bokmärkning efterlyses!
Jag läser gärna skräcklitteratur (även om jag inte läst så mycket det senaste året). Jag läser gärna deckare, thrillers, kriminalromaner. Men jag vill ABSOLUT INTE läsa om barn som dör.
Innan jag blev förälder hade jag inga som helst problem med det. Jag har läst massor med dussin-litteratur med döda barn och ledsna föräldrar. Nu bojkottar jag TV-serier med döda barn och jag undviker böcker med motsvarande tema. Problemet är att det inte alltid är uppenbart från början att detta kommer att ske. Och jag förstår ju egentligen att det finns en poäng i vissa sammanhang att inte nämna det explicit på baksidestexten. Därför tycker jag att det vore bra med en varningsmärkning, ungefär som det var "förr i tiden" när man varnade känsliga tittare.
Exempel på böcker som jag skulle ge varningsmärke:
Jonellen Heckler. Under oklara omständigheter.
Stephen King. Jurtjyrkogården
Anne Tyler. The accidental tourist
Eyvind Johnson. Strändernas svall
Alice Sebold. Flickan från ovan
Astrid LIndgren. Bröderna lejonhjärta (vilket är ett typexempel på att de kan vara bra. Men jag vill välja själv när jag vill bli illa berörd!)
Höga förväntningar på Xlibris!
oj, oj, oj vilket lurendrejeri
Varje bokpaket kostar 99+19 kronor. Då får man två pocketböcker. Så här långt låter det ganska vettigt. Man får ett bokpaket varje månad. Det luriga är att det är köptvång (man kallar det för löpande prenumeration) så man kan inte hoppa över något bokpaket. Om man vill säga upp sin prenumeration måste det vara bokklubben tillhanda senast den tjugonde i månaden. Och man säger upp sin prenumeration med en månads framförhållning (!). Efter vad jag begriper, om man skulle vara medlem och säga upp sin prenumeration 21 mars skulle inte det registreras förrän till 20 april och då skulle man dessutom ha en månad uppsägning till, det vill säga den 20 maj skulle man sluta vara kund! Helt fantastiskt! Man betalar dessutom i efterskott för två paket i taget.
Jag kan tycka att jag gör en stor nog prestation när jag varje månad bestämmer mig med ett enkelt telefonsamtal om jag vill eller inte vill ha nästa månadsbok. Detta låter i mina ögon absurt. Jag ökar inte min valfrihet, jag får hem 2 pocketböcker en gång i månaden vare sig jag vill eller inte och i slutändan blir det dessutom dyrare än min vanliga pocketlevernatör...
Lista på sömnpiller
1. Vernon God Little av DBC Pierre. (Har aldrig ens hört talas om . Faktiskt)
2. Harry Potter och den flammande bägaren av J.K. Rowling. (Äger och har läst med glädje)
3. Odysseus av James Joyce. (Äger. Och har verkligen inte läst. Inte ens försökt)
4. Kapten Corellis mandolin av Louis De Bernieres. (Äger, har läst och ligger på min personliga topplista)
5. Cloud Atlas av David Mitchell. (Har aldrig ens hört talas om! Britter kanske känner igen den här boken mer än svenskar?)
6. Satansverserna av Salman Rushdie. (Äger inte. Är det någon som har ett ex de kan avvara? Jag vill så gärna äga den boken!, har läst och ligger på min personliga topplista)
7. Alkemisten av Paulo Coelho. (Äger och läste med en känsla av att det här var nog djupt. Lämnade inget bestående intryck)
8. Krig och fred av Leo Tolstoj. (Äger. Har inte läst)
9. De små tingens Gud av Arundhati Roy. (Äger inte. Har inte läst. Hört delar av den som radioföljetång, det räckte för mig)
10. Brott och straff av Fjodor Dostojevskij. (Äger. Har läst. Kommer inte ihåg alls.)
Återigen vill jag åberopa min rätt att (trots att jag är förtjust i listor) ifrågasätta vems smak jag "benchmarkar". Vem är det som har tagit på sig rollen som smak-polis?
