksak, är att boken är skriven i en genre som jag sällan eller aldrig läser: hårdkokta deckare. Detta är uppenbart i skildringen och ZO tvekar inte att beskriva det äckliga eller perversa och skildringen är mörk. Samtidigt som jag efter ett tag inser att hans huvudperson polisen Barsk, faktiskt nog kan vara ganska sympatisk.
Nåja, när jag kommit med de här brasklapparna (barsk-lapparna?!) kommer jag till det viktiga: LÄS DEN! ZO har skrivit en dystopi om ett framtida Göteborg - Gautampuri. Det är svårt att se hur lång tid fram i tiden vi befinner oss. Göteborg heter numer Gautampuri och är en underutvecklad del av den asiatiska unionen. Den svenska kulturen och människorna har låg status. Den ekologiska katastrofen har gjort Europa upp till Danmark till en öken. Det är ett fattigt och genomkorrumperat samhälle.
Teknikanvändningen är annorlunda. Istället för att som idag man använder den senaste tekniken (nåja, mer eller mindre) använder poliserna här faxar. Och Internet funkar bara ibland. samtidigt ser vi, anar vi, att det finns mer avancerad teknik, men den är inte tillgänglig för personerna vi möter i boken. Genom att läsa Tandooriälgen får jag en mycket bättre förståelse för utvecklingsländer. Jag får också en upplevelse att det finns flera sätt att organisera ett samhälle: det kapitalistiska samhällsordningen är inte den enda.
Och, som det står någonstans i boken, en gång kommer framtiden att se tillbaka på den här tiden och skaka på huvudet att vi levde över våra (ekologiska) tillgångar. Precis som vi idag ofta ser tillbaka på välfärdsstaten och säger detsamma. Och nästa gång jag åker till Göteborg och passerar Masthugget kommer jag att ha helt andra bilder i huvudet...
Läs mer om ZO här och här! Och läs det här blogg-inlägget om en viss verklighetsbakgrund...
Zac O'Yeah (det här bara måste vara en pseudonym!)
Årets mest oväntade läsupplevelse! Innan jag blir alltför entusiastisk måste jag tillstå att språket inte är mycket att hänga i julgranen. Verkligen. Bitvis pubertalt och lliknelser som får mig att vrida på mig. Uttryck och meningskonstruktioner som ZO säkert finissade åt när han skrev, men som nu inte känns fullt lika kul . Jag tänkte när jag läste att detta nog var ett nybörjardrag hos ZO, men enligt försättsbladet har han skrivit ett par utgivna böcker tidigare.
Ytterligare en sak som jag inte gillade, och det är verkligen en smaksak, är att boken är skriven i en genre som jag sällan eller aldrig läser: hårdkokta deckare. Detta är uppenbart i skildringen och ZO tvekar inte att beskriva det äckliga eller perversa och skildringen är mörk. Samtidigt som jag efter ett tag inser att hans huvudperson polisen Barsk, faktiskt nog kan vara ganska sympatisk.
Nåja, när jag kommit med de här brasklapparna (barsk-lapparna?!) kommer jag till det viktiga: LÄS DEN! ZO har skrivit en dystopi om ett framtida Göteborg - Gautampuri. Det är svårt att se hur lång tid fram i tiden vi befinner oss. Göteborg heter numer Gautampuri och är en underutvecklad del av den asiatiska unionen. Den svenska kulturen och människorna har låg status. Den ekologiska katastrofen har gjort Europa upp till Danmark till en öken. Det är ett fattigt och genomkorrumperat samhälle.
Teknikanvändningen är annorlunda. Istället för att som idag man använder den senaste tekniken (nåja, mer eller mindre) använder poliserna här faxar. Och Internet funkar bara ibland. samtidigt ser vi, anar vi, att det finns mer avancerad teknik, men den är inte tillgänglig för personerna vi möter i boken. Genom att läsa Tandooriälgen får jag en mycket bättre förståelse för utvecklingsländer. Jag får också en upplevelse att det finns flera sätt att organisera ett samhälle: det kapitalistiska samhällsordningen är inte den enda.
Och, som det står någonstans i boken, en gång kommer framtiden att se tillbaka på den här tiden och skaka på huvudet att vi levde över våra (ekologiska) tillgångar. Precis som vi idag ofta ser tillbaka på välfärdsstaten och säger detsamma. Och nästa gång jag åker till Göteborg och passerar Masthugget kommer jag att ha helt andra bilder i huvudet...
Läs mer om ZO här och här! Och läs det här blogg-inlägget om en viss verklighetsbakgrund...
Statsrådets klipp
Statsrådets klipp
Bo Baldersson
Detta är den näst sista Baldersson och bjder mer på överraskningar än politiska satirer. Statsrådet och Persson blir inblandade i ett mord på en sympatisk aktiestorägare. Aktieägaren har inga barn men ett antal brorsbarn - och mördaren måste finnas bland dem. (Självklart kan det ju även vara statsrådet eller Persson, men de spåren utreds inte av naturliga skäl).
Jag läste klart boken för ett par dagar sedan och jag måste, skam till säges, erkänna att jag inte kommer ihåg så mycket av boken nu. En sak kommer jag ihåg och det är att hustrun till en av de misstänkta har ett uppdrag till Rikea. Den benämningen har jag inte hört förrut!
Bo Baldersson
Detta är den näst sista Baldersson och bjder mer på överraskningar än politiska satirer. Statsrådet och Persson blir inblandade i ett mord på en sympatisk aktiestorägare. Aktieägaren har inga barn men ett antal brorsbarn - och mördaren måste finnas bland dem. (Självklart kan det ju även vara statsrådet eller Persson, men de spåren utreds inte av naturliga skäl).
Jag läste klart boken för ett par dagar sedan och jag måste, skam till säges, erkänna att jag inte kommer ihåg så mycket av boken nu. En sak kommer jag ihåg och det är att hustrun till en av de misstänkta har ett uppdrag till Rikea. Den benämningen har jag inte hört förrut!
Förnuft och känsla
Förnuft och känsla
Jane Austen
Jag började på den här boken i november och den har ständigt legat på mitt nattygsbord, mestandes oläst.
Systrarna Elinor och Marianne (en tredje yngre syster, Margaret, anas ibland) lever med sin mor, fru Dashwood i en liten stuga - det vill säga i en mindre stuga och under knappare omständigheter än vad deras börd egentligen förtjänar. Systrarna är mycket olika - medan Marianne är mycket vacker och impulsiv känslomässigt är Elinor förnuftig. Där har vi titeln och budskapet i boken.
För ett tag sedan hörde jag en professor i filmvetenskap som skilde (om jag minns rätt) mellan situationsbaserade och karaktärbaserade filmer - alltså filmer som drivs av situationer och de som drivs fram av relationer mellan karaktärer. Förnuft och känsla hör definitivt till den senare kategorin. JA använder historien för att kontrastera skillnaderna mellan hur Elinor ser på tillvaron och hur Marianne ser på tillvaron. Till stor del händer liknande saker Elinor och Marianne men eftersom de (valde att) hantera situationerna på olika sätt, mådde de också olika dåligt. Alltså, man väljer inte hur man har det, utan hur man tar det. (Detta ställs till sin spets när Mariannes nästintill dödliga förkylning förklaras av att hon varit så lättjefull och självisk i sitt känsloliv.)
Det är övertydligt, och det, tror jag, med flit. JA är utomordentligt elak och roande i sina karikatyrer.
"Fru Ferrars var en liten mager kvinna, så rak i figuren att det gränsade till stelhet, så allvarlig till uppsynen att det gränsade till surhet. Hennes hy var gulblek, och hennes anletsdrag små, utan skönhet och av naturen uttryckslösa, men en rynka mellan ögonbrynen hade lyckligtvis räddat hennes ansikte från skammen att verka menlöst genom att ge det ett markant uttryck av högmod och elakhet" [sid 196]
Jag skulle rent av vilja säga att hon går så långt i sina karikatyrer: jag blir irriterad snarare än engagerad i personerna. Hoppas jag slipper träffa en riktig Elinor! Hon blir för mycket, blir självuppoffrande och nästintill känslokall.
Det är spännande att få se skildringen av artonhundratalets England. Det är en liten del av det brittiska samhället vi ser: betjänter och arbetare är osynliga. Lönearbete är en hobby, men inget man kan leva på: riktiga människor lever på räntor av kapital. Detta illustreras tydligt av Edward. Riktiga människor bor i London på vintern och på godset på sommaren. Man reser runt till varandra och stannar i veckor, ja månader. Det finns tydliga regler för hur man ska uppföra sig (och samtidigt lyckas de två förväntade kärleksparen missförstå varandra... men annars blir det väl ingen historia).
Ladda ner boken gratis på project Gutenberg!
Jane Austen
Jag började på den här boken i november och den har ständigt legat på mitt nattygsbord, mestandes oläst.
Systrarna Elinor och Marianne (en tredje yngre syster, Margaret, anas ibland) lever med sin mor, fru Dashwood i en liten stuga - det vill säga i en mindre stuga och under knappare omständigheter än vad deras börd egentligen förtjänar. Systrarna är mycket olika - medan Marianne är mycket vacker och impulsiv känslomässigt är Elinor förnuftig. Där har vi titeln och budskapet i boken.