8-mars-analys av kvinnor, män och djur i Jan Lööfs illustrationer
I As bokhylla står fem böcker av tecknaren Jan Lööf. Jättefina böcker. Jag har inte tröttnat på dem än, trots att jag läser dem flera gånger i veckan. För varje gång jag läser och tittar på bilderna ser jag fler saker. Sen, förra veckan, vaknade mina genus-ögon. Jag läste Örnis bilar för sonen och tittade som vanligt på uppslaget där bilreparatören ringer Örni för att be om hjälp. På väggarna i verkstaden hänger inte en, utan två pin-up-bilder. Sen såg jag att det inte fanns speciellt många kvinnor överhuvud taget som inte drog en barnvagn...
Jag satte igång att börja räkna och kategorisera alla varelser på varje teckning: man/kvinna/människa av obestämt kön/djur. Resultatet är minst sagt nedslående. I den bok som hade högst andel kvinnor av samtliga tecknade varelser var 11,5 procent kvinnor (i den som hade lägst andel var det 4,8 procent kvinnor). I två av böckerna var andelen av samtliga tecknade varelser som var djur högre än andelen tecknade kvinnor!
Vän av ordning kan nu invända att det ju är pojkar/män som är huvudpersoner, då är det ju självklart att det blir fler män på bilderna. Detta spelar onekligen in (inte minst i Pelles ficklampa) men det är långt ifrån hela bilden. Jan Lööf har i nästan varje bok (utom ovan nämnda Pelles ficklampa) minst en bild med folksamlingar på. Och till och med i folksamlingarna är det en otrolig överrepresentation av män. Det är inte utan att man börjar undra hur Jan Lööfs samhällen lyckas reproducera sig. Om en främmande civilisation skulle säga något om vårt samhälle utifrån Jan Lööfs böcker skulle de förmodligen tro att det samhälleliga livet var uppbyggt av män. Och djur förståss.
Här är min sammanställning:
Örnis bilar (1994)
huvudperson: Örni (pojke)
sammanlagt antal tecknade personer: 113
sammanlagt antal tecknade djur: 5 (gosedjur oräknade)
andel av samtliga tecknade varelser som är kvinnor: 11,5%
andel av samtliga tecknade varelser som är djur: 4,2%
Pelles ficklampa (1978):
huvudperson: Pelle (pojke)
sammanlagt antal tecknade personer: 19
sammanlagt antal tecknade djur: 11
andel av samtliga tecknade varelser som är kvinnor: 10%
andel av samtliga tecknade varelser som är djur: 36,7%
Sagan om det röda äpplet (1974)
huvudperson: gubben i den randiga kostymen (man)
sammanlagt antal tecknade personer: 79
sammanlagt antal tecknade djur: 21
andel av samtliga tecknade varelser som är kvinnor: 11%
andel av samtliga tecknade varelser som är djur: 21%
Morfar är sjörövare (1973)
huvudperson: berättarjaget är en namnlös pojke
sammanlagt antal tecknade personer: 119
sammanlagt antal tecknade djur: 4
andel av samtliga tecknade varelser som är kvinnor: 4,8%
andel av samtliga tecknade varelser som är djur: 3,3%
I den femte boken (Pelle träffar en lokförare) finns det, förutom huvudpersonen Pelle, bara gosedjur.
Jag är van att läsa böcker med såväl kvinnliga som manliga huvudpersoner. Jag brukar inte ens reflektera över vilket kön huvudpersonen har eller vilket kön människor i böcker har. Jag är van vid att se dem som människor, inte som kön, och kan identifiera mig med vilket som. (Jag har hört det här resonemanget någon gång, och då med tillägget att män inte kan identifiera sig med kvinnliga huvudpersoner). Sett ur denna synvinkel - vilket budskap sänder de här bilderna till dagis-barn? Ett par förslag:
a) kvinnor kan inte vara brandsoldater / bil-bärgare / lyftkransoperatörer / poliser / sjörövare / banditer
b) kvinnor är inte ute och rör på sig så mycket eftersom de sällan finns i folksamlingar på gator och torg
c) kvinnor finns mest bara som en exotisk kategori, ungefär som gorillor, raggare eller män i svart kostym.
Och jag har aldrig reflekterat över det här tidigare! Jag tror att jag ska gömma undan Jan Lööf ett tag och försöka hitta något mer könsneutrala barnböcker att läsa för A framöver.
Bokrean är slut (för mig i alla fall)
Men jag kom ut med betydligt fler böcker än jag hade tänkt mig. Jag brukar alltid komma ut med ett smörgåsbord av udda facklitteratur. Titlar som kroppens fysiologiska uppbyggnad och världens folkstammar är olästa kap från tidigare år.