För ett tag sedan hörde jag en professor i filmvetenskap som skilde (om jag minns rätt) mellan situationsbaserade och karaktärbaserade filmer - alltså filmer som drivs av situationer och de som drivs fram av relationer mellan karaktärer. Förnuft och känsla hör definitivt till den senare kategorin. JA använder historien för att kontrastera skillnaderna mellan hur Elinor ser på tillvaron och hur Marianne ser på tillvaron. Till stor del händer liknande saker Elinor och Marianne men eftersom de (valde att) hantera situationerna på olika sätt, mådde de också olika dåligt. Alltså, man väljer inte hur man har det, utan hur man tar det. (Detta ställs till sin spets när Mariannes nästintill dödliga förkylning förklaras av att hon varit så lättjefull och självisk i sitt känsloliv.)
Det är övertydligt, och det, tror jag, med flit. JA är utomordentligt elak och roande i sina karikatyrer.
"Fru Ferrars var en liten mager kvinna, så rak i figuren att det gränsade till stelhet, så allvarlig till uppsynen att det gränsade till surhet. Hennes hy var gulblek, och hennes anletsdrag små, utan skönhet och av naturen uttryckslösa, men en rynka mellan ögonbrynen hade lyckligtvis räddat hennes ansikte från skammen att verka menlöst genom att ge det ett markant uttryck av högmod och elakhet" [sid 196]
Jag skulle rent av vilja säga att hon går så långt i sina karikatyrer: jag blir irriterad snarare än engagerad i personerna. Hoppas jag slipper träffa en riktig Elinor! Hon blir för mycket, blir självuppoffrande och nästintill känslokall.
Det är spännande att få se skildringen av artonhundratalets England. Det är en liten del av det brittiska samhället vi ser: betjänter och arbetare är osynliga. Lönearbete är en hobby, men inget man kan leva på: riktiga människor lever på räntor av kapital. Detta illustreras tydligt av Edward. Riktiga människor bor i London på vintern och på godset på sommaren. Man reser runt till varandra och stannar i veckor, ja månader. Det finns tydliga regler för hur man ska uppföra sig (och samtidigt lyckas de två förväntade kärleksparen missförstå varandra... men annars blir det väl ingen historia).
Ladda ner boken gratis på project Gutenberg!
Tio små negerpojkar
Tio små negerpojkar
Agatha Christie
Det här är en av de första Agatha-Christie-böcker jag läser. Jag nästintill sträckläste den, satte ett gem vid ramsan om de tio negerpojkarna och ett annat gem vid listan på de tio karaktärerna och vad de anklagas för.
Tio människor som inte känner varandra lockas ut till en ö, eller snarare en klippa, utanför Devons kust. De inkvarteras i ett nybyggt hus. Efter en lyxmiddag får de via en grammofoninspelning veta namnet på den person de vars död de anklagas för att ha vållat. Personerna är mycket olika sinsemellan och inom kort börjar de dö enligt beskrivningarna i ramsan om tio små negerpojkar. Det finns ingen annan på ön och ingen kan ta sig dit - eller därifrån. Någon på ön måste vara mördaren.
Så mycket mer kan man egentligen inte säga utan att det blir en spoiler. Det märks att boken har ett par decennier på nacken: det finns elström men inte elspis. Det är självklart för alla - också sedan morden börjat och de alla, bildiligt talat, sitter i samma båt - att betjänten och hans hustru ska fortsätta att passa upp dem. Det faktum att boken handlra om negerpojkar (senare upplagor byter gärna titel på boken) är också ett tidstypiskt tecken.
Fokus ligger på gåtan, vem är mördaren och hur kan h*n bära sig åt? Lite, men ganska lite, krut läggs på karaktärerna och hur de hanterar den alltmer mardrömslika situationen. Det är intressant att tänka på hur samma idé skulle kunna genomföras på andra sätt utifrån genre (skräck-boken skulle fokusera på stormen och nattliga promenader, kusliga stämningar, människor som går ut och inte kommer in igen, etc).
SPOILER-VARNING
En tankeväckande tråd är att människorna mördas efter hur allvarliga deras brott uppfattas att vara. I samtliga fall är det vållande till annans död som av en eller annan anledning inte kan tas upp i domstol. Jag sitter och funderar på de brott de tio har begåtts, på vilka som jag tycker är allvarligare än andra. Går det att rangordna brott och skuld?
Få andra infallsvinklar på sparks.com!
Agatha Christie
Det här är en av de första Agatha-Christie-böcker jag läser. Jag nästintill sträckläste den, satte ett gem vid ramsan om de tio negerpojkarna och ett annat gem vid listan på de tio karaktärerna och vad de anklagas för.
Tio människor som inte känner varandra lockas ut till en ö, eller snarare en klippa, utanför Devons kust. De inkvarteras i ett nybyggt hus. Efter en lyxmiddag får de via en grammofoninspelning veta namnet på den person de vars död de anklagas för att ha vållat. Personerna är mycket olika sinsemellan och inom kort börjar de dö enligt beskrivningarna i ramsan om tio små negerpojkar. Det finns ingen annan på ön och ingen kan ta sig dit - eller därifrån. Någon på ön måste vara mördaren.