I år har jag istället riktat in mig på böcker jag faktiskt tänker läsa. Det blev mycket skönlitteratur och en och annan barnbok till A.
Karin Fossum - natt till den fjärde november
Aino Trosell - tvångströjan
Paulo Coelho - elva minuter
Bodil Malmsten - priset på vatten i Finistère
Frans G. Bengtsson - Röde Orm
Stieg Larsson - flickan som lekte med elden
Steven Saylor - Romarblod
The complete guide to origami & papercraft (kastade jag mig över på en gång!)
Våra vanligaste fåglar från fönstret
Jan Lööf - Pelle träffar en lokförare
H. A. Rey - Nicke Nyfiken
Roald Dahl - Kalle och chokladfabriken
Jag sitter här med högar omkring mig och vet inte var (eller om) jag ska börja!
Vanliga deckarmallen, ovanliga och vanliga detektiver, gärna i serier
Först måste man ju nämna originalet: Arthur Conan Doyle - En studie i rött, De fyras tecken, Vita kompaniet, Sherlock Holmes äventyr, Det spräckliga bandet, De rödhårigas förening, Sherlock Holmes memoarer, Baskervilles hund, Sherlock Holmes återkomst. Här tillämpas (eller uppfinns) deckarmallen. Vi har den allvetande privatdetektiven som en självklar huvudperson. Det är samma huvudpersonskaraktär som i Agatha Christie, till exempel.
Denna första version av deckarmallen har också gett upphov till pastischer, som exempelvis Laurie King när hon skriver om Mary, Douglas Adams när han skrev om Dirk Gently eller Rita Mae Brown när hon skriver om katten som privatdetektiv (Murder she Meowed). En pastisch är inte nödvändigtvis lättviktig: på sätt och vis kan även Umberto Ecos rosens namn sorteras i den här högen.
Men idag är det inte privatdetektiven som är den naturliga huvudpersonen i deckarmallen. Rollen har övertagits av polismannen. Detta kan vi se i Elizabeth George (Lynley-serien), Henning Mankell (Wallander), Peter Robinson (Alan Banks), Laurie King (Kate Martinelli-serien), Anne Holt (Hanne Wilhelmsen), Leena Lehtolainen, (Maria Kallio), Ruth Rendell (Wexley), Karin Wahlberg (Claes Claesson), Linda Fairstein (Mike Chapman), Camilla Läckberg (Patrik Hedström). I de här böckerna blir utredaren ofta mycket viktig och när jag fortsätter läsa böcker i en sådan här serie är det inte främst för att böckerna skulle vara så fantastiska utan för att jag är nyfiken på att förstå karaktären, huvudpersonen. Jag har läst alla Lynley-böcker. Inte för mordhistorierna utan för att veta hur det går för Barbara Havers. De här poliserna kan ha lite olika karaktär, och detta utnyttjas också för att föra fram budskap och för att göra dem mänskliga.
Det finns andra böcker där utredaren är i centrum men inte nödvändigtvis är en polis utan är en annan person som finns i utkanten av den rättsliga processen. Patricia Cornwell skriver böcker kring rättsöverläkaren Kay Scarpetta och Kathy Reich skriver om nyktre alkoholisten rättsantropologen Temperance Brennan. (En variant på detta är ju självklart TV-serien CSI.)
Det finns även deckare där utredaren är en lekman och där man, vid långa serier, kan tycka att det är lite skrattretande att huvudpersonerna jämt ”råkar snubbla” över döda kroppar. Hit hör minst två av Dan Browns böcker (Da Vinci-koden, änglar och demoner där professor Langdon är utredaren), Bo Balderson (om ett statsråd som snubblar över lik), Guillermo Martinez – (Morden i Oxford – med en matematiker i huvudrollen). Speciellt journalister verkar ofta hamna i mordutredningar: Henry Müller i Robert Karjels fina bok de hängdas evangelium, Karin Sommer i Grete-Lise Holms böcker, Annika Bengtzon i Liza Marklunds böcker, Mikael Blomkvist i Stieg Larssons män som hatar kvinnor.