Så mycket mer kan man egentligen inte säga utan att det blir en spoiler. Det märks att boken har ett par decennier på nacken: det finns elström men inte elspis. Det är självklart för alla - också sedan morden börjat och de alla, bildiligt talat, sitter i samma båt - att betjänten och hans hustru ska fortsätta att passa upp dem. Det faktum att boken handlra om negerpojkar (senare upplagor byter gärna titel på boken) är också ett tidstypiskt tecken.
Fokus ligger på gåtan, vem är mördaren och hur kan h*n bära sig åt? Lite, men ganska lite, krut läggs på karaktärerna och hur de hanterar den alltmer mardrömslika situationen. Det är intressant att tänka på hur samma idé skulle kunna genomföras på andra sätt utifrån genre (skräck-boken skulle fokusera på stormen och nattliga promenader, kusliga stämningar, människor som går ut och inte kommer in igen, etc).
SPOILER-VARNING
En tankeväckande tråd är att människorna mördas efter hur allvarliga deras brott uppfattas att vara. I samtliga fall är det vållande till annans död som av en eller annan anledning inte kan tas upp i domstol. Jag sitter och funderar på de brott de tio har begåtts, på vilka som jag tycker är allvarligare än andra. Går det att rangordna brott och skuld?
Få andra infallsvinklar på sparks.com!
Tindalos
Tindalos
John Ajvide Lindqvist
Tindalos finns att ladda ner på dn.se, i en uppläsning av författaren. Vera, 35 år, är läkare, mamma och duktig perfektionist. Hon är gift med Mattias och otillfredställd med sig själv men ytligt har familjen just det liv de önskar sig. Flera kapitel ägnas åt att skapa vardagen, det vardagliga, i det liv familjen lever. Men riktigt harmonisk är aldrig Vera och det är skönt: jag undviker att identifiera mig med henne.
Tindalos är otäck. Jag sträckläser men under stigande obehag. Den klassiska frågan vid skräck som verkligen berör knackar på: kommer monstren inifrån eller finns de på riktigt? Och de verkligt otäcka monstren kommer ju inifrån. Ingen är så farlig som en själv. Först i det sista kapitlet får vi svar på frågan.
Temat duktiga flickor får sig också en duvning. Vi får förstå varför Vera är duktig och tanken att de riktigt duktiga är inte avundsvärda slår mig.
Vi får följa Veras sammanbrott - och genombrott . En extra udd är att hon hela tiden också är förälder och jag sitter och tänker på döttrarna, hur mår de? Hur klarar de sig?
John Ajvide Lindqvist
Tindalos finns att ladda ner på dn.se, i en uppläsning av författaren. Vera, 35 år, är läkare, mamma och duktig perfektionist. Hon är gift med Mattias och otillfredställd med sig själv men ytligt har familjen just det liv de önskar sig. Flera kapitel ägnas åt att skapa vardagen, det vardagliga, i det liv familjen lever. Men riktigt harmonisk är aldrig Vera och det är skönt: jag undviker att identifiera mig med henne.
Tindalos är otäck. Jag sträckläser men under stigande obehag. Den klassiska frågan vid skräck som verkligen berör knackar på: kommer monstren inifrån eller finns de på riktigt? Och de verkligt otäcka monstren kommer ju inifrån. Ingen är så farlig som en själv. Först i det sista kapitlet får vi svar på frågan.
Temat duktiga flickor får sig också en duvning. Vi får förstå varför Vera är duktig och tanken att de riktigt duktiga är inte avundsvärda slår mig.
Vi får följa Veras sammanbrott - och genombrott . En extra udd är att hon hela tiden också är förälder och jag sitter och tänker på döttrarna, hur mår de? Hur klarar de sig?
Bibeln på 100 minuter
Bibeln på 100 minuter
(ingen författare uppgiven)
Hur många är det egentligen som läser igenom bibeln från pärm till pärm? Hur många är det som har en gnagande känsla av att man egentligen borde.... Just den känslan ligger bakom den här boken. Redan titeln: - bibeln på 100 minuter - ger ett löfte: på bara hundra minuter blir du av med den känslan!
För mig - som ändå är snabbläsare - tog det mer än hundra minuter att läsa igenom boken. Och jag la ifrån mig den med en känsla av frustration. Boken är extremt förenklad. Förståss! Men medan Henrik Lange gör det med glimten i ögat, finns det ingen glimt och ingen magi i den här texten. Det är ett referat, helt enkelt. Korta stycken med lågt lix. (När jag analyserar ett slumpvis valt stycke visar det på ett lix på 20, vilket klassificerar den som "Mycket lättläst, barnböcker".) Det blir plötsligt väldigt... tråkigt. Jag kommer att tänka på alla tavlor med bibliska motiv jag sett, alla böcker som lyft en eller annan aspekt. Den här texten får bibeln att bli livlös. Man är också noga med att inte ta ställning.
Två positiva saker ska sägas till bokens försvar. Man är, för det första, noga med att inte ta ställning. För det andra avslutas med en referens till bok och kapitel i bibeln, så det är lätt att gå in och läsa mer. Just den funktionen saknar tyvärr Walter Wangerlins bok "bibeln som roman" som står nästan oläst i min bokhylla. Den boken har dramatiserat bibeln och genom den kan man få just historierna som bibeln innehåller. Med sina drygt sjuhundra sidor misstänker jag att den även kompletterad med ett register, innehållsförteckning och referenser ändå skulle bli oläst i sin helhet, men då skulle man kunna gå in och läsa delar på ett annat sätt.
Betydligt trevligare är då Alf Henrikssons biblisk historia. För alla som liksom mig känner en vetgirighet som inte i första hand är religös, är Henrikson en guldgruva. Man förstår skillnaderna mellan olika översättningar (och varför de har betydelse), man begriper innebörden bakom alla de där uttryck man hört men inte kan placera (som jakobs stege, för att bara nämna något) och, sist men inte minst finns det ett underbart register. Köp den istället!
post scriptum: Ansgars mamma tipsar mig om en annan titel som uppfyller nämna kritirier, och som dessutom går föredömligt snabbt att läsa: pekbibeln. Tack för tipset, Charlotte!
(ingen författare uppgiven)
Hur många är det egentligen som läser igenom bibeln från pärm till pärm? Hur många är det som har en gnagande känsla av att man egentligen borde.... Just den känslan ligger bakom den här boken. Redan titeln: - bibeln på 100 minuter - ger ett löfte: på bara hundra minuter blir du av med den känslan!
För mig - som ändå är snabbläsare - tog det mer än hundra minuter att läsa igenom boken. Och jag la ifrån mig den med en känsla av frustration. Boken är extremt förenklad. Förståss! Men medan Henrik Lange gör det med glimten i ögat, finns det ingen glimt och ingen magi i den här texten. Det är ett referat, helt enkelt. Korta stycken med lågt lix. (När jag analyserar ett slumpvis valt stycke visar det på ett lix på 20, vilket klassificerar den som "Mycket lättläst, barnböcker".) Det blir plötsligt väldigt... tråkigt. Jag kommer att tänka på alla tavlor med bibliska motiv jag sett, alla böcker som lyft en eller annan aspekt. Den här texten får bibeln att bli livlös. Man är också noga med att inte ta ställning.
Två positiva saker ska sägas till bokens försvar. Man är, för det första, noga med att inte ta ställning. För det andra avslutas med en referens till bok och kapitel i bibeln, så det är lätt att gå in och läsa mer. Just den funktionen saknar tyvärr Walter Wangerlins bok "bibeln som roman" som står nästan oläst i min bokhylla. Den boken har dramatiserat bibeln och genom den kan man få just historierna som bibeln innehåller. Med sina drygt sjuhundra sidor misstänker jag att den även kompletterad med ett register, innehållsförteckning och referenser ändå skulle bli oläst i sin helhet, men då skulle man kunna gå in och läsa delar på ett annat sätt.
Betydligt trevligare är då Alf Henrikssons biblisk historia. För alla som liksom mig känner en vetgirighet som inte i första hand är religös, är Henrikson en guldgruva. Man förstår skillnaderna mellan olika översättningar (och varför de har betydelse), man begriper innebörden bakom alla de där uttryck man hört men inte kan placera (som jakobs stege, för att bara nämna något) och, sist men inte minst finns det ett underbart register. Köp den istället!
post scriptum: Ansgars mamma tipsar mig om en annan titel som uppfyller nämna kritirier, och som dessutom går föredömligt snabbt att läsa: pekbibeln. Tack för tipset, Charlotte!
To kill a mockingbird
To kill a mockingbird
Harper Lee
Då och då läser jag en bok som det nästan känns förmätet att recensera. Vad kan lilla jag säga om den här boken? Så känner jag nu. De sista dagarna har jag lyssnat mig igenom elva CD-skivor inlästa av Sissy Spacek. De sista lyssnade jag igenom igår kväll, igår natt, jag kunde inte vänta till idag att få höra hur HL skulle väva samman denna fantastiska historia. Sissy Spaceks inläsning är utmärkt och hon använder rösten till att fördjupa karaktärerna.
På ett plan handlar boken om en ung flicka (Jean Louise - Scout) i Alabama under mellankrigstiden. Scout är en levande huvudperson som reflekterar kring vad som händer i hennes lilla värld. Det är fantastiskt att följa hennes beskrivningar, som är så skickligt gjorda att man som vuxen utifrån beskrivningarna kan förstå mer av vad som händer än vad Scout själv gör.