En intressant vinkling på utredaren som huvudperson är de där ett misstänkt gärningsman är huvudperson. Poängen med olika huvudpersoner är ju att vi får se olika delar av processen och förstå morden på olika sätt. När vi läser till exempel brudgummen av Joyce Carol Oates, eller saknad av Karin Alvtegen får vi följa hur polisen granskar (jagar) en misstänkt gärningsman och hur det påverkar honom. En ytterligare twist på det temat är Nicci French nära dig där vi får följa offren, eller Ruth Rendalls fenomenala thrillers (ordet känns lite obetydligt som etikett att sätta på hennes böcker) där vi får följa gärningsmannen. Mittemellan dessa två kategorier har vi den underbara boken Folly av Laurie King.
deckarmallen
Hieronymus har på ett bra sätt beskrivit denna deckarens form, han kallar det deckarmallen. Han delar upp den i fyra punkter:
"1. Någon hittar ett lik.
2. Liket identifieras som X.
3. "Men X hade väl inga fiender?"
4. Polis eller annan person inleder sin undersökning och letar sakta men säkert fram tecken på att "Det fanns saker vi inte visste om honom/henne..."
(hämtat från den döda zonen)
Man kan antingen bli irriterad på det eller ta det som utgångspunkt för att leka med genren. Fortsättning följer...
Genre och form: deckaren.
En genre består av verk "som kännetecknas av snarlika motiv, teman eller andra innehållsliga faktorer." Vi kan skilja på överordnade och underordnade genre. En bok kan också tillhöra mer än en genre.
När man beskriver ett verks form eller struktur tittar man på hur den är uppbyggt: vilken struktur som finns, vilken teknik som används.
Detta är självklart ett trubbigt verktyg för att förstå skönlitteratur. Men som alla verktyg är det viktiga hur vi använder dem.
Man beskriver genre-orden översiktiligt. Över-genren deckare beskrivs som: "Skildringar av brott och dess uppklarande med tonvikt på underhållning snarare än realism" Förutom över-genren deckare finns ett antal under-genrer med "deckare" i titeln:
1) Hårdkokta deckare. Deckare som i regel utspelas i storstadsmiljö med en cynisk privatdetektiv i centrum, vars livsattityd kan kallas hårdkokt. De kännetecknas av samhällskritik, realistisk miljöbeskrivning och omsorgsfulla personskildringar.
(2) Pusseldeckare. Deckare vars tyngdpunkt ligger på den i intrigen inbyggda gåtan.
(3) Psykologiska deckare. Deckare som lägger vikt vid att ge en psykologisk bild av brottslingarna och deras motiv.
(4) Polisromanen. Deckare vars tyngdpunkt ligger på poliser och polisarbete.
En nära-liggande genre är thrillern: (Mycket spännande berättelser vanligen med inslag av mord, psykisk terror, spionage o dyl.) och undergenren Psykologiska thrillers: Verk som förutom att de är spännande ger en psykologisk bild av människor och deras motiv.
(deckare finns inte med i listan över former: alltså ses det inte som en enskild form. På samma sätt är det andra kategorier jag tänker på som inte finns med: chick-lit till exempel. Men det ligger kanske under utvecklingsroman?)
Jag tycker inte att listan ovan gör deckaren rättvisa. Ser vi istället (också?) deckaren som form kan vi ta fasta inte bara på brottet och olika sätt att skildra det, men också hur formen kan utnyttjas för att få fram olika budskap. Jag skulle tro (min gissning) att många böcker idag skrivs i deckarform för att få fram ett budskap. Ett budskap som istället hade kunnat paketerats i en annan form. Se vidare inlägget om deckarmallen!
Burlurens bokdebatt
en ny länk!
6 frågor till liftarens guide...
Liftarens guide till galaxen tillhör mina absoluta favoriter. Inte så mycket för innehållet, utan för sättet han skriver på. Det är svårt att förstå att det skulle vara så jobbigt för honom att skriva. Jag får inte alltid allting att gå ihop.
Här är 6 [vågar inte skriva det med bokstäver...] frågetecken.
1. Hur kan delfinerna lägga ut sina presenter? (det är ju iofs inte svårare att ta till sig än att de bara plötsligt försvinner. Men jag funderar ändå).
2. På vilket sätt är egentligen Arthur Dent involverad i tillkommandet av boken liftarens guide...?
3. Varför blir Arthur Dent och Ford Perfect ovänner?
4. Varifrån får Ford Perfect den babelfisk han stoppar i Arthurs öra? (han går ju knappast omkring med ett akvarium i fickan? Och efter femton år på jorden... Varifrån kommer den egentligen?)