Det är framförallt tre relationer som är - eller blir - viktiga för Scout. För det första relationen till brodern, och genom Scouts ögon ser vi också hur han utvecklas. För det andra är det relationen till fadern, advokaten Atticus. Den tredje viktiga relationen är till den svarta älskade och respekterade hushållerskan Culpurnia. Alla dessa tre kommer mig som läsare nära. Framförallt blir jag imponerad och nyfiken på personen Atticus och hur han fungerar. Sällan griper en människa tag så om mig genom boksidorna. Jag blir irriterad på honom för att hans kloka idealism får efterverkningar även på hans barn. Jag ställer mig frågan under vilka omständigheter har vi rätt att göra det vi tror på? Jag stannar upp ibland och tittar på Atticus som en far, en förälder, och häpnar över vad klok han är. Kan man vara förälder på det sätt han är? Vad kan jag lära mig av det?
Huvudberättelsen i boken är den rättegång mot Tom Robinson, en svart, genomhederlig småbarnsfar som blir anklagad för att ha våldtagit en fattig vit nittonåring där Atticus är försvarsadvokat. Jag vill inte berätta för mycket kring rättegången och vad som händer, skildringen av den är så intensiv att jag la ifrån mig vad jag hade för händer och bara lyssnade intensivt.
Boken är så mycket mer än en skildring av rasförhållanden och människors förhållanden till varandra. Jag skrev ovan om karaktären Atticus, som i sig är otroligt intressant. I historien finns även en bihistoria, den om grannen Boo Radley, som engagerar barnen. HL skildrar på ett fint sätt ett antal episoder i Scouts liv under denna tid. Eisoderna är så fina att man kommer ihåg dem för sin egen skull, men samtidigt utgör de en integrerad del av historien.
Den här boken innehåller mycket. Jag tror inte att jag på en genomlyssning har trängt igenom den. Jag tror inte jag kan göra den rättvisa genom den här beskrivningen. I början påmindes jag gång på gång av Donna Tartts "the little firend" - kan hon ha varit inspirerad av "to kill a mockingbird", tro?
För övrigt kan tilläggas att boken räknas till de absolut främsta amerikanska romanerna och den har också blivit bannlyst. På about.com:classic litterature finns mer om boken. Och lite spekulationer....
Harper Lee
Då och då läser jag en bok som det nästan känns förmätet att recensera. Vad kan lilla jag säga om den här boken? Så känner jag nu. De sista dagarna har jag lyssnat mig igenom elva CD-skivor inlästa av Sissy Spacek. De sista lyssnade jag igenom igår kväll, igår natt, jag kunde inte vänta till idag att få höra hur HL skulle väva samman denna fantastiska historia. Sissy Spaceks inläsning är utmärkt och hon använder rösten till att fördjupa karaktärerna.
På ett plan handlar boken om en ung flicka (Jean Louise - Scout) i Alabama under mellankrigstiden. Scout är en levande huvudperson som reflekterar kring vad som händer i hennes lilla värld. Det är fantastiskt att följa hennes beskrivningar, som är så skickligt gjorda att man som vuxen utifrån beskrivningarna kan förstå mer av vad som händer än vad Scout själv gör.
Det är framförallt tre relationer som är - eller blir - viktiga för Scout. För det första relationen till brodern, och genom Scouts ögon ser vi också hur han utvecklas. För det andra är det relationen till fadern, advokaten Atticus. Den tredje viktiga relationen är till den svarta älskade och respekterade hushållerskan Culpurnia. Alla dessa tre kommer mig som läsare nära. Framförallt blir jag imponerad och nyfiken på personen Atticus och hur han fungerar. Sällan griper en människa tag så om mig genom boksidorna. Jag blir irriterad på honom för att hans kloka idealism får efterverkningar även på hans barn. Jag ställer mig frågan under vilka omständigheter har vi rätt att göra det vi tror på? Jag stannar upp ibland och tittar på Atticus som en far, en förälder, och häpnar över vad klok han är. Kan man vara förälder på det sätt han är? Vad kan jag lära mig av det?
Huvudberättelsen i boken är den rättegång mot Tom Robinson, en svart, genomhederlig småbarnsfar som blir anklagad för att ha våldtagit en fattig vit nittonåring där Atticus är försvarsadvokat. Jag vill inte berätta för mycket kring rättegången och vad som händer, skildringen av den är så intensiv att jag la ifrån mig vad jag hade för händer och bara lyssnade intensivt.
Boken är så mycket mer än en skildring av rasförhållanden och människors förhållanden till varandra. Jag skrev ovan om karaktären Atticus, som i sig är otroligt intressant. I historien finns även en bihistoria, den om grannen Boo Radley, som engagerar barnen. HL skildrar på ett fint sätt ett antal episoder i Scouts liv under denna tid. Eisoderna är så fina att man kommer ihåg dem för sin egen skull, men samtidigt utgör de en integrerad del av historien.
Den här boken innehåller mycket. Jag tror inte att jag på en genomlyssning har trängt igenom den. Jag tror inte jag kan göra den rättvisa genom den här beskrivningen. I början påmindes jag gång på gång av Donna Tartts "the little firend" - kan hon ha varit inspirerad av "to kill a mockingbird", tro?
För övrigt kan tilläggas att boken räknas till de absolut främsta amerikanska romanerna och den har också blivit bannlyst. På about.com:classic litterature finns mer om boken. Och lite spekulationer....
Partiledaren avgår med döden
Partiledaren avgår med döden
Bo Balderson
Boken har en berättelse och en ramberättelse. Ramberättelsen är adjunkt Perssons vistelse på Lindö. Nu, äntligen får vi svar på varför statsrådet är så mån om att adjunkt Persson ska komma och hälsa på. Och vi får också upptäcka några oväntade karaktärsdrag hos den gamla läraren.
Berättelsen, å sin sida, handlar om ett gammalt dödsfall. Fd partiledaren och utrikesminstern dör skrivandes på en debattartikel. Det är oklart om det är en naturlig död eller ett mord och statsrådet (och ofrivilligt även adjunkten) ger sig ut på en kombinerad kondeleans- och förhörsrunda som inte är utan komiska poänger. En samling anekdoter får vi med oss, blandannat hur det går när statsrådet ska knacka dörr (kommer jag faktiskt ihåg från en tidigare läsning) och en njutbar inblick i blekingsk kommunalpolitik.
Bo Balderson
Boken har en berättelse och en ramberättelse. Ramberättelsen är adjunkt Perssons vistelse på Lindö. Nu, äntligen får vi svar på varför statsrådet är så mån om att adjunkt Persson ska komma och hälsa på. Och vi får också upptäcka några oväntade karaktärsdrag hos den gamla läraren.
Berättelsen, å sin sida, handlar om ett gammalt dödsfall. Fd partiledaren och utrikesminstern dör skrivandes på en debattartikel. Det är oklart om det är en naturlig död eller ett mord och statsrådet (och ofrivilligt även adjunkten) ger sig ut på en kombinerad kondeleans- och förhörsrunda som inte är utan komiska poänger. En samling anekdoter får vi med oss, blandannat hur det går när statsrådet ska knacka dörr (kommer jag faktiskt ihåg från en tidigare läsning) och en njutbar inblick i blekingsk kommunalpolitik.
Fem på smugglarjakt
Fem på smugglarjakt
Enid Blyton
Tillbaka i Kirrin blir det storm och en ask blåser ner över Kirrinstugan. Quentin hade lovat Fanny att fälla asken, och hans dåliga samvete får honom att se till att barnen - som inte kan vara kvar i Kirrin - kan få komma till hans eccentriske (så klart) forskarkollega och dennes styvson (som går på Julian och Dicks internatskola) Sotis. Lenoir bor i smugglarnästet, en by ute i ett kärr med statsmur, hemliga gångar och katakomber (!).
Sotis hus är en riktig dröm. Det finns torn, flyglar och hemliga gångar - och allt i en liten stad! Man vill bara krypa in i miljön och hjälpa till att leta efter fallluckor och hemliga gångar och utforska dyn i träsket. Quentins forskning blir viktig även denna gång, men till skillnad från tidigare när han uppfinner alternativa bränslen (i fem räddar en hemlighet) uppfinner han här dräneringsanläggningar. Snacka om en spetsforskare med bredd!
Enid Blyton
Tillbaka i Kirrin blir det storm och en ask blåser ner över Kirrinstugan. Quentin hade lovat Fanny att fälla asken, och hans dåliga samvete får honom att se till att barnen - som inte kan vara kvar i Kirrin - kan få komma till hans eccentriske (så klart) forskarkollega och dennes styvson (som går på Julian och Dicks internatskola) Sotis. Lenoir bor i smugglarnästet, en by ute i ett kärr med statsmur, hemliga gångar och katakomber (!).
Sotis hus är en riktig dröm. Det finns torn, flyglar och hemliga gångar - och allt i en liten stad! Man vill bara krypa in i miljön och hjälpa till att leta efter fallluckor och hemliga gångar och utforska dyn i träsket. Quentins forskning blir viktig även denna gång, men till skillnad från tidigare när han uppfinner alternativa bränslen (i fem räddar en hemlighet) uppfinner han här dräneringsanläggningar. Snacka om en spetsforskare med bredd!