5. När Ford Perfect försöker ringa collect-call från det handelsskeppet Cyernetics han befinner sig - och lyckas ringa collect-call till brittiska fröken ur: på vilket sätt kan det tänkas ruinera handesskeppet Cyernetics (och inte BT)?
6. Hur kommer det sig att Arthur Dents hus finns kvar när han återvänder till sitt hus? Det sista som hände innan jorden exploderade var ju att Arthur Dents hus blev rivet för att blir en motorvägspåfart?
Tyvärr får jag mycket spam-kommentarer till just detta inlägg. Därför tvingas jag nu spärra inlägget för kommentarer. Tyvärr! Skriv gärna din kommentar under ett annat inlägg istället!
Om vådan av att skriva om en bok som heter P***givarna
I december skrev jag lite kort om en bok jag läst som hette p*****givarna. Jag tänkte inte så mycket på det, men nu har jag börjat få spam. Som kommentarer. Spamen har en speciell karaktär och det tog ett slag innan jag såg att det var just till det inlägget all spam kom. Man lär så länge man lever.
att läsa högt
[det här inlägget skriver jag nu för andra gången... Av okänd anledning laddades det inte upp och jag hann inte spara emellan... ]
Jag läser mer, mycket mer än vad jag skriver i den här bloggen. Dels läser jag ju en hel del facklitteratur (arbetar man som forskare ingår det ju så att säga i jobbet) men jag läser också mycket barnlitteratur. Strängt taget, räknat i tid, tror jag att jag använder mer tid för att läsa barnböcker än för att läsa "vanlig" skönlitteratur. Jag köper mycket böcker åt min son. Jag som alltid varit skeptisk mot bokklubbar är med i två stycken för min sons räkning. Det är tyvärr svårt att till och med i Sveriges fjärde största stad hitta ett ordentligt utbud av barnböcker. Men läsningen av barnlitteratur skiljer sig avsevärt från när jag läser tyst för mig själv.
För det första är det en social aktivitet. Att läsa tillsammans med min son, efter tandborstningen men innan kvällsgoset, är ofta dagens höjdpunkt. Han får välja vad vi ska läsa och i vilken ordning vi ska läsa. Ofta fungerar det vi läser som referenspunkter och internskämt. Han testar att använda orden i verkligheten (han har identiiferat en stäva - precis som i sagan om den lilla lilla gumman - hemma) Vi skrattar ofta åt "får man rulla sig i smöret" som älgbrorsorna vrålar i Gittan och älgbrorsorna. I somras när vi skulle smörja in A utgick vi från naken om baken där man pratar om att på sommaren blir det så varmt att man blir röd som en jordgubbe (...annars blir jag röd som en jordgubbe och då kanske mamma äter upp MEJ!)
För det andra är bilderna lika viktiga som texten. Är det bra bilder kan boken hålla långt över den ålder när man annars skulle ha övergivit den. Anna Clara Tidholm är fortfarande aktuell. Bilderna ger upphov till nya diskussioner och är välbekanta.
För det tredje läses inte böckerna för att de är nya, utan för att de är roliga. Varje bok som A gillar läses många, många gånger. Ofta kan vi båda texten. Jag säger början på meningen och A säger andra halvan Läsningen blir ett samspel. Nu för tiden kommer han ibland med synonymer. Han börjar "höra" rimmen när vi läser hattstugan till exempel.
För det fjärde läser vi böckerna högt. Rösten, intonationen, blir viktig och ju fler gånger vi läser en bok ju bättre och mer dramatisk blir uppläsningen. Det är roligt att få läsa med en arg röst när man ska vara arg, med en glad röst när man ska vara glad, texten får en annan dimension.
As bokklubbar:
Svalan kan jag inte rekommendera. Det lät så bra, men litet urval och man tvingas bli uppringd av en försäljare.
Barnens bokklubb tycker jag mycket om. Bra, stort urval. Jag uppskattar speciellt att hitta böcker om barn och föräldraskap också.
att läsa tre gånger
Första gången läser man för att man vill veta hur det går, andra gången kan man analysera mer och tredje gången kan man se det budskap författaren har med boken.
Med risk för att jag kommer ihåg fel, kan jag ändå använda mig av den tanken. Den första reflektionen är hur ofta läser jag en bok mer än en gång?