Fem tillsammans igen
Fem tillsammans igen
Enid Blyton
Detta är den sista äkta fem-boken men det känns inte när man läser den. Böckerna kan läsas i vilken ordning som helst: det sker ingen utveckling av karaktärerna. Det enda är att hunden Tim inte fått följa med George till internatskolan den här gången.
När George, Anne, Dick och Julian kommer till Kirrin får de inte komma hem eftersom hembiträdet Johanna har fått scharlakansfeber och även hennes föräldrar får sitta i karantän. De skickas därför till Mick (och hans apa Spjuver - inte en hund till i denna bok, alltså!) därför att Quentin känner dennes pappa, en annan vetenskapsman (och vi vet ju hur riktiga vetenskapsmän är i fem-böckerna, eller hur?). På Micks äng, som familjen fått av Cromwell, slår ett cirkussällskap läger och vi får lära känna apan Charlie. Två recensioner av boken finns här.
Enid Blyton
Detta är den sista äkta fem-boken men det känns inte när man läser den. Böckerna kan läsas i vilken ordning som helst: det sker ingen utveckling av karaktärerna. Det enda är att hunden Tim inte fått följa med George till internatskolan den här gången.
När George, Anne, Dick och Julian kommer till Kirrin får de inte komma hem eftersom hembiträdet Johanna har fått scharlakansfeber och även hennes föräldrar får sitta i karantän. De skickas därför till Mick (och hans apa Spjuver - inte en hund till i denna bok, alltså!) därför att Quentin känner dennes pappa, en annan vetenskapsman (och vi vet ju hur riktiga vetenskapsmän är i fem-böckerna, eller hur?). På Micks äng, som familjen fått av Cromwell, slår ett cirkussällskap läger och vi får lära känna apan Charlie. Två recensioner av boken finns här.
Statsrådet sitter kvar
Statsrådet sitter kvar
Bo Balderson
Detta är den femte boken om statsrådet och den tredje jag läst på kort tid. I förra recensionen ondgjorde jag mig över att jag inte listade ut vem mördaren var innan BB skrev det - den här gången har jag tagit revansch och insåg det efter två tredjedelar av boken. Det är en helt annan känsla att läsa ledtråd efter ledtråd och inse att man har rätt i sina gissningar.
Som titeln alluderar på får just statsrådet sitta kvar trots att Sverige för första gången på 44 år får en borgerlig regering. Det är mycket skämt om inflationen och kärnkraften, dagsaktuella frågor 1978. Som sentida läsare kommer jag på mig själv med att tänka att allt var inte bättre förr. Och jag längtar efter en lista över ministrarna i den första borgerliga regeringen. En del känner jag igen på beskrivningen, men långtifrån alla. Och medan vi är kvar på den politiska arenan omnämns en informationssekreterare upprepade gånger som politiker. Skulle en informationssekretare vara en politiker? Underligt. Snarare politiskt tillsatt, och det är väl en helt annan sak.
Även denna bok innehåller en rad underfundiga anekdoter - den Charlotte nämner i sin kommentar om matdiskussionen återfinns på sidan 159!
P.S. Efter att ha konsulterat en osäker källa gjorde jag ett oväntat fynd: även verklighetens justitieminister var opolitisk! Det var kul! Jag måste också tillstå att jag fastnade ett bra tag i listan på gamla ministrar och statssekreterare. Lite nördigt men allmänbildande!
Bo Balderson
Detta är den femte boken om statsrådet och den tredje jag läst på kort tid. I förra recensionen ondgjorde jag mig över att jag inte listade ut vem mördaren var innan BB skrev det - den här gången har jag tagit revansch och insåg det efter två tredjedelar av boken. Det är en helt annan känsla att läsa ledtråd efter ledtråd och inse att man har rätt i sina gissningar.
Som titeln alluderar på får just statsrådet sitta kvar trots att Sverige för första gången på 44 år får en borgerlig regering. Det är mycket skämt om inflationen och kärnkraften, dagsaktuella frågor 1978. Som sentida läsare kommer jag på mig själv med att tänka att allt var inte bättre förr. Och jag längtar efter en lista över ministrarna i den första borgerliga regeringen. En del känner jag igen på beskrivningen, men långtifrån alla. Och medan vi är kvar på den politiska arenan omnämns en informationssekreterare upprepade gånger som politiker. Skulle en informationssekretare vara en politiker? Underligt. Snarare politiskt tillsatt, och det är väl en helt annan sak.
Även denna bok innehåller en rad underfundiga anekdoter - den Charlotte nämner i sin kommentar om matdiskussionen återfinns på sidan 159!
P.S. Efter att ha konsulterat en osäker källa gjorde jag ett oväntat fynd: även verklighetens justitieminister var opolitisk! Det var kul! Jag måste också tillstå att jag fastnade ett bra tag i listan på gamla ministrar och statssekreterare. Lite nördigt men allmänbildande!