Den andra reflektionen är hur många böcker är det som håller för mer än en läsning? Har jag ens möjlighet att se djupare dimensioner i vad jag läser? Borde jag sortera ut (=kasta, ge bort) böcker jag läst men varken kommer ihåg eller vill läsa igen?
Den tredje reflektionen är hur ser mina favvo-böcker ut på tredje läsningen? Jag brukar säga att jag kan kritisera sönder vilken text som helst vid tredje genomläsningen. Det gäller förståss fack-litteratur. Jag har hittils inte läst något som faller sönder vid tredje genomläsningen. Man ser hål och logiska inkonsistenser som man inte ens anade första och andra gången man läste det. Vad skulle hända om jag läste skönlitteratur så? Vilka upplevelser skulle jag få? Vilka upplevelser skule jag gå miste om?
Jag hoppas återkomma i frågan när jag har tänkt lite mer.
att skriva och bli läst
Kontrasten kommer när jag funderar på vad jag får betalt för. Eller fick betalt för i alla fall. I september 1999 började jag jobba på min bok, Innovation and Employment in Services. The case of Knowledge Intensive Business Services in Sweden. För ett år sedan försvarade jag den. Jag vet inte hur många som har läst den (eller i alla fall tittat i den... eller sett den i hyllan på bibleoteket... eller kanske till och med hänvisat till den i sin forskning) men jag har en gnagande känsla av att det är färre än 120.
Sensmoral? Det vill jag inte gå in på. Men jag kan ge ett (garanterat inte objektivt) boktips på en jättebra bok som dessutom är gratis: Gå in på
http://www.diva-portal.org/liu/theses/abstract.xsql?dbid=4256 och njut...
Bloggar om författare
Dick Harrison: [http://antikvetaren.wordpress.com/]
min eklektiska bokhylla och varför jag läser
Jag är en bokmal och läser mycket och snabbt och har alltid koll på pocketmarknaden. Jag är allätare och har en förkärlek för faktapocket - att köpa, inte att läsa. Sen står de där som pretansiösa påminnelser om allt jag vill kunna.
Jag är allätare och det blir mycket deckare. Inte därför att jag alltid är angelägen om mordgåtan utan kanske för att så mycket roliga böcker tycks lindad kring en mordgåta som man får på "köpet". Det roliga är ju att läsa om människor, och de val de gör (och det liv de lever) och kanske har jag svårt att hitta de böcker som innehåller bara det.
Jag vänder mig också mot att litteratur måste vara fin eller utvecklande. Böcker för mig är underhållning och vill inte vara mer moralisk mot det än mot dataspel eller TV. Det är roligt att läsa- ingen plikt!
Jag läser gärna på engelska när jag får tag på bra pocket. Carol Goodman - ett flertal böcker bland annat the seduction of waters håller jag utkik efter. Hon har ett drömmande språk och intressanta huvudpersoner som inte alltid gör vad de borde. En annan bra författare just nu är Andrew Taylor med Roth-triologin som inleds med The Four Last Things. Taylor utvecklas som författare och den sista boken - som jag läste först - är mer komplex och läsvärd än de första. (I likhet med Dan Brown!) Vi får följa två familjer ur två olika släkter och vi går runt frågor om varför människor blir onda och teologi.
En annan författare jag håller ögonen på är Marian Keyes, bland annat sushi for beginners. Ett enkelt tema - unga kvinnor i svåra situationer som går igenom en kris och utvecklas. Olika böcker, olika kvinnor och olika kriser men idéen är densamma. Men kan raljera över det eller se det som utvecklingsromaner för kvinnor. Jag njuter när jag kan kura ihop mig med en ny Marian Keyes
En extra bonus är att finna böcker på temat "tänk om" som samtidigt är roliga att läsa. Jag köpte för ett tag sedan en bok, Romanitas av Sophia McDougall på temat tänk om romarriket aldrig gick under. En fantastisk idé men jag tröttnade snabbt. Det räcker inte med en bra idé, det måste vara bra stilistiskt också.
postmodernt språk
litteraturanalyser
* How to analyse a text? [http://www.goshen.edu/english/litanalysis.html]
* Pink money [http://www.pinkmonkey.com/]
* Anti-study [http://www.antistudy.com/]
* Free book notes [http://www.antistudy.com/]
* Spark notes [http://www.sparknotes.com/lit/flies/themes.html]
* Novelguide [http://www.novelguide.com/]
* reading group guides
En lite annan kategori, kanske...
* barnboken